Beer-batter fish & chips med New Dogtown

Nästan enligt kostcirkeln, va?

Sedan någon gång innan tonåren har det varit mer eller mindre otänkbart för mig att äta fisk. Mina stackars små smaklökar sparkade bakut och det gick bara inte att äta en portion mat med något från hav eller sjö, oavsett om det var lax, räkor eller aborre. Sedan något år tillbaka har jag ändå jobbat på att lära mig att äta fisk genom att smaka på det lite här och var när tillfälle gavs. För att hitta någon tillagningsmetod som funkade bättre än andra för mina smaklökar och för att sakta men säkert vänja dem vid smaken. Idag tog jag så ett steg som jag ser som en ordentlig milstolpe. För första gången i mitt liv tillagade jag fisk för att äta den själv.

Lita på att jag lyckades blanda in öl också. Valet på första egna fiskmåltid föll nämligen på fish & chips och "lite" öl i frityrsmeten är ju ett gammalt och beprövat knep. Går man till sin lokala chippie i England lär man få maltvinäger till medan det ofta är tartarsås som gäller på restauranger. Jag provade för enkelhetens skull båda två till. Tartarsås (och remouladsås) har jag aldrig riktigt förstått mig på, men så har jag aldrig prövat att göra det själv heller. Nu har jag prövat och jag tycker fortfarande inte om det. Mer vinäger, tack.

Min frityrsmet gjorde jag med mjöl, bakpulver och en liten flaska öl. Mjölmängden blev lite höftad, men det var i runda slängar 4 dl och då får man smet så det räcker till ganska mycket, så man kan gott och väl ta halva mängden av allt. Jag använde cirka 1,5-2 msk bakpulver. Man kan nog välja i stort sett vilken öl som helst som inte är för besk eller för rostad i smaken.

Frityr på gång

Jag testade både att enkelfritera och dubbelfritera, dvs att doppa i frityrsmet igen efter en fritering och fritera igen. Mina ganska små rödspättafiléer blev dock lite övertillagade med dubbelfritering men har man lite större bitar fisk kan det nog fungera. Själva frityrskalet blir väldigt tjockt, luftigt och krispigt. Precis som jag vill ha det!

Inför matlagningen klurade jag lite på vad man kunde dricka för öl. Veteöl kändes som det självklara valet men jag ville prova något annat till. Som på beställning ringde DHL på dörren och levererade ett paket med varuprover från Galatea som bland annat innehöll New Dogtown Pale Ale från Lagunitas. Jag har tidigare druckit en riktigt trött och tråkig New Dogtown som var inköpt i Danmark och en färsk, supergod flaska i San Francisco. Den här flaskan var buteljerad i mitten av juni, vilket väl är rätt färskt när det gäller amerikansk öl i Sverige. Riktigt så god som i San Francisco var den inte men den höll ändå upp bra.

Den gjorde sig också bra till den friterade maten. Fish & chips är ett typiskt exempel då man får ta minst lika mycket hänsyn till tillagningsmetoden som råvaran i valet av dryck. En bra amerikansk pale ale ligger ofta rätt i fylligheten och maltigheten för att få rätt samspel med det friterade utan att överskugga maten, samtidigt som humlekicken sitter fint efter att ha tuggat på allt det feta. Även om jag nu inte gillade tartarsås funkade ölen bra till den också. En veteöl hade kanske varit ännu bättre ändå, men New Dogtown klarade det här fint.

Och jag har tillagat fisk, ätit upp den och lever fortfarande. Hurra!