Plötsligt blev svart-IPA den nya ölstilen på alla svenska bryggares läppar och många har försökt att bemästra stilen. I mina ögon har en mycket klar "vinnare" nu utkristallerat sig som är flera klasser bättre än de övriga svenska försöken på att ta sig an stilen.

Jämtlands presenterade sin svart-IPA redan förra året men den var mer typisk engelskt jämtländsk och levererade inte någon större humlekick. Nynäshamn kom sedan med sin Dedikerade Dundermörk, särskilt bryggd till The Rover och Ölrepubliken och satte en trevlig standard.

Så till höstens släpp på Systembolaget kom Sigtunas Prince of Darkness för att först bli hyllad av deltagarna på Systembolagets skribentprovning och därefter sågad av många besvikna själar när det visade sig att det var få flaskor i butik som höll samma klass som på skribentprovningen. Jag provade den mot Slottskällans Eight, som skulle ha fått platsen om det inte vore för att offertflaskan blivit lite för stark. Det hela slutade med att jag blev besviken på båda två.

Frequency dundrade på med nya öl och en av de två som imorgon släpps i det lokala beställningssortimentet är A Darker Shade of Ale, bryggd hos Nils Oscar. En svagare variant på 6% som med fem olika humlesorter utlovar en humlekick som faller IPA-älskaren i smaken. Det visade sig inte vara någon överväldigande upplevelse men ändå helt i klass med Dundermörk.

Så blev det dags för Stockholm Beer & Whisky Festival där Jessica glatt serverade sin nya St Eriks Black IPA. Där andra lagt energi på finurliga namn ligger all kärlek här på själva ölet. Och vilket öl det är! Här har vi vad som är sveriges bästa svarta IPA anno 2012. Hands down, utan motsvarighet. Maltkroppen är svart och chokladig men framtagen med maltsorter utan rostig karaktär. Det gör att humlen släpps fram i sin fulla kraft utan att behöva slåss om utrymme med rostade toner och det vinner vi som dricker ölen på. Nästan hela humlespektrat finns här med hö, tallbarr, citrus och mango. Om du ska till SBWF nästa helg eller ser den på någon bar är det bara att pröva. Och njuta.

Ni glömmer väl förresten inte att följa Portersteken på Facebook? På torsdag och fredag kommer mer liveuppdateringar från SBWF.

30 år efter vad som har kommit att kallas The New Wave of British Heavy Metal kommer nu istället en ny våg, men den här gången är det hantverksölen som rider på framgången. På bara ett par år har bryggerierna i London gått från en handfull till över 30 och samma utveckling sker i hela landet. Brewdog var pionjärerna men nu följer allt fler duktiga bryggare efter.

Det märks även på Stockholm Beer & Whisky Festival. Förutom Brewdog, som nästan får ses som gammal skåpmat vid det här laget, finns också Thornbridge, Camden Town, Magic Rock, Red Church, Summer Wine, Williams Brothers och Moor (och säkert fler därtill) representerade hos de olika importörerna.

Jasper från Camden Town Brewing berättar att de startade sitt bryggeri för bara 2,5 år sedan men redan är uppe i en årsproduktion på 1,6 miljoner liter. Vi sätter det i perspektiv: de största svenska mikrobryggarna ligger omkring 1 miljon liter på år, och de startade långt innan 2010. De har gått sin egen väg och vågat satsa på att göra välbrygda lager i en ölkultur som annars är präglad av industriell blasklager och real ale. De har Sverigepremiär i Wicked Wines monter på SBWF men kommer även börja exportera för krogförsäljning.

Bara pilsnermalt i båda, men mer malt och humle i den högra - notera färgskillnaden det skapar

Många av de nya bryggerierna låter sig inspireras av USA men de flesta behåller också sin brittiska grund i ölen. Det resulterar ofta i öl med en mycket härlig och avrundad maltkropp som bär upp en fruktig och frisk humlighet. Den typen av öl tror jag är en av de kommande trenderna även i Sverige. Även samarbeten med de amerikanska bryggerierna har gett spännande resultat. Camden har gjort ett samarbete med SKA där man tagit sin lager Hells, ökat på styrkan lite (men fortfarande med endast pilsnermalt och med samma jäststam) och humlat enligt humleschemat från Modus Hoperandi (med 20 g humle/liter). En amerikanskt humlad imperial pils alltså, och den är alldeles fantastisk. Den annorlunda maltkompositionen och jäsningen gör att humleprofilen trots allt blir ganska olik Modus Hoperandi, och allt är till det bättre. Den går under det passande namnet Rude Boy.

Hos Galatea finner man Red Church, Summer Wine, Thornbridge och Moor. Thornbridge har visserligen funnits i Sverige ett tag vid det här laget men har du ändå missat deras Kipling är det bara att bege sig dit och prova. Söderhavet på flaska! Flera av ölen från Red Church och Summer Wine finns dessutom på fat och det är egentligen bara att prova på. Besviken blir man inte.

Great Brands har gjort ett bra jobb med att hajpa upp Magic Rock men det är deras öl också förtjänta av. De har gång på gång bevisat sig själva med sina mycket amerikanska öl. I GB:s monter finner man deras öl på fat och nu på onsdag blir det också bryggarhäng på Oliver Twist som uppvärmning inför festivalens andra helg.

Dunka igång lite trevlig NWOBHM i högtalarna, luta dig tillbaka i länsfåtöljen, lägg undan monokeln och ta en öl från valfritt nytt brittiskt bryggeri. Eller åk till SBWF nästa helg.

Efter två dagar på mässan har det börjat utkristallisera sig en del sanningar, tips och goda öl. Det vill jag förstås dela med mig av till er som ska gå imorgon lördag eller någon gång nästa vecka. Här är hela listan.

Bästa nya svenska öl
En av de enklaste att utse faktiskt och det verkar inte finnas någon som inte håller med om detta - Brekeriet Cassis. Bröderna Ek har fått en riktig jackpot med denna öl som är både nyskapande och otroligt god. Ingen i Sverige har någonsint gjort något liknande på kommersiell skala.

Kortast toalettkö
Toatrailern som står i genomgångsgränden mellan Hall I och Hall II. Här slipper du nästan garanterat att köa. Kallvatten i handfaten får man stå ut med, nöden har ju ingen lag.

Skönaste utveckling
Festivalens första år fanns det totalt 143 öl. I år har Brill själva nästan dubbelt så många öl i sin monter.

Bästa dansk
Nä, det går faktiskt inte att välja. Den oändliga uppställningen av dansk öl hos Elixir Wines är gudomlig och får man inte nog där kan man ju alltid gå vidare till Brill och dricka Mickeller, Evil Twin, Crocked Moon och To Öl. Danskarna tar aldrig slut...

Festivalens rockstjärna
Mickey Dee, trummisen i Motörhead, kom upp till pressrummet för att prova deras egna öl- och vinmärken inför en smattrande kamera. Mickey själv verkade inte bry sig nämnvärt att det fanns pressfolk i pressrummet men de som stod bakom provningen körde ut alla. Skönt att vissa har skaffat sig distans.

Roligaste ölnamnet
Det finns många att välja mellan men eftersom jag är svag för ordvitsar (förutom när de kommer från göteborgare) får jag lov att säga Westbrooks Brett & No Mices. Att det är en jäkligt god öl hjälper ju till förstås.

Mest sympatiska bryggare
Det finns många trevliga bryggare på plats i år, fler än någonsin fakiskt, men man blir alltid glad av att prata med Kjetil från Nögne Ö. Hela hans väsende utstrålar ett välkomnande mot allt och alla. En pratstund med honom blir aldrig tråkig. Urbain från Struise kommer som bubblare.

Hjältarnas hjälte
Festivalgeneralen Marianne Wallberg som pusslar ihop detta enorma event till att bli Sveriges största kärleksförklaring till öl och annan god dryck. Den svenska ölkulturen hade inte varit densamma utan henne och allt jobb som hon och hennes medarbetare lägger ner.

Festivalens tråkigaste öl
Nä, jag har faktiskt inte druckit något tråkigt. De ölen finns garanterat där men jag har lyckats undvika dem hittils. Med alla fantastiska utställare är det inte så svårt.

Olyckspellen
Killen som preeecis missade att få en plats till Brewdogs master class och verkade helt förstörd över att inte få komma med. Du ville ju sååå gärna gå. Hoppas du fick en plats ändå till slut.

Konstigaste kläder
Damerna som gick runt hela torsdagen i biskötarkläder. Vad i he...?


Imorgon tar Portersteken en festivalpaus men nästa vecka är vi på't igen. Vi får se om det hittas några fler som utmärker sig då.

Pilsner Urquells karismatiska bryggare Vaclav Berka återvänder i år till Stockholm Beer & Whisky Festival tillsammans med tunnan med 2700 liter ofiltrerad och opastöriserad Pilsner Urquell. I en öppenhjärtlig intervju med Portersteken avslöjar han vad han tycker om svenska öldrickare och den magiska frasen han hoppas få säga till sin efterträdare. 

Hur stor del av ditt jobb är på bryggeriet och hur stor del är att vara ute på festivaler och liknande? Jag går ner i källarna och smakar ölen varje dag jag är i Plzen, det är en viktig del av mitt jobb. Kvalitetssäkringen är en viktig del av mitt jobb. Jag reser också en del i jobbet men jag försöker hålla det till de viktigaste länderna t ex Sverige och England, eftersom jag har mycket att göra också i Tjeckien.

Vad tycker du om de svenska öldrickarna?
Ni ligger i framkant när det kommer till kunskap om öl. Det är så många här på festivalen som är väl insatta i öl har jag märkt. I Tjeckien jobbar vi på att komma ikapp vad det gäller den kunskapen hos allmänheten. T ex är ni insatta i hur man kan para ihop öl och mat. I Tjeckien är det allmänt vetande att en pilsner passar bra till typiska rätter som goulash, men att göra en bra parning med en öl till en förrätt eller efterrätt är främmande för många. Det kan ni svenskar.

Hur ser en tjeckisk medborgare på Pilsner Urquell? 
För många tjecker är Pilsner Urquell den öl man vänder sig till när man har något att fira, eller om man bara vill unna sig något extra gott. Det är en öl för vardagslyx och fest kan man säga. Vi har inte så mycket i Tjeckien som resten av världen känner till. Vi har Skoda, kristallglas och Jaromir Jagr. Men vi har också Pilsner Urquell som har funnits i 170 år och som många världen över känner till. Det är fint att kunna representera Tjeckien med vår öl.

Ja, ni firar ju 170-årsjubileum under hösten. Vad gör ni för att uppmärksamma det? 
Vi har gjort och kommer att göra flera olika saker. Bland annat auktionerade vi ut 17 unika specialflaskor i Tjeckien, särskilt framtagna för jubileet. De 17 köparna får komma till bryggerietpå en unik rundtur och blir serverade vår ofiltrerade öl i källarvalven, direkt av mig. Vinsterna från auktionerna kommer gå till hjälp för de utsatta i samhället, t ex handikappade. Vi kommer såklart också hålla en stor fest för alla i Plzen. Det kommer bli jättemycket folk!

Jag menar inget illa men du liksom Pilsner Urquell är ingen ungdom. Vem tar över efter dig och blir nästa mästerbryggare? 
Det är en svår och samtidigt enkel fråga. Vi har ett program där unga bryggare lär sig av de äldre. Det handlar ju inte bara om utbildning utan också om erfarenhet och personlighet. Vem som kommer efter mig kan jag inte svara på för jag kommer fortsätta ett tag till, men när det blir dags tror jag inte det blir svårt att hitta rätt person.

När jag blev bryggmästare kom min företrädare ner i källaren med mig och smakade min öl och sa ”Vaclav, kan du hälla upp ett till glas av din öl”. Det är den magiska frasen, det ultimata beviset på att man har hittat rätt bryggmästare att föra bryggeriet vidare och ett stort erkännande till personen ifråga. Jag är övertygad om att jag kommer kunna säga samma sak till min efterträdare och att han får säga det till den som efterföljer honom.

Hur länge blir du då kvar som bryggmästare tror du? 
Det är svårt att svara på. Jag är inte bara bryggmästare till yrket, jag är bryggmästare i hjärtat. Jag kan inte ens gå ut och dricka en öl utan att fundera på om den är bra gjord eller vad den har för aspekter som kunde ha gjorts bättre. Jag kan inte låta bli att analysera helt enkelt, allt för att lära mig mer. Det kommer nog följa efter mig för alltid. En dag slutar jag som anställd bryggmästare, men i mitt hjärta kommer jag alltid vara bryggare och jag kommer fortfarande ha stor kontakt med bryggbranschen och speciellt med min efterföljare. Det är viktigt för mig att Pilsner Urquell fortsätter vara en bra öl och att jag kommer vilja hjälpa nästa bryggmästar med feedback och åsikter.

Okej, jag tror vi avslutar intervjun där. Na Zdravi!
Det är kul att du säger det! Jag gick på Bishops Arms igår och köpte en öl och bartendern sa faktiskt Na Zdravi när jag fick min öl. Det var kul att höra tjeckiska även i Sverige.

En sista fråga då: Drack du Pilsner Urquell igår eller provade du något annat?
Självklart prövade jag så mycket jag orkade och jag började faktiskt med de tjeckiska ölen. Jag hade hoppats hinna med att gå från sida till sida bland fatölen, men det gick inte. Det fanns så många! Men jag tycker det är kul att pröva lokal öl när jag är ute och reser och ni gör många goda öl i Sverige.


Håll utkik här och på Facebook, mer rapporter, bilder och intervjuer från festivalen kommer att dyka upp.

Foto: Anja Lenner

Imorgon drar den igång, Sveriges största kärleksförklaring till öl. Vi ses väl där?

På torsdag går Stockholm Beer & Whisky Festival igång för 21:a gången. Det har växt till en av världens största ölmässor och det har förstås fört med sig att också Stockholms krogar passar på att ordna lite extra när stan invaderas av ölintresserade människor.

Tisdag 25/9 Bishops Vasagatan firar 5 år
Okej, okej, det här eventet har redan börjat men det får stå med ändå. Bishops Vasagatan fyller fem år idag och firar med en specialmiddag med 5 rätter komponerad av Norbert Lang med öl utvalda av Jonas från Brill. Dessutom extra mycket lagrade öl och andra specialare. Smit ner på en gång!

Onsdag 26/9 Premiär av Oppigårds Coast-to-coast på Akkurat och OT
Stockholmskrogarna och Göteborgspubarna fortsätter leka med varandra. Nu har man tagit fram en öl tillsammans med Oppigårds som endast serveras på Akkurat och OT i Stockholm samt Ölrepubliken och The Rover i Göteborg. Första glaset hälls upp kl 18.00.

Onsdag 26/9 Beer Makers Dinner med Shepheard Neame
Bishops Arms Folkungagatan vill förstås inte vara sämre än sitt syskon på Vasagatan och anordnar därför inte bara en utan två BMD. Först ut är Shepheard Neame

Torsdag 27/9 Beer Makers Dinner med Brewdog
Den andra BMDn på BA Folkungagatan hålls med Brewdog och James Watt.

Båda eventen på BA Folkungagatan startar kl 19 sina respektive dagar och kostar 695 kr styck, alternativt 1000 kr för båda.

Onsdag 3/10 Beer Makers Dinner med Steve Grossman från Sierra Nevada
På Amaranten ordnas denna BMD med att av USA:s största, äldsta och viktigaste hantverksbryggerier. Aptitretare, förrätt, varmrätt, efterrätt och sex olika öl går på 495 kr. Start kl 18.00.

Onsdag 3/10 Meet the Brewers - SKA och Magic Rock
Oliver Twist får celebert besök av bryggarna från amerikanska SKA och brittiska Magic Rock. Trevligt bryggarmingel och gott öl lär det bli finnas mycket av. Killarna från Magic Rock är några riktigt trevliga prickar och SKA-snubbarna verkar ju inte vara sämre.

Fredag 5/10 och lördag 6/10 So you think you can dance?
Danstävling hos Great Brands monter/scenen inne på festivalen. Arlo och Matt från SKA belönar de bästa movesen med SKA-tröjor. Tävlingen drar igång kl 20 båda kvällarna.


Har jag missat något?

Denna nätta lilla rackare på 13,5% i behändig 25-centilitersflaska har funnits i det lokala beställningssortimentet ett tag. Med ett behagligt pris på 28,20 kr var den självklar att pröva, men hur smakade den egentligen?

Låt oss i sedvanlig ordning börja med utseendet. Om man ser förbi alla fula reflektioner ser man en ordentligt mörk öl, ja helt svart faktiskt, med ett trevligt litet lattefärgat skum. Tiltar man glaset lite lägger sig skummet som en tunn gardin som sakta rinner ner i vätskan. Ett lovande utseende på alla sätt!

Mycket stiltypisk doft med djupa aromer av chokladkaka och torkade frukter. Alkoholen kommer smygande som en het men trevlig ton av likör. För att vara så stark är den ganska snäll i doften och kanske hade jag hoppats på lite mer just på grund av de extra procenten.

Smaken har inslag av billig soya tillsammans med den där chokladkakan. Fruktigheten är mer tillbakahållen än i doften och ger rum till nougat och rostad havre, men det känns lite kvalmigt. Igen är jag inte riktigt säker på om jag tycker det är en smak som är värd en så hög alkoholhalt då den saknar den intensitet och komplexitet som jag tycker är vad som kan försvara tvåsiffriga alkoholhalter. Munkänslan är däremot väldigt trevlig med en varm och rund känsla som avslutas silkeslent och tillslut brinner silket upp i en liten pust av het alkohol.

Allt som allt en hyfsad imperial stout och ett kul tillskott till den svenska stammen av denna stil. Å andra sidan behöver man inte leta sig längre än till närmaste stouthylla för att hitta en bättre öl.

Jambalaya är ursprungligen en  karibbisk rätt som numera finns i två skolor, kreolsk och cajun. I kokboken Hellbent for Cooking - the heavy metal cookbook finner man en förenklad variant från Scott Gorham från Thin Lizzy som går snabbare att göra och är lite av en mix av de två skolorna. Det hela är en enkel rätt att slänga ihop, skapar minimalt med disk och är ändå relativt nyttig. Den passar utmärkt med en saison eller en IPA.

Till fyra mättande portioner behöver du:
1 paket chorizo
10-12 chipolatas eller andra små, smakrika korvar
4 dl långkornigt ris
4 tomater
5 dl grönsaksbuljong
2 paprika, gärna i olika färger
1 knippe salladslök
1 msk chilipulver (eller efter smak)
1 tsk rökt paprikapulver (valfritt)

Skiva chorizon och dela småkorvarna i två-tre delar. Skär tomaterna i mindre bitar. Värm upp olja i en gryta och stek chorizon i några minuter. Lägg i småkorvarna och stek några minuter till. Häll i riset och rör runt så att allt ris får olja på sig. Häll på buljong och tomatbitar och låt allt puttra på låg värme under lock i 15 minuter. Skär under tiden paprikan i bitar och skär salladslöken i 1-2 cm långa bitar. Häll ner i grytan, krydda med chili- och paprikapulver, rör om och låt stå under lock i 10 minuter till eller tills riset är klart och det inte finns någon vätska i botten av grytan. Servera!

Denna färgglada och smakrika rätt vill ha en smakrik öl i glaset. Gillar man humle till lite kryddig mat funkar IPA, annars kan man med fördel ge sig på en god saison. En välkyld tysk pils såsom Jever kan också fungera om man hellre ha något åt törstsläckarhållet.

En imperial ale som lagrats med jordgubbar och hallon i whiskyfat i över två år känns kanske inte som något som borde lagras i två år till. Eller? När jag i somras såg en flaska av denna på utförsäljning på en butik Odense kunde jag inte låta bli att plocka på mig en flaska. Nu har den öppnats, och det började lovande.

Den är nämligen väldigt vacker i glaset med en klar ljusröd färg. Doften är också väääldigt inbjudande med en härlig blandning av söta hallon, ek, mandelmassa och lite mjuk whisky i bakgrunden. Trots en liten påträngande alkoholton som vittnar om den tvåsiffriga halten är det riktigt mysigt att sitta och dofta på den här. Om man kunde likna doften vid en form vore den en sfär, rund och go. Med bara ett adjektiv skulle jag beskriva den som lyxig.

Hela den ljuvt uppmålade bilden spricker dock när man smakar på ölet. Till en början är det massor av bär men precis när man tror att smaken då ska bli som doften kommer kraftiga tanniner och gör det hela till en astringent sörja. Lägg på en ovälkommen bitterhet på det och ni har hur denna öl har utvecklat sig. Faktum är att kärvheten tillsammans med en obehaglig efterbeska sitter kvar länge i munnen. Jag ska sitta och lukta på den ett tag till, sen åker den i vasken.

Jag kom att tänka på en grej, nu när gårdsförsäljning läggs på is och hemkörning från Systembolaget ska testas (vilket förresten inte kan komma som någon överraskning?). De flesta bryggerier har sina öl hos de lokala Systembolagen. Förutsatt att det går att få även dessa hemkörda, kan man inte då beställa hemkörning av öl från det bryggeri man ska besöka och be att få det levererat till bryggeriets adress den dag då man ska dit på besök. Så blir det, nästan, gårdsförsäljning ändå. Någon som är frivillig på att testa, som en liten protest?

Det blir mycket om kommande öl på Systembolaget de här dagarna. Här är listan på öl i små partier (T5) som släpps på ett fyrtiotal butiker den 1 november.

Brewdog International Arms Race (Skottland), 33 cl, 38,90 kr, 7,5% - 6696 st
Flying Dog International Arms Race (USA), 35,5 cl, 35,90 kr, 7,5% - 6000 st
Fuller's Brewers Reserve No 4 Oak Aged in Armagnac (England), 50 cl, 59,00 kr, 8,5% - 7000 st
Great Divide Chocolate Oak Aged Yeti (USA), 65 cl, 94,90 kr, 9,5% - 3240 st
Innis & Gunn Treacle Porter (Skottland), 30 cl, 26,90 kr, 7,4% - 45 000 st
Mikkeller K:rlek Höst/Vinter (Danmark/Belgien), 33 cl, 33,90 kr, 6,2% - 40 000 st
Nynäshamn Bötet Barley Wine 2011 (Sverige), 25 cl, 35,20 kr, 9,1% - 8640 st
Nynäshamn Sotholmen Extra Stout (Sverige), 25 cl, 24,50 kr, 7% - 8640 st
Rodenbach Vintage 2010 (Belgien), 75 cl, 95,00 kr, 7% - 3000 st
Sierra Nevada Tumbler (USA), 35,5 cl, 26,90 kr, 5,5% - 15 000 st
Störtebeker Choco-Porter (Tyskland), 50 cl, 27,90 kr, 5,8% - 6000 st

Från och med igår kväll har nu bloggen adressen http://www.portersteken.se/

Det går fortfarande att använda den gamla blogspot-adressen då den dirigerar om dig till den nya adressen. Därmed fungerar fortfarande gamla länkar etc, vilket inkluderar direktlänkar till specifika inlägg. Man kan också använda adressen http://www.portersteken.com/.

Adressen är ny, innehållet är detsamma. Detta är ett av flera steg som kommer tas under hösten för att göra bloggen bättre och mer lättillgänglig.

Idag har ett gäng ölskribenter varit på Systembolagets huvudkontor för att prova igen de flesta nyheter som kommer på hyllorna i oktober. Det saknades några öl från T6 och T7 då leverantörerna själva avgör om de vill skicka in prover av dessa. Bland ölen som kommer finns det några bottennapp och några höjdare.

Alla dessa har provats någorlunda blint, då flaskorna stått i flaskkylare som man kunnat välja själv om man vill ta av eller inte när man heller upp. I vissa fall har det dock inte dolt vilken öl det var. Jag har försökt hälla upp så många öl som möjligt utan att se vilken det var. Jag har sedan i efterhand fyllt i vilken öl som är vilken och ibland lagt till (utmärkta) efterhandskommentarer. Länkarna är till Systembolagets produktsidor och börjar fungera först en vecka innan släppet.

Mariestads Alkoholfri: Brödigt maltig med tydlig humlearom. Doften av vört tar över efter hand. Mycket tunn eftersmak.
BF: Maj 2013

Staropramen Non-Alcoholic: Typisk pilsnersmak med ren och fräsch maltkropp och en lätt kryddig humlighet. Något mer eftersmak än föregående. Lätt och uppfriskande, god törstsläckare.
Efterkommentar: Mycket bra för en alkoholfri pilsner!
BF: Feb 2013

Sofiero Original (PET): Slående malt- och majssötma utan humlenärvaro. Lätt grönsakston i bakgrunden. Inte speciellt trevlig.
BF: Feb 2013

Carling Lager: Kemikalisk doft med inslag av päronjuice. Söt i smaken men också där en aning kemisk. Nej tack....
BF: Aug 2013

Steinlager Pure: Funderer på om jag fått ett halvtorrt vitt vin istället för öl i glaset. Både i doft och smak finns massor av klassiska vitvinstoner. Saknar nästan helt beska.
BF: Mars 2013

Aguila: Lätt och ren lager. Upplever den som välbrygd i grunden, utan felsmaker men den saknar också lite humlig kryddighet.
BF: Juni 2013

Backyard Brew The Lawn Mower: Lite tyngre maltkropp än föregående öl med lätta drag av karamell och mörkare bröd. Även till färgen mycket mörkare än sina föregångare i provning. Kan närmast beskrivas som en Brooklyn Lager med mycket mindre humle.
BF: Mars 2013

Sigtuna Unfiltered Lager: Vild attack av kokta grönsaker och andra felsmaker. Obehaglig i både doft och smak. Den lyckas få till en ganska trevlig och överraskande kraftig efterbeska, men jag rekommenderar ändå att undvika.

Oppigårds SMÖF Lager: Wow, i kontrast med de tidigare ölen är detta en riktig humlekäftsmäll. Övermogen tropisk frukt, citrus och halm slåss om uppmärksamheten här. Kroppen är lätt med typisk brödig karaktär och lämnar en lång trevlig efterbeska bakom sig. Mycket väl värd ett köp om man gillar humlig lager.

Störtebeker Scwarzbier: Klarbrun öl med mycket knäckebröd och rågflingor i såväl doft som smak. Smakerna är rena och klara och slutar med en trevlig karamellsötma. Jag är inte ett stort fan av denna typ av öl men denna tilltalar mig ändå.
BF: Aug 2013

Bayerskt mixpack - Reuther Weissbier: Lätt disig halmgul färg. Banan, nejlika och vete i typisk weissbieranda. Det råder inget tvivel om vilken ölstil det rör sig om. Jag upplever den som mycket stiltypisk men en aning lätt och okomplicerad jämfört med de bästa i stilen.

Bayerskt mixpack - Oechsner Edelhell: Klargul öl med lätta smaker men ändå än relativt fyllig munkänsla. Brödigt och maltigt med en aning järn i slutet och en störande alkoholton.

Bayerskt mixpack - Schlappe-Seppel Kellerbier: Disig och mycket ljust gul färg. Trevligt fyllig smak med fullkornsbröd och en lätt humlekryddighet. Mycket trevlig öl!

Bayerskt mixpack - Karmeliten Brocardus 1844 Spezialbier: Ljust bärnstensfärgad med en tydlig doft av torkad frukt. Är den oxiderad tro? Smaken är karamellig och fruktig men blir också väldigt kvalmig. Jag får vibbar av en tre år gammal makrojulöl och det är inte speciellt bra.

Bayerskt mixpack - Irlbacher Premium Alt Arlbacher Spezial Dunkel: Sparris, sparris och sparris i doften. När man väl kämpat sig förbi sparrisen ligger en trevlig smak med karamell och vörtbröd. Men sparrisen alltså... Nja, det håller inte i längden med en sådan inledning.

Bayerskt mixpack - Müllerbräu Bavariator Dunkler Doppelbock: Söt med mycket karamell och sockerkaka. Lite toner av nougat i bakgrunden. Som en liten efterrätt i sig.

Efterkommentar för hela mixpacket: Här blandas det totala bottennapp med riktigt bra kellerbier. Synd på så bra öl att behöva hamna i ett sådant sällskap.

Sigtuna East Coast Pale Ale: Ljust bärnstensfärgad med en typiskt brittisk doft med brödig och kakig maltdoft, men med en liten twist av vad jag tror är "nya världens" humle. Det är dock väldigt brittiskt genom nästan hela smaken och först precis innan eftersmaken kommer den där lite spännande humlekicken. Lång efterbeska. Trevlig men kan nog av många uppfattas som en aning tråkig?

Fuller Past Masters Old Burton Extra: En nyans mörkare än ölen innan med en brödigare smakprofil. Kakor och lite russin finns också i smaken, samt att en lätt spritton slår igenom emellanåt. Behåller smakrikedomen genom hela eftersmaken och är mycket väl balanserad. Trevlig sessionsöl som jag utan problem skulle kunna gulpa i mig 2-3 pints av.
Efterkommentar: När jag i efterhand kollar vilken öl detta var ser jag att den också har 7,3% alkohol. Kanske inte någon bra sessionsbira alltså?
BF: Aug 2014

Sigtuna Equilibrium Scottish Strong Ale: Mörkbrun med en röd ton och ett klibbigt skum. Klibbigt beskriver även doften bra som är sött karamellig och alkoholig med en lätt rökighet. En svag ton av torkad frukt finns också där. Smaken är intensiv, det händer massor med saker bland smaklökarna. Det är sött och karamelligt men också mycket torkad frukt. Det finns en lätt läderton som jag tycker stör en aning, men överlag är detta mycket gott. Rekommenderas!
Efterkommentar: En av de bästa i sin prisklass i släppet och en av mina favoriter i släppet.

SKA Modus Hoperandi IPA: Humleintensiv doft, men med en ton av grönpeppar som jag själv inte uppskattar och troligen är överkänslig mot. Välgjord maltbas med bröd och kakor som väl balanserar upp humligheten utan att ta över dess spelutrymme. Jag tror att många andra uppskattar detta men just pepparsmaken stör mig för mycket.
BF: Dec 2012

Samuel Adams Tasman Red IPA: Djup bärnstensfärg med ett klibbigt skum. Söt karamellig doft med mycket amerikansk humle som slåss om utrymmet. Stort smakdjup med mycket karamell och kakor tillsammans med övermogen frukt. Eftersmaken är både söt och besk. Trevlig pjäs om man pallar mycket karamellmalt i sina öl.

Samuel Adams Dark Depths Baltic IPA: Närmast svart med ett ljusbeigt skum. Doften är mycket humlig med blomster och stenfrukt, tillsammans med en lätt rostighet och chokladkaka. Lätt sötma i smaken som snabbt slås ut av en medelstark beska. Lättdrucken för att ha så stora smaker. Att den inte blir alltför komplicerad blir här till en styrka enligt mig.
Efterkommentar: En till favorit, äntligen en bra svart-IPA på bolaget. En av de absolut mest prisvärda ölen i släppet med en bomber god öl för 48,90 kr.

Barney Flats Oatmeal Stout: Nästan svart öl med en distinkt havreton inklämd bland alla kaffe- och chokladdoft. Plötsligt finner jag också en lite oväntad doft av...smör? Smörigheten följer med i doften och blir för påträngande efter några klunkar. I övrigt en god stout men jag ställer mig ändå starkt tveksam till den.
BF: Okt 2013

Grebbestad Ostron Porter: Ytterliggare en nästan svart öl, men med en mycket tunn smak och eftersmaken känns rent av en aning vattnig. Det som finns i smakväg är framförallt mellanmörk choklad och en lätt rost. Inte heller någon höjdare.
BF: Juli 2013

Nils Oscar Fyra Årstider Höst: Bärnstensfärgad öl med en ganska kvalmig doft som bådar illa för mina smaklökar. Det här brukar de inte tycka om alls. En positiv överraskning då det ändå visar sig vara någorlunda trevligt. Mycket sockerkaka och höstlöv i en märklig blandning. En lätt alkoholton i slutet och en stor avsaknad av humle. Inte särskilt bra i slutändan ändå. Ett av bottennappen bland alen.
BF: Sept 2015

Tilquin Gueuze: Ljust gul och disig. Härligt citronsyrlig med ett mycket trevligt smakdjup med nyanser i syran. Ganska lätt "funkighet" och nästan en lite svag sötma som blandar sig in. Syran är kraftig men inte så att mina (visserligen något härdade) kinder snörper ihop sig. Tycker man om lambic är detta ett mycket värt köp. Fantastisk redan nu!
BF: Jan 2022

Drie Fonteinen Oude Geuze Cuvée Armand & Tomme: Guldgul färg som påminner om fatlagrad sprit. Svavel lyser igenom, särskilt i jämförelse med den tidigare lambicen. Jag håller den som snäppet sämre, men med ålder kan den nog bli riktigt trevlig. Syran ligger kvar länge i gommen.
Efterkommentar: Svavlet lägger sig när den får lufta lite i glaset och blir mycket trevligare.

SKA Nefarious Ten Pin Imperial Porter: Söt och chokladig med lite mandelmassa och madeira i bakgrunden. Fyllig smak men utan djup. Dessutom en ovälkommen alkoholton.
BF: Sept 2013

Cidre Dupont Reserve 2010: Svaveltung doft som ligger över en mycket trevlig karaktär av äppelmust. Perfekt mogna och sötsyrliga äpplen i smaken som blandar sig med en lätt vaniljton som gifter sig mycket fint med äpplena. Det finns en lätt spritig ton men den passar in och ger lite "vuxensmak" åt denna cider. Till sist kommer dock svaveltonen och stör något. En god cider.

Jeremiah Weed Sour Mash Brew: Märklig smak som påminner om en blandning av ginger ale, bourbon och päronsplit. En för Sverige ny form av alkoläsk.

Jeremiah Weed Root Brew: Mera alkoläsk i form av söt jenka och ginger ale, och ja, det stannar väl där.

Alesmith Speedway Stout var inte med på provningen men jag har provat den förut och där har vi en kaffestout i världsklass. Mycket mer än så behöver man inte säga om den!

Andra artiklar om de kommande ölen:
Ölsvammel
Allt om Öl 
Öl är gott, resor är kul
Öl med mera 
iGlaset

Förutom nyheter till det fasta sortimentet kommer det den 1 oktober även att släppas öl i ett fyrtiotal butiker (T5) samt i vinkällarbutikerna (T6 & T7). Dessa kan som numera brukligt också beställas till andra butiker via webben. Dessutom kommer det tre stycken Struiseöl på webblanseringen torsdagen den 4 oktober. Nedan har ni den fullständiga listan på vad som släpps.

Namn (Ursprungsland), storlek, pris, alkoholhalt - antal beställda flaskor

T5 - fyrtiotal butiker:
Mixpack "Bayerska ölsorter" (Tyskland). 6x33 cl, 99 kr - 10 240 st
 -Reuther Weissbier
 -Oechsner Edelhell
 -Schlappe-Seppel Kellerbier
 -Karmeliten Brocardus 1844 Spezialbier
 -Irlbacher Premium Alt Arlbacher Spezial Dunkel
 -Müllerbräu Bavariator Dunkler Doppelbock
Fuller's Past Masters Old Burton Extra (Storbritannien), 50 cl, 34,60 kr, 7,3% - 10 000 st
Grebbestad Ostron Porter (Sverige), 50 cl, 24,90* kr, 5,8% - 12 000 st
Nils Oscar Fyra Årstider Höst (Sverige) , 75 cl, 99 kr, 7,2% - 5000 st
Oppigårds SMÖF Lager (Sverige), 33 cl, 18,60 kr, 5,5% - 30 000 st
Sigtuna Equilibrium Scottish Strong Ale (Sverige), 33 cl, 35,10 kr, 9,3% - 12 000 st
SKA Nefarious Ten Pin Imperial Porter (USA), 65 cl, 79,30 kr, 8% - 2160 st
Tilquin Gueuze (Belgien), 37,5 cl, 54,50 kr, 6,4% - 3060 st

T6 & T7 - vinkällarbutikerna:
Alesmith Speedway Stout (USA), 75 cl, 189 kr, 12% - 900 st
Drie Fonteinen Oude Geuze Cuvée Armand & Tommy (Belgien), 75 cl, 179 kr, 6% - 708 st
Samuel Adams Dark Depths Baltic IPA (USA), 65 cl, 48,90 kr, 7,6% - 1200 st
Samuel Adams Tasman Red IPA (USA), 65 cl, 49,90 kr, 8,8% - 1200 st
Stronzo El Diablo (Danmark), 33 cl, 49,90 kr,  7% - 960 st

Tilquin Gueuze (Belgien), 75 cl, 99 kr, 6,4% - 630 st
Ängö Södvik Saison (Sverige), 75 cl, 89 kr, 6,5% - 3000 st

T8 - webblansering (4 oktober) :
Struise Tsjeeses (Belgien), 33 cl, 45,90 kr, 10% - 480 st
Struise Tsjeeses Reserva Bourbon (Belgien), 33 cl, 51,10 kr, 10% - 480 st
Struise Tsjeeses Reserva Port (Belgien), 33 cl, 51,10 kr, 10% - 480 st

*Exkl. pant

Källa: Systembolaget

Notera alltså att Tilquin Gueuze kommer i små flaskor i T5 och i stora flaskor i T7. Detta är en nyare blend än den som släppts på Systembolaget tidigare. De skiljer sig bland annat på att denna blend innehåller lambic från Cantillon vilket inte den förra gjorde.

Överlag är det en fin blandning av surt, humligt och mörkt, liksom en trevlig blandning av svenskt och internationellt. Jag ser nog mest framemot att prova alla nya svenskar faktiskt. Imorgon är det ölskribentprovning där en del av dessa öl (dock inte allt från T6&T7, ej heller Struiseölen) samt de fasta nyheterna kommer att provas. Håll utkik efter recensioner av oktoberölen här och på andra bloggar från imorgon alltså.

Som en uppföljare på min parallellprovning av de två svart-IPA som kom i höstsläppet ska jag nu prova Sigtunas Prince of Darkness mot Slottskällans nya öl Eight Black IPA, den senaste ölen i deras nummerserie (som sedan tidigare innehåller Zeven och Zero). Vad är då speciellt med detta? Jo, Slottskällans öl vann offertprovningen för svensk svart-IPA i höstsläppet men blev sedan diskad på grund av för hög alkoholstyrka. Prince of Darkness tog över deras plats. Detta blir alltså en match mellan den "dopade" vinnaren och den ärliga tvåan som fick ta över guldmedaljen.

Precis som senast har jag gjort en halvblind parallellprovning. Det vill säga, jag har provat ölen bredvid varandra där jag på förhand visste vilka två öl som fanns i glasen, men inte vilken öl som var i vilket glas. De två glasen jag får framför mig kan till utseendet endast skiljas åt på nyansen på skummet. Det första som slår mig när jag doftar på dem är att ingen av dem luktar som den PoD jag provat tidigare. Den som sen visade sig vara Eight har till en början en tydlig arom av färsk citrus, blomster och tropisk frukt uppblandat med en ganska kraftig rostighet. Prinsen var inte i samma form som förra gången utan saknade totalt humle och smakade helt enkelt som en lätt och torr imperial stout. Dock tappar också Eight en del av sin humlearom efter en stund i glaset.

Att Eight är en stout i grunden blir väldigt tydligt när man smakar på den. Det är en kraftig rostning som slår mot smaklökarna, följt av en ganska mild humlesmak. Rost och humle krockar inte på det sätt som ibland händer i välrostade och välhumlade öl, istället är rosten en aning överväldigande. Jag är inte helt övertygad. Prince of Darkness är även i smaken som en lätt och torr imperial stout utan aromhumle. Den PoD jag provade förra gången ligger dock ungefär på par med Eight.

I slutändan känner jag mig lite besviken. Jag fick chansen att prova Eight på dess testbrygdsstadie och då var den bättre än nu (dock vet jag inte om de tweakat receptet). Det finns förstås en liten möjlighet att den nu lidit av tappsjuka då den är väldigt nytappad, men det borde ha hunnit gå över. Jag kommer att prova den igen när chans ges så får vi se om det blir bättre. Prinsen har ju visat att kvaliteten kan skifta ordentligt.

För jag har nu upplevt de skillnader mellan olika flaskor av Prince of Darkness som flera andra har beskrivit, från att ha en relativt tydlig humlearom till att totalt sakna humle. Det är väldigt märkligt då Sigtuna själva säger att även om det bryggts flera batcher av den så har alla batcher blandats och lagrats i en enda stor tank. Dessutom kom just mina två flaskor från samma tappning (#380). Visst kan ens egen dagsform spela in, men när så många har beskrivit samma skillnad känns det inte längre som en rimlig förklaring.

Om du vill göra en liknande provning själv finns Prince of Darkness på Systembolagets hyllor under hösten och Eight kommer att släppas lokalt den 1 oktober och bör då även gå att beställa styckvis till hela landet. Båda två kommer också finnas i bryggeriernas respektive montrar på Stockholm Beer & Whisky Festival.

Öppenhetsmeddelande: Jag innehar en timanställning på Slottskällan där jag arbetar några kvällar per år med att hålla i bryggeriturer. Jag intygar på heder och samvete att det som står ovan är mina ärliga och uppriktiga åsikter om ölen (som ju provades blint) och att mina kopplingar till Slottskällan inte har påverkat innehållet i denna artikel.

Fatlagrade öl har blivit allt mer populärt bland svenska ölentausiaster och flyger av hyllorna när de dyker upp på Systembolaget. De svenska bryggerierna verkar emellertid en aning motvilliga att hänga med i denna utveckling. Endast en handfull svenska bryggerier har vågat sig på att släppa fatlagrade öl hittils. Hur kommer sig detta?

Att marknaden finns där verkar uppenbart. Däremot finns det också en god marknad för deras övriga öl och flera svenska bryggerier kämpar redan hårt för att hålla jämna steg med efterfrågan. Man ska också komma ihåg att fatlagring är ett experiment som faktiskt kan gå fel, vilket de flesta som smakat Nögne Ö Bourbon Barrel Sunturnbrew som nyligen kom på Systembolaget kan intyga.

Närke har ju förstås lyckats mycket bra med sina fatlagringar av Stormaktsporter och skapat en rejäl hype kring dessa svåråtkomliga små flaskor. Dugges har också rönt framgångar med sin Perfect Idjit. Det finns alltså en hel del att vinna om man vågar ta steget. Ett bryggeri som gett sig in i leken är Slottskällan som i dagarna gett ut information om att de lagrat sin imperial stout på bourbonfat. Efter förra årets experiment då man lagrade Svart på två cognacsfat samt två bourbonfat har man nu köpt in fler fat och lagrat en större volym Imperial Stout. Så pass att man också kunnat buteljera en del. Premiär blir på SBWF följt av att den hamnar på de lokala Systembolagshyllorna den första oktober.

Detta är dock inte första gången deras Imperial Stout har lagrats på fat. Minns ni St Eriks Dubh som kom för några år sen? Det var Slottskällans Imperial Stout rakt av som sedan fatlagrats. Det blev gott då och det blev gott nu, men det är två väldigt olika öl. Medan Dubh hade kraftiga drag av fatlagringen med rökiga inslag är denna nya fatlagring på bourbon betydligt försiktigare med en lätt bourbonton som tillsammans med lite ek och vanilj lägger sig över grundölets smak, som fortfarande är mycket tydlig. Däri ligger också lite av det roliga med fatlagringar, att man kan vidareutveckla ett egentligen färdigt öl i så många olika riktningar.

Visst kan jag tycka att går lite hysteri i fatlagringarna ibland och det är inte alltid det blir en bättre öl. När det lyckas kan det däremot bli väldigt trevligt och jag hoppas verkligen att våra svenska bryggeri får upp intresset för fatlagringar. Den dagen det kommer en cognacslagrad variant av Bötet eller Baronen är jag en glad man.

Amager har tagit ett nytt grepp på trenden med singelhumlade öl genom att göra en trio singelhumlade american pale ales med humlesorter som ännu inte kommit till ett kommersiellt stadie. En liten tjuvtitt bakom scenerna i humleverkstaden. Jag har provat Storm Edition, som humlats med en sort som i sitt nuvarande stadie endast har namnet HBC 342.

Det är en mycket vacker öl i glaset med en lätt disig gyllengul vätska och ett fast, fluffigt vitt skum. Skolboksexempel på hur en APA "ska" se ut och själva synen får snålvattnet att rinna till. Doften är blommig med tydliga drag av färsk citrus. Jag uppfattar också lätta toner av marmelad och en mustig arom av blöt ved, som får mig att associera till brittiska öl av en den gamla skolan. Om det är humlen eller jästen som ligger bakom detta kan jag inte avgöra. Humlemässigt kan jag närmast jämföra det med en mix av cascade och east kent golding.

Smaken är medelfyllig till en början men tunnas ur för snabbt i munnen och lämnar en något vattnig eftersmak. Efterbeskan blir en aning för skarp för att kännas behaglig, kanske just för att eftersmaken i övrigt är så tunn. Jag sitter kvar och undrar om inte HBC 342 ska lämnas kvar på experimentstadiet.

Om du är nyfiken på denna öl/humesort kan du prova den och dess bröder HBC 436 och 517 kan du prova i Amagers bås på Stockholm Beer & Whisky Festival, tillsammans med deras övriga godsaker.

Förresten glömmer ni väl inte bort den pågående tävlingen?

Inför festivalsäsongens start dyker det upp massor av biljettävlingar. Portersteken hyllar istället ett av alla kringevenemang, nämligen att Akkurat och Oliver Twist kommer att servera massor av öl från det fantastiska bryggeriet Magic Rock och dessutom har man chansen att möta bryggarna. Istället för att lotta ut festivalbiljetter kommer Portersteken att lotta ut ett glas och en poster från Magic Rock. Allt man behöver göra är att (1) gilla Portersteken på Facebook (om du inte redan gör det) och (2) gå in och dela denna bild, som också syns nedan.

Lycka till!

Vägen mot att lära mig äta (och tillaga) fisk fortsätter. Nästa test bestod av en improviserad fisksoppa som blev förvånansvärt god. Återigen har jag, förstås, använt öl i matlagningen.

Fisksoppar verkar alltid innehålla vin. Jag har inte vin hemma, men däremot hade jag en flaska wit i form av White Stronzo ståendes. Wit och vin stavas nästan likadant och ska smaka gott med fisk. Självklart testar vi alltså att använda wit i soppan och struntar i vinet. Jag har i övrigt improviserat lite utifrån de fisksoppor jag sett (och i sällsynta fall smakat) förut och vad som fanns hemma. Jag tillagade den såhär:

(2 portioner)

2 scharlottenlökar
1 burk hela skalade tomater
ca 2 dl witbier
1 stor vitlöksklyfta
1 liten fänkål
1 stjälk citrongräs
1 tärning fiskbuljong
1 tsk oregano
1 tsk timjan
ca 250 g rödspättafilé

Finhacka löken och fräs på i en gryta tills den mjuknat. Tillsätt tomater, öl och buljong och koka upp. Skiva fänkål och finhacka citrongräs. Tillsätt till grytan och pressa ner vitlök. Krydda med de torkade örterna. Låt puttra ca 20-30 minuter. Skiva fisken i mindre bitar och lägg ner i soppan. Låt koka 3-4 minuter. Smaka av med salt och peppar. Servera med en skiva gott matbröd och lite aioli.

De livliga och lätta smakerna från citrongräs, wit och fisk gör att det blir en trevlig kombination att ha witbier även i glaset för en härlig helhet. Tomatbasen är dock tillräckligt kraftig för att även erbjuda andra alternativ i ölväg. En lätt men välhumlad ale med mycket citrus skulle också kunna gå bra.

Måndagen den 1 oktober släpps följande öl i Systembolagets fasta sortiment.

Ljus lager:
Aguila (Colombia), 33 cl, flaska, 11,90 kr, 4%, T2
Carling Lager (Storbritannien), 33 cl, "sleek can", 11,90* kr, 4%, BAS
Backyard Brew The Lawn Mower (Sverige), 33 cl, burk, 10,90* kr, 4,8%, T2
Sigtuna Unfiltered Lager, (Sverige), 33 cl, flaska, 17,90 kr, 4,7%, T2
Sofiero Original (Sverige), 33 cl, PET-flaska, 8,90kr, 5,2%, BAS
Steinlager Pure (Nya Zeeland), 30 cl, "sleek can", 12,50* kr, 5%, T1

Mörk lager:
Störtebeker Schwarzbier (Tyskland), 33 cl, flaska, 14,90 kr, 5%, T3

Ale:
SKA Modus Hoperandi IPA (USA), 35,5 cl, burk, 22,90* kr, 6,8%, T2
Sigtuna East Coast Pale Ale (Sverige), 33 cl, flaska, 17,90 kr, 5%, T3

Porter & Stout:
Anderson Valley Barney Flats Oatmeal Stout (USA), 35,5 cl, burk, 19,90* kr, 5,7%, T2

Källa: Systembolaget
*pris exkl. pant

I nästa vecka anordnar Systembolaget en ölskribentprovning där dessa öl kommer att provas. Jag ska delta på provningen så i mitten av nästa vecka kan ni hålla utkik efter recensioner här och förstås hos de andra skribenterna som blir med.

Det Lille Bryggeri har i ganska rask takt fått ett gott rykte bland svenska ölentausiaster sen de började importeras av Elixir Wines för en tid sedan. Man kan som svensk lätt tro att det är ett relativt nytt bryggeri men de firar faktiskt 10 år som bryggeri i år. Av den anledningen har de bryggt en serie med tio olika öl för att fira jubileet med pompa och ståt. Nummer sex och sju i denna dektett av öl är Lærling och Mester och IPA. Lærling är deras egen råg-IPA medan Mester är en havre-IPA gästbrygd av deras mentor Mike Murphy, som numera återfinns på Lervig. Jag testade dem mot varandra för att se om lärlingarna eller mästaren lyckats bäst.

Mester är alltså brygd med havre, men det är inte det enda speciella med denna öl. All humle i koket, i form av chinook och simcoe, är tillsatt under kokets sista 10 minuter. Därefter har den också torrhumlats med nelson sauvin. Just den ny zeeländska humlen är också vad som märks mest i doften med massor av omogna krusbär och en del kattpiss. Bakom ligger en söt citrus medan man inte märker många spår av malten. Men är det inte lite bullar där tro? Smaken är oväntat lätt för en IPA och det är först nu jag ser att den alkoholmässigt är i lättaste laget för en IPA med sina 5,5 %. Krusbären är fortsatt dominanta och följs av en beska som sköljer in över tungan. Det är lite rivigt men ändå väl avvägt mot ölens lätta kropp. En trevlig IPA som jag hellre hade kallat för APA. Låt oss se vad lärlingarna åstadkommit.

Lerling är alltså Det Lille Bryggeris egna svar på Murphys öl i form av en råg-IPA, som också den ligger på 5,5 %. Här har man använt columbus- och warriorhumle som tillsats var femte minut uner koket. Utöver rågmalten har man bland annat också klämt ner lite karamellmalt i mäsken vilket lett till en djup bärnstensfärg, i jämförelse med Mesters halmgula nyans. Det märks också i både doft och smak som är betydligt mer balanserad, till priset av att humlen har fått ta flera steg tillbaka. Det är en lätt krydighet som limmar fast i den medelfylliga maltkroppen med lätt karamell och lite kakor. Beskan smyger upp och blir till slut dominerande och ligger även kvar länge i gommen. Återigen är det inte en öl jag skulle kalla för IPA utan snarare en amber ale.

Stort frågetecken på varför man valt att kalla dessa öl för IPA förstås, men det anser jag inte vara det viktigaste. I kampen mellan mästare och lärling dömer jag oavgjort men är faktiskt lite besviken på dem bägge. Jag hade hoppats på något lite roligare än något som faller i kategorin "värda att prova men inte att köpa igen". Nåja, det kanske är sådant som händer när man tar ut svängarna lite och provar lite nytt.

För den som vill prova mer från Det Lille Bryggeri kommer de att finnas på Stockholm Beer & Whisky Festival, men i skrivande stund finns inte deras öllista upplagd.

Mörkret sänker sig kring glasen

Svart IPA, Cascadian Dark Ale, India Black Ale eller helt enkelt bara Black Ale. Många namn finns det på denna nygamla ölstil som helt enkelt ska vara en välhumlad mörk öl, en blandning av IPA och stout. Förra helgen släpptes två öl som påstår sig vara av denna stil bland Systembolagets höstöl som ska finnas på hyllorna i tre månader. Jag har tagit en närmare titt på dem och provat dem blint mot varandra.

Det rör sig dels om Sigtunas nya kreation Prince of Darkness som bryggts för detta släpp. Från början kom den faktiskt tvåa i Systembolagets uttagningsprovningar, men Slottskällans vinnaröl visade sig vid tester ligga några tiondels procentenheter över det alkoholintervall som efterfrågades (ev pga efterjäsning i flaskan) och diskades därför. Sigtuna tog förstås över platsen med glädje. Den andra är en amerikan, nämligen Demo Black IPA från Magic Hat, en öl som har funnits sedan början av 2011. Jag blev lite förvånad över att se deras öl hos Systembolaget då de inte har riktigt lika bra rykte som de flesta andra amerikanska bryggerier som brukar dyka upp.

För att göra det så rättvist som möjligt provade jag dessa två blint mot varandra, det vill säga jag fick två glas framför mig utan att veta vilket glas som innehöll vilken öl. I glaset ser de nästan likadana ut, med samma färg på såväl vätska som skum. Det som skiljer sig åt är strukturen på skummet. I doften känner man genast en markant skillnad. Det som visade sig vara Magic Hat doftar mest rostad malt och knäckebröd. Humlen lyser starkt med sin frånvaro. I jämförelse blir humligheten i Prince of Darkness väldigt tydlig och är väldigt citrusfokuserad. Om man lägger den interna jämförelsen åt sidan är dock prinsens humlighet i svagaste laget för en IPA, oavsett vilket färg man gett den. Den doftar i övrigt gott med rostad malt och choklad som huvuddrag.

Magic Hat fortsätter att besvika i smaken, som är i stort sett identisk med doften. Skillnaden skulle väl vara att humlen har försvunnit ännu längre bort. Den här ölen är antingen så gammal att dess humle är uppe och sjunger med änglarna eller så är det helt enkelt inte vad man med gott samvete kan marknadsföra som en svart-IPA. Eller vad vi nu skulle kalla stilen. Sigtunas öl får återigen chansen att briljera i jämförelsen med en behagligt mjuk maltkropp som sedan sticker till med rostade kanter. När den glider ner för halsen lämnar den en trevlig citruskick bakom sig. Återigen är det dock en aning klen humledos för stilen.

Demo får mig att undra vad Systembolaget egentligen efterfrågade i lanseringen av en amerikansk svart-IPA. Avsaknaden av humle är total. Å andra sidan är det inte en maltkropp som jag skulle vilja lägga en massa humle på heller. Tänk er knäckebröd i flytande form. Utan smör. Sigtunas öl är lite spännande då de bloggare som varit på Systembolagets ölskribentprovningar hyllat den medan alla som provat den från hyllan varit mer eller mindre överens om att det inte är vad man kan förvänta sig av en öl inom stilen. Jag själv tycker ändå att det är en god öl som ligger precis inom gränsen för vad jag vill kalla för svart-IPA och med kraftigare humlearom hade den varit riktigt bra.

Jag hade verkligen sett framemot att få tillgång till lite god svart-IPA under hösten och även om åtminstone Sigtunas öl var god lämnar dessa två mig fortfarande törstig efter svart-IPA. Då jag provat en småskalig testbrygd av Slottskällans svarta IPA, som alltså vann uttagningen för att sedan bli diskad, känner jag mig ännu mer besviken för den var godare än båda dessa, men den får jag klara mig utan åtminstone fram till SBWF. Vilken tur att privatimporten av Stone Sublimely Self Righteous Ale borde dyka upp snart.


Prince of Darkness var från batch 380 (bäst före 2013-04-30) och Demo hade bäst före 2013-01-20 med märkningen 201 635E.

Det har ryktats om det ett tag och häromdagen tillkännagav Akkurat på sin officiella Facebooksida att Cantillon gör en ny batch av hjortronlambicen Soleil de Minuit. Det är en öl som gjordes 1999 senast och varit unikt tillverkad för Akkurat. För något år sen sålde de sina sista flaskor av denna sköna brygd men nu kommer det alltså en ny batch. Akkurat skriver på sin sida att Cantillons bryggmästare Jean Van Roy blandade nyligen tillsatt en sändning svenska hjortron i 2-årig lambic. De ska nu få ligga och gotta till sig för att sedan göra nypremiär på Akkurat under våren 2013 (något exakt datum är inte officiellt ännu). Återigen blir ölen brygd mer eller mindre exklusivt brygd för Akkurat men det lämnas en öppning för att ett fåtal flaskor eventuellt kan gå att köpas/drickas på annan plats.

Jag har haft turen att dricka en flaska från 1999s bryggning, på en provning förra vintern. Det tog visserligen 10 år för den första batchen att ta slut hos Akkurat men jag rekommenderar ändå att man tar sig till Akkurat för att prova denna så snart man kan efter releasen. Visserligen var den flaska jag provade lagrad i 12 år men den var helt fantastisk.

Cantillon Saint Lamvinus från 2005 med en bit Manchego efter tavelupphängning och innan matlagningen, det är söndagslyx det. Mycket frukt i smaken fortfarande, med en pigg men snäll syra och ett lätt brettgrepp om smaklökarna. Manchego, som är en spansk hårdost på fårmjölk, är ganska enkel till, det kräver inte så mycket utan passar fint att sätta sig ner och avnjuta till.

Nästan enligt kostcirkeln, va?

Sedan någon gång innan tonåren har det varit mer eller mindre otänkbart för mig att äta fisk. Mina stackars små smaklökar sparkade bakut och det gick bara inte att äta en portion mat med något från hav eller sjö, oavsett om det var lax, räkor eller aborre. Sedan något år tillbaka har jag ändå jobbat på att lära mig att äta fisk genom att smaka på det lite här och var när tillfälle gavs. För att hitta någon tillagningsmetod som funkade bättre än andra för mina smaklökar och för att sakta men säkert vänja dem vid smaken. Idag tog jag så ett steg som jag ser som en ordentlig milstolpe. För första gången i mitt liv tillagade jag fisk för att äta den själv.

Lita på att jag lyckades blanda in öl också. Valet på första egna fiskmåltid föll nämligen på fish & chips och "lite" öl i frityrsmeten är ju ett gammalt och beprövat knep. Går man till sin lokala chippie i England lär man få maltvinäger till medan det ofta är tartarsås som gäller på restauranger. Jag provade för enkelhetens skull båda två till. Tartarsås (och remouladsås) har jag aldrig riktigt förstått mig på, men så har jag aldrig prövat att göra det själv heller. Nu har jag prövat och jag tycker fortfarande inte om det. Mer vinäger, tack.

Min frityrsmet gjorde jag med mjöl, bakpulver och en liten flaska öl. Mjölmängden blev lite höftad, men det var i runda slängar 4 dl och då får man smet så det räcker till ganska mycket, så man kan gott och väl ta halva mängden av allt. Jag använde cirka 1,5-2 msk bakpulver. Man kan nog välja i stort sett vilken öl som helst som inte är för besk eller för rostad i smaken.

Frityr på gång

Jag testade både att enkelfritera och dubbelfritera, dvs att doppa i frityrsmet igen efter en fritering och fritera igen. Mina ganska små rödspättafiléer blev dock lite övertillagade med dubbelfritering men har man lite större bitar fisk kan det nog fungera. Själva frityrskalet blir väldigt tjockt, luftigt och krispigt. Precis som jag vill ha det!

Inför matlagningen klurade jag lite på vad man kunde dricka för öl. Veteöl kändes som det självklara valet men jag ville prova något annat till. Som på beställning ringde DHL på dörren och levererade ett paket med varuprover från Galatea som bland annat innehöll New Dogtown Pale Ale från Lagunitas. Jag har tidigare druckit en riktigt trött och tråkig New Dogtown som var inköpt i Danmark och en färsk, supergod flaska i San Francisco. Den här flaskan var buteljerad i mitten av juni, vilket väl är rätt färskt när det gäller amerikansk öl i Sverige. Riktigt så god som i San Francisco var den inte men den höll ändå upp bra.

Den gjorde sig också bra till den friterade maten. Fish & chips är ett typiskt exempel då man får ta minst lika mycket hänsyn till tillagningsmetoden som råvaran i valet av dryck. En bra amerikansk pale ale ligger ofta rätt i fylligheten och maltigheten för att få rätt samspel med det friterade utan att överskugga maten, samtidigt som humlekicken sitter fint efter att ha tuggat på allt det feta. Även om jag nu inte gillade tartarsås funkade ölen bra till den också. En veteöl hade kanske varit ännu bättre ändå, men New Dogtown klarade det här fint.

Och jag har tillagat fisk, ätit upp den och lever fortfarande. Hurra!

För några veckor blev jag kontaktad av Nick från the nya skotska kontraktbryggeriet Old Worthy Brewing. Han förklarade att Old Worthy skulle introduceras på den svenska marknaden, att det är en öl som är gjord för att drickas tillsammans med whisky och att han ville skicka ett varuprov.

Ölen i sig sticker inte ut speciellt mycket. Den är välbrygd med mjuk maltkropp, en lätt, behaglig rökighet och en touch av ljunghonungen som använts, men också lite intetsägande. Det påminner, avlägset, om Innis & Gunn Scottish Pale Ale. Om det inte vore för det där med att dricka den tillsammans med whisky hade jag hoppat över att skriva om den. Å andra sidan var det ju det där med vad man ska skriva och inte skriva om. Att dricka öl tillsammans med sprit verkade dock intressant, särskilt när jag precis testat och blivit lite förtjust i idén med ölcocktails. Inspirerad till experiment tog jag även fram cognac och grappa ur barskåpet för att testa ölen med mer än bara whisky.

Tillsammans med grappa blev det faktiskt helt vedervärdigt. Den aktuella grappan tillhör min lägenhetskamrat och jag kan överhuvudtaget inte uttala mig om dess kvalitet. En sipp på grappan följt av en klunk öl förstärkte en hel rad oönskade smaker från grappan och kombinationen med rökigheten i ölen blev obehaglig. Ett wild card som brände ut sig direkt.

Resultatet med grappan gjorde mig lite orolig inför cognacen eftersom båda är druvbaserade och kan ha vissa smaklikheter. Remy Martin VSOP tryckte snabbt tillbaka den oron. I sig själv är det en godare dryck än grappan och tillsammans med Old Worthy blev det också ganska behagligt. Framförallt jämnar ölen ut kanterna och dämpar spritigheten på ett trevligt sätt. Åtminstone för mig som inte dricker starksprit särskilt ofta är det positivt. För mer vana njutare kanske det är till en nackdel?

Till sist provades ölen med det den var gjord för, en skotsk whisky. Ingen mindre än en 10-årig Laphroaig fick stå för sällskapet och blev också vinnaren i denna trio av potentiella ölkompanjoner. Ölen i sig blir inte bättre med en whisky till, snarare upplevs den tunnare. Det som jag däremot tyckte var trevligt var att whiskyns spritighet jämnades ut och röksmaken fick en fin fade-out in i ölens lätta rökighet. Med andra ord en trevlig effekt på whiskyn men ölet i sig lämnar mer att önska. Återigen undrar jag också om det som jag ser som en positiv effekt på whiskyn också skulle ses som positivt av någon som är en vanare whiskydrickare än mig.

Skulle det bli än annorlunda upplevelse med en whisky med lättare rökighet än Laphroaig? Antagligen, men i slutändan håller det ändå inte riktigt och jag skulle föredra att dricka Old Worthy och sprit var för sig. Fast jag har förstås svårt att se ett tillfälle då jag skulle välja den här ölen över andra.

Öl till cocktails (ja, Carlsberg verkar ha varit med på ett hörn)

Häromdagen blev jag inbjuden till en workshop som arrangerades av Bartenders Choice Award för att, som jag förstod det, finslipa juryns kunskaper inför själva tävlingen. För första gången ska nu öl vara en deltävling. Bättre sent än aldrig antar jag... Nåväl, stora delar av workshopen handlade om ölhistoria, översikt av bryggprocessen etc samt hur man häller upp öl på tapp. Med andra ord inte mycket nytt om man har hållt igång ett ölintresse i några år, och i mitt fall också jobbat som bartender på en ölorienterad pub.

Något som däremot var helt nytt för mig var ölcocktails. Jag har förstås hört om konceptet förut med klassiker som black velvet (50/50 av champagne och stout) men aldrig prövat det själv. Pär Webering från Stockholm BarAkademi var på plats för att blanda och presentera tre olika ölcocktails som han arbetat fram. Om man vill vara cynisk kan man påstå att alla tre "bara" är klassiska cocktails som man tillsatt öl i, men jag tyckte det kändes nyskapande såväl som välsmakande och blev inspirerad att testa lite mer hemma.

Först ut var en Mowito, en variant av den klassiska romdrinken mojiton med belgisk witbier. Eller, Pär själv kallade den bara för Beer Mojito men jag tyckte Mowito var lite fyndigare.

2 barskedar/1 matsked råsocker
2 cl färskpressad limejuice
2 cl ljus kubansk rom t ex Bacardi Superior
10-12 blad färsk mynta
Hoegaarden eller annan belgisk witbier

Häll upp socker, limejuice, och rom i ett Hoegaardenglas á 40 cl eller annat stort cocktailglas. Lägg myntabladen i ena handflaten och klappa till dem med andra handen och lägg i dem i glaset. Detta är istället för att muddla, vilket frigör för mycket bitterhet när man även har öl i drinken. Fyll glaset med iskuber och rör om ordentligt. Toppa upp med ölen. Eventuellt kan man fylla upp halvvägs med öl, röra om och sedan toppa med mer öl för att få bättre blandning. Garnera med en myntakvist. Om man har en limepress för limehalvor är det också snyggt att dekorera med en pressad halva.

Mojito är en av mina favoritcocktails och denna variant blev också min favorit av de tre. Veteölen och myntan slår samman på ett fint sätt till en mycket fräsch drink som man kan dricka i lite större klunkar än en vanlig mojito.

Lagerita är som man kanske förstår av namnet en variant av margharita som toppas med ljus lager. I det här fallet användes Estrella men vilken ljus lager som helst med bra maltighet och låg beska ska gå bra. Tequiladrinkar överlag har haft svårt att hitta rätt hos mig men det här fungerade ändå. Om det beror på den lite finare tequilan eller ölen låter jag vara osagt, men det här funkade bättre för mig.

5 cl tequila reposado 100% agave
2,5 cl färskpressad limejuice
2 barskedar/1 matsked agavesirap (finns i livsmedelsbutiker, kolla vid vanlig sirap eller specialhyllorna)
Ljus, låghumlad lager

Förbered ett collinsglas med att frosta kanten med flingsalt och fyll upp med iskuber. Skaka tequila, limejuice och agavesirap med is och sila upp i glas. Toppa med lager.

Sist ut var en drink som Pär döpt till Peppes Special som kan liknas med en amaretto sour med mörk lager. Denna drink är också den som är lättast att göra själv hemma, både sett till ingredienser och utrustning. Jag tyckte det blev lite för blaskig smak med den mörka lagern, men kan tänka mig (och ska testa lite själv) att det blir gott med t ex en IPA.

2 cl amaretto
2 cl färskpressad limejuice
1 cl sockerlag (valfritt)
Mörk lager

Bygg över is och toppa med mörk lager. Garnera med en myntakvist.

 

En av de allra första ölen från Evil Twin som syntes till i Sverige var Soft Dookie, när den började dyka upp för knappt två år sen. Jag minns att jag då bara hade en vag aning om att det kanske kunde vara Mikkellers tvillingbror Jeppe som låg bakom det finurliga namnet. När den lite senare släpptes på Systembolaget köpte jag en flaska som jag aldrig riktigt fick tillfälle att dricka och den fick hamna i källaren istället. Nu tyckte jag det var dags att dra fram den och se om vaniljextraktet som den är brygd med fortfarande finns kvar.

Det gör det inte. Överhuvudtaget. Det första jag tänkte när jag tog en sipp av ölen var däremot: "eh, det var väl inte chili i den här?". Eftersmaken dör av samtidigt som jag läser av innehållsförteckningen och både eftersmak och etikett bekräftar att jag mindes rätt. Ingen chili. Det som fick mig att undra är att det bränner till ganska bra när ölet möter gommen, men den klassiska efterbrännan från chili saknas. Istället är det väl alkoholen som gör det antar jag, vilket är lite märkligt eftersom jag inte upplevde den så tidigare och lagring brukar runda av alkoholtoner snarare än att förstärka dem.

Jag återgår till att utforska ölen med näsan istället och finner en djup arom med chokladpraliner, plommon i madeira, konjak och likörpraliner. Ingen vanilj här heller. Doften är så tung och fyllig att man blir mätt på att sniffa på den. Smaken har inte riktigt samma djup som doften utan blir relativt enkel för en imperial stout. Den tidigare nämnda hettan samsas med intensiva toner av lättrostat kaffe, mörk blockchoklad och ett drag av fruktighet.

Nä, den har helt klart tappat sin charm. Vaniljen har ersatts av en märklig, men faktiskt inte otrevlig hetta och smaken har blivit plattare om än väldigt fyllig fortfarande. Jag tyckte den var bra färsk och även om det tog sin tid på grund av fylligheten var det ingen fara att dricka upp en halvlitersflaska på egen hand. Nu sitter jag istället och funderar på att hälla ut hälften av innehållet. Om du nu sitter på ett par flaskor ska du inte misströsta. Den är nämligen så pass fyllig fortfarande att jag tror att den har möjlighet till att lagras i åtminstone 1-2 år till och eventuellt kan den ju då vända upp igen. Det är i alla fall mer värt att hålla på den ett tag till oc hoppas på det bästa än att dricka upp den nu. Den är trots allt märkt med bäst före till december 2015.

Nästan kolsvart...

Med en dansk flickvän blir det ju relativt frekventa resor mellan Danmark och Sverige. På senare tid har jag börjat göra en vana av att, när det passar, ta lite extra bytestid mellan tågen i Köpenhamn för att hinna ta en promenad bort till Mikkeller Bar. Med 5-10 minuters gångväg från hovedbanegården är det ett utmärkt tillfälle att sträcka på benen och prova lite nya öl.

Vid dagens timmeslånga besök provades bland annat Beer Geek Rodeo, en samarbetsöl mellan Mikkeller och Texasbryggeriet Jester King, ni vet de som bland annat står bakom stouten Black Metal. Här har man tagit den moderna klassikern Beer Geek Breakfast, tillsatt en portion rökmalt ochl chipotlechili samt tryckt upp alkoholen till 10,1%.

Ölet i sig är nästan kolsvart och bildar endast ett mycket litet macchiatofärgat skum. Doften domineras av hårdrostat kallt kaffe och sump, med en lägereld i bakgrunden. Jag föreställer mig att det luktar ungefär så här om man brygger kaffe över öppen eld. Smaken börjar med en hel del kallt, välrostat kaffe som följs av en djup chokladsmak med inslag av aska och rök. Till sist slår chilin till och istället för att få smaklökarna att be om nåd lägger den sig som en lätt hetta i gommen medan chokladsmaken lurar kvar och det hela påminner om mörk chilikryddad choklad.

En mycket intressant variant av Beer Geek Breakfast och definitivt något som fångar ett större intresse hos mina smaklökar. Något som jag inte riktigt gillar, vare sig i originalet eller denna variant, är att kaffesmaken blir så rå och sumpig och det drar ner betyget en aning för en annars mycket trevlig stout.