Ölrecension: Bell's Oarsman Ale

Berliner weisse är en rätt ovanlig stil som, liksom många andra stilar, fått ett litet uppsving i USA (och särskilt i Florida) de senaste åren. Jag erkänner direkt att den enda berliner weisse jag har druckit tidigare var en hembrygd på förra årets SM, så mitt grepp om stilen är väl något sviktande. Det positiva i det är att jag har ett helt outforskat område kvar för mig att upptäcka, med start här och nu.

Berliner weisse är alltså en sorts alkoholsvag och tydligt syrlig veteöl. Många av de nya amerikanska varianterna kommer smaksatta, men just Oarsman Ale är en neutral variant, precis som de traditionella tyskarna. Alkoholhalten ligger på modesta 4,0%, men det är inte ovanligt med svagare varianter.

Av någon anledning är jag lite orolig att det ska komma en vulkan av skum när jag öppnar flaskan, men den håller sig lugn. I glaset hälls en ljust gul och lätt grumlig öl. Doften är lätt och uppfriskande med tydliga vibbar av färskpressad citron. Det finns också en sorts unken ton som jag har oerhört svårt att placera. Lite som blöta höstlöv kanske.

Smaken bjuder på en mycket kraftigare ton av citron än doften. Här snackar vi verkligen om smaken av färskpressad citronjuice, om än inte helt så surt. De där blöta höstlöven finns också där, det är liksom en mustig ton som möter upp syran på ett fint sätt och balanserar det lite. Bakom detta ligger en ganska vek maltkropp. Det är en trevlig törstsläckare i solen, men i slutändan blir den för enkelspårig och lite för tunn i smaken för att vara riktigt bra. Att jag har tre till känns ändå inte så dumt, särskilt inte nu när solen äntligen börjar titta fram.