På Örebro Öl & Whisky Festival i november förra året satte jag mig ner och gjorde en intervju med Micke Mårdstam från Wicked Wine. Tyvärr gjorde jag det helt felaktiga valet att spela in samtalet istället för att föra anteckningar. Efteråt visade det sig nämligen att den höga ljudnivån i lokalen gjorde att det blev för svårt att höra samtalet för att kunna transkribera det på ett vettigt sätt. Hursomhelst, en av grejerna som Micke sa då var att tanken med Mohawk var att ha ett eget bryggeri och inte kontraktsbrygga i all evighet.

Nu verkar man också ha börjat ta konkreta steg för att förverkliga detta. Mr Mohawk själv skrev på sin Facebook igår att han var på inköpsresa i Tyskland för att köpa en begagnad bryggutrustning och för någon timme sen uppdaterade Mohawk sin Twitter med en första bild på den nygamla bryggutrustningen som blir inpackad i lastbilar. (Jag låter lite som en stalker va?) De verkar alltså följa St Eriks spår med att gå från kontraktsbryggning till att bli mer stationära, på gott och ont antar jag. Ett begagnat bryggeri har ju fördelen att det redan är inkört och förmodligen fungerar som det ska från början.

Frågan är om nya kontraktsbryggare kommer att fylla "tomrummet" eller om det är ett svunnet begrepp i Sverige nu?

Inför morgondagens släpp tänkte jag recensera en av höjdpunkterna bland de mer exklusiva ölen i släppet, nämligen Alesmith Wee Heavy. Jag snubblade nämligen över en ensam flaska under den gångna helgen, som tillbringades i Odense. Länge, länge har jag sett framemot att smaka den här ölen så det var med stor glädje jag såg att den skulle dyka upp på bolaget. När jag så sprang på den bara några dagar innan bolagssläppet, och dessutom till ett betydligt lägre pris, blev det dubbel glädje och ett självklart köp.

Det är en mycket mörk vätska som hamnar i glaset, men när man håller upp den mot ljuset kan man se att den är mörkt brun snarare än svart. Skummet har en mycket tilltalande cappuchinofärg. Ett vackert öl i glaset helt enkelt. Den första aromen jag noterar är knäckebröd som snabbt slås undan av nougat, knäck och en lätt viff av alkohol som vittnar om att denna öl faktiskt ligger på hela 10 %.

Doften var kanske inte helt upp till förväntan, men både smak och munkänsla överträffar den. Det är en mycket välintegrerad smak med nyanser av gräddnougat, knäck, chokladkola och rågbröd. Även i smaken finns en liten avslutande alkoholton men det är snarare som en trevlig krydda till ölen än en störande spritighet. Det hela innesluts i en gräddighet som gör denna öl olik allt jag smakat tidigare. Också munkänslan kan beskrivas som gräddig och otroligt trevlig.

De wee heavy jag har smakat tidigare har inte varit i närheten av denna, varken i smak eller kvalitet. Jag skulle närmast kunna jämföra med några av de bästa starka och mörka trappisterna, som Rochefort och Westvleteren. Om man kunde plocka bort fruktigheten ur dessa skulle man hamna ganska nära Alesmith Wee Heavy. Jag skulle gissa på att de har en relativt likartad maltkomposition. Så stor skillnad kan nämligen jästen göra på egen hand.

Det här är en riktigt bra öl som är väl värd att köpa på sig imorgon. Bland de bättre maltbomber jag har smakat.

För ett tag sedan skrev jag om ölpriser på eBay. Häromdagen påbörjade eBay en stor utrensning av ölauktioner. Om det beror på att det är olagligt att sälja öl privat i USA eller att de flesta bryggerier är negativt inställda till att deras öl dyker upp på svarta marknaden där säljare kan göra stor profit på deras öl är oklart. Frågan är om det är en engångsrensning eller om de kommer att fortsätta ta bort ölauktioner.

Eftersom en del bryggerier har känt sig tvingade att på olika sätt begränsa försäljningen av sina mest eftertraktade öl vore det ju positivt om detta nu kan leda till att de återigen kan bli lite mer tillgängliga. Å andra sidan finns fortfarande bytesmarknaden kvar där många sådana öl inbringar löjligt stora "fångster" i utbyte, och den marknaden är förstås mycket svårare att stoppa. Den ligger dessutom i större utsträckningen innanför vad som är tillåtet enligt lag.

Sort Gul på Mikkeller Bar

Jag fick mina 45 minuter på Mikkeller Bar i fredags kväll. Jag kom dit strax före midnatt och det var väl inte helt oväntat väldigt fullt med folk. Diverse danska och svenska ölnördar var det förstås där, men det som slog mig var att det också var en stor del av klientelet som såg ut som hipsters och "kulturmänniskor", något som jag inte märkte vid mitt senaste besök för någon månad sen. Man ska väl inte döma hunden efter håren, men det kändes helt enkelt som öl blivit hippt. Eller är det själva baren i sig som blivit hipp? Det spelar kanske ingen roll, Mikkeller Bar är en Carlsbergfri zon där man bara serverar hantverksöl. Oavsett varför man går dit finns det bara den sortens öl som vi vill lyfta fram att välja på. Öl kanske är på väg att bli den nya kulturflugan?

Samtidigt som jag skriver inser jag mer och mer hur texten ser fördomsfull ut, kanske till och med exkluderande. Det är inte alls tanken, men jag vet inte hur jag ska skriva den på ett bättre sätt. Mitt enkla intryck var helt enkelt att ölkulturen vunnit nya marker och att det är ett sådant territorium som gör att dess spridningstakt kan öka ytterligare.

Jag kommer osökt att tänka på hur lång tid det kan ta innan ölkulturen dyker upp i svenska TV-serier. Tredje säsongen av Solsidan kanske? Tänk er att Mickans ständigt trendiga kompisar sitter med barnvagnarna och pratar om de senaste iporna de provat och Mickan skickar iväg Fredde till bolaget för att köpa alla IPA han kan hitta, för att sedan plåga i sig några riktigt beska humlebomber. Allt för att hålla jämna steg med det senaste.

Tillbaka till Köpenhamn: Med eller utan hipsters kommer det väl aldrig råda något tvivel om att Mikkeller Bar är ett av de bästa vattenhålen i staden. Kanske finns det eller en annan ölnörd som är rädd för att få hipsterstämpel, men hipstrarna verkar inte vara rädda för att få ölnördsstämpeln i pannan. Det ska vi väl vara glada för?

Sitter just på tåget mot Danmark och trodde att detta skulle bli en ovanligt torr fredagskväll, med tågåkande på totalt fem olika tåg från fyratiden i eftermiddags till halv tre inatt. Men så insåg jag först att jag faktiskt har lite väntetid i Köpenhamn och när jag kollade efter närmare såg jag att jag, förutsatt att tåget är i tid till Lund, hinner med ett tidigare Öresundståg till Köpenhamn än den tid som står på min biljett (som är giltig hela dagen) och då får en timme och tio minuter i Köpenhamn. Mikkeller Bar ligger fem minuters promenad bort från tågstationen och ett snabbt besök känns givet.

Med ett så pass snabbt besök gäller det inte att stå och dregla allt för länge vid baren utan snabbt bestämma sig för något. Som tur är kan man på Mikkellers hemsida se vad som är påkopplat just nu. Jag kan alltså redan nu försöka bestämma mig för vilken (eller vilka) öl det får bli ikväll. Hvedegoop, It's Alight och Cantillon Cuvee St Gilloise lockar alla väldigt starkt. Decisions, decisions...

Bara nu tågen är i tid....

 

 

Solen har börjat titta fram igen, håret är kortklippt, cykeln är nytrimmad och smultronen i trädgården är sådär röda som bara smultron kan bli. Kanske är det äntligen dags för lite riktig sommar? Passande nog tyckte jag då att det var hög att bränna av årets enligt mig bästa sommaröl - Nynäshamn Stenstrand SommarAle. Den har varit tillgänglig för beställning genom Systembolagets lokalbeställning under sommaren men tog slut för några dagar sen.

Stenstrand är en american pale ale som gränsar mot IPA med sina 6,8 %. Den har den där härliga guldgula honungsfärgen som nästan garanterar en god öl. Det vita skummet är kompakt och långlivat. Ja, så långlivad som nu ölen blev i glaset, men det var inte särskilt länge faktiskt. Den är underbart söt, frisk och fruktig. Såväl humlighet som beska känns något nertonat sedan den testades i Eskilstuna för en dryg månad sen, men det har inte alls gjort den sämre. Den är istället lika välbalanserad som det finaste svärd. Fruktigheten från humlen är djupt invävd med fruktigheten från jäsningen. Sötman är inbjudande och trevlig medan den runda beskan i avslutningen bjuder in till en ny klunk. Lätt och somrig, men ändå smakrik och karaktärsfull. En öl som gör mig lycklig!

Dalabiff på Bankens uteservering

Banken är min favoritrestaurang i Falun. Kort och gott. Det är egentligen uppdelat i två delar som ligger vägg i vägg. Dels Bar & Brasseri som ligger på hörnet av Åsgatan och Stadshusgränd, ett stenkast från Stora Torget och som är den större delen av restaurangen och som även har hand om sommarens uteservering. Precis nedanför uteserveringen ligger ingången till Två Rum & Kök som är en mindre del av restaurangen med en egen meny som går lite mer åt fine dining. Menyerna är olika men jag tror att de serverar samma ölsorter på båda avdelningarna.

På Banken har det så länge jag kan minnas funnits fler alternativ än stor stark, men länge bestod alternativen av ganska trista brittiska ale och tjeckiska pilsner. Numera är öllistan modern och innehåller lokalproducerat i form av Oppigårds, samt några belgare, IPA, veteöl och bitter. Det är inte en fulländad meny, men den är mycket bra för en restaurang. Jag hade gärna sett att den kompletterades med en imperial stout till efterrätterna och en barley wine som passar till såväl efterrätter och till många vilträtter, som är ett vanligt inslag på menyerna. Kanske lite mer väntat så är vinlistan mycket bra, men bra viner har man också arbetat med i många år. Dryckespriserna här är bra men inte billiga.

På matsidan har man tydliga lokala och svenska inslag i de flesta rätter. Är det en rätt av utländskt ursprung har man allt som oftast satt en svensk twist på den, till exempel carpaccio på renkött. Även om vissa rätter kan se simpla ut på papperet är det alla små detaljer som gör dem så bra. Köttet kommer alltid perfekt stekt, friterad potatis är just potatis och inte halvfabrikatspommes och kantarellsåsen är överfull med färska kantareller istället för sparsamt kryddad med torkad svamp, för att bara nämna några exempel. Det har blivit några besök här genom åren och jag har alltid varit nöjd med maten.

Inomhus på Bar & Brasseri märks den gamla byggnaden av med mycket högt i tak och äldre arkitektur och inredning. Kanske beror det på takhöjden, men jag har alltid upplevt atmosfären som lite "annorlunda" här inne. Uteserveringen blir ofta fullsatt kring kl 17-18 på fina sommardagar och eftersom man inte kan boka bord ute kan det löna sig att vara här i tid. På sommaren håller Två Rum & Kök stängt men under resten av året kan man avnjuta sin mat i en mycket mysig liten lokal. Priserna på maten ligger kring tvåhundra kronor för en varmrätt på Bar & Brasseri och något högre på Två Rum & Kök, där man dock kan få en prisvärd trerättersmeny inklusive bubbel för två personer.

Vill du äta lite bättre i Falun och dricka en god öl till är det definitivt till Banken du ska gå. Sedan återstår bara det angenäma problemet att välja i vilken av lokalerna du ska äta.

Om fyra veckor barkar det iväg till Prag för en extra lång weekend (torsdag-tisdag) och eftersom jag gillar att planera saker börjar det redan rycka lite i fingrarna. Jag har visserligen varit i Prag två gånger, men det var 18 respektive 17 år sen och jag minns inte sådär jättemycket av det besöket. Fast ölintresserad var jag redan då, det finns en bild på mig som liten parvel på ett café på vägen upp mot något slott eller fästning där jag sitter och halsar ur en halvlitersflaska med alkoholfri öl. Redan då minsann.

Eftersom jag åker dit med min flickvän ska det hinnas med mer än bara ölrelaterade saker. Vi har redan planerat in en tur till Plzen med besök på Pilsner Urquell och i Prag har jag förstått att Zly Casy, både baren och butiken, hör till ölhöjdpunkterna, men längre än så har jag inte kommit. Man kommer ju förstås inte behöva gå törstig i Prag men vi vill gärna undvika turistfällorna. Om det är någon läsare som har tips om Prag, såväl trevliga vattenhål som bra restauranger och andra sevärdheter får ni jättegärna höra av er.

Det finns en del tjeckiska bryggerier som provar modernare ölstilar som t ex IPA och det ska i och för sig bli kul att prova. Det jag ser framemot mest i ölväg är dock att se om jag kan återupptäcka den klassiska tjeckiska pilsnern ordentligt.

Linköping Beer Expo har spikat datumet för nästa års festival som blir den fjärde i ordningen. Liksom i år blir det bara en dag istället för två som det varit de första två åren, och den dagen blir lördagen den 9 mars. Då återvänder man också till Cupolen där de första två festivalerna huserades innan man tvingades till en annan lokallösning för årets festival på grund av renovering. 2013 får man alltså dricka öl i alldeles nyrenoverade lokaler och det är nog många som välkomnar tillbakaflytten efter trängseln som uppstod i de för ändamålet något sämre utformade lokalerna. Den som varit på någon av de festivalerna som höll till i Cupolen vet att det är en ypperlig ölfestivalslokal.

Även om jag inte fått några exakta datum för tentorna våren 2013 så ser det ut som min tentaperiod börjar efter den helgen. Jag får därför tillsvidare sätta ett stort frågetecken för medverkande på nästa års festival.

För ett tag sedan skrev jag om Carnegie Porter från 2002 och 2007 och igår blev det åter dags att vertikalprova denna svenska klassiker. Den här gången hade vi flaskor från 2002, 2009 och 2010, där den senaste är vad man finner på Systembolagets hyllor just nu. Åtminstone om man går till Systembolaget i Falun.

Vi var fem personer (bl a Gyllenbock och Homebru) som provade dessa tillsammans och vi var överens om att 2002 var den bästa, med härliga smaker av chokladkaka och lätta drag av portvin. 2009ans chokladighet drog mer åt chokladpralinhållet, medan 2010 hade mer kraft och mindre elegans. Något överraskande var faktiskt 2010 snäppet vassare än 2009. Den ett år äldre flaskan kändes som den låg i en dipp i utvecklingen där den hunnit tappa kraft i smaken men inte hunnit utvecklas tillräckligt mycket för att väga upp det. Båda fick alltså på fingrarna av 2002 dock. Passa på att köpa på er några 2010 nu så har ni fått två lagringsår gratis. Ställ undan och plocka fram igen om 3-8 år.

Vi korkade även upp förra årets jubileumsöl Carnegie Porter 175th Anniversary, en starkare variant av Carnegie som även lagrats på bourbonfat. Jag blev väldigt imponerad av den vid premiären på förra årets SBWF, och den håller fortfarande upp mycket bra. Bourbonsmak har mildrats sedan dess och ölen känns nu ännu rundare och mjukare. Trevlig att dricka igen, men den var som bäst i höstas.

Dags för nästa del i serien om dalarestauranger och vi rör oss nu till min hemstad Falun efter besöket på Broken Dreams i Borlänge. Kopparhatten ligger i anslutningen till Dalarnas Museum med en fin utsikt över Faluån och lite undangömt från centrum och de vältrafikerade bussgatorna. Länge var det mer ett café än en restaurang men för något år sedan renoverades stället och även om man har lite caféverksamhet kvar är det lika mycket krog nuförtiden.

Tidigt i våras bytte Kopparhatten ägare och därmed försvann lite av den ölsatsning man började på förra året. Förutom att de hade infört ett litet men välvalt sortiment av svenska mikrobrygder hade man också anordnat en BMD med Brewdog och en med Oppigårds. Det fanns också en planerad BMD med Sigtuna men den avbokades helt sonika efter ägarbytet. Såvitt jag vet försvann också den dryckesansvariga, som verkar ha varit den drivande kraften bakom ölsatsningen, i och med ägarbytet. Trots allt detta arbetar de fortfarande med en del god öl och har bland annat produkter från Oppigårds och Omnipollo i sitt lilla sortiment. Däremot saknar man helt och hållet fatöl. På gott och ont, antar jag.

Maten som erbjuds är ganska typisk svensk krogmat, i form av bland annat burgare, grillad lax, ribs, grillad entrecote och plocktallrikar. Jag överraskades positivt av att de frågade efter önskad stekgrad på burgarna, det har jag aldrig varit med om i Sverige förut. De ribs jag åt var goda och riktigt möra, men att få halvfabrikatspommes till är alltid lika trist. Den grillade laxen med skaldjursrisotto som min flickvän beställde fick mycket beröm och caesarsalladen som en annan i sällskapet tog in såg också mycket trevlig ut. Mättande portioner till typiska krogpriser, alltså kring 140-200 kr en varmrätt.

Den stora anledningen till mina upprepade besök här i sommar är att de kör ett quiz på tisdagar. Med tre finaler på tre försök har vi fått in lite presentkortspengar att äta och dricka för, och när det nu på tisdag vankas hårdrockstema får jag skämmas om det inte blir en fjärde final. Även utan quiz är det trevligt med utsikten över ån och man har även gjort en viss ansträngning för att skapa en trevlig miljö kring borden. Väl värt ett besök om man är ute efter enklare mat med den bästa utsikten en Falukrog kan erbjuda, och dessutom är det ett av få ställen i Sverige som serverar Kloss.

Mycket från Gotlands Bryggeri på Broken Dreams

Efter att ha upptäckt några nya restauranger i mina hemtrakter tänkte jag köra en miniserie med artiklar om de bästa restaurangerna och krogarna som har ett dugligt ölsortiment. De flesta sådana finns i de folkrikaste städerna i regionen, Falun och  Borlänge, och eftersom Falun även är mina hemtrakter hamnar det geografiska fokuset här. Först ut blir Broken Dreams i Borlänge.

Restaurangen ligger ett stenkast ifrån Borlänges resecentrum och i direkt anslutning till Best Western är det gissningsvis lika många besökare i stan som borlängebor som äter här.Vi kom in strax efter öppning på en måndageftermiddag och som väntat var vi nästan helt ensamma i lokalen, som inretts med diverse amerikanaprylar. Det påminde lite om O'Learys utan plattskärms-TVs och med amerikanska musiker på bilderna istället för Bostonanknutna idrottare. De stora fönstrena släppte förvisso in mycket ljus, men de vette också rakt ut mot parkeringen vilket kanske var lite mindre charmerande. Knappast fine dining, men gott nog åt oss för en måndagsmiddag. Efter en timme började också allt mer folk slå sig ner runtomkring oss och fylla upp lokalen någorlunda.

Anledningen till att jag hade styrt vår kosa just hit var förstås att jag hört gott om deras ölmeny och för att vara en utpräglad restaurang snarare än en bar var den också mycket bra. En hel del från Gotlands Bryggeri fanns det i kylarna, tillsammans med Oppigårds, en del lite ovanligare belgare, klassiska britter och någon amerikan i en bra blandning. Bland fatölen fanns det också mer än bara storsäljarna, bland annat säsongsöl från St Eriks. Just nu hade man också tjeckiska veckor i baren med några tillfälliga tjeckiska öl. Med mycket tilltalande priser som bonus får ölutbudet väl godkänt, trots att min DIPA inte var den färskaste.

Även maten låg i den lägre prisskalan med många rätter kring hundringen. Typiskt amerikanskt, såklart, med steaks, caesarsallad, cajun, tex-mex, chicken wings och cheesecake. Genom att plocka från flera olika regionala amerikanska matkulturer har man ändå gjort en relativt bred meny, som sticker ut från restaurangnormen häromkring. Vi åt chili med dirty rice och caesarsallad, som kom snyggt presenterad i stora portioner. Återigen, vi snackar knappast fine dining men det var gott och vällagat. Med tanke på att våra nota för två varmrätter, två efterräter, en öl och en läsk hamnade på 408 kr får det också anses vara prisvärt.

Det skulle vara intressant att gå hit igen under prime time och se hur stämningen är då. Jag skulle i alla fall gladeligen göra ett sådant återbesök om tillfälle ges, definitivt en restaurang att rekommendera om man är i trakterna och vill kunna äta ute med en god öl till.

Efter en veckas välbehövd bloggsemester är Portersteken tillbaka med nya inlägg. Ni som hängt med på Porterstekens Facebooksida har sett att det både ätits och druckits gott under de senaste dagarna och det tänker jag spinna vidare på snart. Först tänkte jag fundera lite kring en ledare jag läste i lokaltidningen häromdagen.

Denna ledare siade att om 10-15 år skulle det inte längre vara socialt accepterat att dricka alkohol ute bland folk och drog en jämförelse med rökning som ju gått just det ödet till mötes trots att det för 15 år sen var fullt accepterat att röka på krogen. Den som tar sig ett glas vin eller en öl 2027 skulle få samma blickar av blandad fördömelse och ömkan som rökarna idag får när de ställer sig huttrandes ute i regnet och suger på sina cancerpinnar.

Jag är inte riktigt säker på om ledaren var menad som en förutsägelse eller en förhoppning, men jag tror inte alls på det scenariot. Alkohol har varit en accepterad och utspridd del av många av våra samhällen under tusentals år medan tobaken "bara" varit en del av (det västerländska) samhället i några hundra år. Cigaretten i sig har inte varit populär i mer än hundra år. Rökning ger också en direkt inverkan och störning på omgivingen på ett helt annat sätt än vad alkohol gör, även om alkoholen också har sin negativa effekter på såväl konsument som omgivning.

Medan cigaretter är industriellt tillverkade är väl cigarrer något mer av ett hantverk, precis som ölen har sina industriella lager och hantverksmässiga öl. Att vi går en framtid till mötes där inmundigandet av stora mängder smaklös, industriell öl föraktas medan ett mer balanserat intag av hantverksmässig, smakrik öl fortfarande är accepterat både tror och hoppas jag på. Ett scenario som man väl kan jämföra med rökningen, för nog är det väl något mer accepterat att avnjuta en cigarr då och då, så länge man inte puffar röken i ansiktet på omkringvarande?

Precis som cigaretten är ju den industriella lagern en modern företeelse, producerad och marknadsförd för masskonsumption. Däri ligger också dess svaghet i en tid då vi efterfrågar alltmer närodlat, småskaligt och lokalproducerat. Vi ser till öl och vin allt mer som en smakupplevelse, att njuta på egen hand eller tillsammans med lika god mat. Upplevelsen är inte något att förakta, varken nu eller om 15 år.

Ledaren tog också upp att alkoholfria drinkar blir allt trendigare, men dessa är väl snarare ett sätt för krogarna att få merförsäljning hos de redan alkoholfria gästerna. Det alkoholfria sortimentet består ju vanligtvis av läsk, mineralvatten och lättöl. Inte särskilt spännande. För inte så många år sen var inte heller ölkulturen särskilt spännande men den har tagit jättekliv. Det är bara naturligt att de alkoholfria alternativen nu också börjat utvecklas och diversifieras, men det behöver inte betyda att de ersätter gott öl och vin.

Bryggare och vinmakare får hemskt gärna trycka ner mer smak i mindre alkohol, men alkoholkulturen lär inte försvinna det närmaste decenniet.

Årets festivalöl i Söderbärke ska bryggas av Oppigårds och blir en välhumlad lager med simcoe, centennial och columbus. Oppigårds uttrycker det som en lager med mjuk citruston och behaglig beska som ska vara trevlig även för en regnig sommar som denna. Björn går till och med så långt att han påstår att det är ett av de bättre de har bryggt den senaste tiden.

Förutom det som ska serveras på festivalen är 110 fat på väg ut till landets bästa ölkrogar och den 1 oktober kommer 30 000 flaskor släppas på Systembolaget. Ölen kommer aldrig bryggas igen, så vill du smaka den är det någon av dessa flaskor eller fat du måste få tag på. Själva festivalen går av stapeln 26-27 oktober och i år kommer 2500 biljetter att släppas, vilka festivalledningen räknar med kommer säljas slut.

 

Idag har jag anledning att fira och därför var det läge att plocka upp något riktigt fint och gott ur källaren. Istället för den vanliga rundrotningen bland diverse flaskor visste jag idag på förhand precis vad jag ville ha, och efter att ha plocka upp den och tittat på etiketten var jag om möjligt ännu säkrare på att det här var kvällens öl. Lost Abbey Cuvee de Tomme är, som ni kan se på bilden, deras Judgement Day som lagrats på bourbonfat och vinfat av fransk ek där man även slängt i körsbär och vildjäst. Resultatet blir en fantastisk amerikansk suröl.

 

Etiketten påstår också att ölet behöver få andas en stund, och det är verkligen sant. Direkt efter upphällning är den mest bara sur, men efter en kvart i glaset har den öppnat upp sig desto mer. Aromen är fantastiskt intrikat och spännande, med söt vanilj som kämpar mot sura körsbär och en kolaton som är otroligt djup. Lite mandel ligger det nog där också, tillsammans med ett uns marsipan. Sammantaget kan man kanske likna det till någon form av körsbärstoscapaj? Det här en sådan öl som kan sitta och dofta hur länge som helst, om det inte vore för att man vill avbryta doftandet för att smaka lite också.

När man smakar på ölet är det syran som slår emot en först, följt av träiga tanniner. Faktiskt blir träsmaken lite väl kraftigt och kärv emellanåt. Sedan följer smaker som känns igen från aromen i form av koladoppade körsbär, vanilj och mandel. Eftersmaken är härligt syrlig och med en ton av mandellikör och körsbär. Det bränner till lite lätt i halsen och jag kan inte avgöra om det är syran, alkoholen eller en kombination.

Just den här flaskan köpte jag i Danmark för något år sedan och kanske går den att hitta någonstans där fortfarande. Vid min senaste besök har jag dock inte sett till den. Hittar du en flaska kan jag bara rekommendera ett köp, trots det höga priset. Denna håller nämligen hög klass.

Den här rackaren släpptes för ett tag sedan på Systembolaget och jag föll då som en fura. Underbar öl och jag blev lite sugen på att testa om den kunde utvecklas i flaskan. Hade faktiskt någon sorts misstanke om att inte särskilt mycket skulle hända med den här typen av öl, men det blev ändå ett test. Igår kväll var jag alldeles för sugen på just en röd suröl för att kunna vänta längre.

Efter att jag köpte denna har jag även fått tillfälle att smaka en äldre och en yngre flaska, och när den är ung kan den bli lite för rivig i syra och alkohol, men så fort man kommer förbi det anser jag att den når toppen. Där ligger den också kvar i några år verkar det som. Visst händer det en del med smaken men den håller ändå en ganska jämn kvalitet över åren.

Syran verkar hålla sig på ungefär samma nivå när den unga rivigheten väl har lagt sig. Körsbärssmakerna var tydligare förut men å andra sidan har den nu en tydligare nyans av kola. Den är fortfarande mycket välbalanserad mellan syran och den lätta sötman. Min slutsats är att man lika gärna kan dricka en Rodenbach Vintage vid två som vid fyra års ålder. En underbar suröl båda gångerna!

Vad man kan hitta på va? Det här var en till grej som min syster och svåger köpte till mig under deras euroroadtrip. Badsalt med öl. Ja, läser man noggrannare ser man att det innehåller malt- och humleextrakt och alltså inte riktigt öl, men en kul grej ändå. Jag testade det idag och det luktade väl rätt trevligt. Men ärligt talat har jag aldrig förstått poängen med badsalt och liknande grejer, oavsett om det är ölbadsalt eller inte.

Struise hör till Belgiens absolut bästa bryggerier, om det inte är det allra bästa, med massor av öl i världsklass. Det är också ett av de belgiska bryggerier som ligger i framkant på att experimentera och testa ölstilar som inte är klassiskt belgiska. Nu har de annonserat på sin Facebooksida att de tar med sig sin MOBALE upp till höstens Stockholm Beer & Whisky Festival för att ställa ut 30 olika under öl under de bägge helgerna, flera av vilka som aldrig har skådats i Sverige tidigare.

Att ett så pass bra bryggeri som Struise tar sig upp till Sverige i full kraft tycker jag är riktigt kul, och väldigt stort för Sverige. De sparar inte på krutet vad gäller deras öl heller. Eller vad sägs om följande lista som toppas med Dirty Horse från 1983.

1. A.A. (All Ale) - 1.5% - Blond Ale
2. O.N.E. 2010 (Our Nastiest Effort) - 10% - Dark Strong Ale - Bourbon Barrel Aged
3. T.W.O. 2010 (Totally Wiped Out) - 9% - Wheat Ale - Bourbon Barrel Aged
4. T.H.R.E.E. 2010 (The Holy Research Enters Europe) - 10% - Blond Triple - Bourbon Barrel Aged

5. Single Black - 1.8% - Probably the lowest alcohol stout in the world
6. Struise Witte restiled - 5% - Wheat Ale
7. Black Albert - 13% - RIS - Port Barrel Aged
8. Cuvée Delphine - 13% - RIS Bourbon Barrel Aged

9. Pannepot - 10% - Dark Strong Ale
10. Pannepot Reserva 2008 - 10% - Dark strong ale - Margaux Barrel Aged
11. Pannepot Grand Reserva 2007 - 10% - Dark Strong Ale - Margaux & Calvados Barrel Aged
12. Pannepot Special Reserve 2008 - 10% - Dark strong ale - Port Barrel aged

13. X - 6% - Blond ale
14. XX - 8% - Triple blond ale
15. XXX - 10% - Rye Triple ale
16. XXXX - 12% - Quadruple ale
17. Pannepeut - 10% - Dark Quadruple
18. Saint Amatus - 10% - Dark Qaudruple - Woodford Reserve Bourbon Barrel aged

19. Svea IPA - 7% - Soft Indian pale ale
20. Iginis et Flamma - 7% - Indian Pale Ale
21. Elliot - 9% - Double IPA
22. Madammeke - 9% - American Weizen bock - collaboration with Local Option USA - Bourbon Barrel Aged
23. Lions Claws - 11% - Hybrid between DIPA and Barley wine - collaboration with Hair of the Dog USA - Bourbon Barrel Aged

24. Keralensis 2009 - 6% - Fruit sour ale - collaboration with Alvinne
25. Rio Reserva 2008 - 11% - Quadrupel - Bourbon Barrel Aged

26. Bompon 2010 - 7% - Apple cider - Barrel aged
27. Dirty Horse 1983 - 7% - Flemish sour ale
28. Double Black - 26% - Icebock RIS
29. Messy - 39% - Icebock RIS
30. Black Mes - 13% - RIS - Caol Ila Barrel Aged

Jag saknar nästan ord. Listan är helt galen, något man aldrig trodde man skulle få se i Sverige. Tack Struise och tack SBWF! Nu hoppas vi bara att andra bryggerier följer i deras fotspår och plockar fram sina stora kanoner.

Pappa erbjöd öl och mamma korkade upp vin. Normalt sett ett enkelt val, men ikväll vankades det hemgjord pizza och jag hade gjort min lite grekinspirerad med gröna oliver och fetaost så att testa retsina (ett grekiskt vitt vin smaksatt med kåda från Aleppotallen) till kändes lockande. Kompromissen är ju den äkta svenskens bästa lösning så det fick bli en sådan genom att ta både öl och vin till maten. En ganska lätt öl och ett litet glas vin kändes okej trots att jag ska upp tidigt imorgon.

En helt spontan matmatch med öl mot vin blev det alltså. Helt oförberett, båda tävlanden var sådant som mina föräldrar råkade ha hemma och var snälla nog att bjuda på. En kul grej mer än ett allvarligt test. Ibland snackas det om att man minsann inte behöver jämföra öl mot vin hela tiden utan att öl är en dryck helt i sin egen rätt. Det är förstås helt sant, men i fallet dryck till pizza är öl i min bok den självskrivna favoriten så här är det snarare vinet som utmålas som en utmanare.

Mohawk Unfiltered Lager Summer Edition, en av mina och uppenbarligen också en av min pappas favoriter bland de lättillgängliga sommarölen kändes på förhand som en stark kandidat. Lätt och uppfriskande för att skölja ner pizzan och med en brödig grund som ger en brygga till pizzans botten. I praktiken blev ölets smaker något övermannade av pizzan men den klarade ändå av att vara en trevlig måltidsdryck. Gott till maten, men kombinationen förhöjde inte ölets egen smak utan sänkte den snarare. Vinet i sin tur smakade något mer alkoholstarkt tillsammans med pizzan men å andra sidan lyftes också dess andra smaker, speciellt den originella smaken från kådan. Som dryck till pizzan funkade det klart sämre än ölen, men å andra sidan lyftes vinet i sig av maten. Till sist och syvene håller jag fortfarande ölen i topp som kompis till pizzan.

Har ni någonsin reflekterat över hur mycket pengar ni spenderat på ölen ni har hemma? Har ni funderat på hur mycket den skulle inbringa om du sålde dem vidare? Om du har rariteter i ölskafferiet skulle de faktiskt kunna vara värda tusentals kronor.

Cantillon Blåbär har sålts för åtminstone omkring 300 dollar, alltså drygt 2000 kr. Olika varianter av fatlagrade Three Floyds säljs typiskt för omkring 200-250 dollar. De nya flaskorna Framboos från Drie Fonteinen, som släpptes på Sour & Bitter tidigare i år, går för 400-500 dollar. De kan ändå räknas som en lättviktare i sammanhanget. En flaska Cantillon Feestbier Gooseberry Lambic från 2006 såldes tidigare i våras för 1030 pund. Den legendariska M från Midnight Sun ligger i samma storleksordning då den nyligen har sålts för 1300 dollar. Cantillon Loerik i sin tur har sålts för 1025 dollar. Det finns såklart ännu fler exempel.

Även om man alltså skulle kunna ha fått tillbaka såväl inträdesavgiften till Sour & Bitter samt vad man gav för tre flaskor Framboos genom att bara sälja en av dem är detta ett något omtvistat beteende. Precis som det är lite fult att köpa upp biljetter till populära konserter, bara för att sedan sälja dem vidare på svarta marknaden. Å andra sidan kan det vara ett sätt att få tag på ovanliga öl som man aldrig någonsin skulle få chansen att dricka annars. Som vanligt finns det två sidor av myntet.

Personligen tycker jag att det är helt okej att byta bort öl, men att köpa bara för att sälja vidare är ett steg för långt för mig. Om man däremot hamnar i akut behov av pengar, t ex pga en kostsam rättegång eller liknande, kan jag förstå att man väljer att sälja av rariteterna i sin ölsamling. Bryggerierna är för övrigt inte ovetande om dessa företeelser och vissa har slutat erbjuda sina exklusivaste öl till återförsäljning utan säljer dem endast på barer, som t ex Cantillon gör med Zwanze och kaliforniska Alpine nyligen börjat med.

Vad tycker du, rätt eller fel att sälja ölrariteter till fantasisummor?

Den här radioaktivt gröna vätskan är alltså en öl. Typ. Eftersom jag inte kan något av de östeuropeiska språk som står på burken kan jag inte avgöra exakt vad det här är, men den är listad som en öl på Ratebeer. Smaken då? Jo, det smakar först liiiite maltigt, som en svensk lättöl med lite maltsötma och sen kommer en smak som drar lite åt tandkrämshållet med en touch av lime.

Jag vill nog faktiskt tycka att det är lite gott, men som en läsk. Jag kan inte riktigt respektera den som en öl, ungefär på samma sätt som jag har lite svårt att respektera sötade krieks. Men som en dryck har den väl ändå någon sorts plats. En avart men ändå drickbart. Kul att prova faktiskt, så jag får tacka syrran och svågern som plockade med den hem från sin euroroadtrip. Och så har jag fått dricka en öl som är grönare än Fantome Magic Ghost. Bara en sån sak.