Jag inleder midsommarhelgen med att damma av en flaska från källaren. För två år och fyra månader sen köpte jag en flaska Westmalle Tripel för att pröva hur den lagras och nu tycker jag det är dags att se vart den tagit vägen. Flaskan är märkt med 08/09/2011. Nu ska vi se om jag borde ha druckit den innan det datumet eller om det var ett bra val att vänta nästan ett år till.
En brunorange vätska träffar glaset och bildar ett stort fluffigt vitt skum. Jag försökte hälla upp utan att få med jästfällning men var lite för girig i upphällningen och misslyckades. Små jästsmulor flyter runt i den dimmiga vätskan, men låt så vara.
Den första doften som slog emot mig vid upphällningen var en tydlig oxidationston och jag blev lite orolig att jag väntat för länge trots allt. När jag sätter näsan till glaset är den lättare och bara en av många nyanser i en mångfacetterad arom. Utöver den lilla madeiratonen från oxidationen noterar jag apelsin och andra "ljusa" frukter, nougat, en lätt jästighet och en liten touch av något jag närmast kan associera med smörkola. Smaken är relativt torr och ganska lätt för en öl på 9,5 %, men så är den ju också olagrad. Om det inte vore för en alkoholton hade det svårt att gissa att den var så stark. Alkoholtonen är dock inte spritig utan snarare lyxig och vuxen. Den påminner faktiskt en hel del om likörpralinen i Paradisaskarna. Överlag är det dock frukterna som dominerar smaken.
Westmalle Tripel är en öl som jag tycker är värd att lagra. Den är också mycket bra färsk och jag vill påstå att den varken blir bättre eller sämre av några års lagring, utan förändras med bibehållen kvalitet. Min gissning är att den inte klarar mycket mer lagring än så här utan att gå utför, i alla fall i min smak. Men det kan man förstås aldrig veta säkert utan att prova.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar