Ölrecension: The Bruery Black Tuesday

Jag erkänner att jag kanske har fallit för hajpen något, och till och med hajpat upp den ännu mer i mitt eget huvud också. The Bruery Black Tuesday är kanske inte jättekänd i Sverige men borta i USA hör den till en av de mest hajpade ölen bland de som släpps en gång om året. Jag fick min flaska genom ett byte när jag var i USA och just att byta till sig ölen är nog enda realistiska chansen förr oss som bor i Europa att få tag på denna öl.

Det rör sig om en riktig best, en bourbonlagrad imperial stout på 18,3 % i en flaska på 75 cl. Läge att dela med andra alltså, eller se framemot en riktig helkväll. Bortsett från alkoholens inverkan tror jag faktiskt inte jag skulle ha haft något problem att dricka alla 75 cl själv på en kväll, men nu delades de på fyra. Vid upphällning framstår inte vätskan så tjock och oljig som man kanske kunde ha väntat sig. Däremot är den förstås kolsvart och helt ogenomtränglig för ljus.

Doften är otroligt rik och nyanserad, en sådan öl som man lyckligt kan sniffa på medan man drömmer sig bort. Det finns karamell, vanilj, smörkola, lyxiga chokladpraliner och chokladkola som toppas med ek, bourbon och plommon. Bourbonlagringen är inte påträngande utan är en väl integrerad nyans. Smaken är söt, men inte sliskig på det vis som jag upplever t ex Tokyo. Jag gillar ett visst mått av sötma och Black Tuesday träffar verkligen rätt för mig. Jag noterar också rostad kokos, som jag gissar kommer av fatlagringen. Dessutom mer vanilj, chokladkola, plommon och bourbon.

Kroppen är inte riktigt så tung som väntat av en så pass stark stout men den är definitivt inte klen heller. Munkänslan är lätt oljig, nästan krämig och mycket len. Kanske har jag fallit för hajpen men jag håller denna som den bästa av de extrastarka imperial stouts jag har druckit, i konkurrens med öl som Dark Lord (och Brandy Barrel Vanilla Bean Dark Lord), Abstrakt 04, Black Tokyo Horizon med flera. Den har allt jag vill ha i en sådan öl, utan att bli för söt.