Magiskt bra hos Magic Rock

Magiska stenar?

Efter ölbloggarkonferensen i Leeds under fredagen och lördagen kunde man igår åka på ett bryggeribesök, vilket vi precis hade tid att klämma in innan vi skulle påbörja hemresan. Efter att ha checkat ut traskade vi ner till Leeds tågstation där vi efter en stunds förvirring lyckades köpa en varsin returbiljett till Huddersfield och hitta till rätt perrong, där omkring 40 andra konferensdeltagare också stod och väntade på tåget. 25 minuter senare var vi framme i Huddersfield där minibussar plockade upp oss och skjutsade ut oss till Magic Rock i utkanten i stan.

En koncentrerad Pelle häller upp ett glas High Wire

Bryggeriets något kryptiska namn är egentligen mycket enkelt. Det ligger vägg i vägg med ett familjeföretag som sysslar med stenar och kristaller och annat sådant som säkert är spännande om man är en geolog. Vi koncentrerade oss på ölen istället för stenarna och det skulle vi slippa ångra. Direkt när vi kom in på gården blev vi hänvisade till en pall full med kartonger, innehållandes bryggeriets kupade halvpintglas. Det var bara att ta ett och gå vidare till kranarna som satt monterade på en vägg(!) och hälla upp så mycket man ville av vad man ville av de fem öl som var påkopplade. Jag började med deras lättaste öl, Carnival, en somrig golden ale med en frisk och fruktig humlekick.

Den glade bryggmästaren Stuart visar runt på bottenvåningen

Eftersom vi var så många och bryggeriet inte var särskilt stort fick vi gå på bryggerirundturer i mindre grupper och jag kom med i första omgången. Bryggmästare Stuart visade oss runt bland det rostfria stålet på de två våningarna. De använde en liten annorlunda metod än vad jag sett på andra bryggerier. Först mäskade man in på bottenvåningen, för att därefter skicka in härligheten till en vörtpanna som gick igenom taket mellan de två våningarna, så att man kunde stå på övervåningen och ösa i bitterhumle för att sedan springa ner på bottenvåningen igen och släppa vörten vidare till en hopback. I själva koket hade man alltså bara i bitterhumle och körde sedan hopbacken för aromhumlingen, och så gjorde de med alla sina öl. Hopbacken fyllde de nästan till bredden med humle för sina allra humligaste öl. De mer humledrivna ölen torrhumlade de sedan också. I övrigt skötte man allt ganska enkelt. Malten kom från Thomas Fawcett samt några varianter från Weyermann och man använde sig alltid av enkel infusionsmäskning. Till bitterhumling använde man pellets och till hopback och torrhumling använde man uteslutande hela kottar.

"I våra humligaste öl har vi i humle ända upp hit i hopbacken."

Det här var också det första bryggeriet jag sett där man har några av lagringstankarna utomhus, på en taktäckt del av gården. Något särskilt självändamål hade det inte utan berodde på utrymmesbrist inomhus. På grund av de milda vintrarna var det inte alls några problem med kylan. Flasktappningsmaskin hade man inte heller plats för utan när man skulle buteljera öl skickades den till ett annat bryggeri som skötte den delen. Det mesta verkade dock gå på fat. Vad man däremot hade plats för var en grillhörna på gården, där man stod och flippade burgare och serverade till oss hungriga besökare. Medan ytterligare två-tre grupper till gick den lilla rundturen tog jag en burgare och fortsatte prova igenom ölen i lugn takt. Jag slog mig ner på ett av tomfaten som var utställda som pallar kring borden, som var uppbyggda av mer tomfat och plywoodskivor och pratade med en av konferensens arrangörer, Elle, medan jag doftade och smakade mig igenom den ena ölen bättre än den andra.

 I red alen Rapture hade de lyckats trycka ner massor av kladdig karamellsmak i 4,6%, toppat med grapefrukt och citrus. Min minsta favorit av de öl vi fick prova, vilket säger en del om vilken hög kvalitet de håller. Ännu mer amerikansk humle blev det i High Wire West Coast Pale Ale som osade av tropisk frukt och inte alls låg långt bort från mina favoriter inom stilen. För en stund kändes det som att jag var i Kalifornien igen. Sen hällde jag upp en Dark Arts och var tillbaka på den här sidan Atlanten igen. Denna stout på 6% var mycket torr och levererade choklad, svart kaffe och lätta frukttoner.

Efter att ha fyllt upp glaset med den sista av ölen som fanns påkopplade gick jag och pratade med en av killarna bakom bryggeriet och undrade om de inte skulle exportera lite till Sverige. När han sa att de redan diskuterat export med Great Brands infann sig ett fånigt leende på mina läppar, som bara växte sig bredare när jag satte näsan till glaset. Jag hade nu hällt upp deras DIPA, Human Cannonball, där de lyckats med det svåra konststycket att trycka ner en rundspark av humle utan att det upplevs som obalanserat mot den härligt runda malten, och helt utan att alkoholen sken igenom. En klar topp-DIPA i min bok och det skulle bli fler glas av den innan vi åkte tillbaka till Leeds. Ytterligare en till öl skulle det dock bli.

När alla fått gå en rundtur i bryggeriet kopplade man nämligen på Bourbon Barrel Bearded Lady, en fatlagrad variant av deras imperial brown stout. Varför de kallade den brown fick jag ingen fullständig klarhet i, men vad gjorde väl det. Ölen talade för sig själv. Mjuka söta chokladsmaker dansade runt med vanilj och bourbon över mina smaklökar och där och då önskade jag att vi kunde stanna på bryggeriet hela dagen. Det var deras första försök med fatlagring men de hade planer på att även lägga Bearded Lady på rom-, cognac- och portvinsfat. Tyvärr lär det inte dyka upp i Sverige eftersom det görs så väldigt lite av den. Just nu kunde de inte ens leverera så mycket som Great Brands ville ha, utan bara omkring en pall i månaden istället för de önskade tre pallarna. Förhoppningsvis skulle det lösa sig ändå. Jag vill verkligen ha Magic Rock i Sverige, för det här besöket gav en magisk mersmak.