Ja, för visst tycker vi om att referera till denna öl som hon. Hon med stort H. Alla verkar ändå vet att det här Hello, My Name Is Ingrid som man pratar om. Onekligen var det en av förra årets mest hajpade släpp på Systembolaget. Två gånger om. Den här flaskan är från det andra släppet på Systembolaget. Hon har verkligen åldrats med värdighet, den gode Ingrid. Borta är den ungdomligt humliga kaxigheten och istället är den ersatt av mogen rundhet, visdom och massor av hjortron.

En härlig öl att sätta igång sommarlovet med. Sista tentan för terminen är nämligen skriven. Nu återvänder jag till Dalarna över sommaren för att jobba in pengar till mer ölinköp, festivaler och resor i höst.

På fredag kommer det hela 24 nya öl på Systembolaget då det är både släpp av sommaröl samt junis exklusiva lansering. Pelle och jag fick idag möjlighet att prova de flesta av dessa vid vad man skulle kunna kalla en testprovning för ölskribenter. De tre som inte fanns att tillgå till provningen har jag faktiskt druckit förut. Här kommer därför en snabb genomgång av alla öl. Ölen i sommarsläppet skall finnas till slutet av augusti medan ölen i den exklusiva lanseringen finns i begränsad upplaga. Bland dessa har jag skrivit ut hur många som är beställda av Systembolaget.

SOMMARSLÄPPET

Blanche de Namur
En belgisk veteöl med aningar av brett i doften och ovanligt mycket citrussmak för en wit. Kryddigheten är något tillbakadragen jämfört med t ex Hoegaarden. Sommarens törstsläckare för dig som gillar citron.

Brutal Brewing Summer Edition
Det bästa med denna öl är designen på burken. Lättdrucken och ganska smaklös, helt i linje med tidigare pistonheadvarianter. Lär sälja stora volymer i sommar men är troligen inget för dig som är så pass intresserad av öl att du aktivt läser ölbloggar. För att uttrycka det lite diplomatiskt.

Halmstad Summer Lager
Årets smaksättning är päron och mint, men smaken drar även lite åt det estriga bananhållet. Intressantare än ovanstående öl. För all del, pröva den, men var medveten om att även detta är en öl som riktar sig mot en annan publik än den typiske ölbloggsläsaren.

Mohawk Unfiltered Lager Summer Edition
Massor av humle och återigen humle. Maltigheten och lagerkaraktären döljs kanske lite väl mycket, men den sitter som ett smäck när solen gassar. Lär bli en av sommarens storsäljare bland de lite mer nischade sommarölen.

Oppigårds Summer Pale Ale
Den andra av sommarens av mig tippade storsäljare för sin kategori. Lite kraftigare, råare maltkropp och med mindre framträdande humle än vad som är brukligt i Oppigårds lättare öl. Drar lite åt citrusskal i eftersmaken.

Slaapmutske Zomer
En överraskning för mig! Visserligen ganska typisk belgo-pale ale, men en mycket bra sådan. Frisk med en blandning av grapefrukt och gräs över en torr, krispig kropp och lätt bitter avslutning.

St Bernardus Tripel
En toppentripel att ta fram när solen börjar gå ner och man vill ha något somrigt som ändå värmer lite. Typiska inslag av banan, kryddor, päron och bröd. Mycket välbalanserad med fint integrerade smaker som avslutas med en lätt sötma.

EXKLUSIVA LANSERINGEN, T5

Almond '22 Pink IPA (3196 st)
Italiensk IPA med rosépeppar. Låter mer udda än vad det smakar. Pepparn finns där men är en nyans av många snarare än ett dominerande inslag. Trevligt kryddig humlighet, som balanseras snyggt mot den ganska rena maltkroppen. Humlehuvudet lär inte känna sig tillfreds dock.

Amager IPA (10080 st)
Istället kan denne då sats på denna dansk som är betydligt kraftigare på alla plan. Kladdigare och mer karamellig maltkropp och en lättare käftsmäll av amerikansk humle. Här är det ord och inga visor!

Amager RyeKing (8400 st)
Ligger någonstans i gränslandet mot imperial stout. Rågmalten och rökmalt bidrar till en mycket intressant smakprofil med lakrits, choklad, charkuterier och så en dos amerikansk humle på det. Frågor på det? Bara att köpa.

Brewdog IPA is Dead (mixpack) (8600 st)
I detta nya mixpack med single-hop-IPA har våra skotska vänner gjort en lättare, renare grundöl som släpper fram humlekaraktären bättre än sin föregångare. Humlesorterna är motueka, challenger, HBC och galaxy. Challengern känns något mer slätstruken än sina vänner i paketet. Dov fruktighet och makadamianötter. Galaxyn drar åt citrushållet och känns lite för endimensionell för att funka bra som ensam humlesort. Motuekan tyckte jag var bäst när jag prövade dessa senast, men idag föredrog jag HBC. Den har en intensivt fruktig arom som nästan välter över mot kattpiss a la simcoe och nelson sauvin. Motuekan hade fått en ton av myggstift som jag inte kan minnas från förra gången.

Chimay Blå 2003 (5184 st)
Långlagrad öl är det inte ofta man får chansen att köpa. Är du sugen på att ta reda på hur öl ådras utan att behöva stå för lagrandet själv är detta din chans. Chimayen har på nio år mognat till sig rejält med en mycket rundare och fylligare smak som domineras av russin, torkad frukt och portvin. Jag skulle dock påstå att den passerat sin topp med något år, men väl värd att prova ändå.

Fuller's London Summer Ale (30000 st)
En till positivt överraskning för mig, frisk på ett brittiskt vis med en bred maltkropp och en lätt men spänstig humlighet på det. Prova den gärna jämte Oppigårds Summer Pale Ale, jag upplevde nämligen att de hade en del liknande drag i maltkroppen men med väldigt olika humleprofiler.

Innis & Gunn Scottish Pale Ale (30000 st)
Den bästa hittils av de ljusa ölen från Innis & Gunn, men det säger ju kanske inte så mycket. Smörigheten, som inte så lite påminner om en tokekad chardonnay från nya världen, lyfts visserligen något av goldingshumlen men har du inte gillat tidigare varianter kommer du troligen inte gilla denna. Och vice versa förstås.

Napa Smith Cool Brew (9600 st)
Massor av kokt potatis(!) i doften men desto trevligare i smaken som är trevligt kolaaktig med en ganska snäll humlekick. Något av en picknicköl då den är smakrik och går väl till t ex grillad kyckling, utan att kräva särskilt mycket.

EXKLUSIVA LANSERINGEN, T6 & T7

Alesmith IPA (480 st)
Hör definitivt till en av världens bästa IPA när den är purfärsk. Den här har tagit sig över Atlanten och skillnaden blir märkbar. Har du inte provat den förut vill jag ändå rekommendera den. Den är nämligen riktigt välbalanserad men ändå med en mycket trevlig humlighet. Köp, pröva och vid tillfälle, åk till San Diego och drick på plats.

Alesmith XPA (888 st)
Lillebror till ovanstående öl, med en betydligt lättare kropp. Passar bättre när solen gassar som hårdast, men hittar inte samma balans som IPAn.

Almond '22 Grand Cru (960 st)
Bred maltkropp men med väl avvägd balans. Sticker inte ut utan spelar på en krämighet som är mycket behaglig. Mild jästighet och vissa vinösa inslag. För dig som uppskattar balans över extrema smaker.

Almond '22  Torbata (1500 st)
Barley wine med en lätt rökighet. "En meditatonsöl", som det står på etiketten. Rökigheten ligger som en nyans och gör smakprofilen udda och spännande, men samtidigt njutbar. Inget man hastar i sig utan hellre sippar i sig med sällskap. En flaska på egen hand kan nog bli tämligen tungt.

Brewdog Abstrakt 09 (1110 st)
Se hel recension från igår. Upplevde den likadant idag, möjligen med en portvinston som jag inte noterade förra gången.

Hantverksbryggeriet Baronen 2010 (1800 st)
Varianten från 2008 är en av mina absoluta favoriter bland barley wines. De gör dock om receptet något varje år men alla årgångar jag har provat har varit riktigt trevliga. Lagringsvänlig öl!

På fredag släpps såväl sommaröl som exklusiva nyheter på Systembolaget, och en av de mest exklusiva är det senaste tillskottet i Brewdogs Abstraktserie, 09. Med ett pris på 129 kr flaskan och en alkoholhalt på 17,1% blir den, om än marginellt, den dyraste Abstrakten och den näst starkaste. Än så länge. Åtminstone tre öl till lär det bli i serien.

Det rör sig om en imperial stout som har bryggts med ljunghonung, havre och hallon för att därefter lagras på whiskyfat i ett halvår. Det hela ska efterlikna den skotska efterrätten cranachan som består av whiskyindränkta och rostade havreflingor, grädde, honung och hallon. Jag har aldrig provat denna komposition själv, men får man tro wikipedia ska det vara ett lätt inslag av whisky, snarare än en dominerande smak.

På den punkten håller inte Abstrakt 09 med. När man häller upp den tjocka vätskan slås man direkt av en tung whiskydoft som lägger sig som en dimma i rummet. Med 17,1 % är detta något av ett monster och det syns också i glaset. Vätskan är svart och tjock. Skummet tackar för sig efter bara några sekunder och flyr fältet. När man sätter näsan till glaset är det först den tunga, karamelliga och lätt fruktiga whiskydoften som slår till, men den följs av elegantare toner av honung, choklad och vanilj. Hallonen märkte jag dock aldrig av som en egen komponent.

Smaken är också den dominerad av whiskyn till en början, men det är trots tyngden en ganska behaglig upplevelse och det blir inte för rått eller spritigt. Återigen finns där en len och fin smak av honung, chokladpraliner och vanilj i andravågen. Gissningsvis kan vi tacka havren för att en sådan tung öl lyckats bli så avrundad. Hallonen tittar också fram i smaken, som en lätt sommarbris smeker de tungan innan de är borta igen.

Återigen vill jag lyfta fram att det, trots den höga alkoholhalten och all whiskylagring, inte blir jobbigt spritigt. Visst märker man att det är starkt men det är snarare en behaglig värmande känsla. Jag hade dock önskat lite mer djup i en sådan stark öl. Undrar hur den blir med lite lagring? Whiskyn lär lugna ner sig, men är det på gott eller ont i denna öl?

Det blev ju visserligen en del öl i lördags med hembryggar-SM följt av grillning och ölprovning hemma hos mig med Tom, Jonas och Brekerietgrabbarna. Jag tyckte ändå att det var läge för en tentaöl efter dagens tenta i strömningslära.  Mochaccino Messiah har stått länge i kylen och pockat på min uppmärksamhet varje dag men annat har kommit ivägen varje gång. Fram tills idag.

När vi var i Leeds fick jag en påse med lite blandat innehåll. Först på hemresedagen, två dagar efter att jag fått påse, upptäckte jag att det låg en bit ost i botten. Den fick ändå följa med hem och har legat i kylen. På egen risk har jag nu smakat den och tyckte den håller måttet trots omständigheterna, särskilt med en liten klick marmelad. Gissningsivs är det en bit stilton det rör sig om, men ärligt vet jag inte säkert vad det är för ost. Salt och smakrik är den i vart fall.

Mochaccino Messiah är en brown ale med kaffe, laktos och havre som är lite sötare än många andra kaffeöl. Den är inte heller lika rivig som en del andra kaffeöl utan ligger ganska lent i munnen, säkerligen tack vare både havren och restsötman. En ännu kraftigare öl skulle behövas till osten om man äter den på egen hand, men med lite marmelad till balanseras sältan upp med lite sötma och fruktsmak och gör det hela till en angenäm upplevelse.

Gissa var man skulle klämma för att få öl? Bara på ett hembryggarevent...

Som ni ser på bilden ovan var det nog tur att hembryggar-SM har en åldersgräns. Var ölen klassiska så var istället serveringssätten kreativa, för att uttrycka det milt. Kreativa eller klassiska gjorde detsamma, nästan alla öl jag smakade igår höll hög kvalitet och flera skulle jag gärna betala för att dricka. Detta avspeglade sig även på publiksiffrorna som slog alla förväntningar. Det kom faktiskt så pass mycket folk att de 750 festivalglasen tog slut och man fick skicka ut löpare på jakt efter fler glas. Det slogs både publikrekord och rekord i antal deltagande öl. Trots den höga uppslutningen blev det aldrig trångt inne i ishallen där tävlingarna hölls, vilket kändes befriande.

Etikettävling slog nog också rekord, med ca 60 alster, jämfört med förra årets ca 15

Tillsammans med grabbarna från Brekeriet hängde jag på låset till Gränby Ishall strax före 12 för att hinna prova så mycket som möjligt innan deadline för röstningen. Det gällde att vara snabb, för redan vid 15.15 skulle de första röstsedlarna in och kl 16 var det inlämning i sista klassen. Med över 130 att välja på i Folkets Val gav jag på förhand upp att försöka prova allt utan vandrade runt bland det som verkade mest intressant. Någon brist på intressant öl var det verkligen inte, eller vad sägs om imperial stout med hallon och lakrits, amerikansk lager med över 80 IBU, svart lambic, bordeauxfatlagrade belgare och fatlagrad dubbel-IPA serverad med hoprocket, för att bara nämna några. Min absoluta favorit var Nalle Puh Julporter från Källarknut, en imperial porter kryddad med honung och saffran. Stefan sade själv att det var lite flaskvariation på styrkan i saffranssmaken, men i det glas jag fick kunde man nog känna saffransdoften ända från utvisningsbåset. Lyckligtvis fick jag också en flaska att ta med hem, recension kommer senare.

Saffransporter och chokladtryffel skickade mig till himlen

Medarrangörerna Uppsala HemBryggareFörening hade en egen liten monter där man bryggde öl live. Lokalkändisen Maarten övervakade vörtkoket som med tiden skulle bli en oud bruin om jag inte minns fel. Jag sprang också in i Jessica Heidrich som agerade festivaldomare och lovordade den höga klassen på brygderna. Eskilstunabryggaren Lucas hade också tagit sig till Uppsala för att återvända till bryggarrötterna, och kanske bli inspirerad till framtida brygder.

Jämfört med förra årets SM tyckte jag att såväl öl som mycket annat hade tagit ett kliv framåt. Ett stort tack till alla bryggare, arrangörer och sponsorer som gjorde årets SM till en succé på alla sätt! Nedan följer ett gäng ytterliggare bilder så att alla ni som inte var där får se vad ni gick miste om.

Både Monkarillo och Headbanger tog hem priser

Snygg etikett OCH god öl, särskilt doften som fyllde näsborrarna med saltlakrits och färska hallon

7jävla Barley Wine kan ha varit en av de sötaste öl jag druckit i år, men god var den

Vörtkok i full gång

Jessica Heidrich hade som vanligt ett stort leende på läpparna

Prisutdelning med "Janko" vid rodret

Viktor från Rüdbrygger var på plats med sin råg-DIPA

Så här glada blev man hos Sverigs Bryggradio för en medalj

Ytterligare en medaljör

Slottskällan hade med sin svarta IPA vunnit en plats i höstlanseringen på Systembolaget. Enligt uppgift skulle den ha fått 25 (av 27 möjliga) poängen i offertprovningen vilket är ovanligt högt. Det sägs också att gapet ner till tvåan var stort, men dessa uppgifter kan jag inte styrka. På grund av att provflaskorna hade efterjäst på flaska och blivit några tiondels procentenheter starkare (uppgifterna har varierat från 0,2 till 0,5 % starkare) har den nu blivit diskvalificerad eftersom den hamnat utanför det alkoholintervall som efterfrågats. Lanseringsplatsen tas över av Sigtuna Prince of Darkness Black IPA.

Jag har haft möjlighet att smaka på den testbrygda svart-IPAn från Slottskällans och kan bara säga att det är synd att en så bra öl inte fick släppas. Det kan dock finnas en möjlighet att den släpps i mindre volym som en exklusiv lansering.

Igår skrev jag om en restaurang som ryckt upp sitt ölutbud på sistone, men det finns också många som fortfarande sitter med en väl genomtänkt vinlista som kompletteras med 3-5 massproducerade lager. Nästa gång du är på en sådan restaurang, våga påpeka att du önskar ett bättre ölutbud. Förklara att du som öldrickare vill kunna komplettera din måltid med en öl som både är god och passar till maten.

Man kan också lägga lite kraft i sitt önskemål, på flera sätt. Ett sätt är att bara dricka vatten till maten istället för att dricka vin. Påpeka för serveringspersonalen att om det inte finns god öl så tar du vatten istället. De tappar merförsäljning och kommer då förhoppningsvis lyssna på dina önskemål i högre grad än om du köper ett glas vin. Om du tycker om vin blir det ju förstås en uppoffring för dig att välja bort en god dryck mat till maten, men det finns fler sätt. Ett sätt är att låta bli att lämna dricks, och noga påpeka att det är på grund av det bristande ölutbudet. Det är trots allt en del av servicen att erbjuda god dryck. Om det känns väl drastiskt att inte lämna dricks alls kan man ju också helt enkelt påpeka för serveringspersonalen att de hade fått mer dricks om ölutbudet hade varit bättre. Folk i krogbranschen äääälskar att prata med varandra om sina dumma gäster när de är ute på rökrast eller medan de räknar dricksen efter stängning. Chefen kommer få höra det förr eller senare.

Att vara konstruktiv hjälper förstås också. Istället för att bara säga "hörrni, skaffa lite bättre öl va?" kan man komma med lite förslag på vilka öl de faktiskt kan ta in. Serverar de Carlsberg? De har bland annat Brooklyn, Carnegie, Leffe, Hoegaarden och Franziskaner i sin portfölj. Spendrups i sin tur har bland annat Duvel, Adnams, Paulaner, St Peters, Affligem och så förstås Visby. Även Åbro har flera öl i sin portfölj som är värda namnet. I princip alla restauranger har en eller flera av dessa tre som leverantörer. De behöver alltså inte ens börja arbeta med nya leverantörer för att kunna få ett någorlunda hyggligt ölutbud. Hjälp dem gärna med tips om vilka öl som passar till vilken mat också, det kommer göra det enklare för dem att erbjuda god service och sälja in de nya ölen. Framförallt hjälper det dem att bedriva den så eftertraktade merförsäljningen.

Till sist, kom ihåg att göra det omvända om du går på ett ställe som faktiskt har bra öl. Påpeka vad trevligt det är att restaurangen ifråga har sjyst öl. Dumma gäster har visserligen högsta skvallerprioritet, men även komplimanger sprids bland personalen.

För några dagar sen damp det ner en kallelse i brevlådan. Jag skulle åka till Borlänge för att genomgå ett drogtest (läs: kissa i en kopp) inför mitt kommande sommarjobb på Borlänge Energi. Något ironiskt att jag ska åka från Uppsala till Borlänge för att göra det när provet sedan skickas till Karolinska i Stockholm. Nåväl, jag var ändå ledig idag och igår så jag kunde klämma in en liten visit hos mina föräldrar i Falun också. Lite mer valuta för tågbiljetterna, och jag fick tillfälle att dregla lite över min ölsamling.

Efter att ha avklarat den verkliga anledningen till att jag var hemma i Dalarna tyckte min mamma att det vore trevligt att gå ut och äta middag i den varma sommarkvällen. Vi möttes upp på uteserveringen på Banken Bar & Brasserie, den i vårt tyckte bästa restaurangen i Falun. Jag minns såväl hur deras ölutbud i många år bestått av svensk och tjeckisk lager samt några halvtrista brittiska öl. Därför var det med glädje jag såg att de nu erbjuder några sjysta öl. Ingen stor öllista, men så är det ju en restaurang och inte en ölbar.

Mitt matval hade redan fallit på en mediumgrillad dalabiff och jag scannade av öllistan efter något passande. Oppigårds Single Hop och Sitting Bulldog Pale Ale kändes för lätta. Sitting Bulldog IPA hade nog passat fint men jag kände mig för en gångs skulle inte så sugen på humle. Så såg jag den. St Bernardus Prior 8. Självklart! Drycken kom som brukligt före maten och när jag tog första sippen log jag bara. När maten kom och jag sköljde ner köttbit med ölen log jag ännu mer. Köttet var perfekt tillagat med en vacker gyllenbrun yta. Till sådan mat pratar man ofta om brown ale och liknande öl som kan knyta an till den karamelliserade stekytan. De belgiska mörka ölen känns lite förbisedda i sammanhanget. De passar nämligen mycket bra till!

Prior 8 har också den karamelliserade smaken som gifter sig så fint med stekytan, samtidigt som den har en angenäm smak av fruktkompott som gör att den får lite samma effekt som en fruktgelé. Lite samma typ av smak som gör att vin är gott till kött, samtidigt som man alltså får det karamelliserade giftermålet. Sötman och avsaknaden av humlighet gör att det inte blir så uppfriskande, men det är ju inte det man är ute efter här. Istället för att bryta av fördjupar man sig i smakerna och lägger till nya nyanser. Det är lätt att fastna i nya världens trendiga öl, även när man ska hitta öl till mat. Gör inte det misstaget, man missar så mycket!

Ett av mina favoritevent under ölbloggarkonferensen i helgen var en glasprovning med Spiegelau, där vi med hjälp av fyra olika ölstilar utforskade skillnaderna mellan fyra av deras glas samt ett pintglas av standardmodell. Skillnaden mellan olika glas var verkligen slående och särskilt skillnaden mellan ett billigt standardglas och ett glas av lite högre kvalitet.

De fyra glasen vi hade från Spiegelau var alla handblåsta i modellerna veteölsglas, högt pilsglas, kupa och ett pintglas, med andra ord de glas som ingår i deras "beer connoisseur set". Varje öl provades i två av dessa glas samt i det vanliga pintglaset. Redan innan provningen blev jag imponerad över hur skönt glasen låg i handen och hur lätta de var. Först ut var veteölet Camden Wheat Beer som provades i det höga pilsglaset och veteölsglaset. Inte helt oväntat passade veteölsglasset bäst, då det släppte fram väldigt mycket arom och väckte liv i ölet. Det smala pilsglaset släppte inte upp lika aromer och standardglaset gjorde att det både luktade och smakade åt det jordiga hållet.

Krombacher Pils provades pilsglaset och i kupan. Här trodde jag att kupan skulle vara bäst för att.... tja, för att jag hade någon föreställning om att kupade glas i stort sett alltid är bäst. Tji fick jag! Tack vare att pilsglaset var så smalt bevarades skummet i en evighet, medan det dog på en gång i kupan. Ett frenetiskt snurrande av kupan hjälpte föga och även smak och arom var bäst i pilsglaset. Återigen dödades mycket av smaken och aromen i standardglaset.

Vi gick vidare till den godaste ölen i sällskapet, Lotus IPA från Ilkley (vars öl för övrigt kan vara på väg till Sverige), som provades i kupan och pintglaset. Detta öl var det som tappade minst på att drickas ur standardglaset, men det var fortfarande något sämre än de andra. Aromen kom fram på liknande vis i kupan och pintglaset men beskan framhävdes tydligare i kupan. Jag föredrog att dricka ur kupan men här skulle jag säga att personlig preferens spelade betydligt större roll än vid de tidigare ölen och glasen. Till sist hade vi Stout Mary från samma bryggeri, som provades i samma glas. I standardglaset blev smaken betydligt mer endimensionell än i de andra. Pintglaset gjorde ett bra jobb men det var i kupan som ölen fick skina och visa upp sin fulla karaktär. Överlag skulle jag säga att skillnaderna mellan glasen var minst i de två sista ölen, som också var de smakrikaste.

En av de stora skillnaderna mellan ett standardglas och dessa glas är att standardglasen är tjockare och har en rundad kant, medan glas av högre kvalitet är tunnare och har skarpare kanter. Dessa skillnader gör att ölen rinner in i munnen på olika sätt vilket påverkar hur vi uppfattar dess smak. Det kanske kan låta som hokuspokus men det gör verkligen skillnad. Formen på glaset påverkar hur länge skummet bevaras, hur aromerna frisläpps och rör sig uppåt, hur glaset ligger i handen och hur du kan hålla i glaset (vilket i sin tur påverkar om din hand värmer upp ölet). Allt detta får i slutändan en stor påverkan på din ölupplevelse. Jag skulle därför vilja rekommendera alla som vill få ut det bästa av sina öl att lägga några kronor på att köpa ett eller ett par olika glas av riktigt bra kvalitet. Festivalglas och bryggeriglas, som jag själv använt väldigt mycket tidigare, har ofta en trevlig form men själva glaset är ju, av förklarliga skäl, sällan av någon högre kvalitet.

Magiska stenar?

Efter ölbloggarkonferensen i Leeds under fredagen och lördagen kunde man igår åka på ett bryggeribesök, vilket vi precis hade tid att klämma in innan vi skulle påbörja hemresan. Efter att ha checkat ut traskade vi ner till Leeds tågstation där vi efter en stunds förvirring lyckades köpa en varsin returbiljett till Huddersfield och hitta till rätt perrong, där omkring 40 andra konferensdeltagare också stod och väntade på tåget. 25 minuter senare var vi framme i Huddersfield där minibussar plockade upp oss och skjutsade ut oss till Magic Rock i utkanten i stan.

En koncentrerad Pelle häller upp ett glas High Wire

Bryggeriets något kryptiska namn är egentligen mycket enkelt. Det ligger vägg i vägg med ett familjeföretag som sysslar med stenar och kristaller och annat sådant som säkert är spännande om man är en geolog. Vi koncentrerade oss på ölen istället för stenarna och det skulle vi slippa ångra. Direkt när vi kom in på gården blev vi hänvisade till en pall full med kartonger, innehållandes bryggeriets kupade halvpintglas. Det var bara att ta ett och gå vidare till kranarna som satt monterade på en vägg(!) och hälla upp så mycket man ville av vad man ville av de fem öl som var påkopplade. Jag började med deras lättaste öl, Carnival, en somrig golden ale med en frisk och fruktig humlekick.

Den glade bryggmästaren Stuart visar runt på bottenvåningen

Eftersom vi var så många och bryggeriet inte var särskilt stort fick vi gå på bryggerirundturer i mindre grupper och jag kom med i första omgången. Bryggmästare Stuart visade oss runt bland det rostfria stålet på de två våningarna. De använde en liten annorlunda metod än vad jag sett på andra bryggerier. Först mäskade man in på bottenvåningen, för att därefter skicka in härligheten till en vörtpanna som gick igenom taket mellan de två våningarna, så att man kunde stå på övervåningen och ösa i bitterhumle för att sedan springa ner på bottenvåningen igen och släppa vörten vidare till en hopback. I själva koket hade man alltså bara i bitterhumle och körde sedan hopbacken för aromhumlingen, och så gjorde de med alla sina öl. Hopbacken fyllde de nästan till bredden med humle för sina allra humligaste öl. De mer humledrivna ölen torrhumlade de sedan också. I övrigt skötte man allt ganska enkelt. Malten kom från Thomas Fawcett samt några varianter från Weyermann och man använde sig alltid av enkel infusionsmäskning. Till bitterhumling använde man pellets och till hopback och torrhumling använde man uteslutande hela kottar.

"I våra humligaste öl har vi i humle ända upp hit i hopbacken."

Det här var också det första bryggeriet jag sett där man har några av lagringstankarna utomhus, på en taktäckt del av gården. Något särskilt självändamål hade det inte utan berodde på utrymmesbrist inomhus. På grund av de milda vintrarna var det inte alls några problem med kylan. Flasktappningsmaskin hade man inte heller plats för utan när man skulle buteljera öl skickades den till ett annat bryggeri som skötte den delen. Det mesta verkade dock gå på fat. Vad man däremot hade plats för var en grillhörna på gården, där man stod och flippade burgare och serverade till oss hungriga besökare. Medan ytterligare två-tre grupper till gick den lilla rundturen tog jag en burgare och fortsatte prova igenom ölen i lugn takt. Jag slog mig ner på ett av tomfaten som var utställda som pallar kring borden, som var uppbyggda av mer tomfat och plywoodskivor och pratade med en av konferensens arrangörer, Elle, medan jag doftade och smakade mig igenom den ena ölen bättre än den andra.

 I red alen Rapture hade de lyckats trycka ner massor av kladdig karamellsmak i 4,6%, toppat med grapefrukt och citrus. Min minsta favorit av de öl vi fick prova, vilket säger en del om vilken hög kvalitet de håller. Ännu mer amerikansk humle blev det i High Wire West Coast Pale Ale som osade av tropisk frukt och inte alls låg långt bort från mina favoriter inom stilen. För en stund kändes det som att jag var i Kalifornien igen. Sen hällde jag upp en Dark Arts och var tillbaka på den här sidan Atlanten igen. Denna stout på 6% var mycket torr och levererade choklad, svart kaffe och lätta frukttoner.

Efter att ha fyllt upp glaset med den sista av ölen som fanns påkopplade gick jag och pratade med en av killarna bakom bryggeriet och undrade om de inte skulle exportera lite till Sverige. När han sa att de redan diskuterat export med Great Brands infann sig ett fånigt leende på mina läppar, som bara växte sig bredare när jag satte näsan till glaset. Jag hade nu hällt upp deras DIPA, Human Cannonball, där de lyckats med det svåra konststycket att trycka ner en rundspark av humle utan att det upplevs som obalanserat mot den härligt runda malten, och helt utan att alkoholen sken igenom. En klar topp-DIPA i min bok och det skulle bli fler glas av den innan vi åkte tillbaka till Leeds. Ytterligare en till öl skulle det dock bli.

När alla fått gå en rundtur i bryggeriet kopplade man nämligen på Bourbon Barrel Bearded Lady, en fatlagrad variant av deras imperial brown stout. Varför de kallade den brown fick jag ingen fullständig klarhet i, men vad gjorde väl det. Ölen talade för sig själv. Mjuka söta chokladsmaker dansade runt med vanilj och bourbon över mina smaklökar och där och då önskade jag att vi kunde stanna på bryggeriet hela dagen. Det var deras första försök med fatlagring men de hade planer på att även lägga Bearded Lady på rom-, cognac- och portvinsfat. Tyvärr lär det inte dyka upp i Sverige eftersom det görs så väldigt lite av den. Just nu kunde de inte ens leverera så mycket som Great Brands ville ha, utan bara omkring en pall i månaden istället för de önskade tre pallarna. Förhoppningsvis skulle det lösa sig ändå. Jag vill verkligen ha Magic Rock i Sverige, för det här besöket gav en magisk mersmak.

Nu blir det lite livebloggande här! Vi har 10 bord och 10 bryggare som får fem minuter vid varje bord för att presentera sig själva och en av sina öl och undertiden kan vi blogga om det.

Först ut är Great Heck med sin Stormin Norman. En IPA på 6,5% med perle, cascade och columbus. Bra drag i efterbeskan och trevliga frukttoner. De använder bara hela humlekottar i sina öl, framförallt för att vara mer traditionella. Maltkroppen är ganska lätt med trevlig rundhet och lätt kakighet.

Nummer två är Top Totty från Slaters. Etiketten ger ju vissa vibbar, men ölen är rätt bra. Det rör sig om en blonde ale på 4%, återigen med en smygande beska. Inte så extremt spännande men krispig och lätdrucken.

Tredje öl ut är från Camden Brewery och heter USA Hells. Helt enkelt en variant av deras vanliga Hells men med bara amerikansk humle (columbus, cascade, centennial, citra och simcoe) istället för bara tysk humle. De funderar också på att göra en variant med australisk humle. Wicked Wine är på gång att börja ta in Camden till Sverige. Ölen är riktigt trevlig, lite som Mohawks Unfiltered Lager, men med mer balans.

Nästa är Adnams Ghost Ship, en pale ale med lite rågmalt i och humlad med bland annat motueka och citra. Trevlig balanserad smak med en fräsch arom av lime och lite melon. Väldigt trevlig och avslappnad öl. Skulle vara trevlig medan man grillar.

Nu kör vi Innis & Gunn Scottish Pale Ale. Lite bättre öl än de vanliga I&G som jag annars har svårt för. Humlad med styrian golding, east kent golding och super styrian har den en lätt fruktighet som drar lite åt marmeladhållet. Mer balanserad än sitt original men den känns ändå lite lätt kvalmig.

Up next ett lokalt bryggeri, Leeds Brewery med sin bitter Hellfire. Humlad med framförallt med centennial och willamette, samt en skvätt first gold. En av de minst intressanta ölen så här långt, jag hade gärna haft lite mer centennial i smaken. Den strama beskan är ganska trevlig dock, men överlag är smaken helt enkelt lite för endimensionell för mig. Själva bryggeriet verkar vara i samma storlek som de större svenska mikrobryggerierna, om jag lyckades konvertera enheterna rätt.

Har tappat räkningen totalt på var vi är i ordningen, men nu har vi en svart-IPA från Otley Brewing med det bekanta namnet Oxymoron. Den här är dock lite lättare än Mohawks, på 5,5%. Jag skulle snarare ha kallat det en lite humligare stout. Det vi har fått är från en minicask, så den har knappat någon kolsyra. Absolut en trevlig öl i sig, men jag har lite svårt att se vid vilket tillfälle jag skulle vilja dricka den.

Vi kör vidare på Brains Dark, en dark mild från ett walesiskt bryggeri. Lätta kaffetoner, lite choklad och milda frukttoner. Kan inte påstå att mild är någon av mina favoritstilar men det här är nog en av de bättre varianter på stilen jag har smakat. Jag börjar förövrigt bli lite stressad nu, det är verkligen högt tempo på det här.

Nästa öl är en IPA med earl grey från Marble, som gjordes i samarbete med Emelisse. Den har "torrteats" med flera kilo te, och visst smakar den lite earl grey. Riktigt trevlig IPA! Bästa ölen hittils, utan tvekan.

Roosters är sist ut till vårt bord och bröderna Tom och Oliver kommer med en citra single hop som har bryggts speciellt för EBBC och har serverats från cask. Det rör sig om en IPA på 6,1% med en otroligt skön fruktighet. Humlen är inte så aggressiv som många andra citra-IPAs utan är mer i balans med malten, utan att bli för klen.

Så var det klart! Stressigt men jätteroligt koncept. Bryggarna hade ett svårt jobb med att springa mellan borden och hinna presentera sina öl och svara på alla frågor på bara fem minuter men alla lyckades göra det jättebra. Det här vill jag pröva igen!

Det var riktigt längesen jag frivilligt köpte en Falcon Export på Systembolaget. Eller, vänta lite nu. Det har nog aldrig hänt innan att jag har köpt en Falcon Export på Systembolaget. Idag kom jag däremot att tänka på att jag ännu inte testat Falcons nya ofiltrerade lager, Raw. En snilleblixt(?) slog mig, varför inte blindtesta Raw mot en vanlig Export?

När jag ändå var förbi och hämtade ut två Boon Oude Geuze Mariage Parfait och en Ölvisholt Lava passade jag också på att köpa en vardera av ovan nämnda Falconöl. Jag stannade upp en liten stund och undrade om jag skulle köpa Falcon Export på flaska eller burk? Valet föll på burk, om det nu gör någon skillnad. Jag tog hjälp av en av dem jag delar lägenhet med för upphällningen. Hans instruktioner var enkla. Häll upp någon av dem i två glas och den andra ölen i ett glas. Skriv upp vilken öl som är i vilket glas. Under tiden satte jag på mig en ögonbindel för att inte kunna visuellt avslöja vilken som var vilken - vilket annars vore väldigt uppenbart när den ena är klar och den andra något grumlig.

Tanken med att triangeltesta på detta vis är att man ska kunna säga vilket av de tre glasens innehåll som avviker från de andra två. Vid kvalitetstester kan man använda detta för att försäkra sig om att smaken är konsistent mellan olika batcher. Själv gjorde jag det mest för skojs skull, för att se om en öldrickare som mig själv som annars är van vid smakrikare öl skulle kunna känna skillnad på dessa två öl. Falcon själva har ju utmålat Raw väldigt fint och anbefaller till och med en "speciell upphällningsritual", inte helt olik det klassiska sättet att hälla upp weissbier. Jag missade visst att tala om den biten för min upphällare.

Med ögonbindel på fick jag glasen till bordet och satte igång med att sniffa och sörpla. Helt lätt var det faktiskt inte och det tog en stund att komma till en slutsats. Det som tillslut fällde avgörandet för mig var att jag tyckte mig finna en ton av cykelslang i glas 2 och 3 men inte i glas 1. I övrigt hade jag svårt att skilja dem åt faktiskt. Cykelslangsförnimmelsen visade sig dock vara rätt. Både glas 2 och 3 innehöll Falcon Raw medan glas 1 innehöll Falcon Export. Vilken var godast då? Ganska jämnt skägg faktiskt, där ingen av dem var särskilt bra och framförallt väldigt ointressanta och intetsägande. Inte dåliga heller, eller i alla fall inga alltför störande bismaker.

Slutsatsen är alltså att skillnaden finns men upplevdes som liten. Det var alltså första gången jag köpte någon av dessa öl på Systembolaget och det lär också ha varit sista gången. Jag tycker ändå att det är trevligt att det har kommit en ofiltrerad lager. Är man mer van än mig vid den här typen av öl kan man säkert också känna en större skillnad. Raw är bara någon krona dyrare än Falcon Export och kan förhoppningsvis bli ytterligare en väg för någon att börja en resa mot bättre öl.

I helgen introducerade DN sin nya ölskribent Sanna Blomquist som ska skriva om öl i DN Söndag. Sanna introducerades med en intervju och har hunnit publicera sin första artikel. Reaktionerna har inte låtit vänta på sig. Jag har tappat räkningen på hur många delningar med negativa kommentarer som kommit på Facebook och Darren på BeerSweden är inte helt positiv han heller i sin krönika om det hela. Det är ju som bekant alltid lättare att klaga än att berömma, men jag tänkte försöka mig på det senare ändå. För jag tror det här kommer bli ett steg framåt för den svenska ölscenen.

Visserligen framstår inte DN som särskilt ölintresserade när man lyfter fram Sanna på detta vis och även använder en privat bild med henne vid en vinranka istället för att se till att ta en ny bild i en något mer ölfokuserad miljö. Man kan också se det positiva i det hela. En av Sveriges största dagstidningar har tillsatt en ölskribent. Denne ölskribent är inte någon gubbe som sitter och rekommenderar pilsner och sänker betygen på barley wines för att de smakar för starkt (ja, det har hänt på riktigt i en stor svensk tidning). Mitt intryck är snarare att det handlar om en ung, hungrig tjej som måhända inte är lika ölnördig som en annan men som ligger på en bra nivå för att nå ut till svenska folket.

I sin första egna artikel på DN lyckas hon ändå lyfta fram att Sverige faktiskt är ett ölland, att är på väg att ta tillbaka sin rättmätiga position som måltidsdryck och att lätta men smakrikare ale och ofiltrerad lager passar  i sommarvärmen samt ger stor stark en känga. En hyfsad början ändå. Ja, man kan tycka det är konstigt att hon pratar om att dricka öl i vinglas istället för att prata om bra ölglas. Å andra sidan är vinglas det bäst lämpade glas för öldrickande som de flesta svenskar har hemma i skåpet. Ja, man kan tycka att det är märkligt att rekommendera Falcon Raw istället för en bättre lager. Å andra sidan är det en av de bästa svenska lager som finns i det prissegmentet och dessutom lättare att ta till sig för de mest inbitna fulölsdrickarna.

Självklart kan det alltid vara ännu bättre och DN förtjänar kanske en liten känga, men jag ser framemot att se mer artiklar från Sanna framöver. Att hon redan har ställt sig väldigt positiv till att gå med i Skandinaviska Ölskribenters Förening ser jag som ett tecken på att hon är intresserad av det hon gör och vill utvecklas. Det skrivs mer om bra öl i svensk dagspress än för en vecka sen. Bra så!

Om några veckor sparkar fotbolls-EM igång i Polen och Ukraina. Sverige har hamnat i en relativt svår grupp med England, Frankrike och hemmanationen Ukraina, men slapp åtminstone mardrömsgruppen som Danmark hamnade i med Nederländerna, Tyskland och Portugal. Nåväl, för de som kommer att vara på plats för att se matcherna följer här en liten guide till de intressantaste vattenhålen.

Alla Sveriges gruppmatcher spelas i Kiev, så låt oss börja där. Överlag kan man förvänta sig öl från den tyska bryggkulturen med inslag av lite baltisk porter. Ukrainas högst rankade öl är just en baltisk porter, nämligen Lvivske Porter som lär vara värd att hålla utkik efter. Vill man ha ale och amerikansk humle ska man nog packa ner det i resväskan innan man lämnar Sverige. Bryggpuben Arena Beer House på Bassejnaya 2A lär vara värt ett stopp om man vill testa det lokala utbudet. De har bland annat en veteöl och en bock. Bryggpuben Pivarium verkar ha ett något bredare utbud men var beredd på högljudd livemusik av det rockigare slaget, på gott och ont. En tredje bryggpub finns också, Shato, som ligger mycket centralt i Kiev på vul Khreshatyk 24. Här görs bara lageröl vad jag kan se. Överlag kan man räkna med priser på omkring 25-30 kr för en halvliter på dessa ställen.

Skulle Sverige gå vidare till kvartsfinal kommer de antingen spela i Kiev igen eller i Donetsk, där man nog inte ska hoppas på för mycket i ölväg. I det något otippade scenariot att Sverige vinner sin grupp och sedan går vidare till semifinal kommer denna spelas i Warszawa i Polen. Överlag kan man också förvänta sig ett trevligare utbud i Polen och mer importerad öl, bland annat är tjeckisk öl relativt vanlig och då med intressantare än din vanliga Staropramen.

Jag erkänner att jag kanske har fallit för hajpen något, och till och med hajpat upp den ännu mer i mitt eget huvud också. The Bruery Black Tuesday är kanske inte jättekänd i Sverige men borta i USA hör den till en av de mest hajpade ölen bland de som släpps en gång om året. Jag fick min flaska genom ett byte när jag var i USA och just att byta till sig ölen är nog enda realistiska chansen förr oss som bor i Europa att få tag på denna öl.

Det rör sig om en riktig best, en bourbonlagrad imperial stout på 18,3 % i en flaska på 75 cl. Läge att dela med andra alltså, eller se framemot en riktig helkväll. Bortsett från alkoholens inverkan tror jag faktiskt inte jag skulle ha haft något problem att dricka alla 75 cl själv på en kväll, men nu delades de på fyra. Vid upphällning framstår inte vätskan så tjock och oljig som man kanske kunde ha väntat sig. Däremot är den förstås kolsvart och helt ogenomtränglig för ljus.

Doften är otroligt rik och nyanserad, en sådan öl som man lyckligt kan sniffa på medan man drömmer sig bort. Det finns karamell, vanilj, smörkola, lyxiga chokladpraliner och chokladkola som toppas med ek, bourbon och plommon. Bourbonlagringen är inte påträngande utan är en väl integrerad nyans. Smaken är söt, men inte sliskig på det vis som jag upplever t ex Tokyo. Jag gillar ett visst mått av sötma och Black Tuesday träffar verkligen rätt för mig. Jag noterar också rostad kokos, som jag gissar kommer av fatlagringen. Dessutom mer vanilj, chokladkola, plommon och bourbon.

Kroppen är inte riktigt så tung som väntat av en så pass stark stout men den är definitivt inte klen heller. Munkänslan är lätt oljig, nästan krämig och mycket len. Kanske har jag fallit för hajpen men jag håller denna som den bästa av de extrastarka imperial stouts jag har druckit, i konkurrens med öl som Dark Lord (och Brandy Barrel Vanilla Bean Dark Lord), Abstrakt 04, Black Tokyo Horizon med flera. Den har allt jag vill ha i en sådan öl, utan att bli för söt.

Imorgon kl 10.00 sker den första webblanseringen av öl någonsin på Systembolaget. Det innebär alltså att ölen inte kommer finnas på någon butik utan endast kan beställas online. Ölet i fråga är ingen mindre än Bourbon County Coffee Stout från Goose Island, som kommer i bombers (65) cl för 132,30 kr styck. Det finns endast 112 flaskor i lager och man får max beställa fyra flaskor per kund. Det kommer troligen vara stort tryck på dessa flaskor så man bör sitta bänkad vid datorn strax innan kl 10 imorgon och vara beredd. Observera att man behöver vara inloggad för att lägga en beställning. Det kan alltså vara en idé att registrera sig i förväg, om man inte redan har ett webbinlogg.

Bourbon County Coffee Stout är, som man förstår av namnet, en variant av deras eftertraktade bourbonlagrade stout som nu har fått kaffe tillsatt. Den har väldigt höga betyg på Ratebeer, där den för närvarande ligger på 19:e plats på deras topp50-lista över imperial stouts. Tidigare har vaniljvarianten släppts på Systembolaget och den vanliga Bourbon County Stout går för tillfället att privatimportera (lådvis) från Panogruppen, dock endast till butiker i Stockholms län.

Klicka här för att komma till Systembolagets sida för webblanseringar. Hänger du på "låset" imorgon kl 10?

Oppigårds har gjort det igen! Efter Linköping Beer Expo skrev jag att Oppigårds räknade med att Indian Tribute skulle kvala in till T9 senast i maj, beräknat på den goda försäljningstakten i beställningssortimentet. Idag skrev Oppigårds på Facebook att den nu har kvalat in. Enligt tidigare uppgift har det i detta fall rört sig om en kvotgräns på ca 10 700 flaskor inom ett år. Indian Tribute lanserades vid nyår och har alltså klarat sin kvot på bara cirka fyra månader. Jag har själv köpt en av de 535 lådor som behövde säljas för att nå gränsen.

Indian Tribute kommer vara tillgänglig i T9 från och med måndagen den 4:e juni (eller fredagen den 1:a, råder viss datumförvirring i uppgifterna), med artikelnummer 1415-03. T9 innebär att ingen butik behöver lagerföra den men att vilken butik som helst kan välja att lagerföra den. Om den inte lagerförs i din butik kan du beställa den flaskvis med leverans inom 2-3 arbetsdagar. Passa också på att tjata på din butik att ta in den om den saknas på hyllorna.

Grabbarna bakom Train Station Brewery. Från vänster: Simon Vikström, Per-Johan Thörn, Colin Nordström.

För en tid sedan kom en ny folköl, The Hoppy One från Train Station Brewery, ut i dagligvaruhandeln i Uppsala med omnejd. Ölet har fått många lovord på såväl bloggar som forum och enligt de första rapporterna säljer den över förväntan. Men vilka är det som ligger bakom den? Möt personerna bakom Train Station Brewery i en kort intervju.

Vilka är ni?

Vi är tre vanliga killar med helt olika kompetenser men med samma intresse för smak. En sommelierutbildad (steg 1) art airector, en vin- och ölproducerande biokemist och en smakpassionerad ingenjör. Vi har alla varit väldigt intresserade av smak länge.

Varför just folköl?

Vi kände att det saknades ett bra och smakrikt folköl på den svenska marknaden. Sen slog vi våra kloka huvuden ihop och med Colins bakgrund inom vin- och ölproduktion så lyckades vi ta fram ett recept på det vi tycker är det bästa folkölet på marknaden. Folkölsmarknaden är lite bortglömd i Sverige och att vi kände att det saknades en exklusiv smakrik folköl gjord på sällsynta råvaror. 

Hur ser eran framtid ut?

Vi har en plan att komma med en FolkölsStout till hösten. Planer för starköl finns också, men det får bli när vi hittat ett suveränt recept och sen är det lite beroende på systembolaget också. 

Hur arbetar ni fram era öl? Jag har sett att ni bl a bryggt på Slottskällan.

Vi jobbar alltid fram våra recept helt på egen hand. Sen så hyr vi som sagt in oss på befintliga bryggerier för de kommersiella volymerna. Vi tar allting som det kommer. Just nu har vi en jättebra relation till de vi kontraktsbryggt med och är jättenöjda med slutresultatet - det är det viktigaste för oss. Kvalitet före kvantitet.


Bilderna är från Train Station Brewery och används med tillstånd

I helgen var jag på ölprovning hos Joakim, som har spenderat en hel del tid i Sydafrika och haft nära kontakt med flera bryggare och bryggerier i deras växande mikrobryggarscen. I Sverige är den sydafrikanska ölscenen relativt okänd och såvitt jag vet är det bara öl från Bierwerk som importerats hit. Det i sin tur beror ju på att det är Christian Skovdal Andersen, känd från Ölfabrikken och Beer Here, som ligger bakom de ölen.

Den sydafrikanska ölscenen ligger ännu i sin första generation och har inte etablerat sig nog för att dra iväg på allt för många "ölnördsöl", men det har producerat en del spännande öl ändå. Bland annat Bonito Bombshell Buchu Blonde från Triggerfish, en blonde ale kryddad med den sydafrikanska örten Buchu. Jag har ingen uppfattning om hur Buchu luktar men i ölen känner man en tydlig men svårplacerad arom som jag närmast kan beskriva som druvor och melon med något örtiga inslag. Ölet i sig är härligt uppfriskande och sitter perfekt i strupen i sommarvärmen. En sådan här öl skulle säkert kunna säljas i ett exklusivt släpp på Systembolaget, om bara någon importör vågade ta steget att importera den.

Med tanke på att det finns en väldigt väletablerad import av sydafrikanska viner borde det inte innebära något större logistiskt arbete att importera sydafrikansk öl också. Handelsrutten är ju redan utstakad så att säga. Ölen från Triggerfish kostar omkring 15 kr för en flaska på 34 cl i Sydafrika och borde alltså inte behöva bli alltför dyra om de såldes på Systembolaget. En pall bör man ju kunna kränga iväg relativt lätt. Att Åbro nu sägs vara påväg att etablera ett bryggeri i landet kanske kan hjälpa till att få hit mer sydafrikansk öl.

Sydafrika verkar vara ett ölland på frammarsch. Deras mix av tyska och holländska influenser, vinodlande och inhemska ingredienser att experimentera med borde kunna leda till en del spännande och nyskapande öl. Det vore verkligen kul om man kunde följa deras utveckling redan från början här uppe i Sverige också.

Om du är sugen på att läsa mer om Sydafrika rekommenderar jag en titt på Joakims blogg, homebru.net.

Jag sitter just och läppjar på en Bigfoot 2012 och vill bara utbringa en skål och ett stort tack till Wicked Wine och Systembolaget som har sett till att vi kan köpa den så tidigt i år. Cascade, centennial och chinook i all sin härlighet finns fortfarande kvar och jag bara njuter. Enligt mig är det en öl som smakar bäst när den är någorlunda färsk eller med 4+ års lagring. Anchor Old Foghorn må ha kommit före, men för mig är Bigfoot urfadern och stilikonen för amerikansk barley wine. Jag funderade kort på att köpa en Old Ruffian också från majsläppet, men kom på bättre tankar och köpte tre Bigfoot extra för pengarna istället. Bättre öl, bättre pris och bättre flaskstorlek. Om Bigfoot nu bara kunde släppas i Sverige 3-4 gånger om året också.

Ibland kan det nog framstå som att jag tycker att öl är en bättre dryck än vin. Så är det faktiskt inte, däremot föredrar jag personligen för det mesta öl. Som drycker betraktat anser jag dem ungefär likvärdiga, bara att de är bra på olika saker. Samhället i stort delar inte min åsikt utan anser att vin är bättre och finare än öl. Den uppfattningen vill jag ändra på. Få fler personer att inse att öl också är en värdig dryck helt enkelt. Om de sen väljer öl, vin eller både och är upp till dem, för öl och vin erbjuder olika saker och vad man föredrar är personligt. Bara valet sker utifrån personlig smak snarare än utifrån en förutfattad mening att det ena skulle vara universellt bättre än det andra finns det inget att klaga på.

Vi som förespråkar öl säger ofta att öl har det mesta som vin har och mer därtill. Ja, bit för bit må det vara sant, men vin har en helhet som inte återfinns i öl, precis som öl har en helhet som inte återfinns i vin, även om vissa smaker kan återfinnas i dem båda. Däremot är smakspektrat bredare i öl. När det kommer till att passa ihop mat och dryck faller det återigen tillbaka till personlig smak. Till de flesta maträtter kan man hitta riktigt bra kombinationer med både öl och vin, vad man själv tycker är godast beror helt enkelt på vilken typ av smakparning man föredrar. Här i Sverige har väl möjligen ölet det lite svårare då utbudet av vin generellt sett är bättre såväl på Systembolaget som på krogar och restauranger. Kanske vägs det upp något av ölets diversitet, men utbudsmässigt är det ju fortfarande en bit kvar tills öl och vin är jämlikar i Sverige.

Jag vill också passa på att bjuda på en liten filmsnutt om öl och vin till ost, inkluderande allas vår Garret Oliver.

Ölfestivalerna har börjat poppa upp som svampar runt om i landet, som ett ytterligare bevis på att ölkulturen i Sverige växer så den knakar. En av de allra nyaste är Allt om öl festivalen, som har startats av min bloggkollega Pelle i samarbete med Café Sylvia. Det är såvitt jag vet Sveriges enda ölfestival som går utomhus och i år blir det blott andra gången den arrangeras.

Jag hade själv inte möjlighet att besöka festivalen förra sommaren men jag har hört att det blev mycket lyckat och att just utomhusaspekten uppskattades. I år ska jag ta mig dit för att få uppleva det själv. Tåget är redan bokat! Pga arbete blir det bara besök på lördagen men det ska förhoppningsvis räcka till att hinna plocka ut godbitarna i alla fall. Jag har också fått möjlighet att ställa upp som öldomare under festivalen, vilket ska bli en spännande och rolig erfarenhet.

Årets utställare har inte blivit offentliga än, men det är utlovat fler utställare än förra året då ett tiotal utställare fanns på plats med ca 100 ölsorter. Förra året brygdes också en egen festivalöl av Eskilstuna, som sedan kom att vinna Folkets Val.

Något av det bästa med dessa lite mindre festivaler är att man ofta kan få bättre chanser att prata med bryggare och utställare. Om du inte har något för dig kring 15-16 juni, boka in en resa till Eskilstuna vettja.

När de första pustarna av sommarvärme svepte in över Uppsala kring Valborgshelgen kände jag att det var dags att prova något nytt glassrecept. Av en händelse hade jag lite valnötter liggandes som jag inte riktigt visste vad jag skulle göra med. Glass är ju lösningen på det mesta och så även i detta fall. Man kan väl misstänka att jag blivit inspirerad av min USA-resa, men valet på vad som skulle följa med valnötterna ner i glassen var mycket enkelt. Lönnsirap!

Föga anade jag att en liten flaska kanadensisk lönnsirap går loss på en femtiolapp på en vanlig svensk matbutik, men jag var så inställd på att göra den här glassen att det bara var att hosta upp pengarna och hoppas att det skulle bli lika gott som jag tänkt mig. Vad jag kan påminna mig om är det den dyraste glass jag gjort själv, men det blev också mycket gott med en smak som är både lyxig och syndig. Recept och tillvägagångssätt är relativt enkelt för att vara glass. Om man vill kan man rosta valnötterna lite lätt, men det går också utmärkt att använda naturella.

Ingredienser:
2,5 dl mjölk + 2,5 dl mjölk + 2 dl av antingen grädde eller mjölk beroende på önskad smak, fetthalt etc
2 äggulor
2,5 dl lönnsirap
ca 1 dl grovhackade valnötter

Börja med att koka ner lönnsirapen i 5-10 minuter, tills i grova drag en tredjedel av vätskan försvunnit och sirapen börjat tjockna något. Häll i all grädde och mjölk och hetta upp, utan att låta det börja koka. Vispa upp äggulorna och häll sedan sakta över den varma sirapsgräddmjölken under kraftig vispning. Häll tillbaka i kastrullen och hetta upp över svag värme och konstant omrörning. Ett tips är att använda en digital mattermometer för att hålla koll på temperaturen, som ska upp strax över 70 grader. Häll tillbaka till skålen och ställ in i kylen tills det svalnat helt. Kör sedan smeten i glassmaskin, enligt anvisningarna för din modell. När glassen börjar bli klar häller du ner de hackade valnötterna. Man kan också spara lite av lönnsirapen och göra en liten swirl. Om du inte har en glassmaskin kan du frysa smeten i en skål i frysen, som du rör om i då och då för att motverka kristallbildning.

Tycker man inte om att pyssla själv med glass men gillar tanken på glass med lönnsirap och valnötter går det att hitta kommersiella varianter i frysdiskarna. Oavsett hur man väljer att få tag på glassen är den som gjord för en bourbonlagrad öl, där såväl imperial stout som barley wine bör funka. Som jag sa, det här är syndig glass och den behöver en lika syndig öl för att tillsammans bedriva synd i din mun. Vanilj- och gräddkolatonerna från ölets lagring kommer ragga upp lönnsirapen på stört och bedriva smakmässig älskog med smaklökarna som madrass. Om du har använt rostade valnötter kommer de hitta en egen partner i en imperial stouts rostade malt. Du hör väl själv hur gott det här kommer att bli?

När jag besökte Systembolaget i förra veckan för att få se hur en offertprovning går till fick jag också en del annan info "på köpet". Innan provningarna berättade ölinköpare Dan om de kommande ändringarna i butiksindelningarna. Efteråt kom presschefen Lennart förbi och vi pratade en del om lokalbeställningen, som det ju varit en hel del snack om på bloggar med mera.

Som ni kanske vet så finns det idag i stort sett fyra olika butiksstorlekar när det gäller det ordinarie sortimentet - BAS, T1, T2 och T3. Modulbeteckningar över det är bara aktuella för exklusiva nyheter. Lite mer snabb modularitetslära finns i äldre inlägg på Ofiltrerat. Dessa indelningar baserar sig på butikens totala försäljning och har använts sedan 2005. I princip kan alltså en butik som bara säljer massor av billig burklager "få lov" att lagerföra massor av fina viner och dyr sprit. När det kom var det en stor förändring som gjorde allt bättre och mer logiskt, enligt Systembolaget själva i alla fall. Nu ska man rätta till en del märkliga bieffekter i modulsystemet genom att införa en ny butiksindelning som baserar sig på vad man säljer och inte bara hur stor totalförsäljning man har. Butiker som säljer mycket premiumöl ska helt enkelt få ett sortiment som är tydligare inriktat på premiumöl medan de som säljer mycket volymvin ska inriktas mer mot det än tidigare. Det blir helt enkelt en viss varugruppsspecialisering av butikerna. Dessa ändringar ska införas under 2013. Jag tror att detta kan bli en mycket positiv förändring. Förhoppningsvis kommer det också innebära bättre specialkunskaper hos butikspersonalen.

En lite mindre förändring kommer också för produkter som kommer i ordianrie sortimentssläppen. I dagsläget är en produkt som lanseras i det ordinarie sortimentet garanterad att ligga på hylla i ett år. Denna tid kommer att kortas ner till sex månader, vilket innebär att man börjar utvärdera en produkt i ett tidigare skede. Kortare garanterad hylltid kommer också att öka konkurrensen vilket är något som är eftersträvansvärt för Systembolaget som monopolhållare. Jag uppfattade det som att denna ändring kommer sjösättas i samband med den nya butiksindelningen.

Så var det lokalbeställningen. Först och främst ska det tryckas på att systemet som finns nu fortfarande är under utveckling och ska inte ses som något som är färdigt. Bland annat ser man över möjligheten att ändra definitionerna för "lokal och småskalig" så att begränsningar i försäljningsvolym endast ska appliceras på det som säljs via beställning, så att den lokala försäljningen i butik inte ska påverka detta. Man vill alltså förbättra i möjligaste mån. De på Systembolaget som jag har pratat med om detta har varit väldigt lyhörda och intresserade av att höra åsikter om funktionen. Vi kanske får ha lite överseende med att det inte alltid går så snabbt med förändringarna som vi vill då de behöver kvalitetssäkra och utvärdera allt eftersom också.