Zombie Dust från Three Floyds har ganska länge varit en öl som jag suktat efter. Det här hade Sebastian från BeerSwedenForum snappat upp och när vi sprang in i varandra på O'Connors "efterfest" efter ölprovningen med Omnipollo och To Öl föreslog han att vi skulle sätta ihop en provning där han tog med just Zombie Dust. Jag var förstås inte sen att nappa på det. Eftersom det bara var vi två bestämde vi oss för att hålla oss till att ta med två öl vardera, men välja något mer svåråtkomliga och spännande öl.

Till slut föll Sebastians val för andraöl på Pannepot Reserva 2009 medan jag valde att bidra med Russian River Redemption och Rodenbach Vin de Cereale. Efter att jag hade spottat ut närmare 40 smakprov på offertprovningen hos Systembolaget tidigare under dagen i torsdags kände jag att det var dags att få ner lite öl i magen också och den här minimegaprovningen lämnade mig inte besviken. Vi började med Redemption som är en belgisk blonde och att Russian River ligger bakom är väl mer speciellt än ölet i sig kanske. En mycket frisk och trevlig smak med en fräschör som påminde mig om Westmalle Extra. Riktigt välgjort öl!

Zombie Dust hade Sebastian fått tag på via en trade och det rör sig om en amerikansk pale ale, på gränsen till IPA kanske, som endast är humlad med citra. Otroligt trevlig fruktighet i en mycket väl avvägd öl. Man blev lite sugen på att flytta till Munster, eller åtminstone boka en resa till Chicago så att man kan svänga förbi Three Floyds. Rodenbach Vin de Cereale var en av mina absoluta favoritöl när jag provade den för ett drygt år sedan och den ligger kvar där uppe även efter denna provning. Det är en mystisk mix mellan suröl och barley wine som på förhand kan låta märklig men som man bara tänker "aha" efter att ha smakat och insett att kombon funkar. Körsbörs, marsipan och syrlighet slår sig ihop med karamellsötma och kakor och levererar en komplex och intensiv smakupplevelse. Helt enkelt toppklass!

Till sist plockade vi fram Pannepot Reserva, som hade betydligt tydligare fatsmaker än vad jag mindes från att provat den tidigare. I början av smaken påminner den mycket om en fatlagrad imperial stout, för att sedan dra iväg till sina kryddor och rediga fruktighet. Kroppen är så stor att man nästan kan börja dra "din mamma"-skämt om den. Återigen en intensiv smakupplevelse i världsklass! Efter två timmars provande och ölsnackande rundade vi av det hela och kände oss riktigt nöjda.

Som första utomstående någonsin fick jag idag chansen att delta på en offertprovning på Systembolaget, tack vare samarbetet mellan dem och Skandinaviska Ölskribenters Förening. En offertprovning är alltså det steg i inköpsprocessen där man väljer ut vilken produkt som ska lanseras, genom att med sensorisk analys ta reda på vilken av de offererade produkterna som stämmer bäst överens med riktlinjerna som satts upp för lanseringen. Jag har tidigare skrivit ett utförligare inlägg om inköpsprocessen, som är rekommenderad läsning för dig som vill veta mer om hur det går till. Eftersom mycket kring offertprovningarna är konfidentiellt hade jag inte tillåtelse att fotografera något från eller kring provningen.

Inför dagens provning mötte jag först upp Dan Ihrelius, som är ansvarig inköpare för öl, på Systembolagets huvudkontor i Stockholm för en liten repetering av processen och en frågestund innan provningen drog igång. Den plats som idag skulle fyllas var till oktoberlanseringen och beskrivs i lanseringsplanen (PDF) som "Ale flaska (..5,9%), T2, Sverige, 80.000 l, Premium ale". Den utförligare profilen som skickats till leverantörerna specifierar mycket mer hur produkten ska ut. Det skulle vara en svensk ale i modern brittisk stil med 4,5-5% alkohol. Den ska säljas i flaskor á 330 ml och ha ett slutpris till kund mellan 15,90 och 18,90. Lanseringen sker i T3 med grovt uppskattad volym på 25 000 liter (modul och uppskattad volym är alltså uppdaterat sedan lanseringsplanen skrevs). Med modern brittisk stil menar man en i grunden klassisk ale med en modern twist. Exakt vad twisten kunde vara lämnades helt öppet, men viktigt var att det fortfarande var en brittisk stil i grunden och inte slog över till t ex en västkust-IPA. Specifikationerna som gavs var att det skulle vara en ljus till mellanmörk och medelfyllig ale med balanserad humlekaraktär och beska.

Jag frågade om det inte var så att Systembolaget styrde vad de svenska bryggarna ska göra eftersom offertförfrågningarna är ganska specifika. Dan förklarade att de försöker föra en dialog med de svenska bryggarna kring vilken typ av produkter de har, vilka de planerar att brygga samt vad de kan och vill göra och försöker styra lanseringarna av de svenska produkterna efter detta. Det bygger dock på att bryggerierna också faktiskt är med i samtalen och tar chansen att påverka. Förutom detta bygger också offerförfrågningarna på förväntad efterfrågan, där man scannar av intressen och trender och försöker lansera produkter som möter dessa.

De två övriga provarna, Fredrik och Anders, anslöt sig och vi gick bort till provningsavdelningen. På vägen gick vi förbi en TV-skärm som visade kameraövervakningen från de olika provningsrummen. När dörren till provningsrummet öppnades möttes jag av ett vitt, nästan sterilt rum med fyra bord, ett längs varje vägg, med mängder av omärkta glas uppställda. Vi tog våra platser och jag räknade till 23 provningsglas, samt två referensöl. Det ena referensölet var en typisk brittisk ale och det andra en moderniserad tolkning. Det ska poängteras att dessa inte var till för att man skulle hitta likadana öl utan mer för att kunna illustrera exempel på vissa aspekter av det som eftersöktes. De 23 provningsglasen var uppdelade i fyra grupper utefter vilket prisintervall de tillhörde och inom varje prisgrupp var ordningen helt slumpad. Dessa prisintervall fanns angivna redan i offertförfrågan och den uppdelningen i provningen är alltså redan bestämd innan offerterna ens kommit in.

Dan drog igenom smakbeskrivningen igen och berättade att man vill ta in mer svensk ale eftersom man ser såväl i försäljningsvolymer som på bloggar etc att intresset för svensk öl bara fortsätter att växa. Det har kommit mycket USA-inspirerad och humledominerad öl på sistone, och där är kundgruppen väldigt nyhetsfokuserad vilket gör att de kan bli relativt kortlivade. En smakrik men mer vardaglig öl som man kan återvända till flera gånger såg man som mer långsiktigt intressant hos kundgrupperna och ögonen vändes då mot de brittiska alestilarna. Det som efterfrågas på den fronten är framförallt modernare, uppdaterade tolkningar av de klassiska stilarna. I viss mån vägde man också in det strategiska beslutet att lansera fler öl med lägre alkoholstyrka.

Stämningen i provningsrummet var glad och uppsluppen men så fort provningen väl började vändes ryggarna mot varandra och all fokus lades på ölen. Tystnaden bröts endast av ett idogt slurpande och spottande. Inte ett ord sades förrän alla var klara och de tre provarna hade fört in sina poäng i datorsystemet. Under denna kvalprovning sattes bara poängen 6 och 4, motsvarande ja och nej, där ja/6 sätts på de öl som provaren anser stämma överens med offertförfrågan ha en rimlig chans att vinna i finalen. De öl som minst två av provarna godkänt gick vidare och efter denna gallring återstod bara nio öl. Jag provade och bedömde på samma sätt (eller försökte i alla fall) och vid en snabb jämförelse såg vi att jag varit mycket snällare med betygen än de andra, men att jag också "godkänt" i stort sett alla öl som gått vidare. Ljusa och mörka varianter blandades hejvilt och mina smaklökar som inte rikigt är vana vid den här typen av provning fick jobba ordentligt. Överlag var det många som använt en lätt dos modern humle för att sätta twist på sin ale och jag tyckte mig känna igen bland annat cascade och sorachi ace. En intressant anmärkning var att ett öl som var riktigt gott och välgjort, och som jag gärna skulle köpa om det fanns på hyllan, föll ur eftersom det låg utanför vad som eftersöktes.

Efter en lunchpaus fick jag en rundvisning i lokalerna där de hanterar alla offererade produkter. Totalt rörde det sig om ca 60 000 flaskor om året som hanterades där och ordningen i systemet var imponerande att se. Det här området var något av en no-go för provarna, som fick stå kvar utanför och vänta. Vi återvände sedan till provningsrummet där det nu stod nio glas på vardera bord. I finalprovningen sätter provarna betyg på en skala 1-9. Om man som nu haft en kvalprovning innan har man sorterat bort allt som hamnar under 6 och man använder då bara betygen 6-9, som motsvarar en skala från "överensstämmande utan positiva sensoriska egenskaper" till "överensstämmande med exceptionell kvalitet". Utöver poängen sätter varje provare en rangordning på de fyra produkter som är bäst överensstämmande, som endast räknas in om flera produkter får samma totalpoäng.

Vad som eftersöktes och vad referensölen var avsedda att visa repeterades återigen, sedan vidtog provningen och tystnaden föll. Nåja, relativ tystnad i alla fall, det blir mycket gurglande, sörplande och spottande vid en sådan här provning. När alla var klara och rapporterat in sina poäng i datorsystemet pratade vi lite snabbt om vilka som passat bäst och det verkade som att alla varit ganska överens. Mina poängen jämfördes också med resultatet och vi konstaterade att jag hade ungefär samma poängsättning som de övriga, och om mina poäng faktiskt hade räknats så hade de inte ändrat utgången. Den öl som tillslut vann hade jag rankat som tvåa, men jag tyckte det var väldigt jämnt mellan de två som jag rankat 1-3. Efter avslutad provning fick provarna gå ut och se vilka öl som var vilka. Eftersom proverna hanteras konfidentiellt fick inte jag som utomstående se mer än vilken som vann. De övriga 22 ölen kommer förevigt bara vara siffror på ett papper för mig. Vilket öl som vann får jag inte lov att avslöja än men det kommer säkert komma ut snart. Jag kommer att köpa den när den kommer i oktober, det var en bra sessionöl och idag spottades ju allt ut.

Dagen bjöd också på lite information om bland annat kommande ändringar i butikssystemet och om den lokala beställningen, mer om det i ett kommande inlägg.

Till gårdagens semifinal i Champions League mellan Chelsea och Barcelona brände vi av en lite mindre provning. Eftersom vi kom igång något sent och även ägnade en del av uppmärksamheten åt fotbollen så hann vi bara med att prova 13 olika öl. Vi började med två öl från Lundabryggeriet, som nyligen blivit tillgängliga genom Systembolagets lokala beställningssortiment, men som nu inte verkar gå att beställa längre. Det rörde sig om Piraten och Djingis Indie, dvs en APA och en IPA. De lämnade inte många bestående intryck men hade heller inga direkta felsmaker så det finns en god grund att bygga vidare på där.

Sedan gick vi in på de två öl som jag på förhand tyckte var mest spännande, nämligen BBB Pop och Magic Ghost från Fantomé. Jag tycker att bryggeriet är riktigt spännande och det är synd att inte deras öl tar sig till Sverige så ofta. De här två flaskorna var inköpta på dansk territorium. Deras öl är för det mesta inte särskilt stiltypiska och Magic Ghost går väl bäst att beskriva som en relativt stark farmhouse ale brygd med grönt te. Som ni kan se på bilden har den en något grön ton också, väldigt udda färg på en öl. Smaken är också något oväntad med en tydlig ton av krusbär och citrusskal. Mycket frisk och fin, den spelar på en lätt syra och är i nästan total avsaknad av sötma och beska. En av kvällens bästa öl. BBB Pop var även den ganska udda med en del vitpeppar och vingummi. En svår öl att sätta fingret på.

Vi plockade sedan fram ett mixpack, det nya IPA is Dead från Brewdog, som kommer på Systembolaget i början av juni. Vi var överens om att det var bättre än det förra fyrpacket med singlehop-IPA, framförallt på grund av bättre grundöl. Challenger var dock ganska tråkig, en lång beska men med alldeles för lite arom för att bli riktigt intressant. Allra bäst var Motueka som hade ett imponerande djup i aromen för att bara vara en humlesort. Mycket god med appenzeller till!

Vid San Francisco Beer Week hade Mattias passat på att byta till sig Wilco Tango Foxtrot (WTF) från Lagunitas. Inte riktigt röd, inte riktigt svart, säger etiketten. Något slags mellanting mellan brown ale och IPA kan man kanske kalla det. Den visade upp en riktigt komplex maltkaraktär som passade bra till flera olika ostar. Särskilt mycket humle var det dock inte så vi försökte väga upp det genom att öppna en trippel-IPA, nämligen Brewdog Anarchist Alchemist på hela 14%. Visade sig dock att det var sötman från malten och alkoholen som dominerade denna och även om det fanns en hel del fruktig humle var det knappast någon humlekick. Har man inte värmt upp smaklökarna med något innan kan jag också tänka mig att den kan kännas ganska spritig. Vi avslutatde provningen med Bear Republic Big Bear Stout och 8 Wired iStout, där den senare var bäst men ingen av dem stack ut åt något håll.

Smakrika öl med låg alkoholhalt blir allt mer trendigt. Fler och fler av de etablerade svenska bryggerierna väljer att brygga öl i folkölsstyrka, eller ännu svagare, mer utländsk öl letar sig in på ICA's ölhylla och flera nya bryggerier väljer folkölen som en väg att slå sig in på marknaden. Ett bryggeri av det senare slaget är Train Station Brewery, baserat i Knivsta mellan Uppsala och Stockholm, men utan eget bryggeri (än så länge) som nyligen släppt sin "india pale folk ale", The Hoppy One, i butiker kring mälardalen.

Jag plockade upp en flaska för 17,90 på mitt lokala lilla ICA för några dagar sen. Till kvällens middag slängde jag ihop en enkel pasta carbonara och var sugen på något humligt till och insåg att jag fortfarande hade denna öl stående i kylen. Den blev ett självklart val! Den är mycket riktigt väldigt humlig med massor av tropisk frukt och citrus, precis som etiketten utlovar. Aromen är riktigt, riktigt trevlig. I smaken avslöjas dock att det är en folköl. Kroppen är visserligen inte försvinnande tunn, men den har en metallisk ton som jag även märkt av i flera andra humliga öl med låg alkoholhalt (t ex Nanny State och Sopranen), dock något mindre intensiv.

Till maten försvinner mycket av det metalliska och den passar mycket bra till carbonaran. Med den lätta kroppen tar den inte över maten men har ändå massor av humle som lyfter upp ägg, grädde, ost och bacon och gör att varje tugga känns som den första. Definitivt den bästa kombinationen av mat och folköl jag prövat, men det är ju å andra sidan inget jag gör särskilt ofta.

Häromkvällen plockade Micke från Sour & Hops fram en av godbitarna som han fått med sig hem från San Francisco Beer Week. Det visade sig vara en öl som endast blivit jäst med brettanomyces, nämligen Russian River Sanctification.

Den har en närmast levande guldgul färg med en lätt grumlighet och ett vitt skum som inte blir långlivat. Redan doften kan man ana att det här är en öl som är riktigt välbalanserad. Brettkaraktären finns självklart tar, men tar inte överhanden utan delar utrymmet med Chardonnaytoner, citronskal, persika och en aning av gräsig humle.

Smaken är lätt syrlig och återigen med tydliga drag åt bär och frukter som aprikos och persika, som gör att det blir något vitvinslikt. Sen kommer ju förstås bretten och lägger på ett helt annat lager med smaker. Munkänslan är underbar med den uppfriskande syran och sköna moussen.

En extremt välbalanserad suris som verkligen visar att man inte behöver minimera pH-värdet för att göra bra suröl.

Ett snabbt litet tips på en riktigt god löksås, särskilt till kokt potatis med någon typ av fläskkött. Skiva ett godtyckligt antal gula lökar och släng i en stekpanna med mycket smör. Strö över lite socker, sisådär en tesked per lök kanske, och låt det hela karamellisera. Löken ska bli riktigt mjuk och fin, det tar minst 10 minuter på medelhög värme. Avsluta såsen med att pudra över lite mjöl, vänd runt alltihopa och häll över en skvätt öl. Låt koka in en stund. Servera!

Jag använde 4 lökar och ca 2 dl Ocean 12 Plato Lager och fick då en riktigt tjock sås, nästan som en marmelad, som räckte till två stora portioner. Mycket fin söt smak från löken som vilar på en backdrop av öl. Ölsmaken i sig slår absolut igenom! Tillsatsen av öl ger också en djupare, rikare smak och det blir riktigt smarrigt att sleva upp på potatisen. Om man vill ha en tunnare sås kan man späda med buljong om man vill vara snål med ölen.

Idag publicerades artikeln om öl- och mat från Uppsala Nya Tidnings lilla hembesök hos mig, då jag fick välja ut tre favoritöl från Systembolaget och därefter välja maträtter som passar till dem. Jag fick också tillfälle att rekommendera några extra öl. Förhoppningsvis Om du vill läsa artikeln men inte bor i Uppsalaområdet eller inte vill köpa tidningen i pappersformat så finns artikeln i sin helhet här.

Förhoppningsvis är det några Uppsalabor som får upp ögonen för både öl som dryck och som måltidsdryck när de läser tidningen idag. Vi hade väldigt roligt när vi "gjorde" artikeln och jag hoppas att det lyser igenom i texten. Bilderna på maten och ölen blev riktigt fina måste jag säga, fotografen Emma gjorde ett bra jobb där.

En liten rättelse för de som har läst papperstidningen: Det smög sig in två små fel i texten om amerikanska bryggerier. Förbudstiden var mellan världskrigen, inte efter och det ska stå att smaken späddes ut med ris och majs, inte ris och malt. Det här är korrigerat i webbartikeln.

Idag skulle ölet och bryggarnas skyddshelgon Gambrinus fylla år. I och med att man inte vet från vilken historisk person legenden om Gambrinus stammar är det lite av en godtycklig födelsedag, men det är väl i och för sig Jesus födelsedag också. Han är förresten bara inofficiellt skyddshelgon för bryggarna och vår kära skummande dryck. Oavsett är det en tradition som går lite längre tillbaka och är lite mer etablerad än de diverse "international [insert trendy beer style] day" som poppat upp på sistone. Därför känner jag att jag för en gångs skull kan utbringa en skål, dagen till ära.

Att jag är halvdäckad med influensa och skålar i te istället för öl kan vi bortse från. Alla ölen i garderoben som jag så gärna vill dricka får vänta några dagar till. När man är sjuk får man mycket tid att döda, och det har jag gjort med att läsa brittiska ölbloggar. Det rekommenderar jag er att pröva, det finns många som är riktigt bra.

Foto: Anja Lenner

Den har blivit kallad den mest prisvärda ölen på Systembolaget. Jag tror att jag också har kallat den det och mest prisvärda imperial stout vill jag fortfarande kalla den. Det är dessutom en av de billigaste öl du kan hitta i Sverige som är lämpad för lagring. För lagringsvänlig, det är den.

Jag provade den senaste årgången sida mot sida med föregående två vintrars utgåvor och resultat var inte överraskande. När den är färsk rör det sig om en något rå men ändå ganska snäll imperial stout. Med ett varv runt solen bakom sig förvandlas den från en snäll bad boy till en casanova med muskler. Len, lyxig choklad dansar över smaklökarna och följs av milda toner av kaffe och plommon i madeira. Som namnet antyder är det dock chokladen som styr, trots att man inte använt riktig choklad i bryggningen utan "bara" rostad malt för att få fram chokladsmakerna.

Med ytterligare ett år i källaren händer inte lika mycket som under första året av lagring. Casanovan deffar sig lite och lär sig några nya serenader. Smakerna fördjupas och nya nyanser träder fram medan andra har försvunnit. Den blir ännu lenare i smaken, men det betalas med något lägre smakintensitet. Fortfarande en mycket trevlig stout och inte alls sämre än året yngre. Å andra sidan har den vunnit så pass mycket under sitt första år att det nästan känns mer värt att lagra den i ett år för att sedan dricka upp och göra plats åt nya flaskor. Om nu lagringsutrymme är en bristvara alltså.

Jag har vid några tillfällen fått möjlighet att smaka denna öl med ytterligare några år på nacken, både på flaska och fat, men då har jag upplevt att den hade passerat sin topp. Jag tänker ändå fortsätta lagra mina kvarvarande flaskor från vintern 09-10 minst ett år till och se vad som händer med dem. Det är ju trots allt ett av de billigaste lagringsobjekten man kan få tag på. Att testa sig fram med dessa slår i alla fall inte så hårt mot plånboken. Att man riskerar att förstöra god öl är ju en annan femma, men i slutändan är det ju ändå bara öl.

Foto: Anja Lenner

Det här förväntade jag mig. En öl i "gammeldags" stil, rustik och kraftig med en smak som sitter som en högerkrok i käkpartiet. Jag hittade den när jag grävde runt bland ölflaskorna jag lagt undan i mina föräldrars källare. Den här var dock inte avsedd att lagras, den bara hamnade där i väntan på att bli uppdrucken och har legat kvar sen inköpsdagen för 1,5 år sedan. För att vara en barley wine i engelsk stil har den ju inte legat där nere särskilt länge dock. Jag förväntade mig fortfarande den där högerkroken.

Istället fick jag det här. En mjäkig öl som inte verkade veta vad den ville. Någon sorts mellanting mellan en semesteröl och en öl till korsordet på nästa sida. En öl som inte fångade min uppmärksamhet, när allt jag ville vara att sjunka ner i ölen, glömma världen utanför och hitta alla små nyanser. Kanske skulla jag låtit den ligga i 4-5 år till.

Foto: Anja Lenner

Jag fortsätter bocka av några saker som legat i föräldrarnas källare, på säkert avstånd från törstiga infall. Nu blev det en öl som verkligen var ett totalt experiment och som jag egentligen inte hade några som helst förväntningar på att den skulle lagras bra. Den lades på lagring för experimentets skull helt enkelt. Schneider Aventinus är det jag pratar om, som legat till sig i ett drygt år.

Det korta, enkla svaret är att den på intet sätt har gynnats av lagring. Ingenting bra har hänt med smaken. Istället har den tappat kraft och nyans. Det har inte blivit en dålig öl, utan bara trött och lite tråkig. Vända uppåt med längre lagring lär den knappast göra heller.

Gå och köpa några Aventinus och drick dem färska istället. För det är en fantastisk öl. Den är bara inte avsedd för lagring.

Påskhelgen är här och med några timmar kvar tills Systembolaget stänger för dagen tänkte jag dela med mig av lite påskölstips till kvällen. Förra helgen hade nämligen Uppsalas ölsällskap, Gambrinus, sin årliga påskölsprovning där man blint provar alla svenska påsköl. I år var de 13 till antalet och i topp hamnade Sigtuna Easter IPA, tätt följd av Mohawk Oxymoron Black IPA.

Det ska påpekas att i en sådan här provning med blandade ölstilar är det oftast så att smakrikare ölstilar hamnar i topp, och så även denna gång. Jag själv hade ju ingen lycka med Easter IPA men det är troligt att jag fick en dålig flaska.. Tvåan Oxymoron tyckte jag däremot var riktigt trevlig och den kan nog passa fint om man har tyngre lammrätter på påskbordet ikväll. Annars vill jag snarare slå ett slag för trean och fyran i provningen, Nils Oscars Kalaspåsköl respektive Jämtlands Påsköl. Välbalanserade öl med väl avvägd tyngd i sina kroppar och lagom humlighet för att ge fräschör utan att knuffa undan malten. För på påskbordet är det oftast malten som hittar kompisar.

Mer om Gambrinus påskölsprovning hittar ni här: http://www.unt.se/matochdryck/lokal-formaga-tog-hem-sm-i-paskol-1710623.aspx

Efter att ha barnvaktat den yngsta systersonen under eftermiddagen kom vi hem ganska sent. Lyckligtvis hade vi planerat förväg för att göra en snabb och enkel, men samtidigt god, middag. Den bestod av några kycklingfileer som man skär på längden i ca tre centimeter breda bitar, saltar med örtsalt, breder ut pesto över samt toppar med riven parmesan eller pecorino och pumpakärnor eller pinjenötter. Kör in i ugnen i 20 minuter på 200 grader. Servera med färsk pasta och sallad. Done! Färdig middag på en halvtimme och det blir knappt någon disk att ta reda på efteråt.

Något gott att dricka till kan man ju vilja ha även en vanlig vardag. Riktigt så långt hade jag inte tänkt innan, men efter att ha läst lite recensioner om Raven Black IPA från Thornbridge och sett att den inte hade så mycket fokus på det svarta slog jag till på en flaska till maten. Det passade också bättre än väntat. Humlen (sorachi ace, centennial och nelson sauvin) älskar peston medan nötigheten från pumpakärnorna och osten kopplar till maltens lätta chokladighet. I och med att det var en IPA med "svarta inslag" snarare än en stoutliknande basöl med mycket humle, som vissa andra svart-IPA kan dra åt, fungerade kombinationen bra. Det var nog också därför jag tyckte att ölen i sig var ruskigt god. Även min flickvän, som normalt rynkar på näsan åt det mesta som är svart, älskade den.

Överlag passar nog Raven ännu bättre till en rätt med lite tyngre inslag där malten kan samspela mer med maten. Andra öl som skulle kunna passa bra till just den här maträtten är i min mening vanlig IPA, APA, humlig brown ale och saison. Eller varför inte bara en sjyst och lagom humlig lager?

Det var dags att rota lite i ölkällaren igen. Nögne Ö Imperial Stout har stått där länge nu och då jag druckit den relativt färsk och med dryga året på nacken så tyckte jag det var lämpligt att öppna den flaska som jag hade som är 3,5 år gammal. De två jag druckit tidigare var från samma batch (452), som brygdes 2009-10-10. Som ni kan se på bilden var alltså kvällens flaska brygd ett år tidigare än dessa.

Jag minns väl att jag tyckte att den som färsk hade en skön råhet med mycket kaffe och choklad samt en lätt rökton, och att den lite äldre hade utvecklat en fruktighet men också en ton av hostmedicin. Den utvecklingen såg jag inte som helt positiv så jag var lite spänd på att se hur denna flaska blivit med åren. Just hostmedicinsmaken var jag lite rädd för då jag inte alls gillar den.

Lyckligtvis fanns det inga sådana toner alls nu. Tyvärr hade den också tappat ganska mycket intensitet med åren. Särskilt kaffesmakerna har försvunnit väldigt mycket och gett plats åt en nedstämd ton av frukt och en lätt gummiton. Efterhand kommer en dov smak av mörk, bitter choklad att dominera smakprofilen. En ytterst lätt madeirisering finns att hitta om man letar lite men den tillför inte särskilt mycket.

Nej, den här ölen tycker jag är bäst inom ett år från bryggning. Även om den inte har blivit direkt dålig nu så har det som gjorde den så bra försvunnit med tiden.

Coca Cola-marinerad älgstek kanske låter som ett aprilskämt för vissa, men det är det faktiskt inte. Istället var det vad som bjöds till middag igår när jag och tjejen åkte hem till mina föräldrar. Det är en rätt som min mormor brukar göra och som alltid tagits emot med jubel från mig, men nu var det längesen sist jag åt det. En sådan midag kräver förstås något gott i glasen också. Medan mamma korkade upp en flaska rödvin gick jag ner till mitt ölförråd för att hitta något att dela med pappa till maten. Efter en stunds rotande bland imperial stouts, trappistöl och barley wines så föll valet på Old Mephisto. Vinet som korkats upp var en flaska Zenato Valpolicella och jag såg förstås en utmärkt möjlighet att pröva öl mot vin till maten. Det ska väl erkännas att någon mer vinkunnig kanske inte hade valt just detta vin till en älgstek, men helt off är det verkligen inte heller.

Coca Cola-marinering i sig är väl inget som är särskilt unikt men receptet vi använder är lite av ett familjerecept och faktiskt inte något jag tänker skriva ut på bloggen. En del saker måste man ju få hålla inom familjen, särskilt när det kommer till matlagningstraditioner.

Till älgsteken serverades en sås gjord på marinaden/skyn, kvittengelé, kokt potatis och sallad. Vinets fyllighet matchade maten väl och dess fruktiga och kryddiga toner passade mycket väl till maten. Fast det var något som saknades, och när man provade ölet till maten så blev det uppenbart vad det var. Ölet hade nämligen det vinet saknade, uppfriskande kvaliteter i form av kolsyra och en lätt humletouch. Sötman från gelén smälte rakt in i ölet som även det hade en perfekt avvägd fyllighet för att matcha maten. Karamelltonerna i ölet hittade hem i både sås och kött och så var det förstås det där med kolsyran som befriade smaklökarna och lät dem få känna all mat och dryck. En utmärkt kombination av mat och dryck!