Trerätters med blandad dryck

Häromhelgen bjöd Mattias in till middag och det tackar jag ju inte nej till. Särskilt inte med tanke på att det bjöds på porterstek. Det hela råkade sedan bli till en sorts trerättersmiddag med ost och efterrätt samt efterföljande ölprovning. Men vi tar det från början. I väntan på att såsen skulle bli klar provade vi i avslappnad stil oss igenom Ctrl Alt Delete, Eskilstuna Stenby Single Hop samt en skvätt mjöd, sen var det dags att sätta sig till bords. Till portersteken, som gjordes på kalvstek och serverades med pressad potatis och sallad, hade Mattias använt sig av den nysläppta St Eriks Porter, så det föll sig också naturligt att dricka den till maten. Det rör sig om en mycket snäll och mjuk porter som drar åt brown ale. Jag hade inte kallat den porter om jag fått den blint. God till maten var den dock, men det saknades lite stuns i den för att möta upp så kraftig mat som porterstek. Mattias får däremot med beröm godkänt för sin matlagning och det var till slut inte många smulor kvar på faten.

Någon efterrätt var egentligen inte inplanerad, men Mattias kom på att det fanns lite glass och lite hjortronsylt och det var vi andra inte sena att tacka ja till. Både portvin och Chicory Stout från Dogfish Head bjöds till glassen. Portvinet var egentligen inte så dumt, men blev lite väl sött till glassen. Ölen bjöd på en trevligare kontrast med sin rostighet och choklad, men än ännu kraftigare stout hade nog ändå varit att föredra. Får man tag på Dugges ½Idjit så är det en riktigt bra öl till vaniljglass vill jag lova. Jag prövade även en mun mjöd till glassen, men liksom portvinet så blev det för sött till glassen.

Efter glassen plockades osten fram. Det var en blåmögelost som jag tyvärr missade att ta namnet på, samt en gruyereliknande skapelse från Danmark som hette Vesterhavsost. Här provades bland annat en Liefmans Cuvee Brut från marssläppet, som faktiskt var överraskande trevlig till blåmögelosten med sina sötsyrliga körsbär. En sista skvätt portvin passade också ganska bra till osten, men nådde inte riktigt upp till de olika ölen vi provade. Det är verkligen trevligt med kolsyrad dryck till ost tycker jag, viner har svårt att komma till sin rätt med ost i min gom. Till Vesterhavsosten plockade vi fram det tyngre artilleriet, nämligen ett gäng DIPA. Först ställde vi Anders DIPA från Eskilstuna jämte Racer X från amerikanska Bear Republic. En ganska jämn match faktiskt, men i slutändan tog nog amerikanen hem det ändå. Dock tyckte jag inte att Anders kom till sin rätt i sammanhanget. Vi följde upp med en Firestone Walker Double Jack, en riktig favorit-DIPA som kickade rumpa med båda två föregångarna. Alla tre passade också riktigt bra med osten.

Efter DIPA-fighten körde vi en liten barleywineomgång också, återigen med Sverige vs USA. I svenska ringhörnan ställde sig Nils Oscar Barley Wine, som fick möta den amerikanska sluggern Blithering Idiot från Weyerbacher. Även här blev det en mycket jämn match och i slutändan kunde faktiskt ingen vinnare koras. Även om båda ligger mer i den klassiska engelska skolan när det kommer till humlingen så var det svensk elegans som mötte amerikansk tyngd. Sällskap och tillfälle avgör vilken som är bäst för stunden helt enkelt. Avslutningsvis plockade vi fram tungviktarna och nu var det inte längre tal om några svenska öl. Belgoanisvarianten av Stones Imperial Russian Stout ställdes mot Black Xantus från Nectar Ales. En öl från Systembolaget och en öl som jag tog med hem från USA alltså. Jag har egentligen ganska svårt för Stonens överdådiga lakritssmak, men den passade faktiskt väldigt bra till de sista bitarna blåmögelost. Ännu bättre var dock Black Xantus, en fatlagrad imperial stout med fin balans mellan fatlagringen och grundölet. Ingen in-your-face-upplevelse, utan en välstämd bira som är lätt att gilla.

Ber om ursäkt för den dåliga bildkvaliteten. Rummets ljusförhållanden och min blixtlösa mobilkamera var inte bästa vänner. Jag tyckte det var bättre att köra med halvtaskiga bilder än inga alls dock.