Ölrecension: Bass Imperial Stout 1995

Jag laddar upp inför kvällens ölprovning med To Öl och Omnipollo genom en ny ölrecension av en riktigt spännande öl som jag drack för ett tag sen. I samband med det första årsmötet för Skandinaviska Ölskribenters Förening som hölls i mitten av februari skålade vi in att föreningen äntligen bildats med en Bass Imperial Stout från 1995. En ganska unik öl som om jag förstått det hela rätt brygdes i mycket liten upplaga på omkring 500 flaskor för att fira invigningen av deras bryggerimuseum. Nästan alla dessa öppnades också på invigningen och endast ett fåtal ska ha blivit kvar efteråt. En av dessa hade Pelle lyckats köpa från en samlare i England.

Det var lite nervöst när vi öppnade flaskan. Skulle det vara kolsyra kvar? Skulle den ha blivit förstörd av oxidation? Ett välbekant ljud när kapsylen åkte av sa oss i alla fall att det var tryck, och därmed kolsyra, kvar i flaskan. En viss lättnad infann sig och man kände spänningen stiga vid upphällningen av ett varsitt smakprov. Även upphällningen visade att det inte var några problem med kolsyran, då ett vackert litet mocchafärgat skum bildades över den mörka vätskan.

Man känner en viss vördnad när man sätter näsan mot ett glas med 17 år gammal öl och nu kände jag också en glädje över att ölet faktiskt doftade riktigt gott och inte visade några spår av för stor oxidation. Istället visade sig mjuka, lyxiga aromer av belgiska chokladpraliner, läder, tobak, plommon och madeira. För lite oxiderad var den såklart, men det var bara en mjuk touch av madeirisering som gav den ett extra djup. Precis rätt mängd oxidering är förstås något som man alltid drömmer om när man lagrar öl men som få öl faktiskt lyckas uppnå. Genom att bara dofta på det här ölet hade jag aldrig kunnat gissa att det var 17 år gammalt.

Munkänslan var len och fin med en lågmäld kolsyra som gav liv åt ölet utan att störa den övriga upplevelsen. I smaken återkommer samma toner som i doften, men för varje sipp var det nya nyanser som kom fram och lekte med smaklökarna. Ena gången var det mer läder, andra gången mer tobak. Man kunde leta sig galen efter nyanser. Emellanåt kändes dock smaken en aningens svag, vilket säkert är ett tecken på att tidens tand tagit ut sin rätt. Eftersom ingen av oss druckit denna öl tidigare kunde inga jämförelser göras för att avgöra hur bra denna lagrade öl var mot originalet, men klart var att det var mycket gott med så många år på nacken.

Här behövde man inte skämmas för att gilla en 17-åring!