Beer Expo i korthet*

Årets första större svensk ölfestival gick av stapeln i Linköping i helgen och efter en mycket trevlig tillställning i fjol så var förväntningarna högt ställda i år. Kanske blev jag därför extra besviken på den enorma trängseln. Cupolen, där festivalen hölls förra året, genomgår nämligen en välbehövlig renovation och festivalen hade därför tillfälligt flyttat till lokaler vid Tornet. Jag var inte medveten om anledningen till bytet, så jag kom dit i tron om att man bytt upp sig till större lokaler. Nåväl, det finns ingen poäng i att älta detta förstås. Festivalgeneralen Richard är väl medveten om problemen som fanns i år och har adresserat dem på festivalens facebooksida. Nästa år är festivalen förhoppningsvis tillbaka på Cupolen.

Över till de roligare delarna, nämligen de goda ölen och de trevliga mötena med utställare och andra besökare. När jag hämtat ut mitt glas gled jag direkt över till TWC's bås som hade lagt till sig med Balder från Ölrådet i personalstyrkan för festivalen. Balder har närmast tjatat om hur bra lättölen Sopranen från The Worlds Smallest Brewery är, så det blev upp till bevis. Lika begeistrad som Balder var jag kanske inte, men en riktigt kompetent lättöl är det verkligen. Med 1,4 % alkohol och massor av humle så kändes det mycket som en bättre variant av Brewdog Nanny State. Rejäl humleprofil men med mer kropp och mindre metallisk smak. Det har börjat poppa upp en del bra lågalkoholöl på marknaden det senaste året och jag hoppas den trenden fortsätter och att bryggarna förbättra koncepten.

Ängö hade gjort ett litet experiment där man bryggt sin lager med superrent vatten. Vanligt kranvatten har en del mineraler i sig, särskilt kalcium- och magnesiumoxider. När man pratar om hårt vatten så menar man att det är mycket mineraler i vattnet (men tungt vatten är något helt annat). Vattnets hårdhet har sedan en viss inverkan på ölen som bryggs med det och särskilt ljusa lageröl vill man ofta brygga med väldigt mjukt vatten. Vattnet som Ängö bryggt med är alltså extremt rent, upp till 20 gånger renare än destillerat vatten, och är därmed så mjukt det bara kan bli. Personligen tycker jag att den här typen av experiment är mycket mer spännande och innovativa än att brygga öl med diverse hopkok av bär, specialmalter och fatlagringar. Kanske är det för att sådana här experiment är mer tilltalande för den lilla nörden i mig. Själva ölet provade jag brevid deras vanliga Alla Tiders Ängöl och ja, det var faktiskt en märkbar skillnad. Den "rena varianten", som kallas Qlean efter företaget som renar vattnet, hade just en renare smak där maltsmakerna och karaktären från underjäsningen märktes ännu mera. Lite svårt att sätta fingret exakt på vad som skiljde sig åt i smaken. Om det blev bättre? Ja, det tycker jag nog också. Det blir ju förstås dyrare att brygga med sådant vatten också, men hur mycket dyrare fick jag ingen uppfattning om.

Jag fortsatte till Lucas som stod bakom baren hos Eskilstuna Ölkultur för att prova Slagsta, en av deras singelhumlade öl som jag missat tidigare. Här har man använt sig av citra men jag tyckte inte den slog igenom så tydligt som citra brukar kunna göra. Stenby, med nelson sauvin, är fortfarande min favorit bland deras singelhumlade öl. Vidare till Oppigårds där Björn som bäst finjusterade trycket i kranarna. Jag provade först deras Summer Pale Ale, som enligt Björn var baserad på deras November Bitter men inte var helt samma öl om jag förstod det rätt. Lättsam och trevlig, och med en plats i Systembolagets sommarsortiment gissar jag på en ny succé för dalabryggeriet. Vi småpratade lite om deras nya bryggeri också, som så sakteliga har kommit på plats under hösten, vintern och våren och nu var det så dags att börja brygga in sig i det. En del strul har det varit med all ny utrustning, men det verkar vara svårt att komma ifrån i bryggarbranschen. Grabbarna på bryggeriet är ju dock i högsta grad vana att svetsa, skruva och modifiera för att få allt att fungera som de vill så det kommer nog att gå bra ändå.

Vid ett senare återbesök hos Oppigårds smakade jag på deras splitternya DIPA St Görans, som till viss del är baserad på Drakens DIPA. Ett mycket fyndigt namn om jag får säga det själv, skönt att de har lite humor (om du inte förstår det roliga föreslår jag lite läsning). Några skillnader mot Drakens är att man har använt mindre socker och mer malt, samt att det inte är samma humlesorter. Här har man humlat nugget och chinook (eller om det var någon annan C-humle?) och skippat citran som Drakens var torrhumlad med. Istället hade man bytt bort sin kvarvarande citra mot mer amarillo, som man hade större behov av. Jag har sett blandade reaktioner på ölet och jag hör till den positivare delen av de som uttryckt sina åsikter om den. Frisk humlesmak och med skönt tyngd i kroppen. Det verkade också som att Björn ansåg att det fortfarande fanns detaljer att slipa på, så det kanske blir ännu bättre. Tyvärr kommer den inte komma ut på flaska den närmaste tiden då bryggeriet har fullt upp med de andra ölen som ska på flaska. Man får hålla utkik bland faten på krogarna helt enkelt, och varför inte ta hjälp av fatkoll.se.

Det verkade också som att det hölls många intressanta provningar under de bägge passen men jag missade att gå på någon av dem. Istället spenderade jag bland annat 25 minuter i toalettkön och hittade lite mer öl bland utställarna. Hr Frederiksen lagrad på fat från Coloradodestilleriet Stranahan hade rejäl whiskyton i både smak och doft. Faktiskt lite för stark för min smak, jag föredrar när smakerna från spriten integreras mer med ölen istället för att tynga ner och ta över.

Avslutningsvis tog jag mig en skvätt Stormaktsporter hos Närke och jag tycker nog att hypen håller för detta öl. Det är verkligen riktigt, riktigt bra. 30 kr för 5 cl är väl spenderade pengar när det kommer till ett sådant öl.

*Så himla kort blev det kanske inte ändå. Nåja, det var i alla fall tanken från början att det skulle vara kortare. Återigen bevisar jag att det där med att fatta mig kort inte är min grej.