I eftermiddags kom en reporter, en fotograf och en praktikant från Uppsala Nya Tidning på besök för att göra ett litet reportage om öl och mat. Konceptet gick ut på att jag fick välja tre av mina favoritöl på Systembolaget, gärna med en vårig touch, och sedan välja ut en varsin maträtt att para ihop med ölen. Och laga maten såklart. Att laga mat och skriva om det här på bloggen är en sak, att laga mat som andra ska komma hit och skriva om känns lite annorlunda. Dessutom skulle alla tre maträtter bli klara ungefär samtidigt och tajmas in ganska väl. Lite förhandsplanering, ett väl tilltagat tidsschema och noggranna förberedelser löste dock mycket av den biffen.

De tre ölen jag valde ut var Hoegaarden, Brewdog Punk IPA och Flying Dog Gonzo. Till witbieren beslutade jag mig för att laga en riktig gammal favoriträtt, mexikansk bön- och tomatsoppa. Fast jag twistade till den lite genom att späda den med Hoegaarden istället för vatten, vilket verkligen gav ett bra resultat. Det gjorde att konsistensen blev bättre utan att smaken späddes ut för mycket. Till Punken gjorde jag hemgjorda hamburgare med cheddar och bacon samt hemgjorda pommes. Det blev också min sena lunch när tidningsfolket åkte vidare och ja, det är bara så himla gott. En saftig burgare är svårslagen! I och med att soppan kan serveras som förrätt kände jag att det vore kul att avsluta med en efterrätt så att det blev något av en trerätters. Jag funderade lite på att göra imperial kladdkaka men till slut föll valet på att göra glass och då självklart min favoritsmak über alles - cookies & cream. Lyxade till det lite med att göra den med vaniljstång och det gör verkligen skillnad, även när man, som nu, sätter en rätt kraftig smaksättning på grundglassen. Glass och imperial stout/porter är en mycket svårslagen kombination för mig och det gick hem hos tidningsfolket också.

Eftersom jag hade fullt upp med att få klart all mat i tid så hade jag inte tid att ta några egna bilder, men jag vill lova att fotografen från UNT inte lät avtryckarfingret vila. Jag ska höra om det är möjligt att få ta del av några bilder från dagen. Pga ledigheter kommer det dröja ett tag innan artikeln om detta hamnar i tidningen men när den kommer jag antingen scanna in den eller posta en länk till en webartikel. Det var jäkligt kul att pladdra på om öl och mat och det ska bli spännade att se vad det mynnar ut i för artikel. Det räcker väl egentligen med att en enda läsare får för sig att prova något hantverksbryggt istället för den gamla vanliga burklagern så är jag nöjd. Fast det är klart, förhoppningsvis lyckas man vända om några fler än en.

Frågorna är fortfarande många och svaren få kring lokalbeställningsfunktionen. Jag har varit i kontakt med Systembolagets presschef och fått några svar, och fler är förhoppningsvis på väg. Jag vill redan nu delge några av de viktigare saker som sagts hittils i vår kommunikation.

Det kanske allra viktigaste är att påpeka att trots att det är över 160 olika produkter som nu blivit tillgängliga och bara 11 produkter, varav 10 öl, inte föll inom ramarna för deras definition av lokalt och småskaligt producerat, så vill de kunna utveckla och förbättra funktionen ytterligare. Här tycker jag att man måste se det positiva. Jag vill tro och hoppas på att det här bara är början på en tjänst som kommer att bli mycket bättre i framtiden.

Tillbaka till nutiden så är det alltså tio öl som inte har stämt in på de kriterier för lokalt och småskaligt producerat som de har satt ut. Enligt uppgifter från Helsingborgs Bryggeri är fyra av dessa tio öl från deras bryggeri. Den som har hängt med lite har förstås märkt att det är fler än sex öl, utöver de fyra från Helsingborg, som inte går att beställa styckvis och detta har jag inte fått svar på än men min egen gissning är att detta beror på att dessa bryggerier helt enkelt inte har ansökt om att deras öl ska vara med i systemet.

Jag kan förvisso tycka att det är ganska märkligt att man väljer att definiera småskalighet utifrån försäljning och spridning snarare än produktionsvolym, vilket för mig känns mycket mer naturligt att basera en sådan definition på. Å andra sidan tcker jag att man ska komma ihåg att man måste alltid dra en gräns någonstans och det kommer alltid att stå någon på fel sida av den gränsen, vilket gör att det alltid kommer finnas de som är upprörda över att gränsen dragits just där.

En anledning till att Systembolaget tagit lite tid på sig med kommunikation kring detta är att de först ville ligga lågt precis i början för att kvalitetssäkra och att de sedan blev lite försenade med kommunikationen på grund av all den kritik som dykt upp på framförallt olika bloggar, som gjorde att de fick tänka om.

Det kvarstår förstås fler frågor och jag hoppas kunna komma med svar på dem snart.

Igår vankades det en riktigt fin ölprovning på Gästrike-Hälsinge nation här i Uppsala. Den fd pubmästaren Tobias Hofback hade bjudit in Tobias och Tore från To Öl, Henok som är mannen bakom Omnipollo samt deras gemensamma svenska importör Brill till vad som skulle visa sig bli en riktig succé. Inte mindre än 90 personer dök upp på provningen, vilket borde vara något sorts Uppsalarekord för kommersiella provningar.

Det började inte så bra för mig dock. Efter att ha cyklat hem från skolan i regnet var jag genomblöt och när jag kom hem för en snabb middag innan jag skulle vidare till provningen upptäckte jag att batteriet i kameran var slut. Ingen tid till att ladda, istället fick min kassa mobilkamera föreviga kvällen. När jag väl kom ner på GH och in i provningssalen glömdes allt det där. På borden stod sju olika öl uppställda och vid vår kortsida hängde bryggarna och väntade på att få sätta igång provningen.

En snabb titt avslöjade att det var Omnipollos Leon, To Öls Reparationsbajer, First Frontier, Final Frontier, samarbetsölen Russian Roulette från Omnipollo och Evil Twin samt avslutningsvis To Öl Goliat som vi skulle få dricka under kvällen. En trevlig blandning av gamla favoriter och spännande nyheter alltså. Henok, Tore och Tobias pratade på om sina öl inför den entausiastiska skaran och trots att det var så många provningsdeltagare klarade de sig utan mikrofon. Leon, Final Frontier och Goliat blev mina favoriter i provningen. De båda varianterna Russian Roulette var spännande att äntligen få prova. Det är alltså två öl där man har gjort allt utom maltbasen så lika som möjligt, vilket resulterat i en svart-IPA och en extremt ljus IPA, med samma humling, jäst osv. Namnet kommer av att man inte vet vilken som är vilken, etiketterna är nämligen identiska. Köper man en låda får man en slumpad mix av de två sorterna. Jag tyckte att de blev som bäst om man blandade en black & tan av dem istället.

En kul grej var att de halvvägs genom provningen började presentera varandras öl istället för sina egna. De första fyra ölen hade jag druckit tidigare men det är så pass bra öl att man mer än gärna återvänder till dem. Även fast jag har hört historien bakom dem förut så var även det trevligt att höra igen, det är något speciellt över att höra bryggarna själva berätta sin egen historia. To Öl avslöjade även en del om kommande öl, vilket var första gången någon annan än deras leverantörer fick höra om planerna. Bland annat skulle de brygga en lättöl, men inte i ordets vanliga bemärkelse. "Vi vill göra en öl världens lättaste öl, alltså den som väger minst. Alkohol väger mindre än vatten medan socker väger mer än vatten, så vi ska göra en stark men mycket utjäst öl.", förklarade Tore. Mer än så tänkte jag faktiskt inte berätta, då de ville vara lite hemliga om detta ett tag till. Jag kan i alla fall lova att det är ett riktigt fyndigt namn på ölen!

En liten anekdot kring den avslutande Goliat, en imperial stout med kaffe, var hur de hade tillsatt kaffet till ölen. De berättade om alla möjliga olika metoder för att tillsätta kaffe under bryggningen och vilka effekter de får, och att de valt att hälla i sitt kaffe när ölet lagrats klart, mer eller mindre precis innan buteljering, för att ha kvar så mycket färsk kaffearom som möjligt i ölet. Och visst var det också en mycket trevlig, söt kaffedoft som trängdes med choklad och en rejäl dos amerikansk humle. En av de mest spännande imperial stouts jag har druckit på sistone.

Efter två timmar på GH var provningen slut, men kvällen var bara barnet. Det hela fortsatte i Loyaltybaren på O'Connors, dit alla provningsdeltagare var inbjudna på "efterfest" och bryggarmingel. Jag hade att välja på att sega mig kvar på GH och dricka slattar av all god öl eller att skynda mig till O'Connors för att få en bra plats innan den stora horden kom dit. Jag valde det senare, och det är jag glad för. 15 minuter efter att jag slagit mig ner vid baren var det knökfullt, med uppskattningsvis 50 personer på en yta stor som ett studentrum. Kvällens storsäljare var Overall IPA från To Öl, som fanns nypåkopplad på fat. Jag tror faktiskt att hela fatet gick åt under kvällen. Overall var det allra första ölet som Tore och Tobias bryggde, i samarbete med sin gamla gymnasielärare och hembryggarmentor Mikkel "Mikkeller" Bjergsö. En riktigt trevlig DIPA men i min bok knäpps den på fingrarna av Final Frontier som är ännu lite bättre.

På O'Connors snackades det mer med bryggarna och vi provade lite svenska rariteter som Slottskällans Kloster 2001 och Ölands Gårdsbryggeri Gammeltokens Rököl. Trevliga herrar alla tre får jag säga, fast det var mest kallprat och inte så mycket av bloggvärde att skriva om.

Stort tack till Tobias Hofback som drog igång detta. Planen verkar vara att köra provningar med två bryggerier en gång per termin, så nu har jag en anledning att se framemot hösten. Det verkade redan finnas planer om vilka två som skulle komma till nästa provning, någon gång i september.

Jag laddar upp inför kvällens ölprovning med To Öl och Omnipollo genom en ny ölrecension av en riktigt spännande öl som jag drack för ett tag sen. I samband med det första årsmötet för Skandinaviska Ölskribenters Förening som hölls i mitten av februari skålade vi in att föreningen äntligen bildats med en Bass Imperial Stout från 1995. En ganska unik öl som om jag förstått det hela rätt brygdes i mycket liten upplaga på omkring 500 flaskor för att fira invigningen av deras bryggerimuseum. Nästan alla dessa öppnades också på invigningen och endast ett fåtal ska ha blivit kvar efteråt. En av dessa hade Pelle lyckats köpa från en samlare i England.

Det var lite nervöst när vi öppnade flaskan. Skulle det vara kolsyra kvar? Skulle den ha blivit förstörd av oxidation? Ett välbekant ljud när kapsylen åkte av sa oss i alla fall att det var tryck, och därmed kolsyra, kvar i flaskan. En viss lättnad infann sig och man kände spänningen stiga vid upphällningen av ett varsitt smakprov. Även upphällningen visade att det inte var några problem med kolsyran, då ett vackert litet mocchafärgat skum bildades över den mörka vätskan.

Man känner en viss vördnad när man sätter näsan mot ett glas med 17 år gammal öl och nu kände jag också en glädje över att ölet faktiskt doftade riktigt gott och inte visade några spår av för stor oxidation. Istället visade sig mjuka, lyxiga aromer av belgiska chokladpraliner, läder, tobak, plommon och madeira. För lite oxiderad var den såklart, men det var bara en mjuk touch av madeirisering som gav den ett extra djup. Precis rätt mängd oxidering är förstås något som man alltid drömmer om när man lagrar öl men som få öl faktiskt lyckas uppnå. Genom att bara dofta på det här ölet hade jag aldrig kunnat gissa att det var 17 år gammalt.

Munkänslan var len och fin med en lågmäld kolsyra som gav liv åt ölet utan att störa den övriga upplevelsen. I smaken återkommer samma toner som i doften, men för varje sipp var det nya nyanser som kom fram och lekte med smaklökarna. Ena gången var det mer läder, andra gången mer tobak. Man kunde leta sig galen efter nyanser. Emellanåt kändes dock smaken en aningens svag, vilket säkert är ett tecken på att tidens tand tagit ut sin rätt. Eftersom ingen av oss druckit denna öl tidigare kunde inga jämförelser göras för att avgöra hur bra denna lagrade öl var mot originalet, men klart var att det var mycket gott med så många år på nacken.

Här behövde man inte skämmas för att gilla en 17-åring!

Idag körde Systembolaget igång med beställningen av lokala varor till vilken butik som helst. Dock gäller det inte alla varor som finns i producentens lokala butiker, utan endast de som säljer under en viss gräns samt inte har fått spridning i över 60 butiker. Öl som säljer bra omfattas alltså inte. Så som jag tolkar det riskerar också varor att bli av med sin beställningsmöjlighet om de blivit beställda till fler än 60 olika butiker. Det hela känns ganska märkligt, och extremt nerbantat mot vad man tidigare sagt att man ska införa. Jag var en av dem som verkligen hoppades att den här funktionen skulle bli så bra som den kunde vara så jag är lite besviken just nu.

Nåväl, man får väl passa på medan det går i alla fall. Om det står "Varan kan endast beställas till vissa butiker." så går varan, föga förvånande, inte att beställa till alla butiker. Saknas den texten, och om det inte står något om kollikrav så går den att beställa styckvis till alla butiker (förutsatt att den går att beställa alls förstås).

Här är några svenska bryggerier som jag har hittat möjligheten att beställa ifrån:
Eskilstuna Ölkultur
Grebbestad
Kallholmen
Nils Oscar
Ocean
Qvänum
Skebo
Strömsholm

Minst en öl från varje listat bryggeri ska gå att beställa. Alla öl från dessa bryggerier går dock inte att beställa. I och med att vissa öl från ett bryggeri kan gå att beställa medan det samtidigt kan vara vissa andra öl från samma bryggeri som inte går att beställa, samt att det inte finns något sätt att söka på detta ännu vad jag har sett, verkar man behöva klicka sig igenom alla öl man vill kolla upp. Notera också att det verkar som att bryggerierna behöver anmäla sina produkter för att vara med i tjänsten så det kan vara fler som tillkommer allteftersom.

Så var det dags. Den första riktiga recensionen av en kommersiell öl på Portersteken. Jag tänkte först av allt introducera vilket koncept jag tänker mig för mina recensioner. Det kommer att vara något jättevanligt inslag här, i alla fall inte till en början, utan det blir i takt med att jag dricker öl som jag känner att jag vill skriva om. Jag kommer inte att recensera de senaste ölen på Systembolaget, det finns det tillräckligt många andra bloggar som gör, och gör det bra, ändå. Ett möjligt undantag är om jag, t ex i Danmark eller på en ölfestiva, kommit över öl som kommer att släppas på Systembolaget i en nära framtid. De flesta recensioner kommer dock att beröra öl som är ovanliga i Sverige. Det finns två anledningar till detta. Dels är det den typen av recensioner som jag själv är mest intresserad av att läsa, och jag skriver ju helst om sådant som jag själv skulle vilja läsa. Dels är det helt enkelt roligare att recensera sådana öl. Jag kommer att betygsätta ölen enligt Ratebeermetoden, dock kommer jag bara presentera totalbetyget som alltså kan hamna mellan 0,5 och 5,0.

Jag tänkte gå ut hårt med vad som på papperet är en riktigt bra öl för en surölsälskare som mig, nämligen Drie Fonteinen Oude Geuze Vintage från 2003. Ölet köpte jag i bryggeriets (eller blanderiets kanske man ska säga) egna lilla butik i Beersel utanför Bryssel, när jag var där i höstas. Jag vill minnas att priset låg på mycket prisvärda €7. När så bloggen fyllde två år i torsdags så tyckte jag att det var läge att öppna den. Eftersom kvicksilvret smygit sig rejält långt uppåt för att vara mars månad så satte jag mig till och med ute på balkongen.

Det var med viss andakt jag tog av folien, krängde av den smått rostiga grimman och drog upp korken som tydligt visar spår av tidens tand, för att till sist kunna hälla upp ölet i ett av mina Cantillonglas. I typisk geuzeanda skapas ett stort vitt skum som snabbt sjunker undan till bara några skumrester. Ölet är klart varmgult med många pigga, små, små bubblor som tar sig upp mot ytan.

Doften är mycket angenäm, i alla fall för en som fallit ner i lambicträsket. Man känner direkt att man kommer få en ordentlig surisfix. En lätt funkighet samsas med vinteräpplen och mycket lätta drag av oxidation, som ger ett spännande djup till doften. Jag tycker mig också kunna skönja ektoner och röda vinbär. Jag kan lukta på det här i timmar!

Inte heller smaken lämnar mig besviken. Den mustiga syran är bestämd men tar inte över och är dessutom fint avrundad. Återigen är vinteräpplen med i leken, likaså finns funken där men den är behagligt avrundad. Överlag saknar denna öl mycket av den råhet som unga geuze kan ha och är istället mer balanserad och behaglig i smaken, vilket jag gillar. Det finns en frisk fruktighet av gröna vindruvor, vinbär och små inslag av melon. Lite, lite oxidering känns av även i smaken och i de små mängderna gör det bara gott. Till sist har vi eksmakerna som fungerar lite som klister och binder samman allting på ett fantastiskt sätt. För detta är verkligen en väl sammanhållen geuze.

Detta öl har verkligen åldrats med värdighet, vilket kanske inte kommer som någon överraskning. Jag skulle till och med vilja påstå att det är den bästa geuze jag har druckit, och jag har bara druckit ett fåtal fruktlambicer som varit bättre. Att ge det något annat än ett riktigt högt betyg kommer förstås inte på tal.

På senaste tiden har det varit en del snack om Sigtuna och deras IPA. East Coast IPA har upprepade gånger bekräftats vara Summer IPA med nytt namn men har enligt många inte hållt samma kvalitet. Å andra sidan har jag också hört att det är same same but different så att säga, så jag vet inte riktigt vad jag ska tro. Easter IPA i sin tur beskrivs som ett syskon till East Coast, och ska innehålla chinookhumle vilket East Coast saknar. Jag blev i alla fall lite nyfiken och provade dem sida vid sida för att försöka lista ut hur stor smakskillnad det egentligen var.

Smakskillnad var det verkligen, men jag vågar påstå att det inte (bara) har med chinooken att göra. Båda ölen har förvånansvärt låg kolsyra, men Easter IPA är nästan platt. Dessutom är det en stor skillnad i beskan, där Easter IPA har en låg beska medan East Coast IPA sitter tryggt på en rejäl beska som känns från gommen ända fram till framtänderna. Easter IPA är överlag väldigt platt och slätstruken i smaken och tillsammans med den närmast frånvarande kolsyran undrar jag om något gått snett med min flaska. Betydligt mer smak och karaktär är det i East Coast som är stabil  utan att sticka ut, dock har den lite felsmaker, främst i form av kokta grönsaker. Det är inte i närheten av lika bra som Summer IPA var. Smällar man får ta när man kör in ett nytt bryggverk antar jag, och förhoppningsvis blir det bättre med tiden. En spännande detalj är att det dök upp en tydlig ton av salmiak och kaffeböna i East Coast när den fått stå ett tag.

Någon som har provat deras Easter Ale än? Jag har hört att den är baserad på höstens Harvest Ale, dock har det varken blivit dementerat eller bekräftat av någon på bryggeriet. Alkoholhalterna är ju olika, så precis samma lär det inte vara.

Goda nyheter till alla som gillar Oppigårds Indian Tribute - den säljer så bra i beställningssortimentet att den är på väg att kvala in till T9. Just nu ligger den inte långt borta från kvoten som ska uppnås och med nuvarande försäljningstrend beräknas den nå kvoten innan sommaren. Senaste uppskattning är inom en månad. Historien med Amarillo är på väg att upprepa sig med Indian Tribute alltså.

T9 är en modul i sortimentet som alla butiker kan välja att ta in öl från men som ingen butik måste lagerföra.  Såvitt jag vet hamnar alla produkter som kvalar in från beställningssortimentet i T9, och därifrån kan den, återigen såvitt jag vet, vid god försäljning kvala upp sig i modulsystemet.

Tiden går fort när man har roligt heter det ju. Det känns som att det nästan var häromdagen jag satte mig ner och skapade den här bloggen, och nu har den helt plötsligt funnits i två hela år. Samtidigt som jag tycker att den har börjat hitta sin egen identitet så funderar jag nog mer än någonsin på nya sätt att utveckla bloggen, med det ständiga målet att sprida den goda öl- och matkulturen till ännu fler. Idag tänkte jag i alla fall ta tillfället i akt att både blicka framåt och titta bakåt på vad som har hänt sen jag började.

För det är mycket som har hänt under de två åren som Portersteken har varit igång. Över trehundra inlägg har skrivits och inläggen når ut till fler och fler för varje dag. Nyligen tog bloggen steget in i de sociala mediernas tidsålder och fick en egen Facebooksida. En av anledningarna till att jag började blogga var att jag ville lära känna mer ölintresserade människor. Ett sätt är ju att samla ihop och träffa andra ölbloggare. Jag tog saken i egna händer och för nästan exakt ett år sen arrangerade jag tillsammans med Jonas från pilsner.nu en ölbloggarträff på Slottskällan här i Uppsala. Ett halvår senare var det dags igen, då jag drog ihop en ölbloggarträff på Stockholm Beer & Whisky Festival. Nu sitter jag helt plötsligt som medgrundare och sekreterare i vad som redan får ses som en av de viktigaste medieaktörerna inom den skandinaviska ölscenen, nämligen Skandinaviska Ölskribenters Förening. Fortfarande är det roligaste med allt detta alla härliga människor jag får träffa. Tillsammans med hårdrocken måste ölkulturen vara en av de vänligaste, trevligaste, mest positiva och underbaraste subkulturer som finns.

En liten titt på statistiken säger mig att inläggen som rört Systembolaget på ett eller annat vis har varit väldigt populära. Det gäller såväl listor över kommande nyheter som förklarande artiklar kring deras interna beslutsprocesser. Det här är något jag kommer försöka att skriva mer om och jag är ganska säker på att det kommer ges möjligheter att gå ännu mer på djupet i dessa ämnen. Det allra mest lästa inlägget under dessa två år har dock med något helt annat att göra, och något som är fundamentalt för både öl- och matälskaren - smaksinnet. Jag tycker själv att det är en av de bättre artiklarna jag har skrivit här på bloggen och för mig symboliserar det också det näst roligaste med att skriva om öl: Att man lär sig så frukansvärt mycket.

Blickar jag framåt inser jag att det fortfarande finns mycket att skriva om, många områden jag fortfarande inte har berört och fler saker att göra. Arbetet med föreningen går såklart vidare och med lite tur får jag vara med och representera den på European Beer Bloggers Conference i maj. Något som jag fortfarande aldrig har gjort på Portersteken är att skriva en ren och skär recension av en kommersiell öl. Kanske blir det nästa steg att ta? Ja, det tror jag faktiskt. Lite sugen är jag ju nämligen på att skriva något mer utförligt om ölen jag tänker fira födelsedagen med. Jag har fler planer för framtiden, men mer än så här vill jag nog inte avslöja just nu.

Till sist vill jag tacka alla som har läst bloggen under de här två åren och hjälpt till att sprida den goda ölkulturen. Jag ser framemot ett tredje år, och tänker fira in det på bästa sätt - med Drie Fonteinen Oude Gueuze Vintage 2003 och Nörrebro Little Korkny Ale.

Ytterligare ett nytt bryggeri är på väg att öppna upp i norra Sverige, och det är ingen mindre än Darren från BeerSweden som ligger bakom bryggeriet som kommer att heta Beer Studio. Har man hängt med lite i ölsvängarna på Facebook så kommer det kanske inte som någon total nyhet. Det är nämligen Sigtunas gamla bryggverk som köps in till bryggeriet och redan när de började prata om att sälja det kunde man skönja ett intresse från Darren. Enligt uppgift flög han ner till Sigtuna för att inspektera bryggverket redan dagen efter att Sigtuna gjorde det officiellt att bryggverket var till salu.

Visionen för det nya bryggeriet är tydlig. "Jag vill bygga ett lokalt bryggeri i världsklass", säger Darren. Bryggverket är på 1500 liter och man har en initial lagringskapacitet för 9000 liter, vilket bör ge en maximal årskapacitet på i runda slängar 100 000 liter.

Om jag känner Darren rätt så nöjer man sig dock inte när produktionen når 100 000 liter utan fortsätter expandera. Ännu viktigare än produktionssiffrorna är att man skapar kvalitetsprodukter och ger den lokala befolkningen en chans att uppleva god, färsk och lokalproducerad öl. I pressreleasen som nått Portersteken lovar man att göra bryggeriet i sig till en upplevelse att besöka, där god öl ska samsas med lokal konst och musik. En annorlunda, men spännande approach, där man satsar på att ge kunden en helhetsupplevelse. Och som Darren själv uttrycker det: Folks åsikter om öl kommer att vara förevigt ändrade efter ett besök på Beer Studio.

Portersteken önskar Darren och Beer Studio lycka till!

Årets första större svensk ölfestival gick av stapeln i Linköping i helgen och efter en mycket trevlig tillställning i fjol så var förväntningarna högt ställda i år. Kanske blev jag därför extra besviken på den enorma trängseln. Cupolen, där festivalen hölls förra året, genomgår nämligen en välbehövlig renovation och festivalen hade därför tillfälligt flyttat till lokaler vid Tornet. Jag var inte medveten om anledningen till bytet, så jag kom dit i tron om att man bytt upp sig till större lokaler. Nåväl, det finns ingen poäng i att älta detta förstås. Festivalgeneralen Richard är väl medveten om problemen som fanns i år och har adresserat dem på festivalens facebooksida. Nästa år är festivalen förhoppningsvis tillbaka på Cupolen.

Över till de roligare delarna, nämligen de goda ölen och de trevliga mötena med utställare och andra besökare. När jag hämtat ut mitt glas gled jag direkt över till TWC's bås som hade lagt till sig med Balder från Ölrådet i personalstyrkan för festivalen. Balder har närmast tjatat om hur bra lättölen Sopranen från The Worlds Smallest Brewery är, så det blev upp till bevis. Lika begeistrad som Balder var jag kanske inte, men en riktigt kompetent lättöl är det verkligen. Med 1,4 % alkohol och massor av humle så kändes det mycket som en bättre variant av Brewdog Nanny State. Rejäl humleprofil men med mer kropp och mindre metallisk smak. Det har börjat poppa upp en del bra lågalkoholöl på marknaden det senaste året och jag hoppas den trenden fortsätter och att bryggarna förbättra koncepten.

Ängö hade gjort ett litet experiment där man bryggt sin lager med superrent vatten. Vanligt kranvatten har en del mineraler i sig, särskilt kalcium- och magnesiumoxider. När man pratar om hårt vatten så menar man att det är mycket mineraler i vattnet (men tungt vatten är något helt annat). Vattnets hårdhet har sedan en viss inverkan på ölen som bryggs med det och särskilt ljusa lageröl vill man ofta brygga med väldigt mjukt vatten. Vattnet som Ängö bryggt med är alltså extremt rent, upp till 20 gånger renare än destillerat vatten, och är därmed så mjukt det bara kan bli. Personligen tycker jag att den här typen av experiment är mycket mer spännande och innovativa än att brygga öl med diverse hopkok av bär, specialmalter och fatlagringar. Kanske är det för att sådana här experiment är mer tilltalande för den lilla nörden i mig. Själva ölet provade jag brevid deras vanliga Alla Tiders Ängöl och ja, det var faktiskt en märkbar skillnad. Den "rena varianten", som kallas Qlean efter företaget som renar vattnet, hade just en renare smak där maltsmakerna och karaktären från underjäsningen märktes ännu mera. Lite svårt att sätta fingret exakt på vad som skiljde sig åt i smaken. Om det blev bättre? Ja, det tycker jag nog också. Det blir ju förstås dyrare att brygga med sådant vatten också, men hur mycket dyrare fick jag ingen uppfattning om.

Jag fortsatte till Lucas som stod bakom baren hos Eskilstuna Ölkultur för att prova Slagsta, en av deras singelhumlade öl som jag missat tidigare. Här har man använt sig av citra men jag tyckte inte den slog igenom så tydligt som citra brukar kunna göra. Stenby, med nelson sauvin, är fortfarande min favorit bland deras singelhumlade öl. Vidare till Oppigårds där Björn som bäst finjusterade trycket i kranarna. Jag provade först deras Summer Pale Ale, som enligt Björn var baserad på deras November Bitter men inte var helt samma öl om jag förstod det rätt. Lättsam och trevlig, och med en plats i Systembolagets sommarsortiment gissar jag på en ny succé för dalabryggeriet. Vi småpratade lite om deras nya bryggeri också, som så sakteliga har kommit på plats under hösten, vintern och våren och nu var det så dags att börja brygga in sig i det. En del strul har det varit med all ny utrustning, men det verkar vara svårt att komma ifrån i bryggarbranschen. Grabbarna på bryggeriet är ju dock i högsta grad vana att svetsa, skruva och modifiera för att få allt att fungera som de vill så det kommer nog att gå bra ändå.

Vid ett senare återbesök hos Oppigårds smakade jag på deras splitternya DIPA St Görans, som till viss del är baserad på Drakens DIPA. Ett mycket fyndigt namn om jag får säga det själv, skönt att de har lite humor (om du inte förstår det roliga föreslår jag lite läsning). Några skillnader mot Drakens är att man har använt mindre socker och mer malt, samt att det inte är samma humlesorter. Här har man humlat nugget och chinook (eller om det var någon annan C-humle?) och skippat citran som Drakens var torrhumlad med. Istället hade man bytt bort sin kvarvarande citra mot mer amarillo, som man hade större behov av. Jag har sett blandade reaktioner på ölet och jag hör till den positivare delen av de som uttryckt sina åsikter om den. Frisk humlesmak och med skönt tyngd i kroppen. Det verkade också som att Björn ansåg att det fortfarande fanns detaljer att slipa på, så det kanske blir ännu bättre. Tyvärr kommer den inte komma ut på flaska den närmaste tiden då bryggeriet har fullt upp med de andra ölen som ska på flaska. Man får hålla utkik bland faten på krogarna helt enkelt, och varför inte ta hjälp av fatkoll.se.

Det verkade också som att det hölls många intressanta provningar under de bägge passen men jag missade att gå på någon av dem. Istället spenderade jag bland annat 25 minuter i toalettkön och hittade lite mer öl bland utställarna. Hr Frederiksen lagrad på fat från Coloradodestilleriet Stranahan hade rejäl whiskyton i både smak och doft. Faktiskt lite för stark för min smak, jag föredrar när smakerna från spriten integreras mer med ölen istället för att tynga ner och ta över.

Avslutningsvis tog jag mig en skvätt Stormaktsporter hos Närke och jag tycker nog att hypen håller för detta öl. Det är verkligen riktigt, riktigt bra. 30 kr för 5 cl är väl spenderade pengar när det kommer till ett sådant öl.

*Så himla kort blev det kanske inte ändå. Nåja, det var i alla fall tanken från början att det skulle vara kortare. Återigen bevisar jag att det där med att fatta mig kort inte är min grej.

I eftermiddags blev det en snabbvisit till Stockholm för ett möte mellan Skandinaviska Ölskribenters Förening och representanter för Systembolaget. Det hela gick mycket bra, ja, över förväntan till och med. Mer om det kommer säkert synas via föreningen i en nära framtid. Det jag egentligen vill komma till är att det hela ställde till det lite med min matplanering, så väl tillbaka i Uppsala beslutade jag mig för att det fick bli något från lokala pizzerian till middag. Det blev väl visserligen ett par pizzaslice i Kalifornien i vintras, men förutom det kan jag inte komma ihåg att jag köpt pizza sedan någon gång tidigt i höstas. Ett par hemmagjorda har det blivit, men det är ju inte riktigt samma sak tycker jag. Ikväll var det i varje fal värt det.

Till pizzan valde jag två av de nysläppta påskölen, som dessutom var två nybekantingar för i år. Dels Oxymoron Black IPA från Mohawk som slipat till den något oputsade svart-IPAn från förra årets påsksläpp och dels Raasted Forår, ett våröl från bryggeriet med den ständigt leende Martin Jensen. Nu har ju dock Martin Jensen blivit uppsagd från sin tjänst sedan Raasted fusionerade med Randers, men vad jag har förstått upphör hans anställning först i maj. Så jag tänkte att hans glädje nog hade hunnit sprida sig till denna öl också. Rätt gissat! Det är en lättsam amerikansk pale ale som riktigt spritter av vårkänslor, förmedlade av cascade och amarillo. Den lätta brödigheten bygger en smakbrygga till pizzans botten, så att den amerikanska humlen kan hoppa över och leka med löken och salamin på min pizza. Livfull nog att åtminstone i sinnet lätta på fetthalten, som säkert drar mot tvåsiffrigt och är större än att jag ska vilja känna till den.

Oxymoron är en positivt överraskning då jag blev något besviken på förra årets svarta påsk-IPA från Mohawk. Då kändes den kärv och utan harmoni mellan humle och malt, i år är den övergången mjuk och munkänslan är skönt rivig utan att bli just kärv. Mr Mohawk, Stefan Gustavsson, har använt en uppsjö av såväl malt- som humlesorter för att uppnå detta och det lär ha varit ett evigt invägande vid bryggningen av denna öl. Det uppskattar man dock när man dricker den. Exakt hur det går till har jag inte lyckats analysera helt och hållet, men den fungerade riktigt bra till de sista pizzabitarna som var kvar när den hamnade i glaset.

Vilka påsköl tycker du har varit bäst i år? Och vilken av dem dricker du helst till din favoritpizza?

På lördag är det äntligen dags för festival igen och då vill man ju gärna komma förberedd. Linköping Beer Expo huserar i år i Tornet som bara ligger några hundra meter norrut från Linköping C så transporten är i alla fall löst på ett enkelt sätt - bara att knata. Kom ihåg att ta med gott om kontanter och att ha sköna skor som man orkar stå upp i några timmar i. Vatten är förstås bra att dricka både före och under festivalen. Men nog snackat om sådant, låt oss prata om öl att prova istället.

Jag tycker att det är väldigt roligt att gå runt på en festival utan att ha alltför många måsten, men några små tips på öl som jag tänker passa på att prova har jag i alla fall skrapat ihop. En av de roligare i min mening är Ängö Qlean, en variant på deras lager Alla Tiders Ängöl som bryggts med ultrarent vatten. Jag älskar såna här små experiment och ser framemot att prova den bredvid den vanliga Alla Tiders Ängöl för att se om det blir någon skillnad. Oppigårds har med sig en helt ny DIPA, som enligt dem själva togs fram efter de nya erfarenheterna från bryggningen av Drakens DIPA. Det är upplagt för att vara riktigt bra! Man kan också ta sig ett smakprov på årets sommaröl från Dalabryggeriet.

Grabbarna på Brekeriet, som gjorde sin festivalpremiär just på Linköping Beer Expo förra året, har utökat portföljen med fler öl från Abbaye des Rocs. Nämligen Grand Cru samt Montagnarde Ambree och Altitude 6. Med tanke på hur hög kvalitet bryggeriet håller så rekommenderar jag att man smakar någon av dessa, och har man inte druckit deras Brune innan så är det också läge nu. Det är ett öl i världsklass! Glöm heller inte deras cidrar, jag kan nästan garantera att den som provar dem blir positivt överraskad. Om vi ändå håller oss till belgiska ölstilar så kommer Slottskällan att ta med sig den återupplivade Kloster, som bryggts igen för första gången sen 2008.

Amager har gjort två nya fatlagringar (rödvin och Stranahan) på sin moderna klassiker Hr Frederiksen, och dessa två har premiär i Linköping. Självklart är det i Elixir Wines monter man kan prova dem, tillsammans med mycket annat gott från Danmark och Norge. När man ändå är där är det läge att kolla in nya danska bryggeriet Stronzo som varit omtalade för sin aggressiva marknadsföring. Håller de upp till vad de lovat? Det kan du avgöra själv på lördag. Vill man ha mer danskt så glider man över till TWC som har flera spännande öl från Det Lille Bryggeri och Xbeeriment, men kanske mest spännande av allt i deras uppställning är en sällsynt chans att prova öl från The Worlds Smallest Brewery.

Hos Wicked Wine får man chansen att prova Philthy Phils APA, som annars bara finns på Texas Longhorn. Passa även på att prova BA Gonzo och Kujo Imperial Coffee Stout när du ändå är där. VilleValla Pub, som lär vara Linköpings bästa studentpub på ölsidan, ställer ut och huserar både Brill och Great Brands i sin monter. All anledning att ta sig förbi där alltså. Väl där tycker jag att man ska passa på att smaka nya samarbetsölet Russian Roulette från Omnipollo och Evil Twin samt imperial stouten Black Metal från Texasbryggeriet Jester King. När drack du mikroöl från Texas senast? Nä, just det, trodde väl det. Dessutom har den en av världens snyggaste etiketter. Värd att spana in bara därför alltså.

Sen finns det säkerligen flera guldkorn att hitta hos de som ännu inte har lagt upp några öllistor. Det är till exempel en bra chans att prova öl från Sveriges internationellt mest kända bryggeri Närke, som ställer ut på Beer Expo igen. Vågar man hoppas på att nya årgången av Kaggen har blivit klar?

Sista tentan för den här perioden är skriven, jag har vunnit fribiljetter till en konsert ikväll och som grädde på moset har det kommit trevliga nyheter för Skandinaviska Ölskribenters Förening. Det finns anledning att fira alltså! Så jag slog på större än vanligt och knäckte en flaska Consecration från Russian River.

Som ni ser skojade jag till det lite och provade den ur två olika glas också, en mer klassisk kupa och Cantillonglas som drar mer åt provningsglashållet. Smaken är lite av en blandning mellan Cantillon Kriek och Rodenbach Grand Cru. Lagom sur och ganska fyllig smak med körsbär, röda vinbär, mandelmassa, rödvinsvinäger, en del brettiga toner och så lite ek. Rabarber smyger sig in i eftersmaken också. Lite skillnad var det mellan glasen också, från kupan upplever jag ölet som lite fylligare och surare samt med tydligare brett medan det mindre glaset lyfter fram ölets balans bättre och hade mindre vinägertoner. Oavsett glas är det en mycket trevlig öl som jag är mycket glad att jag tagit chansen att dricka. Ska man anmärka på något så känns det märkligt att ölet har hela 10 % alkohol då det känns som dess smaker gott och väl borde kunna bäras upp av en något lägre alkoholhalt.

Inte bara ölbryggning i sig är konst, öl gör sig alldeles utmärkt som konstverk i form av oljemålningar. Tror ni mig inte? Bilden här nedan borde väl övertyga alla. Den är målad av Louie van Patten och Cara Thayer från Bend, Oregon, som har många fina ölmålningar bland sina verk. Bilder av deras ölrelaterade verk läggs löpande upp på deras blogg och de har en särskild sida för att presentera sitt arbete för de som inte känner till det sedan tidigare. En titt rekommenderas!

Bild från http://beerpaintings.blogspot.com/, med tillstånd från Louie och Cara

Jag är hur sugen som helst på att beställa en egen tavla, jag måste bara komma på vad jag vill ha för motiv först. Kanske en kapsyltavla med några svenska mikrobryggeriers kapsyler? De skickar i alla fall till Europa också för en överkomlig fraktkostnad och målningarna i sig känns inte överdrivet dyra.

Finns det några konstnärer i Sverige som målar öltavlor?

När jag klev ut från tentasalen klockan halv två idag, efter att ha tentat av termisk energiteknik, så möttes jag av den varmaste dagen på året än så länge och spenderade därefter nästan hela eftermiddagen utomhus. För första gången i år kunde man vistas utomhus några längre perioder utan vinterjacka (bortsett från i Kalifornien, såklart). Så nu när jag slagit mig ner framför Arsenal - Newcastle sitter det extra bra med en riktig god öl. Valet föll ikväll på Nögne #100, en öl som jag köpt två flaskor av som en del av ett samköp via BeerSwedenForum. Denna mix av DIPA, barley wine och brown ale passar verkligen för att avsluta en dag som denna. Den lyckas kombinera en balanserad amerikansk humlighet med en finstämd, len chokladighet på ett sätt som få andra öl klarar. En värdig tentaöl, helt klart.

För alla oss som gillar när det kommer mixpack på Systembolaget så kommer det nu mer att glädjas åt. Från och med första april (eller andra, första är ju en söndag?) kommer man kunna beställa mixpacket Coisbo vs New York, en låda med två vardera av fyra olika öl från det danska fantombryggeriet Coisbo. Det rör sig om en brown ale som heter Harlem Brown, viennan 5th Avenue, Manhattan Dawn som är en amerikansk IPA samt en fläderkryddad ale som heter Urban Haze. Enligt Ratebeer så bryggs Manhattan Dawn på Ørbæk Bryggeri och de övriga tre på Indslev. Några prisuppgifter har jag inte fått, men artikelnumret kommer att bli 89183. Bara att hitta en kompis att dela med.

Det var år och dar sen jag gjorde gröt sist, men när jag började fundera på vad jag kunde göra med den öl som blev över från müslirostningen häromdagen så fastnade jag för idén att pröva att göra gröt med öl istället för vatten. Sagt och gjort, jag slog till. Havregrynen tog slut när jag gjorde müsli, så det fick bli rågflingegryt. Tillagas precis som vanligt, fast med öl istället för vatten alltså, samt en gnutta socker för att försöka väga upp den lilla bitterhet som finns i ölet trots allt.

Resultatet blev...intressant. Jag ska inte gå så långt som att säga att det blev bara bra, för det blev det inte. Bitterheten slår nämligen igenom precis så mycket att det blir lite irriterande. Dock slår också veteölets karaktäristiska banansmak igenom och blir en väldigt trevlig "kryddning" på gröten. Jag funderar lite på om det hade blivit bättre med en filtrerad veteöl, det känns som att kokt jäst bidrar till den mindre angenäma delen av smaken. Nåja, ett intressant experiment var det i alla fall. Det får nog återigen dröja några år till nästa portion gröt, med eller utan öl.

Häromhelgen bjöd Mattias in till middag och det tackar jag ju inte nej till. Särskilt inte med tanke på att det bjöds på porterstek. Det hela råkade sedan bli till en sorts trerättersmiddag med ost och efterrätt samt efterföljande ölprovning. Men vi tar det från början. I väntan på att såsen skulle bli klar provade vi i avslappnad stil oss igenom Ctrl Alt Delete, Eskilstuna Stenby Single Hop samt en skvätt mjöd, sen var det dags att sätta sig till bords. Till portersteken, som gjordes på kalvstek och serverades med pressad potatis och sallad, hade Mattias använt sig av den nysläppta St Eriks Porter, så det föll sig också naturligt att dricka den till maten. Det rör sig om en mycket snäll och mjuk porter som drar åt brown ale. Jag hade inte kallat den porter om jag fått den blint. God till maten var den dock, men det saknades lite stuns i den för att möta upp så kraftig mat som porterstek. Mattias får däremot med beröm godkänt för sin matlagning och det var till slut inte många smulor kvar på faten.

Någon efterrätt var egentligen inte inplanerad, men Mattias kom på att det fanns lite glass och lite hjortronsylt och det var vi andra inte sena att tacka ja till. Både portvin och Chicory Stout från Dogfish Head bjöds till glassen. Portvinet var egentligen inte så dumt, men blev lite väl sött till glassen. Ölen bjöd på en trevligare kontrast med sin rostighet och choklad, men än ännu kraftigare stout hade nog ändå varit att föredra. Får man tag på Dugges ½Idjit så är det en riktigt bra öl till vaniljglass vill jag lova. Jag prövade även en mun mjöd till glassen, men liksom portvinet så blev det för sött till glassen.

Efter glassen plockades osten fram. Det var en blåmögelost som jag tyvärr missade att ta namnet på, samt en gruyereliknande skapelse från Danmark som hette Vesterhavsost. Här provades bland annat en Liefmans Cuvee Brut från marssläppet, som faktiskt var överraskande trevlig till blåmögelosten med sina sötsyrliga körsbär. En sista skvätt portvin passade också ganska bra till osten, men nådde inte riktigt upp till de olika ölen vi provade. Det är verkligen trevligt med kolsyrad dryck till ost tycker jag, viner har svårt att komma till sin rätt med ost i min gom. Till Vesterhavsosten plockade vi fram det tyngre artilleriet, nämligen ett gäng DIPA. Först ställde vi Anders DIPA från Eskilstuna jämte Racer X från amerikanska Bear Republic. En ganska jämn match faktiskt, men i slutändan tog nog amerikanen hem det ändå. Dock tyckte jag inte att Anders kom till sin rätt i sammanhanget. Vi följde upp med en Firestone Walker Double Jack, en riktig favorit-DIPA som kickade rumpa med båda två föregångarna. Alla tre passade också riktigt bra med osten.

Efter DIPA-fighten körde vi en liten barleywineomgång också, återigen med Sverige vs USA. I svenska ringhörnan ställde sig Nils Oscar Barley Wine, som fick möta den amerikanska sluggern Blithering Idiot från Weyerbacher. Även här blev det en mycket jämn match och i slutändan kunde faktiskt ingen vinnare koras. Även om båda ligger mer i den klassiska engelska skolan när det kommer till humlingen så var det svensk elegans som mötte amerikansk tyngd. Sällskap och tillfälle avgör vilken som är bäst för stunden helt enkelt. Avslutningsvis plockade vi fram tungviktarna och nu var det inte längre tal om några svenska öl. Belgoanisvarianten av Stones Imperial Russian Stout ställdes mot Black Xantus från Nectar Ales. En öl från Systembolaget och en öl som jag tog med hem från USA alltså. Jag har egentligen ganska svårt för Stonens överdådiga lakritssmak, men den passade faktiskt väldigt bra till de sista bitarna blåmögelost. Ännu bättre var dock Black Xantus, en fatlagrad imperial stout med fin balans mellan fatlagringen och grundölet. Ingen in-your-face-upplevelse, utan en välstämd bira som är lätt att gilla.

Ber om ursäkt för den dåliga bildkvaliteten. Rummets ljusförhållanden och min blixtlösa mobilkamera var inte bästa vänner. Jag tyckte det var bättre att köra med halvtaskiga bilder än inga alls dock.

Första tentan för våren skrevs i förmiddags och då är det förstås läge att koppla av med en god öl ikväll. Så jag plockade fram en av de tre De Molen Rasputin jag har hemma sen en delad privatimport från Brill. Sveriges Mästerkock rullar på TVn men det är världsklassölen i mitt glas som har min uppmärksamhet. Riktigt bra öl och dubbelt så bra blir det när man får koppla av efter en tenta.

Såhär på morgonkvisten passar det ju bra med ett inlägg om frukost. Öl är ju inget man vanligtvis dricker vid frukost, men det finns andra sätt att inkorporera allas vår favoritdryck i dagens första mål. Jag har ju tidigare bakat bröd med öl och nu är det dags att pröva ölmüsli. Sen drygt tre år tillbaka så gör jag, för det mesta i alla fall, min egen müsli. Om det blir billigare än att köpa färdig müsli vet jag faktiskt inte, men man kan "designa" den precis så som man vill ha den. Jag gör en ganska enkel variant där man kramar in lite vatten och olja i en grynblandning för att sedan rosta i ugnen. Sist jag gjorde en ny sats müsli så slog det mig att man kanske kunde använda öl istället för vatten, så när det nu var dags att göra en ny omgång så prövade jag såklart det.

Ölvalet föll på en weissbier, då jag ville att ölet skulle bidra med en fruktig och brödig smak till müslin men samtidigt ha väldigt låg beska. När man rostar müslin förångas ju vätskan och beskan kan då koncentreras och bli obehaglig, så håll er till öl med låg beska. I och med att man uppnår en rostad smak själv så tyckte jag dessutom det kändes överflödigt att ha en rostig öl. Till och med riskabelt, då jag misstänker att det blir för mycket rostsmak med en rostad öl. Jag kanske ska prova nästa gång ändå, för experimentets skull om inte annat.

Min största oro var att weissbieren inte skulle märkas i den färdiga müslin, men det blev märkbar skillnad på den här müslin jämfört med när jag använt vatten. Fruktigheten från ölen slår igenom och spannmålssmaken lyfts ännu mer. Grundmüslin får mer karaktär och djup i smaken helt enkelt. Ju mer lullull i form av torkad frukt och annat man blandar i efteråt, desto mindre kommer det märkas i slutprodukten förstås, men jag använder inte så mycket sådant. När man använt ölen i müslin är ju dessutom större delen av flaskan kvar, så det räcker gott och väl till ett glas öl till middagen också.

Jag gör alltid min müsli lite på fri hand och har i en stor del havregryn, en liten del rågflingor, en mindre del solroskärnor och en ännu mindre del pumpakärnor (de är dels smakrika och dels dyra). Jag toppar med en ganska bra dos kokosflingor samt eventuellt några matskedar socker. Man kan även ha i vetekli, linfrön och liknande fiberberikande saker. Blanda runt allt detta med händerna och skvätt sedan på rapsolja och öl/vatten. I grova drag brukar jag ha ungefär 2-2,5 liter torra ingredienser och hälla på ½ dl rapsolja och 2 dl öl/vatten. Krama in vätskan ordentligt i grynen och sprid sedan ut allt i ett jämnt lager på en plåt. Har man en fin plåt brukar man inte behöva använda bakplåtspapper.

Rosta ganska högt upp i ugnen på 200 grader tills grynen torkat och fått önskad grad av rostning. Det brukar ta omkring 30-40- minuter totalt för mig, men det beror mycket på hur mycket vätska man använt och hur stor sats man gör. Man måste ta ut plåten med jämna mellanrum för att röra runt så det inte blir bränt på ytan och fuktigt under. Jag brukar låta det gå 10-12 minuter mellan de första två gångerna för att sedan köra femminutersomgångar, men även detta beror på hur mycket du gör och hur mycket vätska det är i. Om man vill ha nötter i så tycker jag det är bäst att lägga i de i slutet av rostningen då de rostas betydligt fortare än den övriga müslin.

När müslin är färdigrostat så låter man den kallna i plåten. Sedan blandar man med de övriga ingredienser man vill ha som inte ska rostas. Man kan ha sådant som russin, torkad papaya, torkad ananas, torkad cantaloupe, bananchips, rispuffar, cornflakes, strödadlar, torkat äpple osv osv. Smak och fantasi sätter gränserna. Personligen brukar jag nöja mig med russin och någon mer torkad frukt, som varierar mellan gångerna. Förvara torrt och njut med yoghurt på morgonen.

Hemgjorda hamburgare har jag skrivit om förut, men jäklarns vad gott det kan bli. Jag tycker mig ha förfinat tekniken lite sen sist också. För att få bättre konsistens på hamburgaren så undviker jag att bearbeta köttfärsen i möjligaste mån. Ta en bit köttfärs direkt från förpackningen och platta försiktigt ut den till önskad storlek (och kom ihåg att den krymper i pannan) utan att mosa ihop köttfärsen innan. På så sätt binds inte köttfärsen ihop och blir mycket angenämare att bita i.

Pommes fritesen kan man med fördel fritera i två omgångar. Kör de först en stund innan du börjar tillaga hamburgaren, ta upp och lägg på hushållspapper och låt ligga medan du förbereder hamburgaren. Fritera sedan klart dem när du steker hamburgaren. På detta vis tycker jag att det är lättare att få en krispig yta och perfekt tuggmotstånd i mitten.

Så till ölen. Den här gången skippade jag att ha bacon på burgaren och gick på något lättare öl. Hamburgare kändes som ett perfekt test för några av de nya ölen från vårsläppet, så jag körde på kellerbieren och Melleruds Vårpilsner. Kellerbieren passade mycket bra, precis den törstsläckare som jag gärna vill ha till en hamburgare och salta pommes frites, men samtidigt med fina band till hamburgerbrödet och en massa subtila små länkar till hamburgaren. Gottigott! Vårpilsnern var en överraskning för mig, en riktigt ren och fin lager med en typisk bra dos kontinental humle. En riktig törstsläckare utan att bli tråkig eller ha några felsmaker, och till ett trevligt pris. Prisaspekten gäller för övrigt även kellerbieren. Jag kommer nog att köpa några fler av de bägge. Hursom, en bra lager gör sällan bort sig i matsammanhang, och till en hamburgare är det kanske inte heller så lätt att misslyckas så ni kan ju gissa att den gick hem som törstsläckare även här. Med ost på burgaren och friterad potatis så är det ju ändå rätt trevligt med något som lyfter undan fettet och sköljer rent med en eftersmak av humle.

Skandinaviska Ölskribenters Förening har nu fått en egen liten hemsida där man kan läsa mer om vad vi gör, vilka vi är, hitta utdrag ur våra stadgar samt lite annan info. Ni hittar sidan på denna adress: http://skandinaviskaolskribenter.com/

Sidan är inte fullproppad med massa info och lullull utan hålls enkel och slimmad så att det ska bli lätt att hitta kärninfon om oss och vad vi gör. Kommentera (eller maila) gärna om det är något ni tycker är oklart eller om ni saknar något på sidan.

I förmiddags kunde man lägga e-beställningar på lokal öl, en tjänst som Systembolaget tidigare har annonserat ut men utan specifikt datum. Flera var vi som basunerade ut nyheten och många han lägga beställningar. Omkring halv ett idag så försvann dock möjligheten till beställningar av lokala produkter igen och förvirringen var stor bland landets ölnördar. Efter 10 minuter i telefon med Systembolagets kundtjänst nu på eftermiddagen så har jag fått reda på att det verkar som att det var någon typ av datafel som gjorde att spärren för att kunna beställa lokala varor försvann under en period i förmiddags. Möjligheten att beställa lokala varor som de tidigare annonserat verkar alltså inte vara lanserad än, utan är planerad till någon gång under första halvåret. Vi kan alltså få vänta upp till fyra månader till, om det inte blir ytterligare förseningar.

De beställningar som har lagts under förmiddagen kommer troligen att makuleras eftersom de kunde läggas pga ett driftfel. Om man får sin order makulerad bör man också få ett mail om detta.

Tillägg: Jag har nu också fått samma information per mail från en annan person på kundtjänsten.

Disclaimer: All info i detta inlägg baseras på ett samtal med Systembolagets kundtjänst. 

Nu verkar det som att beställning av lokala produkter har kommit igång på Systembolaget. Äntligen! Mars skulle ju bli en billig ölmånad för mig var det tänkt, men det blev det visst inget med. Blir till att lägga en beställning i eftermiddag.

Alla svenska bryggerier verkar ännu inte gå att beställa från. Man ska också komma ihåg att detta endast verkar gälla öl som finns i de lokala butikerna. Att ett svenskt bryggeri har sina öl i beställningssortimentet behöver alltså inte betyda att de går att beställa styckevis, om jag har förstått det rätt. Noterbart är också att några danska öl går att beställa styckvis genom detta system, åtminstone importören Elixir Wines lokala produkter Djävlebryg Gudelös samt Christianshavn Pale Ale och Hr Frederiksen från Amager.

Uppdatering 12.45: För en liten stund sen försvann återigen möjligheten att beställa lokala produkter. Vi får hoppas att det är något tillfälligt. Min spekulation är att det beror på att inte alla lokala produkter gick att beställa vilket gör att man särbehandlar produkter och det får de ju inte. Förhoppningsvis är det bara så att de stänger ner funktionen medan de fixar så att allt lokalt går att beställa.

Uppdatering 15:12: Efter 10 minuter i telefon med Systembolagets kundtjänst så har jag fått reda på att det verkar som att det var någon typ av datafel som gjorde att man kunde beställa lokala varor i förmiddags. Möjligheten att beställa lokala varor som de tidigare annonserat verkar alltså inte vara lanserad än, utan är planerad till någon gång under första halvåret. De beställningar som har lagts under förmiddagen kommer troligen att makuleras.