Bryggeribesök i Eskilstuna

Lördagens aktiviteter tog inte slut efter bildandet av Skandinaviska Ölskribenters Förening. Tvärtom, de hade bara börjat. Efter att vi hade avslutat mötet och skålat i kanske den sista kvarvarande flaskan av Bass Imperial Stout 1995 blev vi bjudna på en rundtur på Eskilstuna Ölkultur med efterföljande provning.

Det som började som Sveriges första bryggpub har nu växt upp och är utan tvekan också Sveriges bästa bryggpub. Inhyst på Faktoriholmarna i Eskilstuna, i en byggnad som tidigare varit ett vapentekniskt museum, ligger puben mysigt till och andas gemytlighet. Vi startar vår rundtur på övervåningen där själva puben, men även bryggverket och några av kombitankarna, ligger. Fåtöljgrupper samsas med långbord i det stora rummet som täcker nästan hela övervåningen. Det är ingen mindre än Anders själv som visar oss runt och med småländsk inlevelse berättar om allt ner i minsta detalj. Han berättar att det är många besökare som tror att de glänsande kopparklädda pannorna bredvid baren är ren dekoration och undrar var bryggeriet egentligen ligger. Faktum är alltså att det står där mitt framför näsan på dem. Det rör sig om ett bryggverk på 1000 liter som man har köpt in från Kina. Vörtpannan använder direktverkande el för att värma vörten och enligt Anders är också 1000 liter den övre gränsen för när det är praktiskt att använda direktverkande el i vörtpannan. Längs med den bakre väggen står också fyra stycken kombitankar, dvs tankar med konformad botten och individuell kylning som gör att ölen kan jäsas och lagras på samma tank. Resterande delen av bryggeriet ligger på nedervåningen.

Vi går ner för trapporna och kommer direkt in i det allmänna lagringsutrymmet där Weyermannsäckar trängs med fat och instrumenten som kvällens liveband stuvat undan här sen repet tidigare på dagen. Det är ganska trångt men allt är genomtänkt och anpassat till lokalen. Med kamerorna i högsta hugg vandrar vi runt bland all bryggeriutrustning och jag stannar skämtsamt utanför en öppen städskrubb och frågar om jag ska fota den också. Inne i ett sidorum ligger en minimal flasktappningsmaskin. Anders berättar att dess storlek inte helt oväntat ger den vissa begränsningar och därför kräver buteljeringen mycket arbetskraft trots att den bara klarar av att fylla några hundra flaskor i timmen. Man var dock på gång att köpa en ny buteljeringsmaskin som skulle automatisera en större del av processen samt kunna fylla 5-6 gånger fler flaskor per timme. Hur de skulle få plats med en större maskin i det lilla rummet lyckades jag aldrig förstå.

På vägen till nästa lilla rum får vi höra att de ska börja satsa på att etablera några öl som året-runt-öl och sedan ha en ny säsongsöl varannan månad. Förr i tiden hade det varit Anders som gjort i stort sett alla recept men nu var det en mer "demokratisk" process där alla bryggarna kom med recept. Senaste ölet var en belgisk IPA, som vi skulle komma att smaka lite senare. Anders lyssnade mycket noga på våra kommentarer om deras planerade öl och verkade göra mentala anteckningar om våra små idéer på hur man kunde utveckla deras befintliga idéer. Väl inne i nästa, om möjligt ännu mindre, rum var vi omgivna av tankar. En stående tank utan kylning som fungerade som jästank för deras ale, som ju jäses i rumstemperatur, samt fyra liggande lagringstankar med kylsystem. Detta system fungerade utmärkt då man fyllde jästanken med nybrygd vört en gång i veckan, och när den jäst klart efter en knapp vecka flyttades den till en av lagringstankarna och gav plats för att låta ny vört komma på jäsning. Efter fyra veckor var ölet färdiglagrat och då hade cykeln gått runt de fyra tankarna och det var återigen dags att fylla den lagringstanken med nytt öl. Även här var man på gång med en utbyggnad då man skulle få ta över den lilla del av huset som ännu inte var deras. Då skulle de få plats med två likadana system till. Detta skulle fördubbla deras kapacitet, från 75 000 till 150 000 liter om året. Efter det skulle det dock bli slut på utrymme att expandera bryggeriet inom denna byggnad. Eftersom affärsidén gick ut på att hålla allt inom detta hus så fanns heller inga planer på att flytta hela eller delar av bryggeriet någon annanstans.

Vi tittade även in i ett till litet rum där deras fatsystem var placerat. Som gammal bartender förstod jag att det måste vara en smärre mardröm att behöva springa i trappor och ha sig så fort ett fat behövde bytas, men det var det enda sättet att lösa det på. Vi diskuterade en del kring fördelar och nackdelar kring vanliga fat jämte engångsfat (key kegs). De hade funderat lite över att gå över till engångsfaten men varit lite för oroade över berättelser om ojämn kvalitet på dessa. Vi pratade även om filtrering, då de idag inte filtrerar några av sina öl men funderade på att eventuellt börja med det. Jag föreslog att man i sådana fall kanske kunde filtrera flaskölen men låta fatölen vara ofiltrerad, och återigen kändes det som Anders memorerade allt vi sa. Det är alltid kul när folk värderar ens input. Nåväl, vår rundvisning av bryggeriet var över och vi gick tillbaka till puben på övervåning för en liten provning av deras öl.

Det plockades fram provbrickor och vi blev uppmanade att själva välja ut de fem öl som skulle provas. Vi var alla överens om att den belgiska IPAn skulle testas, och sen blev det väl mer eller mindre så att vi valde en öl var. Till slut satt vi till bords med en varsin provbricka med VårVinter 2012 BelgoIPA, Stenby Single Hop, Anders Dubbel-IPA, Röksta Rökbock och Fristadens Stolta Imperial Stout. Vi gjorde uppenbarligen ett bra val, för det här var nog de fem bästa öl jag druckit från Eskilstuna Ölkultur, och det säger inte så lite. VårVinter är brygd med duveljäst och nyzeeländsk humle i form av pacific jade och NZ cascade. Aromer av gräs och gröna frukter från humlen beredde väg åt en god portion stram, estrig fruktighet från jästen. Allteftersom den blev varmare så tog de jästbaserade smakerna över allt mer och i slutändan kändes det mycket som en välhumlad Duvel. En belgo-IPA där man verkligen lyckats kombinera jäst och humle till en sympatisk öl.

Stenby Single Hop, som är humlad med nelson sauvin, bjöd på eftermiddagens trevligaste doft. Bakom en tung slöja av syltade krusbär tittade ett svartvinbärsblad eller två fram, och humleälskaren i mig var i en mindre eufori. Några öl som varit singelhumlade med nelson sauvin har man ju satt i sig genom åren och jag vill påstå att det här var ett av de allra bästa, i delad topp med Mikkeller Nelson Sauvignon, men det är ju också ett helt annat sorts öl. Eskilstuna Ölkultur har ju ett gäng singelhumlade öl och de har gjort så att de använt sig av 5 kg humle (till 1000 liter öl, alltså 5g/liter) till varje och fördelat den så att alla har fått kring 60 IBU. Dessutom har man använt humlesorter som haft ganska lika halt av alfasyra, kring 12 % Till sist har man valt att inte torrhumla något av dessa öl. Lika bra var nog det, då jag inte kunde tänka mig att torrhumling skulle kunna göra Stenby något bättre.

Ett öl som däremot är torrhumlat är deras Anders dubbel-IPA, en massiv pjäs där man använt 15 kg humle och nått ett teoretiskt IBU 225 IBU. Ölen har dock en restsötma som gör att det ändå känns relativt balanserat. Detta var ett av mina favoritöl på SBWF och det är minst lika bra nu som då. Jag vill till och med påstå att det mäter sig väl med de flesta amerikanska DIPA jag drack i samband med Kalifornienresan. Det känns inte alls dumt att vi hann förbi Systembolaget så att jag kunde köpa med mig några flaskor hem, och nu när halva ölprovargänget just kommit hem från USA med välfyllda väskor så kanske det blir tillfälle att prova den direkt mot någon välrenommerad amerikan.

En rökbock kanske de flesta anser vara ett bra vinteröl men jag dricker dem nästan hellre på sommaren till en kolgrillad fläskkarré. Detsamma gäller deras Röksta Rökbock som gästbryggts tillsammans med folk från Humlegården. Man har använt en stor portion tysk rökmalt och en mindre del skotsk torvrökt whiskymalt och hittat en mycket fin balans mellan maltigheten och rökigheten, som är en aning mer komplex och intressant än många tyska motsvarigheter. Om bara Systembolagets lokalbeställning kommer igång så beställer jag definitivt någon flaska Röksta när det blivit varmt nog att tända grillen igen. Till sist hade vi så Fristadens Stolta Imperial Stout. En tjock öl där maltsötma och rostighet samsades med lätta toner av aska och läder. Ett gott öl som jag tror jag skulle gilla ännu mer om det fått mogna i ett ytterligare ett år. Den gemensamma faktorn som gör alla dessa fem öl så bra är att de alla lyckas träffa rätt i den delikata balansgången mellan balans, spänst och utmaning.

Om jag bodde i Eskilstuna hade jag hängt här hela tiden. Det lär dock komma fler chanser. Anders berättade nämligen att man nu börjat gå med vinst och att man nu inte var långt ifrån att gå plus sett över hela deras livslängd. Det tillsammans med expanderingar och ett växande rykte i ölsverige lär betyda att Eskilstuna Ölkultur är här för att stanna. När vi öppnade ytterdörren för att gå vidare var det inte bara på grund av regnet som jag ville vända på klacken och gå in igen.