Jag har tidigare skrivit två artiklar om några ölstilars (lambic och veteöl) egenskaper när det kommer till att matcha med mat och nu är det dags för en till, den här gången om rauchbier. Eller rököl, om man så vill, det blir inte bara begränsat till de tyska varianterna

Vid en första anblick kan det kanske kännas svårt att matcha en rökig öl med mat. Faktum är dock att det inte alls är så svårt när man börjar tänka efter och det finns några riktiga vinnarkombinationer att hitta. Personligen tycker jag att det finns få öl som passar bättre än en Aecht Schlenkerla Rauchbier Märzen eller en Spezial Rauchbier när man har genomfört årets första grillning en ljummen sommarkväll och sitter med en skiva fläskkarré som marinerats med salvia, soja och lite vitlök. Ölens milda rökighet hittar direkt hem hos den rökighet som köttbiten fått av att grillas över kol medan den lite knäckiga maltigheten kramar om köttets stekyta och vill aldrig släppa taget. När ölen binder till maten så starkt så är det bara att låta smaklökarna rulla med, och det är både medvind och nerförsbacke för de små rackarna.

Garrett Oliver har funderat, kanske lite smått skämtsamt, på om det inte kan vara så att det faktum att många gillar rökiga smaker är ett arv från de förhistoriska människorna, då allt tillagat kött smakade rökigt eftersom det tillagades över öppen eld. Någonting med röksmaken är det i alla fall som jag rent instinktivt tycker om, såväl i kött som i öl och andra livsmedel. På tal om rökt kött så är det förstås också en vinnare med rököl. Fattas bara annat!

Lite kraftigare svampar, som portabello, hittar också en bra partner i de lättare rökölen (men undvik röksvamp, även om ordvitsarna säkert blir roliga). Prova en biff med stekt portabello till, eller varför inte en risotto med portabello, med en rauchbier till. Smakerna smälter samman och tas till en helt ny nivå. Svampens smak är helt enkelt som gjord för rököl.

Det är ju dessutom relativt vanligt med rökporter och rökstout. Vi har Nils Oscar Rökporter på Systembolaget året runt och emellanåt dyker det upp lite andra spännande varianter i de begränsade släppen. Dessa öl är oftast som klippta och skurna för en mustig köttgryta, där de har musklerna för att tampas med maten samtidigt som röken knyter till mustigheten och förhöjer helhetsupplevelsen på ett delikat sätt.


Till sist har jag läst, men aldrig provat själv (än), att rauchbier ska vara gott till cheesecake. Det tror jag faktiskt på. Någon som vågar prova?

Kommer du ihåg första gången du drack Sierra Nevada Pale Ale? Denna klassiker bland klassiker när det gäller den moderna erans mikrobrygda öl verkar nämligen de flesta komma ihåg när de drack för första gången. Där utgör jag inget undantag. Det var en varm försommardag för några år sen, jag var hemma hos mina föräldrar och vi skulle äta tacos på äkta svenskt kärnfamiljsmanér. Jag hade hört mycket om denna Sierra Nevada Pale Ale innan, men det hade tagit ett tag innan jag väl plockade en flaska från hyllan. Någonstans hade jag nog hört eller läst att den skulle passa bra till just tacos, men det var nog en av mina första kontakter med amerikansk humle så jag visste ändå inte helt vad jag kunde vänta mig.

Aldrig hade jag kunnat föreställa mig att det skulle vara en så bra kombination. Då tänkte jag nog inte så mycket på varför det blev så bra utan satt mest och njöt av god öl och mat i en ljuvlig kombination. Precis som det ska vara, egentligen. Idag gjorde jag tacos hemma och funderade på vad som skulle passa till, vilket tog mig tillbaka till den där första klunken av Sierra Nevada Pale Ale. Varför var den så bra egentligen? Det är inte så konstigt. Cascadehumlen, som utgör alla smak- och aromgivor i den ölen, osar ju av härliga, friska citrustoner. Tacos är kryddat med mycket spiskummin och koriander, som är en perfekt kompanjon till citrustoner i drycken. Den ganska kraftiga kolsyran tillsammans med den medelkraftiga beskan lyfter fettet från osten och köttfärsen och friskar upp. Maltbasen gifter sig med tortillan och köttfärsen och så är ölet lite sådär krispigt, perfekt för att ackompanjera de färska grönsakerna. Till sist så har den tillräcklig törstsläckarkvalitet för att beblanda sig väl med de småstarka elementen i maten.

De här kvalitéerna är förstås inte bara Sierra Nevada Pale Ale förunnad. Spana efter APA, eller liknande ölstilar, som gärna har mycket av cascade, chinook eller liknande humlesorter. Några förslag bland ölen i Systembolagets ordinarie sortiment är Nynäshamns Bedarö Bitter och Anchor Liberty Ale. Jag drack en Eskilstuna Sundbyholm Single Hop, som är singelhumlad med just chinook, till min tacos ikväll och det satt lika bra som den där första gången med Sierra Nevadan.

Carbonnade á la Flamande är precis som man kan lista ut från namnet en flamländsk köttgryta och som man kanske också kunde gissa innehåller den öl. Det börjar bra alltså! Den innehåller överraskande få ingredienser och är mycket lätt att laga. Det rör sig om ett långkok så man får planera att det tar 2,5-3 timmar att tillaga den, men den mesta av den tiden kan man ju göra annat med. Det maffiga djupet i smakerna är verkligen värt tiden det tar att laga.

På en sån här gammal klassisk husmansanrättning finns det förstås en uppsjö av lokala och personliga varianter. En del varianter använder sig av mer kryddor, vinäger och kryddbröd som får koka ner i grytan men jag har skippat alla dessa steg. Det blir jättegott och väldigt smakrikt ändå. På ölsidan så kan man förstås variera sig lite mellan lite olika belgare men jag tycker att Rodenbach Grand Cru passar jättebra. Den hjälper verkligen till att nå den lite sötsyrliga smaken man är ute efter samt att den är förskonad från bitterhet vilket är en fördel i köket. Den är dessutom relativt lättillgänglig på Systembolaget och till ett bra pris.

När det kommer till ölet som man ska ha i glaset så är det väl nästan självskrivet att ta något belgiskt och då är Chimay Blå gudagott till. Normalt tycker jag att Chimay inte hör till toppskiktet av de belgare vi kan få tag på i Sverige men här har den verkligen hittat sin plats att glänsa på. Den har muskler nog att matcha de djupa och intensiva smakerna i grytan, toner av torkad frukt som gifter sig med köttet och den lätta sötsyrligheten som ska till för att verkligen slå den sista strängen på lyran och finna harmonin med maten. Andra mörka och starka belgare fungerar förstås också men de flesta har ju hamnat i T9 och är krångligare att få tag på än Chimay.

Jag lagar carbonnade á la flamande enligt följande recept, som ger 4-5 portioner:

700-800 g högrev eller grytbitar
4 gula lökar
3 skivor bacon
1 msk socker
1 msk mjöl
1 flaska belgisk ale, Rodenbach Grand Cru rekommenderas
5 dl köttbuljong
1 tsk timjan
1 lagerblad
ett knippe persilja (eller fryst färdighackad)
2-3 tsk söt och stark senap, t ex skånsk

De enda förberedelserna som behöver göras är att skära köttet i mindre bitar, skala och skiva löken, tärna baconet samt blanda köttbuljong om inte har egen hemmagjord. Hetta upp lite olja i en gryta och bryn av köttet. Ta upp det och lägg åt sidan. Vispa ur grytan med en liten skvätt av buljongen och höll allt över köttet. Stek baconet i grytan och lägg det åt sidan tillsammans med köttet. Försök att bevara så mycket som möjligt av baconfettet i pannan och stek löken i detta fett tills den mjuknat helt och hållet, vilket tar omkring 15 minuter. När löken legat i några minuter häller du i sockret för att få lite mer karamellisering.

När löken är klar blandar du ner mjölet, häller tillbaka kött, bacon och alla ansamlade köttsafter i grytan och slår i öl och buljong. Lägg i timjan och lagerblad och låt allt koka upp. Sedan sätter man antingen in grytan i ugnen på 150 grader (kolla då upp att du har en gryta som kan användas i ugn) eller låter den puttra på svag värme på spisen. Oavsett tar det ca två timmar. Rör om några gånger, särskilt mot slutet, så att det inte fastnar i botten. Jag gillar ha lock på den första timmen och sedan köra utan lock för att få en tjockare konsistens, men det gör man som man känner för. Avslutningsvis rör man ner senapen och persiljan för att sätta sista touchen på sitt mästerverk. Servera gärna med kokt potatis som du mosar med gaffeln, och en fräsch sallad som kan lätta upp stämningen lite.

Lördagens aktiviteter tog inte slut efter bildandet av Skandinaviska Ölskribenters Förening. Tvärtom, de hade bara börjat. Efter att vi hade avslutat mötet och skålat i kanske den sista kvarvarande flaskan av Bass Imperial Stout 1995 blev vi bjudna på en rundtur på Eskilstuna Ölkultur med efterföljande provning.

Det som började som Sveriges första bryggpub har nu växt upp och är utan tvekan också Sveriges bästa bryggpub. Inhyst på Faktoriholmarna i Eskilstuna, i en byggnad som tidigare varit ett vapentekniskt museum, ligger puben mysigt till och andas gemytlighet. Vi startar vår rundtur på övervåningen där själva puben, men även bryggverket och några av kombitankarna, ligger. Fåtöljgrupper samsas med långbord i det stora rummet som täcker nästan hela övervåningen. Det är ingen mindre än Anders själv som visar oss runt och med småländsk inlevelse berättar om allt ner i minsta detalj. Han berättar att det är många besökare som tror att de glänsande kopparklädda pannorna bredvid baren är ren dekoration och undrar var bryggeriet egentligen ligger. Faktum är alltså att det står där mitt framför näsan på dem. Det rör sig om ett bryggverk på 1000 liter som man har köpt in från Kina. Vörtpannan använder direktverkande el för att värma vörten och enligt Anders är också 1000 liter den övre gränsen för när det är praktiskt att använda direktverkande el i vörtpannan. Längs med den bakre väggen står också fyra stycken kombitankar, dvs tankar med konformad botten och individuell kylning som gör att ölen kan jäsas och lagras på samma tank. Resterande delen av bryggeriet ligger på nedervåningen.

Vi går ner för trapporna och kommer direkt in i det allmänna lagringsutrymmet där Weyermannsäckar trängs med fat och instrumenten som kvällens liveband stuvat undan här sen repet tidigare på dagen. Det är ganska trångt men allt är genomtänkt och anpassat till lokalen. Med kamerorna i högsta hugg vandrar vi runt bland all bryggeriutrustning och jag stannar skämtsamt utanför en öppen städskrubb och frågar om jag ska fota den också. Inne i ett sidorum ligger en minimal flasktappningsmaskin. Anders berättar att dess storlek inte helt oväntat ger den vissa begränsningar och därför kräver buteljeringen mycket arbetskraft trots att den bara klarar av att fylla några hundra flaskor i timmen. Man var dock på gång att köpa en ny buteljeringsmaskin som skulle automatisera en större del av processen samt kunna fylla 5-6 gånger fler flaskor per timme. Hur de skulle få plats med en större maskin i det lilla rummet lyckades jag aldrig förstå.

På vägen till nästa lilla rum får vi höra att de ska börja satsa på att etablera några öl som året-runt-öl och sedan ha en ny säsongsöl varannan månad. Förr i tiden hade det varit Anders som gjort i stort sett alla recept men nu var det en mer "demokratisk" process där alla bryggarna kom med recept. Senaste ölet var en belgisk IPA, som vi skulle komma att smaka lite senare. Anders lyssnade mycket noga på våra kommentarer om deras planerade öl och verkade göra mentala anteckningar om våra små idéer på hur man kunde utveckla deras befintliga idéer. Väl inne i nästa, om möjligt ännu mindre, rum var vi omgivna av tankar. En stående tank utan kylning som fungerade som jästank för deras ale, som ju jäses i rumstemperatur, samt fyra liggande lagringstankar med kylsystem. Detta system fungerade utmärkt då man fyllde jästanken med nybrygd vört en gång i veckan, och när den jäst klart efter en knapp vecka flyttades den till en av lagringstankarna och gav plats för att låta ny vört komma på jäsning. Efter fyra veckor var ölet färdiglagrat och då hade cykeln gått runt de fyra tankarna och det var återigen dags att fylla den lagringstanken med nytt öl. Även här var man på gång med en utbyggnad då man skulle få ta över den lilla del av huset som ännu inte var deras. Då skulle de få plats med två likadana system till. Detta skulle fördubbla deras kapacitet, från 75 000 till 150 000 liter om året. Efter det skulle det dock bli slut på utrymme att expandera bryggeriet inom denna byggnad. Eftersom affärsidén gick ut på att hålla allt inom detta hus så fanns heller inga planer på att flytta hela eller delar av bryggeriet någon annanstans.

Vi tittade även in i ett till litet rum där deras fatsystem var placerat. Som gammal bartender förstod jag att det måste vara en smärre mardröm att behöva springa i trappor och ha sig så fort ett fat behövde bytas, men det var det enda sättet att lösa det på. Vi diskuterade en del kring fördelar och nackdelar kring vanliga fat jämte engångsfat (key kegs). De hade funderat lite över att gå över till engångsfaten men varit lite för oroade över berättelser om ojämn kvalitet på dessa. Vi pratade även om filtrering, då de idag inte filtrerar några av sina öl men funderade på att eventuellt börja med det. Jag föreslog att man i sådana fall kanske kunde filtrera flaskölen men låta fatölen vara ofiltrerad, och återigen kändes det som Anders memorerade allt vi sa. Det är alltid kul när folk värderar ens input. Nåväl, vår rundvisning av bryggeriet var över och vi gick tillbaka till puben på övervåning för en liten provning av deras öl.

Det plockades fram provbrickor och vi blev uppmanade att själva välja ut de fem öl som skulle provas. Vi var alla överens om att den belgiska IPAn skulle testas, och sen blev det väl mer eller mindre så att vi valde en öl var. Till slut satt vi till bords med en varsin provbricka med VårVinter 2012 BelgoIPA, Stenby Single Hop, Anders Dubbel-IPA, Röksta Rökbock och Fristadens Stolta Imperial Stout. Vi gjorde uppenbarligen ett bra val, för det här var nog de fem bästa öl jag druckit från Eskilstuna Ölkultur, och det säger inte så lite. VårVinter är brygd med duveljäst och nyzeeländsk humle i form av pacific jade och NZ cascade. Aromer av gräs och gröna frukter från humlen beredde väg åt en god portion stram, estrig fruktighet från jästen. Allteftersom den blev varmare så tog de jästbaserade smakerna över allt mer och i slutändan kändes det mycket som en välhumlad Duvel. En belgo-IPA där man verkligen lyckats kombinera jäst och humle till en sympatisk öl.

Stenby Single Hop, som är humlad med nelson sauvin, bjöd på eftermiddagens trevligaste doft. Bakom en tung slöja av syltade krusbär tittade ett svartvinbärsblad eller två fram, och humleälskaren i mig var i en mindre eufori. Några öl som varit singelhumlade med nelson sauvin har man ju satt i sig genom åren och jag vill påstå att det här var ett av de allra bästa, i delad topp med Mikkeller Nelson Sauvignon, men det är ju också ett helt annat sorts öl. Eskilstuna Ölkultur har ju ett gäng singelhumlade öl och de har gjort så att de använt sig av 5 kg humle (till 1000 liter öl, alltså 5g/liter) till varje och fördelat den så att alla har fått kring 60 IBU. Dessutom har man använt humlesorter som haft ganska lika halt av alfasyra, kring 12 % Till sist har man valt att inte torrhumla något av dessa öl. Lika bra var nog det, då jag inte kunde tänka mig att torrhumling skulle kunna göra Stenby något bättre.

Ett öl som däremot är torrhumlat är deras Anders dubbel-IPA, en massiv pjäs där man använt 15 kg humle och nått ett teoretiskt IBU 225 IBU. Ölen har dock en restsötma som gör att det ändå känns relativt balanserat. Detta var ett av mina favoritöl på SBWF och det är minst lika bra nu som då. Jag vill till och med påstå att det mäter sig väl med de flesta amerikanska DIPA jag drack i samband med Kalifornienresan. Det känns inte alls dumt att vi hann förbi Systembolaget så att jag kunde köpa med mig några flaskor hem, och nu när halva ölprovargänget just kommit hem från USA med välfyllda väskor så kanske det blir tillfälle att prova den direkt mot någon välrenommerad amerikan.

En rökbock kanske de flesta anser vara ett bra vinteröl men jag dricker dem nästan hellre på sommaren till en kolgrillad fläskkarré. Detsamma gäller deras Röksta Rökbock som gästbryggts tillsammans med folk från Humlegården. Man har använt en stor portion tysk rökmalt och en mindre del skotsk torvrökt whiskymalt och hittat en mycket fin balans mellan maltigheten och rökigheten, som är en aning mer komplex och intressant än många tyska motsvarigheter. Om bara Systembolagets lokalbeställning kommer igång så beställer jag definitivt någon flaska Röksta när det blivit varmt nog att tända grillen igen. Till sist hade vi så Fristadens Stolta Imperial Stout. En tjock öl där maltsötma och rostighet samsades med lätta toner av aska och läder. Ett gott öl som jag tror jag skulle gilla ännu mer om det fått mogna i ett ytterligare ett år. Den gemensamma faktorn som gör alla dessa fem öl så bra är att de alla lyckas träffa rätt i den delikata balansgången mellan balans, spänst och utmaning.

Om jag bodde i Eskilstuna hade jag hängt här hela tiden. Det lär dock komma fler chanser. Anders berättade nämligen att man nu börjat gå med vinst och att man nu inte var långt ifrån att gå plus sett över hela deras livslängd. Det tillsammans med expanderingar och ett växande rykte i ölsverige lär betyda att Eskilstuna Ölkultur är här för att stanna. När vi öppnade ytterdörren för att gå vidare var det inte bara på grund av regnet som jag ville vända på klacken och gå in igen.

Igår bildades den nya föreningen för ölskribenter. Namnet på föreningen blir “Skandinaviska Ölskribenters Förening“.

Anledningen till namnbytet är att vi fick en en del förfrågningar från våra norska kollegor och då kändes det naturligt att öppna upp för samarbete över gränserna redan från start. Styrelsen är sammansatt av följande personer:

• Pelle Stridh – Ordförande
• Darren Packman – Vice Ordförande
• Johan Lenner – Sekreterare
• Fredrik Balder – Kassör
• Fredrik Broberg – Suppleant

Vidare utsågs Stefan Eriksson till revisor.
Stadgarna antogs i princip oförändrat och en verksamhetsplan togs fram av mötet. Inom kort kommer hemsidan www.söf.se att registreras.

Precis som häromdagen så blev det asiatiskt på tallriken igårkväll, men nu mer thaiinspirerat i form av en chicken stirfry. Till detta prövade jag en Früh Kölsch som jag fick hem ett varuprov av häromdagen. Denna öl kommer nämligen att komma i Systembolagets vårnyheter den 1 mars och blir kvar tills sommarsläppet kommer. Kölsch är en överjäst öl som sedan kallagras, vilket man annars mest gör med lager, vilket gör att ölet blir lätt, friskt och krispigt likt en lager men samtidigt inkorporerar en viss fruktighet från överjäsningen och en något nötig ton.

Egentligen passar väl kölsch som ölstil bäst när våren börjar komma, och inte i mitten av februari när det blåser halv snöstorm utanför fönstret, men dricker man den till lite exotisk mat med friska smaker så kommer den ändå till sin rätt. Jag gjorde alltså en stirfry med kyckling, cashewnötter och vårlök (se recept nedan) och då fungerade kölschen fint som en törstsläckare och som en liten kolsyresläckare av hettan. Krispigheten gör sig fint till vårlöken som också bidrar med ett krispigt element i maten, samt att den lätta nötigheten förstås gillar cashewnötterna. Humligheten är lätt och övermannar inte maten utan kompletterar dess delikata kryddighet.

Kölsch passar även bra till sallader där dess lätthet och krispighet kommer till sin rätt.Trots att jag inte äter fisk själv kan jag verkligen tänka mig att den passar riktigt bra till fisk också, särskilt vit fisk i lätta anrättningar. Eller gör som Darren gjorde på Alla Hjärtans Dag, servera den till kalixlöjrom.

Räkna med ca 10 minuters förberedelse och 10-15 minuters tillagningstid till denna chicken stirfry. Du behöver följande:

ca ½ kg kycklingbröst eller urbenade kycklinglår

ca 50 g cashewnötter

1 gul lök

3-4 vitlöksklyftor

1-2 tsk chilipulver, alternativt en torkad chili

3-4 vårlökar

1-2 msk fisksås (fisksås kan variera mycket mellan olika märken)

1 msk soja

ev 1 färsk röd chili

Börja med att förbereda allting. Ta fram wokpannan. Skär kycklingen i småbitar och lägg åt sidan. Hacka lök och vitlök samt skär upp den torkade chilin om du använder sådan istället för pulver. Skiva vårlök och lägg åt sidan för sig. Färsk chili kan uteslutas om man inte vill ha det så starkt. Den kommer att vara i stort sett rå i den färdiga rätten och har mycket snap. Om man vill använda den, skär den i tunna skivor och lägg undan tillsammans med vårlöken.

Börja med att hetta upp woken med lite olja och rosta sedan cashewnötterna. De är lätta att bränna så rör om väldigt ofta. Ta ur nötterna ur pannan, helst med hålslev eller liknande så att så lite olja som möjligt följer med. Fräs sedan lök och vitlök i samma olja i några minuter. Lägg i kycklingbitarna och den torkade chilin, alternativt chilipulvret och fräs på i några i minuter så kycklingen får ordentlig färg och nästan är klar. Häll sedan på fisksås, soja och en nypa socker, rör om ordentligt och brassa på i en minut till. Kolla så att kycklingen är klar. Häll i vårlök, färsk chili (om du har med det) och cashewnötter, rör om ordentligt och ta av woken från plattan. Klart! Servera med ris

Idag annonseras det som arbetats med sedan den stora ölbloggarträffen på SBWF i höstas, nämligen bildandet av en förening för svenska ölskribenter i syfte att förbättra den svenska mediabevakningen av öl.

Nedan följer den pressrelease som i detta nu skickas ut till den svenska ölbranschen samt till svensk media.

---

Ett antal bloggare har under en längre tid känt en frustration över hur öl oftast framställs i pressen och bildar nu en ny förening vars syfte är att sprida kunskap om Sveriges mest populära dryck.

Sveriges Ölskribenters Förening kommer att hålla sitt första årsmöte i Eskilstuna lördagen den 18:e februari för att bilda föreningen och skissa på planerna som ska lyfta ölets status i populärpressen.

Föreningen kommer initialt att bestå av några av Sveriges mest aktiva ölbloggare och skribenter, men uppmuntrar alla som skriver om öl i någon typ av media att ansluta sig.

Sveriges Ölskribenters Förenings ordförande Pelle Stridh (som har missionerat för en bättre ölkultur i Sverige i 25 år och driver Allt om Öl) säger att det är dags att folk ser på öl mer seriöst.

“Om man granskar dagens traditionella media så ser man ganska enkelt att den domineras av vin och att öl får väldigt lite uppmärksamhet. Vin framställs ofta som ’sofistikerad’ medan öl framställs som ’industriell’. Vi har som målsättning att ändra på det.”

“Våra medlemmar brinner för öl och för att höja medvetenheten om vilken komplex och fantastisk dryck den kan vara. Majoriteten av oss har denna passion som en ren fritidssysselsättning och vi skriver på bloggar och andra sociala medier för att sprida vårt budskap.”

“Om vi vill bli tagna på allvar så måste vi först ta oss själva på allvar, därför bildar vi Sveriges Ölskribenters Förening. Vi siktar på att ha en nära och inflytelserik dialog med bryggerier, politiker, Systembolaget och andra viktiga parter inom den Svenska dryckesindustrin.”

“Jag uppmanar alla som regelbundet skriver om öl i någon typ av media och som delar vår passion, att ansluta sig till vår förening för att hjälpa oss att radera ut uttrycket ‘stor stark’ för alltid.”

En av föreningens nya medlemmar, Darren Packman, som driver landets mest besökta ölsajt BeerSweden, säger att tidpunkten för skapandet av föreningen inte kunde kommit lägligare.

“Öl, så som vi känner till det, har bytt skepnad de senaste åren, med fler svenska hantverksbryggerier som startar upp och fler och fler spännande ölstilar från jordens alla hörn som hittar in på Systembolagets hyllor.”

“Vi har suttit och väntat tillräckligt länge nu på att etablerad media ska rapportera om ölrevolutionen som sker i detta nu. Det är dags att vi tar saken i egna händer.”

Oppigårds Indian Tribute är enligt egen utsago ett öl som passar väl till det indiska köket. Jag är lite inne i en asiatisk period i min matlagning så varför inte se om ölen håller vad den lovar, genom att pröva den mot en riktigt klassisk indisk gryta, nämligen chicken madras. Det är en maträtt som är både kryddig och lite stark så det finns mycket att jobba med.

Jag tyckte att det passade riktigt fint. Den är inte överdrivet humlig, utan går snarare som en hybrid mellan amerikansk och engelsk IPA i min bok, vilket gör att den kan plocka upp lagom mycket kryddighet mot humligheten utan att det blir en krock, som det ibland kan bli i alltför välhumlade amerikaner. Maltbasen är kraftig nog att runda av hettan men blir inte kycklingen övermäktig. Med lite naanbröd till hade det hela säkert blivit ännu bättre, men nu hade jag varken köpt sådana eller hade tid till att göra egna ikväll.

Indian Tribute finns just nu i beställningssortimentet, med kollikrav om 20 flaskor, men om Systembolaget bara får till sin lokalbeställning så är det tanken att Indian Tribute ska finnas tillgänglig genom det systemet och då alltså kommer att gå att beställa flaskvis.

Så här gjorde jag min chicken madras:

ca 500-600 g kycklingbröst
2 gula lökar
2-3 cm ingefära
3-4 vitlöksklyftor
3 gröna chilis
2 tsk spiskummin
1 tsk koriander
1 tsk gurkmeja
2 tsk chilipeppar
6-10 curryblad
400 g tomater
3 dl vatten
1 tsk garam masala

Börja med att förbereda allting. Skär kycklingen i stora bitar och salta och peppra. Hacka lök, vitlök och chili fint. Hacka tomaterna. Skala och riv ingefäran. Använd gärna hel spiskummin och koriander, och rosta dem i sådana fall i en torr panna och mortla sedan.

Sen är det dags för själva tillagningen. Hetta upp någon matsked matolja i en gryta eller kastrull och fräs löken i 5-10 minuter, tills den mjuknat och börjar bli gyllenbrun. Tillsätt ingefäran, vitlöken och den gröna chilin och fräs på i några minuter till. Tillsätt sedan spiskummin, koriander, chilipulver, gurkmeja och curryblad, fräs i någon minut till. Häll i kycklingbitarna och låt dem få färg i några minuter innan du tillsätter tomaterna och vattnet. Koka upp, dra ner värmen, lägg på locket och låt puttra i en halvtimme. Korka upp en god öl, röj upp efter dig och börja koka ris om du ska servera det till. Rör om i grytan någon gång då och då. Rör ner garam masala när halvtimmen har gått och låt det puttra utan lock i 10 minuter till. Servera med ris, och/eller chapattis, som är enkelt att göra själv.

Årets första Danmarksresa har resulterat i dessa små skönheter. En trevlig blandning av nya bekantskaper och gamla favoriter att fylla på garderoben med. Förutom de som dricks upp innan jag åker hem förstås.

Till att börja med var jag på Vinens Verden där jag såg att de fått in två av Texasbryggeriet Jester Kings öl, och just de två jag vill smaka från dem, nämligen Black Metal Imperial Stout och Wytchmaker Rye IPA. Black Metal vill jag ha minst lika mycket för dess etikett som för att det ska vara en rätt hygglig öl. Två självklara köp! Jag hade knappt börja fingra på Black Metal innan Mads kom fram och berättade att de precis fått in en ny öl från Fanö, nämligen deras Kunstneröl no 1 (eller Imperial X-Mas Porter för den delen). Både min flickvän och hennes bror var med mig i butiken, och när de berättade att de är från Esbjerg (Fanö ligger precis utanför stan) och att deras föräldrar är stora fans av Johnny Madsen, som är konstnären som ölen är gjord "till", så sa erbjöd Mads direkt att öppna en flaska så att vi fick smaka. Riktigt trevlig var den, med söta, runda chokladtoner och en beslutsamt blommig och lätt fruktig humlighet. Ett till självklart köp!

Från Vinens Verden inköptes även Port Brewing Santas Little Helper, Cantillon St Lamvinus, Struise Pannepot 2010, Struise Black Damnation IV Coffee Club, Evil Twin Wet Dream och Struise/Three Floyds Shark Pants. Den sistnämnda drack jag häromdagen. Kanske var det för att Three Floyds var inblandade, men jag förväntade mig en helt annan humlighet. När jag väl kommit runt den lilla tankeblockaden så visade den sig vara riktigt god med en väldigt godisglad humlighet.

Min vana trogen pilade jag också förbi HJ Hansen. Tanken var att plocka upp en ny Rodenbach Vin de Cereale eftersom jag bytte bort min enda flaska när jag var i USA. Där såg jag också att det på en hylla öl nere vid golvet stod en lapp med "-25%". Där kan man kanske tänka sig att det skulle stå några obskyra tyska öl som de ville bli av med, men det var det verkligen inte. Istället var det Lost Abbeyöl såsom Cuvee de Tomme, Angel's Share och Framboise de Amorosa. Den första har jag redan hemma och Angel's Share har ju haft lite infektionsproblem så den vågade jag mig inte på, men Framboise de Amorosa däremot, den plockade jag utan tvekan. Sen skulle jag köpa lite matvaror när jag ändå var i stan, och på affären plockade jag på mig en Kaiserdom Kellerbier, på burk och allt. Nu har jag sett att den har rätt trista betyg på Ratebeer så vi får väl se vad det kan vara för något. Den kostade ju inte många kronor.

Det har ju blivit på mode att bryggerier i sina samarbeten blandar lite olika öl och släpper som en ny öl, ibland med en extra twist i form av extra torrhumling, fatlagring eller liknande och ibland helt utan mer påverkan på ölet än själva blandningen. Blir blandölen verkligen bättre än de öl man använder som ingredienser? Jag tänkte delge mina åsikter om några sådana öl.

Först ut har vi Brewdog/Mikkeller I Hardcore You, en blandning av Hardcore och I beat yoU som sedan torrhumlats igen efter att de blandats. Denna öl kom på Systembolaget i slutet av 2011, Hardcore finns numera i T9 och I beat yoU lär väl ha letat sig till några svenska festivaler och krogar så det lär finnas ganska många ölintresserade svenskar som provat alla tre. Här tycker jag att I beat yoU står en klass över de andra två med sin otroliga fruktighet, som försvinner lite i blandningen. Hardcore och blandölen ligger på ungefär samma nivå som varandra tycker jag. Allt som allt blir det alltså inte bättre av att man blandar dessa öl, och det blir inte heller något som står ut från grundölen som något som känns nytt och intressant.

Sen har vi Baller Stout, som Three Floyds slängde ihop för att fira sitt femtonde jubileum förra året. Här har man blandat sin egen, superhajpade Dark Lord med nästan lika hajpade Darkness från Surly, Black Albert från belgiska Struise och så Beer Geek Brunch från Mikkeller. Bland dessa öl tycker jag att Darkness är absolut bäst, följt av Beer Geek Brunch. Black Albert har jag haft lite varierande erfarenheter av men när den varit på sin bästa sida har den också varit väldigt bra. Dark Lord är för söt för min smak. Det roliga här är att Baller Stout blir en helt annan skapelse som inte är lik någon av de enskilda ölen den innehåller. Så på så sätt blir den lite spännande. Men är den bättre? Nja... Alla fyra grundölen är häftiga på sina egna sätt men när de blandas suddas de topparna ut och det blir något slätstruket, om än väldigt bra. Jämfört med Dark Lord så smakar den bättre, men får inte lika höga poäng på häftighetsskalan. Den tar sig upp jämsides med Black Albert men når definitivt inte upp till Darkness.

Jag hade också tänkt ta upp Black Tokyo Horizon, men eftersom jag inte riktigt ser poängen med tokstarka och supersöta öl som just Black Tokyo Horizon, Tokyo* och Dark Horizon 3 Ed. så tänkte jag faktiskt låta det bli väldigt kort. På förhand kunde det vara intressant att blanda de söta ölen med den rostigare Black för att skapa något mer balanserat, men i slutändan tyckte jag inte att det nådde hela vägen fram. Här kan jag tycka att blandölen tillför något nytt utan att bli varken sämre eller bättre än de öl som den är blandad på. Däremot har jag svårt att se hur Black Tokyo Horizon, för mig som kund, blir värd det ganska mycket högre priset.

Det är de blandöl som jag kan komma på att jag har smakat, där jag även smakat grundölen. Vad har ni för erfarenheter?

...snurrar på glaset och doftar förväntansfullt, av ren vana, även när du bara dricker vatten
...väljer mat till ölen i stället för tvärtom
...ser till att ta en ledig förmiddag den första i varje månad så du kan köa för att få tag på nya öl
...tycker att ingredienserna malt, humle, jäst och vatten varken är en garanti eller ett kriterium för "finöl"
...får in stout på Wordfeud
...tycker att Guinness är blaskig
...bara kan orientera dig i Stockholm utefter var de bra ölpubarna ligger
...kan mer om Systembolagets beställningssystem än personalen på din lokala butik
...tycker att en god öl för ett lägre literpris än 100 kr är ett riktigt fynd
...planerar dina utlandsresor utefter var det ligger spännande öldestinationer
...använder din ölsamling som penisförlängare
...automatiskt antar att någon pratar om kommande öl på Systembolaget när de använder ordet "nyheter"
...tycker att det här inlägget var roligt

Idén såväl som några av raderna är friskt snodda från BeerSwedenForum, som jag starkt rekommenderar att man blir medlem på om man inte redan är det.