Efter middag på libanesisk restaurang med bara rödvin till maten, följt av Sherlock Holmes på bio, var jag väldigt sugen på en liten bit god öl. Fram ur kylen åkte en flaska Boogoop, men den var inte ensam. Sällskapet utgjordes av en bit blåmögelost, några kex och en klick päron- och fikonmarmelad. Uppdukat för en god avslutning på kvällen alltså!

Boogoopen sitter på en riktigt len och fin maltkropp med mjuka vetetoner. Låt er inte luras av en beskrivningen bara, den sitter nämligen inne på ett rejält tryck i smakerna. Toppa allt det med en rejäl dos humle så har ni den här ölen i ett nötskal. En öl som troligen mår bättre av att drickas nu snarare än att lagras i några år, i alla fall enligt min smak.

Till osten passade den fint, vilket faktiskt var lite oväntat för mig då barley wine och mögelost kanske inte är någon klassisk kombo. Med den söta touchen från marmeladen och kexens brödighet så blir det dock riktigt fint. Harmoni mellan fruktighet i marmelad och öl såväl som mellan vetetoner i kex och öl, toppat med att ostens sälta lyfter fram ölens bästa sida.

Så när Boogoopen kommer till bolaget på onsdag, köp en flaska eller tre och pröva med lite ost till.

För femton timmar sen,
när de fyllde fyra år
fick de en ny öl av Närke

En fin pale ale,
när de fyllde fyra år
som de sen så länge hade kvar

Folkungagatan FolkAle,
ja så hette den
en gång var den bara min,
och vi älskade varann

Folkungagatan FolkAle,
dess nos den var av humle,
ja den var min bästa vän,
när jag drack den igårkväll.

Första upphällningen av FolkAle

När jag trillade in på BA Folkungagatan och deras lilla 4-årskalas vid 16.15 igår, en kvart efter öppning, var det fortfarande relativt lugnt i lokalen och jag kunde slå mig på ner i baren mellan Manker och Kristopher från Närke. Det dröjde dock inte länge innan det blev tätt mellan bloggare, bryggare, importörer och andra ölnördar som strömmat till för att fira födelsedagen. En av dagens stora attraktioner var förstås deras nya husöl, Folkungagatan FolkAle, en pale ale på 4,7% som bryggts exklusivt till dem av Närke. När det fatet öppnades, prick klockan 18.00, så blev det helt plötsligt väldigt trångt i baren och det tog inte många minuter att tömma första fatet. Det var en riktigt trevlig liten bekantskap med en förföriskt krämig maltighet som basade över en humlearom med ett väl avvägt tryck. En riktig folkale, indeed. Den enda jag noterade som var lite skeptisk var Bark som tyckte den var lite för kärv, men han var också i en klar minoritet.

FolkAlen i glaset

Det var också en annan öl som hade premiär ikväll, nämligen Hökarängen IPA från Pang Pang. En av de bästa öl jag druckit från den senaste vågen av nya bryggerier i Sverige. Det rör sig om en västkust-IPA med alla de säkra korten i humleuppställningen. Det här var också en öl om väldigt många valde att prova under kvällen och det dröjde inte många timmar innan det gapade tomt på dess hyllplats i kylen. De flesta av oss som provade den delade åsikten att den var riktigt trevlig i början men inte höll ända in i kaklet utan dog av lite grann. Definitivt lovande för att vara från ett så pass nytt bryggeri och nu får vi hoppas att de fortsätter på det inslagna spåret.

Skebo Indira Pale Ale blev jag också nyfiken på och beställde in en pint av. Med sina 6% är det Skebos näst starkaste öl (enligt Ratebeer) och bland de öl jag har provat från dem så håller jag denna som bäst tillsammans med Sovereign. En riktigt gräddig och fyllig maltighet toppad med en kryddig, höig och apelsinig humlighet. Mycket engelsk, mycket god.

Sedan kom min mat fram på bardisken, deras långbakade brässerade lammben med rotsakscreme. Köttet trillade av benet om man bara tittade på det och gifte sig helt otroligt härligt med rotsakscremen. Till detta valde jag att dricka en Duchesse de Bourgogne 2010 som de hade på fat. För er som inte är bekanta om denna klassiker så är det en sötsyrlig flandersk öl med massor av ek, körsbär, mandelmassa och rödvinsvinäger. Sötman och de runda körsbärssmakerna var delikata till lammet och rotfrukterna, som ju även dem sitter inne på en del sötma, medan syran lyfte och lättade upp allting. Man längtade ständigt till nästa tugga och klunk samtidigt som man nästan blev ledsen över att det förr eller senare skulle ta slut. Jag var lyrisk! Helt klart den bästa maten jag ätit ute i Sverige på väldigt länge, kanske någonsin, och därtill var det också en av de bättre kombinationerna av öl och mat på länge.

Darren och jag blev sedan bjudna på en flaska Fimbulvinter av HåGe. Bitch Please och Nögnes Sunturnbrew kan båda slänga sig i väggen, det är så här en rökig barley wine ska smaka. Riktigt smarrigt! Jag hade också en lång diskussion med HåGe om amerikanarnas lite märkliga vana att stoppa alla sina stora, starka och extrema öl i stora flaskor istället för att göra som i Europa där de ölen oftast hamnar på mindre flaskor. Jag tror ju att det beror på att det är ovanligt att småflaskor säljs för sig där borta, på de flesta affärer måste man köpa ett helt sexpack av småflaskorna. Bombers däremot säljs för sig. Å andra sidan ligger det ju verkligen en poäng i att en bomber med en öl på 10+% är lite väl mycket om man inte kan dela den med någon och kan dessutom verka vara en uppmuntring till att dricka mer.

Massor av bekantingar fanns på plats och det vart mycket mingel, småprat och långa diskussioner. En mycket trevlig kväll och om bara tågen tillbaka till Uppsala hade gått lite senare så hade jag gärna stannat kvar till stängning. Tack till BA Folkungagatan och alla som var där för en trevlig kväll!

Januari 2012 lär gå till min personliga historia som den bästa ölmånaden någonsin. Om något kan slå de senaste 17 dagarna så tänker i alla fall inte jag klaga. Alla grymma öl och provningar i USA, följt av gårdagens provning, det är så att man blir själaglad. Om du gillar DIPA och imperial stouts, och inte känner för att bli avundsjuk just idag, så ska du nog inte läsa vidare om gårdagens provning. Du har blivit varnad!

Micke, Micke, Mattias, Mattias och Johan (vi är inte så bra på det där med namnspridning i vår provningsgrupp), och så jag då, samlades hemma hos mig igår kväll för att prova igenom ett gäng öl jag hade med mig hem från USA. Innan vi gick in på kvällens huvudattraktioner i form av DIPAs och imperial stouts, så värmde vi upp smaklökarna med lite lättare öl. Jag tänkte inte skriva så mycket mer om det än att Choco Stout från Wartmann stod ut ordentligt med en smak som påminde läskigt mycket om sån där hasselnötsnougatkräm på små minipåsar, och Marabou Schweizernöt.

Med uppvärmningsölen avklarade bad jag de andra att gå ut i hallen och vänta medan jag hällde upp tre stycken öl. Här skulle det minsann bli blind DIPA-provning! För den första DIPA-omgången valde jag ut Surly Abrasive Ale, Russian River Pliny the Elder och Midnight Sun Cohoho, tre öl från helt olika delar av USA. Jag var i humlehimlen bara av att hälla upp ölen, och det var riktigt glada miner när alla fick komma in och sätta sig ner igen och känna humledofterna strömma upp ur glasen. Gissningarna flödade på de första två öl medan ingen hade en aning om vad den mörkare Cohoho kunde vara. Lite kul att det var flera som tänkte att den första ölen, alltså Abrasive, kanske kunde vara Pliny. Jag tror i alla fall att alla var överens om att Abrasive var klart godast. Alla var dock riktigt bra med riktigt sköna humlekäftsmällar. Den dagen som svenska bryggerier lär sig att använda humle på det här sättet kommer jag att vara en glad man. Cohoho stack ut lite då den är brygd med brunsocker, honung och enbär, vilket å ena sidan la till en extra dimension men å andra sidan också tog bort fokusen från humlen. För de som tycker det är spännande med buteljeringsdatum så kan jag meddela att Plinyn var buteljerad 15/12 och alltså var ganska precis en månad gammal. De andra två har jag inga exakta datum på, men jag skulle tro att Abrasive var ungefär lika gammal och Cohoho något äldre, då det är en julöl och de kommer ju normalt ut lite tidigare än i mitten av december.

De andra fick återigen lämna rummet medan jag hällde upp nästa tre DIPAs. Heady Topper visade sig innehålla en hel del sediment som följde med ner i glasen, men det glömde man lätt när man luktade och smakade på ölet. En fantastiskt trevlig DIPA som jag tror att alla sex höll som den klart bästa i omgången, och det var sedan lite blandade röster om huruvida den eller Abrasive var bästa av de totalt sex DIPAs vi provade. I förra omgången hade de flesta testat Plinyn tidigare och i den här gången var det Hop Stoopid som flera hade prövat tidigare. Ändå var det ingen som plockade den. Blindprovningar är svåra! Fast framförallt är de väldigt roliga och lärorika. Jag hade gärna provat dessa blint själv också, och försökte få någon av de jag bor med att hälla upp öl åt oss så det i alla fall skulle bli halvblint för mig, men alla hade andra planer för kvällen. Som en anekdot så låg alla sex öl i dessa två omgångar på 8 %, så det var ingen som gynnades eller missgynnades av avvikande alkoholhalt.

Innan vi gick över på en omgång med imperial stouts så smet jag emellan med Alesmith Barrel Aged Decadence 2008 (flaska nr 27 av 433), en barley wine som blivit lite syrlig av fatlagringen, samt en Tilquin Gueuze för att rensa smaklökarna lite. Decadence luktade riktigt trevlig av bourbon, karamell, vanilj och fudge, men syran i smaken förstörde tyvärr väldigt mycket. Lite syrlighet hade kanske kunnat passa ölen, men det här var alldeles för mycket. Tilquin uppskattades av alla, en riktigt bra gueuze som jag tyckte påminde en hel del om Cantillons motsvarighet. Kanske inte så konstigt i och med att de har köpt vört från bland annat just Cantillon.

Till sist kom vi då till de tunga stouterna. Återigen var det blindprovning för de övriga. För den som bryr sig om sådant så kan man notera att tre av dem ligger på Ratebeers topp 50 över all världens öl. Dessa fyra herrar visade verkligen på vilka stora skillnader det finns mellan olika typer av imperial stouts. Darkness är en humlad variant, utan att humlen eller bitterheten går överstyr. Mycket bra balans mellan smakerna och vi var flera som höll denna som den bästa av de fyra. Marshal Zhukov var väl den mest klassiska imperial stouten av de fyra, med en något kraftigare och tyngre smak än Darkness. Även denna var rätt så välbalanserad, men hade inte samma nyansrikedom och lena smak som Darkness. Speedway är brygd med kaffe, vilket verkligen blev tydligt i det här sällskapet, men det gjorde också att den saknade den balans som fanns i de första två. Vissa gillade det, vissa gillade det inte. Jag noterade att den smakade rätt annorlunda mot när jag drack den på fat i San Diego. Till sist har vi då Dark Lorden, ölet som skapade och hajpade releasedagseventen i USA. Den går alltså bara att köpa på Dark Lord Day, ett event på bryggeriet ute i Munster som man måste köpa biljett till. Folk reser från när och fjärran till den folkfest som eventet blivit. För min del var det första gången jag provade denna eftertraktade best, men eftersom jag provade "vanilla bean brandy"-varianten i USA så visste jag ungefär vad jag kunde förvänta mig. En tung och närmast sliskigt söt imperial stout är vad det är, lite i stil med Tokyo* om man ska jämföra med någon öl som går att få tag på i Sverige. Det är bra, men det är verkligen inte världsklass. Nä, det var Darkness som var stjärnan i denna omgången, såväl för mig som för de flesta andra. I den här omgången var det ingen som gissade något rätt på ölen utan ledtrådar.

Slutsatsen från kvällen var att Surly är ett bryggeri att försöka få tag på fler öl från, då Abrasive och Darkness var bland de klart bästa ölen i ett hårt motstånd denna kväll. Hela kalaset rundades av med en Hoppin' Frog B.O.R.I.S. Royale, bara för att liksom.

Den senaste ölen i Stones serie Vertical Epic är en sorts stark mörk belgare som är kryddad med chili och kanel. Det är den nästa sista ölen i serien och den kommer att släppas i ett begränsat antal på Systembolaget den första februari. Här i Kalifornien har den förstås redan kommit ut och jag sitter och sippar på den i skrivande stund.

När den får värma upp lite i glaset, eller i mitt fall en plastmugg (man tager vad man haver), så blir den riktigt len i smaken med en mjuk chokladighet och fruktighet med ett lätt chilisting. Jag hade inte kunnat plocka ut att det var just kanel i om jag inte visste om det, men det finns en kryddighet som ger en extra dimension till ölet och när man vet om det så känner man, långt bak, att det är kanel. En sipparöl vars styrka ligger i dess lenhet och många smaknyanser snarare än en massa överdådiga smaker.

Utan att vara någon expert på området kan jag tänka mig att den här ölen kan vara rätt så trevlig till en mildare cigarr, då jag även uppfattar en mild tobakston. Äppelpaj med vaniljsås borde också kunna funka, kanel och äpplen gillar ju varandra och ölen är tung nog att ta sig an en efterrätt. Brownies och liknande chokladiga skapelser bör den också klara av, där jag tror att chilitonen kan matcha riktigt väl. Inte heller vore den bortkastad på ordentlig mat av det något tyngre slaget. Instinktivt känns en mild men mustig köttgryta perfekt. Det är en tung öl på stor flaska så dela den gärna med en god vän eller två.

De senaste dagarna har vi varit i San Diego, som man väl får anse vara en av huvudstäderna för amerikansk craft beer (eller kraftöl som en lokal morgontidning så fint översatte det förut), med bryggerier som Stone, Alesmith, Lost Abbey/Port Brewing, Green Flash, Ballast Point etc etc. Dock har jag faktiskt inte besökt ett enda av dessa ställen, en uppoffring som jag fick genomlida nu när jag är ute och reser med vänner som inte är lika inne på öl som mig. Självklart har jag sett till att inte gå törstig för det, och dessutom finns det ju mycket kvar att utforska när jag kommer till San Diego nästa gång. För det lär bli fler gånger.

Till att börja med så stannade vi till på Pizza Port i Carlsbad, en av fyra Pizza Portar, som alla ligger längs kuststräckan mellan Los Angeles och San Diego. Detta var ett lunchstopp så det blev bara en flight med fyra prover, nämligen Whambo, Hater, Bagby's Last Stand och ölet med kanske världens bästa namn, Kung Fu Elvis. Den sistnämnda var också den bästa av de fyra. En APA med allt man vill ha i humleväg: citrus, tallkåda, grapefrukt, och exotisk frukt, och allt det på en torr, krispig bas med drag i beskan. De övriga tre var också bra men stack inte ut lika mycket. Det fanns väl omkring 20-25 olika öl från Pizza Port att välja på, samt ungefär lika många andra öl, mestadels från mer eller mindre lokala bryggerier. Såg bland annat en imperial stout med chili och choklad från Sierra Nevada som jag inte sett någon annanstans. Jag var riktigt sugen på att prova den, men ett helt glas imperial stout vid lunchtid kändes som för mycket, i alla fall just den dagen. Om man ändå åker igenom Carlsbad så är detta ett rekommenderat vattenhål, men är man bara i San Diego så finns det så pass många andra pubar och bryggerier att hålla sig sysselsatt med, och dessutom finns Pizza Ports öl på många fler ställen än bara deras egna krogar.

Ett ställe som man verkligen bör besöka i San Diego är Toronado, som även dem har väldiga många öl från Pizza Port, samt förstås många andra bra fatöl och en mycket större lista på flasköl än systerpuben i San Francisco. Det är inte riktigt samma speciella, inkörda stämning här som i San Francisco men det vägs upp av allting annat. På våra två besök här hann jag igenom många öl som jag länge viljat pröva, och hade jag bara haft tid och pengar hade jag kunnat gå hit många kvällar till. Hair of the Dog Doggie Claws var en av höjdpunkterna här, en mycket välbalanserad barley wine med en lenhet som gjorde att jag fick kolla två gånger på årgången, det var nämligen en flaska från 2011. Jag hade lätt tagit att den var lagrad i 3-4 år. När vi var där på måndagen fick man alla fatöl från San Diego för tre dollar glaset, så jag passade på att dricka bland annat Speedway Stout och några fler öl från Pizza Port. Maten här var bra för en pub, så man kan ta en helkväll med middag och öl om man vill, vilket var precis vad vi gjorde första kvällen.

Andra kvällen käkade vi på något mer eller mindre random ställe innan. Det visade sig att de hade Coronado Islander IPA på fat, en till riktigt bra IPA. Vi hade även tänkt stanna till på Hamilton's Tavern, en till pub som många rekommenderar, men då vi kom dit var det redan fullpackat med folk så vi åkte vidare. Att döma av den snabba titten på fatöllistan och ölkylarna så är det också en pub som är värd en helkväll. Nästa gång...

När det var dags att lämna San Diego lyckades jag övertala mina kompisar att vi skulle åka ut till Alpine för lunch på Alpine Beer Company. Det ligger ungefär en halvtimme inåt landet från San Diego och är väl värt ett besök. Först kikade vi in i det lilla bryggeriet och affären. Där stod ett bryggverk i storleksordningen 1500 liter samt en handfull tankar som jag kunde se. Inget stort ställe alltså, men deras olika IPAs har fått stor uppmärksamhet bland amerikanska ölnördar. Så jag plockade på mig en bomber vardera av Duet, Nelson och Pure Hoppiness för behagliga $5,99 styck innan vi gick in till den lilla restaurangen/puben och käkade lunch och provade öl.

Här kunde man få provbrickor med 4 eller 6 glas á 1,5 dl för 8 respektive 10 dollar. Jag började med att prova mig igenom några av deras maltigare alternativ. Willy Vanilla, en amerikansk veteöl med vanilj var nog bland de mer spektakulära av dessa, samt APAn Alpine Ale som var bra utan att få smaklökarna att göra glädjeskutt. De skutten kom istället på nästa provbricka, där jag tog in just Duet, Nelson och Pure Hoppiness, samt Token, en bourbonlagrad imperial porter. Den sistnämnda var återigen bra men inget särskilt. Istället var det förstås de tre iporna som satte smaklökarna i extas, och särskilt så Duet. Det är en klassisk västkust-IPA med Amarillo och Simcoe som prickar fullpoängaren på humleprofilen. Nelson var mer spektakulär om än inte lika bra, en råg-IPA med massor av Nelson Sauvin. En helt annan smak än de nelsonhumlade ipor som vi sett i Sverige, med mycket mer vitvinstoner och ljusa, skarpa smaker. Inte likt något annat jag smakat faktiskt. Pure Hoppiness är en mångfalt prisbelönt DIPA, men vid det här tillfället tyckte jag den var minst spännande av de tre. En stabil amerikansk DIPA som trots att den var mycket bra bleknade något bakom Duet. Som tur är kan jag prova alla tre igen för ett andra omdöme.

Alpine är definitivt värt ett besök om man har bil och någon som kan köra. Förutom ölen och maten så är det ett trevligt avbrott mot storstadslivet i San Diego. Maten här var bra (för att vara pubkäk) och på tisdagar kör de tacospecial vilket jag kan rekommendera om man har möjlighet att styra sitt besök så pass. De hade 12 egna öl på fat samt en gästöl. I ärlighetens namn så är det dock bara deras IPA som jag tyckte var något som var värt att dricka mer än ett smakprov av, men de var också väldigt, väldig bra. Det är också ett av få ställen där man garanterat kan hitta deras öl på flaska om man vill köpa med sig.

Det första bytet jag ordnade inför den här resan var det med Justin, som bor i Orange County där vi är nu. Det var också det största bytet av de tre på den här resan, ur alla möjliga aspekter. Jag hade egentligen tänkte stanna till här snabbt på vägen ner till San Diego för att göra bytet och sen åka vidare, men för några dagar sen undrade Justin om vi kanske ville vara med på en provning också och erbjöd oss i samma veva att sova över. Sånt tackar man ju inte nej till i första taget. Förutom att provningar alltid är kul så blev det ju ett kul tillfälle för oss att träffa lite folk som vi annars aldrig hade mött.

Efter lite bråk med såväl GPS som storstadstrafiken (stundtals 8 filer i varje riktning och trafiken flöt ändå inte) genom LA så kom vi fram till Irvine i Orange County, och ett sånt där lägenhetskomplex där man måste bli insläppt genom en bilgrind. The American dream, kanske? Många kontraster för oss småstadssvenskar. Väl inne i lägenheten hann vi knappt slå oss ner i soffan innan vi fick varsitt glass Surly Abrasive i näven, i väntan på middag som vi också bjöds på. Riktigt bra DIPA, klart maltigare än västkustdrickat men ändå med en ordentlig men fint avstämd humleprofil.

Efter uppdrucken DIPA och uppäten tacos plockades Three Floyds Baller Stout fram. Detta är en öl som bryggdes för bryggeriets 15-årsjubileum och är en blandning av deras Dark Lord, Surly Darkness, Struise Black Albert och Mikkeller Beer Geek Brunch. Det är svårt att inte jämföra med en annan stoutblend som jag och många andra provat under hösten, Black Tokyo Horizon, även om det inte är riktigt lika starka och kraftiga stouter i den här blenden. Baller Stout är betydligt bättre avvägd med en bra balans mellan sötma och rostig bitterhet. Mycket mörk choklad i smaken och först i slutet kommer en liten touch av kaffe. Lätt fruktighet och ganska mycket rost, men det känns som den har tappat djup i och med blandningen.

Sedan kom vi till en öl från ett bryggeri som kanske är lite mindre känt i Sverige, nämligen Chocolate Ale från Boulevard. Som ni ser på bilden så är det ingen mörk öl som man kanske skulle kunna tro, utan en bärnstensfärgad ale. Det hela är som en flytande dessert för det smakar verkligen extremt mycket choklad. Tänk på öl som Southern Tier Choklat och Crem Brulée men dra ner den överdrivna intensiteten. Här är det som att dricka en lyxig mjölkchoklad utan att det tar stopp i gommen som med ovan nämnda öl från ST. Riktigt spännande pjäs! De dryga nio procenten alkohol var väldigt väl dolda.

Mögelöl kallar mina kompisar spontanjäst öl för, så när det nu blev dags för att prova en amerikansk variant från Upland så tog de en vänlig men bestämd paus i provningen. Och drack PBR istället... Trots att denna stått i ett kylskåp i tre dagar så skummade det massor ur flaskan och all turbulens rörde upp massor av små jästflak som hamnade i glasen. Färgen var en sorts matt ljusorange snarare än den djupröda man av vana väntar sig från en kriek. Smaken var riktigt bra, om än inte helt i klass med dess belgiska förfäder. Körsbären kändes dock knappt av. I kombination med färgen får det mig att tro att antingen använder mildare körsbär eller helt enkelt färre bär per liter öl än belgiska kriekar.

Mer körsbärsöl blev det, men en sötare sådan, nämligen Wisconsin Belgian Red från New Glarus. Sött, lyxigt och smakrikt med en rik ton av mandelmassa bakom körsbären. Jag tänkte direkt på Liefmans Glühkriek, men utan kryddor. Riktigt gott måste jag säga, hade varit riktigt fin att ha till efterrätter som alternativ till det annars ofta självskrivna valet av en stout. Vi avslutade provningen med en 120 Minute IPA från Dogfish Head. Klara skillnader mot när jag drack samma öl på fat i förra veckan. Nu var den inte lika estrigt fruktig utan kändes mer som en barley wine. Jag förstår inte riktigt det häftiga med denna öl dock och kan inte komma på något tillfälle då jag skulle välja denna över en DIPA eller ett bra barley wine.

Till sist var det ju det där med ölbyte också. Jag är nu en nöjd ägare av Three Floyds Dark Lord 2011, Surly Darkness 2011, The Bruery Black Tuesday 2011, Alesmith Barrel Aged Decadence 2008 och 50/50 Eclipse Brandy Barrel 2011 (som vi i sista stund slängde in i traden istället för en öl från Firestone Walker) och som bonus slängde Justin in Dark Horse Bourbon Barrel Plead the Fifth, The Alchemist Heady Topper och en överbliven burk Abrasive från provningen. Otroligt generöst! Dessutom var den bourbonlagrade Macadamia Coconut Portern som vi provade hos Baker tidigare i veckan också en del av det här bytet. Exakt vad jag fick ge i utbyte mot detta får ni klura på, men ja, det inkluderade (såklart) en stor flaska Cantillon Blåbär.

Längs Big Sur på Highway 1 kryllar det av utsikter som den här. Självklart fick en öl vara med på en bild, och vad kunde vara mer passande än en Life & Limb för längs de här vägarna får man verkligen hålla hårt i både liv och lem.

Ja, andra dagen på 2012 kan mycket väl ha varit en av de bästa i ölväg för hela året, för den blir svårslagen. Dagen började med att vi hämtade ut vår hyrbil från Hertz och åkte upp till Novato strax norr om San Francisco för att möta upp Baker från Ratebeer. Vi åkte tillsammans upp till Santa Rosa där vi först åkte till Bottle Barn för att handla lite. Bättre priser på öl från Kalifornien hittar man nog inte. Eftersom jag ska hålla en liten blindprovning med vissa av dessa öl när jag kommer hem så vill jag inte avslöja exakt vad jag köpt, men några av ölen var Old Stock Cellar Reserve och Nectar Ales Black Xantus. Totalt blev 11 flaskor inköpta här. Lite kul att ölen från Russian River är billigare här än på bryggeriet.

Vi åkte vidare till Russian River där vi käkade lunch och prova några öl. För min del blev det först Russian River IPA, som bara serveras på bryggeriet vad jag förstod, följt av Blind Pig, Perdition och Damnation. Ingen dålig början på dagen! Bryggeriet ligger mer eller mindre i centrum av stan och är man omkring San Francisco och har möjlighet så rekommenderar jag verkligen att man åker upp till Santa Rosa. Förutom Bottle Barn och Russian River i själva Santa Rosa så ligger både Lagunitas och Moylans längs vägen mellan SF och Santa Rosa. Moylans var förövrigt vår nästa anhalt.

Eftermiddagen spenderades på Moylans som hade en hel del spännande öl. Som tur var kunde man köpa smakprover på 4 oz (12 cl) av allting. Just då hade de sin barley wine lagrad på rågwhiskyfat på cask, vilket självklart prövades men tyvärr hade den tagit en lite väl syrlig ton för min smak. Baker sa att den hade smakat bättre tidigare, så den hade kanske bara legat öppnad i casken för länge? Tyvärr var Hopsickle slut för tillfället, men flera andra öl var riktigt trevliga. Kanske inte helt överraskande var deras olika IPA samt deras imperial stout de som jag gillade mest. Även Orange & Black var en spännande upplevelse, som en blandning av choklad med apelsinkrokant och stout.

Efter middagen åkte vi hem till Baker för att plocka fram några riktiga rariteter. Vi började med Kona Coffee Macadamia Coconut Porter som är en samarbetsöl från Stone, Maui och hembryggaren Ken Schmidt, samt samma öl lagrad på bourbonfat. Båda dessa går rakt in bland de bästa öl jag har druckit. Så otroligt balanserade och med så många lager av smaker att man hela tiden upptäckte nya saker i ölen. Bourbonvarianten var även den i grym balans, bourbonlagringen tog inte alls över utan la till ytterligare ett smaklager av vanilj och bourbon till allt det som finns i grundölet, utan att slå ut någon av dess egna smaker.

För att få med en svensk öl i provningen hade jag tagit med mig en Dugges Idjit hela vägen över pölen för att slänga in här. Den var riktigt bra nu, mycket bättre än när den kom på bolaget för ett tag sedan, men stod sig lite slätt mot de andra ölen denna kväll. Efter den kom tre öl som varit lite av heliga graaler för mig. Först ut av dessa var 50/50 Eclipse Buffalo Trace som även den hade väldigt många smaknyanser. Grym liten pjäs! Får se om jag hittar någon variant av Eclipse att ta med hem, men det verkar som de hunnit ta slut på de flesta ställen.

Sen korkade vi upp en flaska Dark Horizon 1st Edition, och jag var i himlen. Snacka om en öl som åldrats med värdighet. Så otroligt bra att jag knappt finner ord att beskriva den. Ni som har druckit den vet jag pratar om. För er som inte druckit den kan jag bara säga, drick den om ni får chansen. Det kommer säkert inte vara billigt, men det kommer att vara värt det. Till sist knäckte vi en Dark Lord Vanilla Bean Brandy Barrell. Tuuuung öl! Massiv attack av fransk vanilj följt av massor av mjuk men samtidigt kraftig choklad, mörka frukter och trä. En extrem öl på alla sätt och vis, som inte heller den går att beskriva rättvist med bara ord. Från början hade vi tänkt knäcka några fler roliga öl, men vi fick nog för kvällen efter Dark Lorden. En värdig avslutning på vad som kan ha varit 2012s bästa öldag för mig.