Att bjuda in till blindprovning

I helgen som gick bjöd jag in två kompisgäng till en varsin blindprovning. Första provningen var med några som föredrar ljusare öl men som gärna dricker en Punk IPA eller någon av Oppigårds otaliga ljusare ales medan de två jag bjudit in till den andra provningen brukar köra på antingen ljus lager i stil med Pistonhead och Staropramen eller något rätt mörkt som t ex Guinness eller Samuel Adams mörkare sorter. Jag körde samma ölstilar på båda provningarna men bytte ut hälften av ölen till andra provning.

Den första provningen började jag med Pripps Blå 7,0 % som en liten slamkrypare. Jag blev själv överraskad av smaken. För det första hade jag väntat mig en tydlig alkoholton men märkte ingenting alls av det. Först tänkte jag att det kanske bara var jag som blivit för härdad mot alkoholsmak i öl, men när inte heller någon annan påpekade något om alkoholsmak så insåg jag att de nog lyckats gömma de extra två procenten. För det andra hade jag väntat mig en sämre maltkropp men den var faktiskt inte så dum. Inte så att jag vill dricka den igen men det var inga direkta felsmaker. Å andra sidan var den riktigt tråkig och med en något obehaglig beska på slutet.

Sedan körde vi på med Brewdog 77 Lager följt av en Leffe Blond som pappa köpt en låd 75or av i Tyskland och tröttnat på. Även Leffen överraskade mig positivt för även om den kanske inte var lika rik på nyanser som en del andra belgiska blondes så smakade den inte alls dumt och även de andra öste beröm över den. Oppigårds Amarillo uppskattades också väldigt mycket vilket i och för sig var väntat givet deras preferenser.  Efter Leffen kom den humledosen nästan som en chock för dem men det tog inte många gissningar för att komma fram till att det var från Oppigårds.

Sedan höjde jag svårighetsgraden lite och hällde upp Aventinus. Vid det här laget spelade det i och för sig inte så stor roll att denna och efterföljande öl provades blint då mina kompisar ändå inte hade en aning om vad det var för sorts öl. Alla uppskattade den i alla fall och var överens om att det var en öl de kunde tänka sig att sitta och njuta av under en kväll. Därefter serverade jag den öl som jag sett mest framemot att "utsätta" dem för, nämligen Rodenbach Grand Cru. Den första som satte näsan i glaset slängde tillbaka huvudet så häftigt att man nästan blev orolig att han skulle få en whiplashskada. En annan frågade om det verkligen var öl i glaset och när jag intygat på heder och samvete att jag inte lurades med något annat än öl så undrade han om ölet faktiskt skulle smaka så. Jodå, sa jag, det ska det ju men vill du inte ha allt så är det helt okej att hälla över till mitt glas. Efter några försiktiga klunkar började han dock uppskatta den mer och sög till slut i sig hela sitt smakprov. Den växte tydligen på han som nästan fick whiplash också då han efter att hämtat sig från den initiala chocken började gilla den otroligt mycket och förklarade att den smakade som vin, fast bättre.

Avslutningsvis hällde jag upp en Yeti men den blev för mycket för alla och även jag tyckte att den inte riktigt var på topp. Funderar lite på om den kan ha befunnit sig i en åldersmässig dipp där humlen klingat av medan den inte hunnit mogna i de övriga smakerna.

Den andra kvällen inledde jag med en Swedish Elk Brew X-Strong. 33 cl med 7,5 procentig öl för en tia, hur bra kan det vara egentligen? Inte särskilt, den både doftade och smakade intensivt av söt och smörad majs. I likhet med den starka Prippen så smakade det dock inte något särskilt av alkohol. Alla var tämligen överens om att det bara kunde bli bättre, och det blev det snabbt när jag serverade St Eriks Pilsner. Det kom en gissning på "en sån där pale ale" och ärligt talat hade jag nog också nästan kunnat gissa på det om jag själv fått den blint. Den andra snackade om tallbarrste och tyckte att man nästan borde gå ut och sätta sig i skogen och dricka den där istället. Medan de var överens om att det här var något de hellre skulle njuta av i sakta mak så är det precis en sådan öl som jag själv kan suga i mig alldeles för snabbt.

Leffen jag serverat kvällen innan var den sista vi hade så istället försökte jag mig på en liten luring med en cider som någon glömt kvar efter min födelsedagsfest, mest bara för att se om de skulle fatta att det var en cider och de gjorde de förstås på en gång. Sen körde jag, precis som kvällen innan, med Oppigårds Amarillo där det gissades på IPA och det är ju egentligen väldigt nära. Aventinus uppskattades mycket och utsågs sedan till kvällens favorit av en. Det var precis lika roligt som kvällen innan att chocka med lite Rodenbach. En beskrev det som om man silat vatten genom en kompost och på sätt och vis kan jag nog förstå vad han menar även om jag tycker den är riktigt bra. Alla fick dock i sig sina smakprov.

Sista ölen ut fick bli Gonzo från Flying Dog och eftersom de här killarna vanligtvis dricker en hel del mörkt så hade jag väntat mig att det skulle bli en favorit. Så blev faktiskt inte fallet, för även om de gillade den så föredrog de Aventinus och Amarillo. Jag tyckte att humlen kändes piggare än i Yetin och som helhet var Gonzo också mer välbalanserad.

Det är alltid kul att bjuda in till ölprovning men det var extra kul att göra det blint och utsätta kompisarna för öl som Rodenbach Grand Cru. Precis som jag hade hoppats så blev det några aha-upplevelser för alla, även mig själv.