Beer Expo: Fler öl

Så här i sista inlägget om mässan tänkte jag sammanfatta lite om några av de andra öl jag drack utöver de nya svenskarna. Först skulle jag dock vilja passa på att tacka mässgeneralen Richard Lindblad för ett trevligt arrangemang, samt förstås alla trevliga utställare, provningsledare och andra som arbetat med mässan och hjälpt till att göra den så bra. Visst finns det saker man kan göra ännu bättre till nästa år, till exempel vore det bra med fler och bättre möjligheter till glasskölj och dricksvatten och en möjlighet att köpa sin ölkuponger med kreditkort, men överlag är det en bra mässa som jag definitivt kommer försöka besöka nästa år också.

Vidare till ölsnacket då. I Nynäshamns monter fanns såväl ett tyskfat med ofiltrerad Landsort Lager som en cask med Bedarö Bitter som var torrhumlad med chinook och centennial. Den ofiltrerade Landsort tyckte jag hade en renare och fräschare smak än den buteljerade varianten, och det var nog också den stora skillnaden för Bedarön också. Inget revolutionerande, men en trevlig variation på deras trotjänare. Riktigt charmigt med de träbackar de hade ställt upp Bedaröflaskor i också!

Früh Kölsch fanns hos Brekeriet och är den enda kölschen som jag känner till som importeras till Sverige just nu (rätta mig gärna om jag har fel). Det är i vart fall den första kölsch jag smakat. Runda, rena och fräscha smaker med en lätt fruktighet och en lätt men tydlig avslutande beska. En sån där öl som sitter fint på en uteservering en varm sommarkväll.

Bödeln och Alkemisten

Hos Hantverksbryggeriet provade jag deras blåbärslambic Alkemisten, som jag har hört väldigt blandade ord om innan. Kanske har den behövt lite tid på sig för att lyfta, för jag tyckte den var riktigt sympatisk. Den ligger nästan och nosar på de bättre belgiska lambicerna i min mening, med funkig touch, balanserad syra, en lätt fruktighet och en aning av blåbär som gör den riktigt intressant, trots att jag egentligen inte är jätteförtjust i blåbär.

Hammenlind serverar Sthlm Syndrome

Sigtuna hade med sig sitt sista fat av Stockholm Syndrome. Det finns förstås fat ute i cirkulation fortfarande, bland annat finns ett påkopplat på O'Connors IPA-festival (om det inte hunnit ta slut redan) men Sigtuna har inga fler kvar nu. Lite väl lätt i doften för en DIPA, men det tar den igen i smaken som är en formidabel explosion av söt, exotisk frukt, framförallt tyckte jag mig känna ananas och mango. En aning spritig tyvärr, dock tycker jag om att beskan inte är tokhög utan är lite lättare men ligger kvar länge i gommen.

I Bishops Arms monter var det Eskilstuna Ölkulturs Linköpings Pale Ale som imponerade mest med sin talliga och fruktiga humlighet och hos Ängö Kvartersbryggeri visade man att de har en stabil grund att bygga vidare på genom bland annat Ljuva Livets ÄSB som känns typiskt engelsk, som jag för en gångs skull menar på ett bra sätt. Än når de inga höga höjder, men de har en hög lägstanivå för att vara så pass nyetablerade.

Alla fyra av Sierra Nevadas 30th Anniversary fanns att smaka på hos Wicked Wine, vilket jag inte kunde motstå trots priset. En liten skvätt av varje för en hundring fick jag till och det var det väl värt för att få prova dem. Rent smakmässigt tycker jag dock inte att de är värda de 399 kr per flaska som de har kostat på bolaget, i alla fall inte för oss som har en någorlunda normal ölbudget. Bra öl är det förstås, men jag inte placera dem i den absoluta toppen. Bäst av de fyra tyckte jag att den mörka barley winen Jack & Kens Ale var.

Eftermiddagen avslutades hos danskarna vid Elixir Wines monter. Alltid kul att få öva sin danska lite! Mest noterbart här var att Amager Colocof inte alls blivit särskilt lyckad utan mest kändes kemisk och luktade målarfärg samt att Raasted Rug IPA var den mest intressanta som prövades där, med smak av grapefrukt, råg och smått övermogen frukt.

Prisnivån hos danskarna går inte att klaga på

Återigen, bra jobbat Richard och alla som varit inblandade i Linköping Beer Expo!