Foto lånat av Mattias

Idag var det Kvalborg, dvs dagen före Valborg, vilket firades med en "mindre" ölprovning. Jag hade hoppats på en enkel kväll, vilket det också såg ut som när jag anlände till provningen då det bara stod 5-6 öl framdukade och jag bara hade med mig tre stycken bidrag, men på något sätt  så slutade det förstås ändå med 19 provade öl. Håhåjaja... Jag ska tydligen vara uppe på champagnefrukost om fem timmar också.

En del svenska mikrobrygder letade sig in. Bland annat en basilikasaison från Eskilstuna Ölkultur som var väldigt intressant med tydliga kryddiga basilikatoner. Är basilikaöl verkligen gott? Ja, ganska faktiskt om än ingen absolut fullträff den här gången. Mohawks båda påsköl fanns också med och jag måste säga att deras Red Easter helt klart hör till de allra bästa av de svenska ölen som fanns i årets påsklanseringen hos Systembolaget, medan Black IPA Easter Edition var en liten miss som var alldeles för spretig för att bli god.

Ängös Diaboliska Belgiska Dubbel provade jag även på SBWF i höstas men jag blev mycket mer imponerad ikväll då den visade upp ett brett smakregister med flera banannyanser, karamell och lite bubbelgum. Postiljonen kom in som en blindöl omkring en tredjedel in på provningen och ingen av oss klarade av att ens komma i närheten av att placera den. Vi kom inte närmare än att placera det som en engelsk stil. Nu var den möjligen past it's prime, men var inte Postiljon bättre förr i tiden eller är det bara mina smaklökar som ändrats?

Kvällens behållning för min del var dock Smuttynose Wheat Wine från 2009 som var härligt mjuk i munnen med underbart mjuksöta smaker av karamell, torkad frukt och subtil honung. En toppöl helt klart! Mikkeller Barrel Aged Texas Ranger var inte långt efter med en trevlig blandning av bourbon, rök och chili som trots ganska modesta 6,6 % levererade väldigt mycket smak. Nej, nu är det väl dags att slockna en stund och ladda för en lång morgondag. Valborg i Uppsala är ingen liten företeelse.

Förr i tiden, eller faktiskt bara för sisådär ett år sen, så kunde man köpa Nils Oscar Rökporter Årgång 2007 styckvis genom beställningssortimentet. Det kostade dessutom bara 1,10 kr mer än deras vanliga rökporter som finns på hyllorna. Jag passade förstås på att köpa en flaska årgångsöl då. Sedan lät jag det lagras ytterligare ett år i källaren för att öppnas ikväll tillsammans med en nyinköpt flaska som jämförelseöl.

Årgångsölet känns härligt lyxigt i doften med sina toner av karamell, pumpernickel, riktigt fin rökt korv och lite trä. Jag blir sugen på att grilla bara av att dofta på detta öl! I jämförelse så känns det nya ölet plattare och råare i doften, istället för karamelltonerna finns en aning av gummi och rökprofilen känns inte lika attraktiv och lyxig.

Även i smaken visar årgångsölet upp sig från sin bästa sida. Röken kommer i mitten av smaken, försvinner tillfälligt för att sedan göra en stark comeback i eftersmaken tillsammans med en svag men finstämd beska. Dock är det ingen rökchock det rör sig om utan en väl avstämd rökighet, i form av finare rökta charkuterier, som är i harmoni med resten av smakerna och ger ölet fler dimensioner snarare än att dominera. Perfekt så tycker jag. Smakerna består i övrigt av rostade toner som växer sig kraftigare genom klunken, rågbröd, en försiktig men lyxig chokladsmak, en aning av karamell och en förnimmelse av trä. Den blir en aning tunn när den klingar av till en hyfsat torr avslutning.

Det nyare ölet repar sig lite i smaken och känns väl utfyllt och håller hela vägen igenom. Det är fortfarande inte lika välintegrerat och djupt som årgångsölet, men den visar istället upp en ungdomlig vigör. Det är lite sötare och fylligare, med en råare rökighet som dock inte dominerar här heller. Karamelltonerna har hittat tillbaka i smaken, det finns en svag fruktighet och den lilla sötman lyfter fram rökigheten på ett väldigt fint sätt.

I vanliga fall tycker jag att detta är en rätt så sjyst och prisvärd rökporter men årgångsölet ger en upplevelse om man gillar mörk öl med rökiga inslag, och det för i stort sett samma pris. Definitivt ett öl värt att lagra. Om ölet från 2007 skulle kunna bli ännu bättre med högre ålder är jag tveksam till, men jag tror att det kan hålla sig på topp ett tag till. Rökighet sägs vara bra för lagring.

En olagrad Nils Oscar Rökporter sitter riktigt fint till en klassisk nötstek och till höstens kraftiga köttgrytor. Varför inte använda den till att laga en porterstek? Elegansen i en lagrad Rökporter tycker jag är värd att plockas fram när man ska unna sig en fin bit nötkött. Ölet i sig blir ett tillräckligt tillbehör och komplement till köttet och jag tycker gott att man då kan klara sig utan såser eller andra smaksättande tillbehör. För mitt inre sinne målar jag upp en bild av denna öl tillsammans med en perfekt tillagad helstekt hängmörad entrecote, ryggbiff, oxfilé eller liknande med bara en bit gott hembakt bröd och en robustare sallad, kanske med någon skiva sjyst bacon också.

För alla oss som missade single-hop-eventet på Mikkeller bar så verkar det som om vi får nya chanser. Ett par ställen i Göteborg och Stockholm har kopplat på dem eller annonserat om att de kommer att göra det i nästa vecka, och nu har O'Connors i Uppsala meddelat via sin facebooksida att de har fått omkring 15 stycken 33cl-flaskor av varje som ska börja säljas imorgon. Mycket trevligt! Känner jag Uppsalas ölgäng rätt så kommer det inte vara något problem att hitta folk som vill dela på några flaskor så att man kan prova sig igenom ett gäng av dem. Tummen upp till Gabbe som återigen fixat fram ny kul öl!

6% vs 5,6%

Ikväll är det El Clasico och till det tar jag och provar en modern klassiker på ölfronten, Brewdog Punk IPA. Punk har ju nyligen bytt recept och just nu finns flaskor med både gamla och nya receptet ute på hyllorna. Eftersom den gamla varianten innehåller 6% alkohol och den nya är lite svagare med sina 5,6% så är det lätt att veta vilket av recepten det gäller och har man lite tur finns just nu flaskor från båda varianter på hyllan på ens lokala bolag. Det fanns det i Falun så jag köpte en av varje för att testa skillnaden. Den starka har bäst före satt till 3/1-12 och den nya har 6/4-12, så det är en betydande skillnad där, men jag provar ändå.

Sen finns ju även den nya varianten på burk, men det får jag prova någon annan gång. Burken finns ju inte på särskilt många bolag än då den bara är i T9, vilket är en sortimentsmodul som butikerna själva får välja ut ett antal produkter från att ha på sina hyllor. Den går ju dock att beställa styckvis till alla bolag. Ölsvamlarn Stefan har för övrigt provat burkpunk mot flaskpunk för att se om det är någon skillnad däremellan.

Utseendemässigt så är den nya, svagare punken något oklar, till skillnad från den gamla, starka som är helt klar, men färgen är identisk. Skummet är också större i den äldre varianten, det fastnar mer på glassidan och håller längre. Detta är ju dock ganska så marginella skillnader som inte märks vid bara en snabb blick.

Den äldre varianten har en initialt relativt fruktig doft men sedan kommer en ton av kokta grönsaker och framförallt blomkål. Sen hittar jag, något förvånad, en liten aning av potatischips. Den nya har en mycket mer nyanserad doft där jag bland annat hittar vinbär, lychee, päron och en sorts råhumlig doft som jag förknippar med citrahumle, som det numera är i. Det är otroligt fräsch och härligt småsött fruktigt.

Den gamla varianten är något fruktig och sött blommig men har också en något märklig ton av ugnsrostade rotsaker. Beskan är inte lika kraftig som jag minns den, men det kan ju kanske bero på att den inte är helt färsk. En biter sig ändå fast och hänge kvar länge i gommen. Den nya är riktigt härligt fräscht fruktig vilket känns ända ner i tandköttet. Jag kommer framförallt att tänka på päron, men det är så mycket mer än så. Vinbären från doften är inte lika framträdande i smaken, men de finns där. Beskan är svagare men hänger kvar lika länge och är precis på den nivån att man snabbt vill ta en ny klunk. Det här med skillnaden i fruktighet skulle man kanske kunna likna med ett glas juice som man själv pressat av färsk frukt och ett glas juice från koncentrat.

Jag tycker att den nya varianten är bättre på alla sätt. Som sagt så har den en viss fördel av att vara färskare, men ärligt talat så tror jag inte att den gamla hade kunnat nå upp till det nya receptet även om den var lika färsk. Jag funderade lite på musikstilen punk och tänkte på en liknelse där den äldre punken är råare och mer chockerande och den nya har blivit mer finslipad i produktionen och inte sticker ut lika mycket. Skillnaden mellan musik och öl är väl att jag inte lyssnar på punk men gärna dricker den.

För en vecka sen hade jag några vänner över på middag och plockade ut några flaskor av den nya punken som måltidsdryck till de som drack öl. Jag serverade min bön- och tomatsoppa, som en gång i tiden var det första recept jag la upp här, och alla öldrickare vid bordet var rörande överens om att det var en mycket fin kombination. Vindrickarna bjöds på Stoneleigh Riesling från Marlborough i Nya Zeeland och de verkade också väldigt nöjda med dryckesvalet. Jag har testat soppan med flertalet IPA och jag tycker nog att det här var den allra bästa kombon hittills. Det passar nämligen bra med en öl som inte är alltför kraftig men som ändå har mycket smak och mycket humle. T ex så passar en färsk Torpedo fint till den, men inte riktigt lika bra som nya Punk.

Till efterrätt bjöd jag på hemgjord cheesecakeglass och medan de flesta bara ville ha kaffe till så smög jag fram en Dark Horse Perkulator som min flickvän hade köpt med från Danmark. Förstår man den härliga ordvitsen i namnet så har man också förstått att det rör sig om kaffedubbelbock. Det är kul med ickestouts med kaffe i, då kaffet tillåts ta en lite större roll och det funkade alldeles utmärkt här. Kombinationen av ölets småsöta kaffe- och karamellsmaker och den syrliga, krämiga glassen gav helt underbara kontraster och var bara en njutning.

Med en hel vecka med soligt och varmt väder, besök av flickvännen här i Falun, härligt sega dagar, diverse små äventyr och många långa kvällar med goda vänner så har det förstås inte blivit mycket bloggande. Idag så har det mulnat på, flickvännen åkte tillbaka till Danmark med morgontåget och många vänner har återgått till skola och jobb efter påskhelgen, men jag har fortfarande påsklov och känner att det är en sådan dag som bör avslutas med en stout. Eller två. Så jag grävde fram två flaskor Coopers Best Extra Stout ur källaren här hos mina föräldrar där jag lagrar lite öl, och då är det såklart en lagrad och en nyinköpt jag hittat. Den lagrade flaskan köptes i mars förra året, men det skiljer nästan 2,5 år på bästföredatumen. Dock har utseendet på datumstämpeln ändrats och det är ju möjligt att de ändrat hur långt fram de sätter sitt bästföredatum också.

De ser förstås närmast identiska ut vid upphällning, det enda som noterbart skiljer är att skummet på den nyare är något tätare och fluffigare samt håller lite längre. Jag fann att båda smakade bättre av att få stå och lufta och släppa ut lite kolsyra (det är mycket kolsyra i dem från början) så jag skriver bara om hur de smakade efter det. Jag tänker direkt säga att det är en ganska tydlig skillnad i doft och smak. Den nyare har en svag, lite "engelsk" fruktighet som en sorts blandning av marmelad och torkad frukt och en rostighet som ligger kvar länge i kinderna och gommen, lite som när man tuggat på mörk malt. Båda ölen har en knäckebrödighet, Falu Rågrut för att vara mer specifik, men det är mer framträdande i den lagrade stouten. Chokladsmaken i den nyare upplever jag som bittrare och råare än i den lagrade som mer känns som chokladen i en mastig chokladkaka. Den lagrade ölen är dovare i smaken, på gott och ont, och känns också svagt söt medan den nya är väldigt torr. Som väntat är den lagrade ölen något avrundad och den har en total avsaknad av alkoholsmak, vilket det finns en hint av i den nya ölen.

Summa summarum så vill jag påstå att detta har visat sig vara en öl som man kan lagra i alla fall 1-2 år. Jag skulle gissa att den kommer gå utför därefter. Sedan är det som alltid en smakfråga, men för min del var den lagrade snäppet godare. Dock och jag skulle inte kalla det en optimal lagringsöl då andra öl kan utveckla sig ännu bättre på den tiden. Har man plats i lagringsutrymmet är det ändå värt att pröva om man gillar den här typen av öl. Jag kommer inte att lägga några nya flaskor på lagring då det börjar bli ganska trångt i det lilla utrymme jag har disponibelt och intressantare öl slåss om de platserna.

...är ju faktiskt inte så svårt, i alla fall inte när vi har sådant trevligt väder som det har varit här idag.

Okej då, tröjan och flaskan var inte helt matchande...

När jag för drygt ett år sen bestämde mig för att börja lagra lite öl så ville jag inte bara gå på de säkra korten utan stoppade även ner några öl i källaren som ett kul experiment. Ölen har lagrats mörkt och i en konstant sval temperatur, så förhållandena har varit goda. Nu har det börjat bli dags att testa några av dessa för att se vad som egentligen har hänt. Först ut blev Saison Dupont som lämpligt nog dykt upp på Systembolaget alldeles nyligen. Jämför man bäst-före-datumen så är den lagrade flaskan 1,5 år äldre än den jag just köpt.

Lagrad till vänster, färsk till höger

Denna klassiska saison har jag faktiskt bara druckit en gång förut, på Akkurat förra vintern. Den färska av de två jag nu provade smakade som jag minns den från Akkurat, nämligen torrt, fruktigt och pepprigt, med en fräschör som få andra öl erbjuder. För mig är det här en klockren öl till en matig men grön sallad.

Jästen hade sedimenterat sig ordentligt i botten på flaskan som stått i källaren i över ett år och ut kom en väldigt klar vätska. Ölen var på intet sätt dålig och uppvisade inga felsmaker vad jag märkte av, men den hade blivit betydligt rundare och mognare i smaken, utan pepprigheten hos det färska ölet. Det är förstås en smaksak, men jag tycker att hela poängen är just de lite småaggressiva smakerna i Saison Dupont som är hela poängen med ölet och när dessa rundats av var det inte alls lika spännande längre.

Personligen föredrar jag alltså detta öl färskt och kommer inte lägga ner några nya flaskor i källaren. Jag har också svårt att se att det skulle kunna bli något bättre med ännu längre lagringstid. Njut gärna ölet färskt istället, det kommer passa som handen i handsken till vårens primörer och de lätta, fräscha rätter som börjar dyka upp så här års.

Några andra öl i detta lilla lagringsexperiment som jag hade tänkt pröva tillsammans med färska öl under denna och nästkommande vecka är Cooper's Best Extra Stout och St Peter's Cream Stout, samt Nils Oscar Rökporter Årgång 2007. Eventuellt blir det också några till som jag dock inte kommer kunna prova mot färska flaskor eftersom de inte finns på Systembolaget. Stay tuned!

Som en liten uppföljning på berättelsen om hur jag blev ölnörd och vilka öl som var inblandade så tänkte jag även skriva lite om vilka typer av öl jag tycker passar bäst för att konvertera andra. Med konvertera menar jag kanske inte att göra någon till ölnörd ut i fingerspetsarna, men att i alla fall (åtminstone) vända över någon till ölets sida och få den att uppskatta gott öl.

Jag har kommit fram till att jag har tre olika utgångsstrategier i valet av öl. Dels lite försiktigare öl, som är bra men ändå inte skiljer sig så kraftigt från mainstreambiran. Sedan har vi förstås den motsatta varianten, att fläska på med öl som inte skäms för att de smakar mycket och annorlunda mot vad folk är vana vid. Den tredje varianten är kanske egentligen en specialiserad version av den första, nämligen att gå på goda öl i det billigare segmentet, för den priskänsliga konsumenten.

Den första varianten brukar vara bäst för den som redan har ett tydligt inrutat och statiskt konsumtionsmönster av öl och är väldigt märkeslojal, då det kan behövas en stegvis avvänjning. Den tredje varianten blir väl samma lika men för den som håller sig till det billigaste man kan hitta och som kanske är mer inriktad på yrsel per krona än märkeslojalitet. Personligen gillar jag dock mest den andra varianten, som direkt visar upp vad öl verkligen kan vara och som oftast ger drickaren en helt ny bild av ölets värld.

Nåväl, bra gatewayöl i ett första steg tycker jag är öl såsom Dugges Lager no 1, Slottskällans Slottslager, Newcastle Brown Ale, Innis & Gunn och kanske någon engelsk IPA som t ex Old Empire. Om dessa slår väl ut kan man bygga en andravåg med öl som BrewDog Zeitgeist, Hoegaarden, Postiljon och Leffe. Vill man gå över till den mörka sidan så är väl Carnegie, Samuel Adams Honey Porter och Young's Double Chocolate Stout bland de snällare som Systembolaget erbjuder. En ölstil som nästan alltid har funkat för mig är amerikansk pale ale (och närbesläktade amber ale). Sierra Nevada Pale Ale, Red Seal Ale och förstås Oppigårds Amarillo, för att bara nämna några.

Knock-out-stilen bygger ju på öl som visar upp hela skalan, men för mig har det oftast inte varit all-in-ölen som funkar bäst. Som exempel så har en icke-humlig imperial stout som Slottskällans variant funkat bättre än den betydligt humligare Yeti. Samma sak med barley wine, Nils Oscars Barley wine som går i mer engelsk stil och vars smak är sprängfylld av torkad frukt är lättare än någon av de tokhumlade amerikanska varianter som brukar dyka upp som tillfälliga släpp, t ex Bigfoot. Dock kan det ju vara fördelaktigt om man har en flaska som lagrats något år eftersom de ju ofta är ganska spritiga som unga. Förutom dessa så har jag haft bra lycka med Punk IPA (och den nya varianten borde ju vara ännu bättre), Rochefort 8 och i viss mån rökölen från Aecht Schlenkerla. Lambic brukar aldrig vara svårt att få folk att prova, men i min erfarenhet är det sällan de faktiskt gillar det. Timmermans Kriek brukar ju dock gå ner och Boons fruktlambicer har också funkat hyggligt.

Ska man hålla sig i det billigaste segmentet så finns det en hel del tjecker som utgör en bra början. Hur många gånger har du inte hört "Jag gillar tjeckisk öl"? Primator, Starobrno, Gambrinus och Pilsner Urquell är ju alla relativt billiga. Även många mörka lager brukar ligga lågt i pris, allra bäst sett till smak per pris tycker jag att Krusovice Cerne är. På alehyllan hittar man Marston's Pedigree, Brakspear Oxford Gold och Spitfire för bara 13.90 och dessa är ju ofta också relativt enkla att ta till sig för den som annars mest dricker ljus lager.

En sak som alltid gäller är dock att en bra historia säljer, och den punkten kan jag nog inte trycka nog mycket på. Goda historier är det ju som tur är ingen brist på i ölets värld. Vissa av dem kanske bara är just historier, men vad gör väl det. Tyska renhetslagar, Trappistkloster, att Innis&Gunn ska ha kommit fram för att man ville göra whisky som legat på ölfat, spontanjäsning med hundratals mikroorganismer inblandade, uppkomsten av IPA och imperial stout, hur portern fick sitt namn osv osv. Oavsett öl så kommer upplevelsen alltid att förhöjas om man har fått höra en god historia om det innan man dricker det. Historian ser till att ölet har halva inne liksom.

Ett annat bra konverteringstips är att bjuda på passande öl till maten, t ex om man bjuder hem lite folk på middag. Om man för det första säger att öl passar till maten och för det andra bjuder på det så är folk mycket mer benägna att pröva något nytt. Kan man då pricka in en god öl till god mat och kanske få in en spännande anekdot om ölen eller ölstilen så har man ju praktiskt taget vunnit matchen innan man ens korkat upp flaskan. Om det så bara är en öl så är det ju en grund att bygga vidare på.

Att bjuda några vänner på en enkel ölprovning är ju varken jobbigt eller dyrt. För en eller två hundringar får man ett gediget startfält och en trevlig kväll. Jag tror inte man behöver göra det så pretentiöst heller. Ställ fram lite vitt bröd på bordet och säg att man kan äta det emellan om man vill, inte att man ska äta det emellan. Samma sak med anteckningar, det är ju trevligt om alla betygsätter ölen så man kan sammanfatta det i slutet men man ska väl inte tvinga alla att sitta och anteckna sina smakupplevelser.

Man ska väl också komma ihåg att alla inte vill bli påprackade en massa ny öl, precis som jag inte är särskilt sugen på att prata med Jehovas vittnen den dagen de plingar på dörren. Det tycker jag att man kan respektera och helt enkelt låta dem dricka sin Mariestads och låta dem tycka att det är finöl. Makrobryggerierna fyller också en funktion i ölkulturen. Vilka skulle vi annars älska att hata?

För mig var det ingen enskild öl som öppnade mina ögon och gjorde mig till ölnörd. Det har varit en stegvis process, men vissa öl har haft en större roll än andra under resans gång. Eftersom min pappa också är ölintresserad, om än inte på samma nivå som jag har hamnat på nuförtiden, så hade jag redan innan jag fick köpa egen öl förstått att de svenska fulölen inte är så mycket att ha. Redan som liten parvel tyckte jag att öl var kul. Vi har en bild från en flerfamiljsresa till Tjeckien där några vänner till pappa sitter med mig på ett café någonstans i Tyskland och jag halsar en alkoholfri öl som jag hade beställt helt själv. Då var jag sju-åtta år, det ska börjas i tid.

Från de sena tonåren, när jag fick en öl till maten emellanåt, minns jag framförallt tre öl: Aecht Schlenkerla Rauchbier Märzen samt Hell och Julöl från Jämtlands. Hell närmast hatade jag första gången, den var alldeles för besk för mina unga, ovana smaklökar. Men det var nog ändå den första ölen som gav mig en hint om smakbredden hos öl. Rauchbieren hade pappa fått av någon bekant, men han var inte särskilt sugen på att dricka den och nyfiken som jag var så ville jag såklart prova. Jag kan inte påstå att jag uppskattade den på samma sätt då som jag gör nu, men jag tyckte faktiskt att rökigheten var spännande och ganska gott. Jämtlands Julöls fylliga rostighet och fruktighet älskade jag dock från första klunken. Dessa två öl visade ju också på vilken smakbredd det fanns i öl och framförallt så gillade jag dessa nya smaker, vilket väckte min nyfikenhet att upptäcka vilka fler som fanns därute. Detta var omkring 5-6 år sen skulle jag tro, och för mig markerar dessa tre öl starten.

Ännu var jag inte gammal nog att gå på systemet själv och ölutbudet på Faluns krogar vid den här tiden var inte mycket att hänga i granen. Några godare öl fick man ju tag på ändå emellanåt, bland annat minns jag Brooklyn Lager som en riktigt grym öl, men det dröjde ändå tills det året jag gjorde lumpen innan några större steg i utvecklingen tog vid. Jag låg inne i Umeå och de första månaderna, när vi fortfarande var vettskrämda små soldater som fortfarande undrade vad vi egentligen gett oss in på, så vågade man knappt dricka lättöl till middagen. I samband med att de första månadernas grundutbildning tog slut och våren började smyga sig fram även på dessa nordliga breddgrader så vågade vi dock börja ta ut svängarna lite. Jag minns mycket väl en av de första gångerna som vi satt vid en park vid Umeälven och drack öl. Jag gav en hundring till en kompis som redan fyllt 20 och bad honom köpa lite blandade öl som han tyckte såg spännande och annorlunda ut. Han kom tillbaka med Saranac Black Forest, Baron Trenck, Punk IPA, Innis & Gunn och Åbro 1856 (den sista motiverade han med att jag minsann behövde något vanligt också). Alla dracks förstås varma direkt ur flaskan. Jag tror att detta är enda gången jag faktiskt har tyckt att Innis & Gunn är gott. Black Forest, med sin småsöta och mjuka karamelliga smak blev direkt en liten favorit och jag undrar fortfarande om jag skulle gilla den lika mycket nu som jag gjorde då. Troligen inte, men den håller ändå en speciell plats i mitt ölhjärta. Beska på punkens nivå var fortfarande för mycket för mig och inte blev det väl bättre av att den var varm.

Några veckor efter den kvällen fyllde jag 20 och började direkt utforska Systembolagets utbud noggrannare, framförallt de öl som kostade mellan 15 och 25 kronor, med vissa avstickare upp mot 30 kr flaskan, men aldrig över det. Mycket gott hittades den vägen, men inget som förändrade min syn på öl. Under sommaruppehållet i lumpen reste jag även ner till Tyskland och Holland. I Tyskland drack jag min första altbier. Jag minns inte vilken det var, men det var på en liten hårdrocksfestival mellan Dortmund och Düsseldorf där de serverade Warsteiner och denna altbier, kylda dessutom, för det mycket ringa priset av 1,5€. Denna altbier och historian bakom stilen och rivaliteten med kölsch var det som triggade ett intresse att få veta mer om öl och inte bara hur de smakade. På ett av vandrarhemmen jag bodde på under mina dagar i Holland hade de Duvel och Hoegaarden i baren. När jag var 18 hade jag köpt ett sexpack Falcon Weiss (folköl alltså). Det slutade med att jag hällde ut första glaset i vasken, gav bort resten till mina föräldrar och trodde att veteöl inte var min grej. Jag visste inte att Hoegaarden var en veteöl så jag prövade den och i och med den så kom veteölet i ny dager. Duvel i sin tur visade mig att starkare öl inte behöver smaka sprit och gjorde mig även mer nyfiken på belgisk öl.

Efter muck åkte jag till Nya Zeeland i några månader under våren 2009 för att hälsa på min syster som bodde där då och jag provade det mesta jag kom över. Jag kan väl inte påstå att det fanns jättemycket häftigt, men min nyfikenhet fick nya jaktmarker och det var nog i den vevan som jag äntligen lärde mig att uppskatta beskare öl i och med Mac’s Hop Rocker Pilsner och Three Boys IPA. Det var också då, när jag kunde dricka massa öl som inte fanns hemma i Sverige, som jag tyckte det var kul att börja skriva på internetforum och ölsidor om vad jag druckit. Speights i Dunedin var också det första bryggeriet jag besökte och det gjorde mig nyfiken på att veta mer om hur man egentligen gjorde öl.


När jag kom hem till den svenska sommaren, nästan luspank efter resan, lyckades jag ändå hitta pengar till att köpa min första bok om öl, The Brewmaster’s Table av Garrett Oliver. Hans medryckande och entusiastiska beskrivningar av hundratals öl och hur de kan kombineras med mat fångade mig totalt. Det är en ordentlig lunta men jag plöjde igenom den på bara några dagar. Boken blev en otroligt stor inspirationskälla och det som fick mig att gå från lite lagom ölintresserad till ölnörd och upptäcka alla de öl som fanns i boken men som jag inte smakat, samt att jag på allvar började intressera mig för att kombinera öl och mat.

Samma höst öppnade Pitcher’s i Falun och blev det första stället i Falun som hade något mer att erbjuda ett tiotal svenska, engelska och tjeckiska standardöl. Det var perfekt timing för mig som arbetslös och nybliven ölnörd, och med min ölkunskap som största merit lyckades jag få en anställning som bartender där. Jag kan inte påstå att det är särskilt glamoröst att vara bartender, men det var ändå häftigt att få jobba med sitt intresse även om jag visste att just den anställningen skulle bli kortvarig. Där drack jag min första geuze, från Boon, som jag gillade från första början, men i ärlighetens namn hade nog Olivers bok gjort att mina smaklökar redan hade halva inne. Allra viktigast var dock att jag fick åka med barchefen Taylan till SBWF den hösten som fackbesökare. Här gjorde jag mina sista två stora ölupptäckter. Den ena var Founder’s Double Trouble som var en total humleexplosion, jag minns att jag bara lyckades anteckna ”färskpressad humle” om den. Den andra var Kaggen. Oh, sweet memories. Det var 6 cl ren lycka som satte ribban för hur otroligt fantastiskt magiskt gott öl kan vara i sina bästa stunder. Dessa var i min mening de sista enskilda ölen som definierade utvecklingen av min ölpersonlighet. Självklart fortsätter den att utvecklas hela tiden, men nuförtiden sker det mer flytande, utan de stora hopp som beskrivits ovan.

Och nu sitter jag här och kunde inte vara gladare för att allt detta har hänt. Jag har haft många underbara upplevelser, träffat massor av trevliga människor, fått nya vänner och även fått lite jobb tack vare mitt ölintresse. Min flickvän träffade jag under en resa som jag kanske inte hade gjort om det inte vore för ölintresset. Visst tar det upp en ganska stor del av min tid, men någon hobby lär man ju ha. Ibland reflekterar jag också hur vettigt det är att ha en hobby som involverar att konsumera alkohol, men som någon lär ha sagt: ”Pick your poison”. Jag valde öl.

Så här i sista inlägget om mässan tänkte jag sammanfatta lite om några av de andra öl jag drack utöver de nya svenskarna. Först skulle jag dock vilja passa på att tacka mässgeneralen Richard Lindblad för ett trevligt arrangemang, samt förstås alla trevliga utställare, provningsledare och andra som arbetat med mässan och hjälpt till att göra den så bra. Visst finns det saker man kan göra ännu bättre till nästa år, till exempel vore det bra med fler och bättre möjligheter till glasskölj och dricksvatten och en möjlighet att köpa sin ölkuponger med kreditkort, men överlag är det en bra mässa som jag definitivt kommer försöka besöka nästa år också.

Vidare till ölsnacket då. I Nynäshamns monter fanns såväl ett tyskfat med ofiltrerad Landsort Lager som en cask med Bedarö Bitter som var torrhumlad med chinook och centennial. Den ofiltrerade Landsort tyckte jag hade en renare och fräschare smak än den buteljerade varianten, och det var nog också den stora skillnaden för Bedarön också. Inget revolutionerande, men en trevlig variation på deras trotjänare. Riktigt charmigt med de träbackar de hade ställt upp Bedaröflaskor i också!

Früh Kölsch fanns hos Brekeriet och är den enda kölschen som jag känner till som importeras till Sverige just nu (rätta mig gärna om jag har fel). Det är i vart fall den första kölsch jag smakat. Runda, rena och fräscha smaker med en lätt fruktighet och en lätt men tydlig avslutande beska. En sån där öl som sitter fint på en uteservering en varm sommarkväll.

Bödeln och Alkemisten

Hos Hantverksbryggeriet provade jag deras blåbärslambic Alkemisten, som jag har hört väldigt blandade ord om innan. Kanske har den behövt lite tid på sig för att lyfta, för jag tyckte den var riktigt sympatisk. Den ligger nästan och nosar på de bättre belgiska lambicerna i min mening, med funkig touch, balanserad syra, en lätt fruktighet och en aning av blåbär som gör den riktigt intressant, trots att jag egentligen inte är jätteförtjust i blåbär.

Hammenlind serverar Sthlm Syndrome

Sigtuna hade med sig sitt sista fat av Stockholm Syndrome. Det finns förstås fat ute i cirkulation fortfarande, bland annat finns ett påkopplat på O'Connors IPA-festival (om det inte hunnit ta slut redan) men Sigtuna har inga fler kvar nu. Lite väl lätt i doften för en DIPA, men det tar den igen i smaken som är en formidabel explosion av söt, exotisk frukt, framförallt tyckte jag mig känna ananas och mango. En aning spritig tyvärr, dock tycker jag om att beskan inte är tokhög utan är lite lättare men ligger kvar länge i gommen.

I Bishops Arms monter var det Eskilstuna Ölkulturs Linköpings Pale Ale som imponerade mest med sin talliga och fruktiga humlighet och hos Ängö Kvartersbryggeri visade man att de har en stabil grund att bygga vidare på genom bland annat Ljuva Livets ÄSB som känns typiskt engelsk, som jag för en gångs skull menar på ett bra sätt. Än når de inga höga höjder, men de har en hög lägstanivå för att vara så pass nyetablerade.

Alla fyra av Sierra Nevadas 30th Anniversary fanns att smaka på hos Wicked Wine, vilket jag inte kunde motstå trots priset. En liten skvätt av varje för en hundring fick jag till och det var det väl värt för att få prova dem. Rent smakmässigt tycker jag dock inte att de är värda de 399 kr per flaska som de har kostat på bolaget, i alla fall inte för oss som har en någorlunda normal ölbudget. Bra öl är det förstås, men jag inte placera dem i den absoluta toppen. Bäst av de fyra tyckte jag att den mörka barley winen Jack & Kens Ale var.

Eftermiddagen avslutades hos danskarna vid Elixir Wines monter. Alltid kul att få öva sin danska lite! Mest noterbart här var att Amager Colocof inte alls blivit särskilt lyckad utan mest kändes kemisk och luktade målarfärg samt att Raasted Rug IPA var den mest intressanta som prövades där, med smak av grapefrukt, råg och smått övermogen frukt.

Prisnivån hos danskarna går inte att klaga på

Återigen, bra jobbat Richard och alla som varit inblandade i Linköping Beer Expo!

Mitt i alla inlägg om Linköping Beer Expo klämmer jag in ett om veckans event i Uppsala också. Gabbe har nämligen ställt till med IPA-festival på O'Connors där det kommer finnas minst 12 IPA på fat hela veckan vad jag förstått, idag fanns det dock 15. Vad som var först ut ser ni på bilden, samt att Flying Dog Raging Bitch fanns på fat inne i Loyaltybaren. Andra fat kommer att kopplas på så fort någon av dessa tar slut. Bland andra så står Nögne Ö IPA och To Öl First Frontier IPA och väntar på att få kopplas på. 60 kr för 30 cl för alla fat-IPA är det som gäller, och det ska man ju inte klaga på.

Jag var bara förbi en snabbis och delade på Mohawks torrhumlade Extra IPA (som OC ska ha varit först i Sverige med) samt Dugges Never Mind the Bollox, mest för att de var de två jag inte provat alls förut. Dock skickades glasen friskt runt mellan oss vid bordet så det blev sippar av bra mycket mer. Ganska bra med folk för en måndag tycker jag, så uppenbarligen är detta något som drar lite folk. Får se om man hinner med något till besök innan fredag då jag åker till Falun, vore fint att titta förbi någon till dag och se om något mer kul kopplats på. Kul att sånt här händer i Uppsala också!

På ölmässor får man ju också en god möjlighet träffa bryggare och utställare och nosa upp lite nyheter och skvaller om vad som ligger i närmsta framtiden för dem. Bland de första montrarna jag svängde förbi var Brekeriet, en importör baserad i Skåne som startade för ungefär ett år sen. Hittills har de koncentrerat sig på sydsvenska marknaden men börjar nu kika på att expandera lite norrut och att vara med på Beer Expo var ett steg i detta. De fokuserar på europeiska mikrobryggerier och än så länge är det mest belgiskt men de har även Früh Kölsch som jag tror är den enda av sin stil i Sverige just nu.

Provsmakning av Früh Kölsch hos Brekeriet

Nynäshamn vågade inte avslöja mer än att Brännskär Brown Ale, som är slut i beställningssortimentet, är på gång igen och är förhoppningsvis klar att börja levereras igen i slutet av månaden. I Oppigårds monter stod Peter Högström, som varit med och tagit fram First Oak Aged Stout. Han och Jessica Heidrich stod också bakom KåtisBocken, en eisbock som vann SM i hembryggning för några år sen. Jag provade den tidigare i år och då smakade den snarare som en oud bruin och Peter sa att den hade gått åt det hållet redan efter några månader, som han misstänkte berodde på något fel med tapplinan när man buteljerade den. I Oppigårds kyl fanns även flaskor med deras Starkporter med en annorlunda etikett. Det visade sig att detta var etiketter gjorda för att uppfylla kraven på den amerikanska marknaden så att den kan exporteras dit. Tyvärr missade vi att få en bild på dem.

Peter Forss, grundare, och Mattias Hammenlind, bryggmästare

Efter att ha fått bekräftat från Peter på Sigtuna att Ace of Spades är tänkt att bli en serie öl som kommer att släppas under samma namn men med nya varianter varje gång så frågade jag bryggmästare Mattias Hammenlind om det fanns några planer för nästa AoS, och visst hade han redan tänkt på det. Detta var också första gången han avslöjar något om den. Det är tänkt att bli en imperial IPA, eller quadrupel-IPA till och med, som han ska försöka pressa upp över 20 %. Mattias har låtit sig inspireras av Dogfish Head 120 Minute IPA och även denna ska få koka i 120 minuter. Det ska bli väldigt kul att se vad Mattias kan koka ihop.

Glada miner hos Strömsholms

Strömsholms Brygghus kommer att installera flera nya tankar och når en årskapacitet på uppemot 700 000 liter, men första målet är att nå 150 000 liter om året inom något år så det blir en kostym att växa in i. Rent ölmässigt har man en tjeckisk pilsner och en veteöl på gång, samt att man ska brygga en öl till Arboga medeltidsvecka som troligen blir någon form av rököl. Det ska helst vara något traditionellt recept, men de var inte så sugna på att göra en öl utan humle och bara andra kryddor. Dessutom kommer en trimmad variant av Malakias i höst igen, det är nämligen tänkt att bli en årligt återkommande öl. Bland annat kommer man att använda en annan honung för att få mer ljungsötma i ölet. På SBWF i höst är det tänkt att man ska ha med några flaskor från förra året tillsammans med årets Malakias så att man kan prova dem mot varandra.

Upphällning av Hantverksbryggeriets Alkemisten

Hantverksbryggeriet avslöjade att deras blåbärslambic ska bryggas igen, dock ligger det ju i ölens natur att ta lite tid på sig att bli klar så vi får vänta lite på att den nya batchen är klar. Flaskor av den gamla batchen finns dock fortfarande kvar, så vi behöver inte gå utan den än. Även hantverksbryggeriet är också på väg att installera lite nya tankar och ökar kapaciteten till uppemot 100 000 liter om året. Ni som har varit ute i Europa och rest har säkert sett att deras öl har funnits på lite välsorterade ölbutiker i t ex Danmark och Holland. Men man har även exporterat lite öl till USA, nämligen keykegs med Kosacken, Munken och Baronen, sammanlagt omkring 3000 liter.

Alla Tiders Ängöl

En av de sista svenska mikrobryggarna jag svängde förbi var relativt nystartade Ängö Kvartersbryggeri som är baserat i Kalmar. De såg framemot sommaren, som blir deras första. De har sina öl på de två Systembolagen i Kalmar och redan nu säljer varje försändelse slut på bara några timmar och var spända på att se hur det kommer att gå i sommar.





På Slottskällan experimentbrygger man en supersaison. Det är en tweakad variant av nya bryggaren Maartens Saison du soleil levant som jag smakade på Belgofesten i Uppsala och som var mycket god då. Hoppas experimentbryggningen blir lyckad, svenska saisons är ju inte alltför vanliga.

Några blandade citat från dagen:
"Jag vill inte skotta drav när jag är 50"
-Mattias Hammenlind, på frågan vad han tyckte om att få nytt bryggverk

"Vi hissar seglen när det blåser medvind"
-Björn Falkeström, Oppigårds

"När jag pluggade i Uppsala brukade vi ligga och dricka Löwenbrau bakom slottet på soliga sommardagar"
-Björn igen, Avd. Tiderna förändras, och vi med dem

"Dit glas er jo tomt. Hvorfor?"
-Hört hos Elixir Wines. Dansk attityd > Svensk attityd

Foto & redigering: Amaru Ubillus, Foto: Esbjörn Anteskog

Mitt huvudfokus under mitt besök på Beer Expo var de svenska mikrobryggarna som fanns på plats. En del av dem hade lite nya öl med sig och det här inlägget koncentrerar sig på dessa. Den första ölen jag fick ett smakprov av var just en sådan, nämligen en pilsner från nya Linköpingsbryggeriet Roel. De kommer att brygga öl med tjeckisk inriktning även i fortsättningen är tanken, men det ska inte begränsa dem från att göra t ex julöl. Såvitt jag vet är Roel det enda mikrobryggeri i Sverige med en kvinnlig bryggmästare (då räknar jag alltså inte Jessica Heidrich). Kul att det kommer in fler kvinnor i branschen! Själva ölet var gott, fräsch och lättdrucket, precis som en pilsner ska vara.

Bryggmästare Carmen Roel (t.h.) med sin lillasyster

Hos Nils Oscar kunde man få smaka på två nya öl: årets Kalaspåsköl (som dock gick under namnet Våröl) samt Rökporter som legat 36 månader på ekfat. Kalaspåsköl är kraftigt maltig med smak av fullkornsbröd, karamell och med en humlegiva som ger ölet karaktär utan att ta över. Mycket torr avslutning med en sakta avklingande efterbeska. Den ekfatslagrade rökportern var en speciell bekantskap. Man hade lite halvt glömt bort det fatet och när man sen kom på det och provade lite så hade det surnat något och man lämnade det ytterligare för att se om det skulle bli nå bättre, och det visade sig att det gick både upp och ner. Nyligen hade man dock tyckt att det nått en topp och då bestämde man sig helt enkelt för att det var färdigt. En komplex blandning av choklad, rök och sura bär mötte näsan och jag visste inte riktigt vad jag tyckte, men efter en klunk hade jag bestämt för att det minsann var rätt gott. I eftersmaken kom sedan en behaglig beska och blandade sig med syran.

Kalaspåsköl 2011

Oppigårds hade med sig de relativt nya Pale Summer Ale och Drakens IPA, samt helt nya First Oak Aged Stout. 16:e maj kommer Pale Summer Ale i Systembolagets sommarsläpp och den kommer bli ett av två ”husöl” för mig i sommar. Vill man dricka den redan nu så har den dykt upp på fat på krogarna. Den är humlad med Chinook, Cascade och Pacific Gem och ger en god humledos med mycket gräs och grapefrukt och efterbeskan hänger kvar länge i gommen. Drakens IPA är vinnarölet från hembryggar-SM 2010, brygd av Rick Lindqvist, Tomas Lundqvist och Magnus Alström. Traditionen trogen får vinnarna göra sin öl på ett svenskt mikrobryggeri och liksom förra året valdes Oppigårds. Förhoppningsvis kommer denna att dyka upp i ett nyhetssläpp på Systembolaget i en inte allt för avlägsen framtid, men även den finns ute på fat för den som inte vill vänta. Så var det då First Oak Aged Stout, som har bryggts i samarbete med den mycket erfarne hembryggaren Peter Högström. Detta är inte första gången Peter och Oppigårds samarbetar, Peter var nämligen mannen bakom InWit som vann hembryggar-SM 2009 och sedan brygdes på Oppigårds. Denna imperial stout har lagrats på tank med tillsatta ekkuber och eken har definitivt gett karaktär om ölet. Förutom eken noterade jag även mörk frukt, choklad och lite kaffe, som ju låter klassiskt imperial stoutigt, men jag tyckte att det var annorlunda mot de ekade imperial stouts jag provat förut. Den har också en tydlig bitterhet men jag upplevde den inte som humlig. En stabil och bra imperial stout och även om den inte når den absoluta toppen visar Oppigårds att de behärskar mörk bira också.

Peter Högström var på plats i Oppigårds monter

I Sigtunas monter serverades deras nya Summer IPA, som torrhumlats med den nya zeeländska humlesorten Riwaka. Liksom Pale Summer Ale kommer i Systembolagets sommarsläpp den 16:e maj. Fatet som serverades på Beer Expo hade tappats dagen innan och var dessutom ofiltrerat. Förutsatt att den filtrerade flaskvarianten som kommer till bolaget är någorlunda i närheten av detta så kommer det bli den andra ”husölen” för mig i sommar, för det här var riktigt, riktigt gott. Jag vill gå så långt som att säga att det var det bästa av de 30 olika öl jag smakade under mässan och det kommer dessutom passa perfekt i sommarvärmen. Summer IPA bjuder på en rejäl, fräsch fruktighet som tyglas av lite härliga grapefrukttoner. Här har man verkligen satsat på humlearomen, och lyckats riktigt bra med det, samtidigt som man dragit ner lite på bitterheten vilket gör det riktigt behagligt att dricka. Bra jobbat Sigtuna!

Bryggmästare Mattias Hammenlind (t.h.)

Hos relativt nystartade Ängö Kvartersbryggeri fanns deras nya Munkens Pale Ale, som är deras blott sjätte öl på marknaden. Jag missade att fråga vad man har använt för humlesorter, men den känns klart europeisk med trevliga gräsiga och örtiga smaker. En god pale ale som i mitt tycke är deras bästa öl hittills.

Utöver dessa så hade de flesta bryggerier även med sig sina påsköl samt att Slottskällan hade med sig nygamla London Fog (den ofiltrerade varianten av London) och Svart. London Fog har jag fått möjlighet att prova på bryggeriet och den är en fin ESB med lite fräschare karaktär än t ex stilsättaren Fuller’s ESB, utan att för den sakens skull tappa fokusen på malten. Jag tycker den påminner lite om Southern Tier Harvest Ale faktiskt. Sigtuna hade också några provbrygder med sig som jag inte hann med att prova, men det var åtminstone en rököl och en veteöl som jag hört gott om från de som provat dem.

Förutom dessa nya öl så provade jag även en del annat svenskt, och ett fåtal exklusiva amerikanare och danskar. Mer om dessa, samt om alla nyheter och skvaller jag snappade upp kommer i senare inlägg om mässan.

Foto: Amaru Ubillus

Lördagens första pass är över och det blir också det enda passet för mig då jag lovat bort mig på annat när jag för en gångs skull är i de här trakterna. Fem timmar räckte dock gott och väl för att hinna med det jag ville hinna med. Det första som hände efter att vi lämnat av jackorna i garderoben strax efter klockan 12 var att jag gjorde en liten intervju med mässgeneralen Richard Lindblad innan han fick alltför för mycket att stå i.

Han berättade att han varit lite nojig inför fredagen då de endast hade sålt 350 förköpsbiljetter till det passet, men det visade sig bli lyckat ändå med närmare 500 besökare, som var alldeles lagom för att det ändå skulle bli luftigt och besökarna hade verkat mycket nöjda. Till lördagens första pass hade 450 förköpsbiljetter sålts och till kvällspasset hade 800 biljetter sålts. Jag tyckte att det var en alldeles lagom folkmängd under hela eftermiddagspasset. Man slapp trängas, fick lite tid att prata med bryggare och utställare och lokalen kändes ändå relativt luftig.

Intervju med en mässgeneral. Foto: Amaru Ubillus

Idén om Beer Expo föddes när Richard pratade med sin pappa Kenneth, som anordnar Whisky Expo i Linköping. Pappa Kenneth tyckte att Richard med sitt ölintresse kanske kunde arrangera en ölmässa. Richard trodde först att han skämtade, men förra året blev det alltså verklighet och festivalen har växt ytterligare i årets upplaga. Grundtanken med festivalen är att alla ska ha möjlighet att få ställa ut med sina öl, även de allra minsta bryggerierna. Därför tar Richard ut så låga avgifter som han kan för att låta utställare sätta upp en monter och alla intäkter från deras försäljning för de behålla själva. På så sätt kan t ex Ängö delta på samma villkor som t ex Nils Oscar.

På frågan om vilken utställare eller provningsledare som han var mest nöjd med att ha fått med i år så svarade han diplomatiskt med att han var jättenöjd över alla och allra mest var nöjd över den fina bredd som Beer Expo erbjuder i år. Förra året anordnades alla provningar i hans regi på något sätt (även om inte han var provningsledare) men i år fanns det även provningar som anordnades av andra, t ex BrewDogprovningarna, och detta var han också mycket nöjd med.

Avslutningsvis pratade vi kort om kombinationer av öl och mat och Richards favoritkombination var en välgjord men enkel veteöl tillsammans med en lättare fiskgryta med rena smaker. Det kan man ju hålla med om att det inte låter helt fel.

Detta är en fortsättning på en intervju med Peter Forss från Sigtuna Brygghus. Läs del 1 här.

En annan liten grej var att man kikat på olika modeller av 33cl-flaskor att buteljera på. Först tyckte man att longneckflaskor, som t ex Oppigårds och Slottskällan använder, skulle passa bra men så var det någon finurlig rackare på bryggeriet som kom på att man inte kunde ställa två sådana pallar på varandra i en långtradare. Därför skulle det innebära att distributionskostnaderna skulle bli omkring 90 000 kr högre per år jämfört med en flaskmodell som man kunde ställa två pallar ovanpå varandra med. En sådan besparing är ju som ni förstår betydande för ett mindre företag. Modellen man sedan beslutade sig för är den flasktypen som Ace of Spades buteljerades på.

Ekonomiskt sett så var Peter mycket glad över att Sigtuna skulle presentera en betydande vinst på den kommande bolagsstämman, efter att ha gått i förlust varje år förutom de första två. Att man går med vinst löser förstås inte alla ens ekonomiska problem. Likviditeten (betalningsförmågan) kunde vara lite strulig ibland. Som ett exempel tog Peter upp kostnaden för att köpa malt. När man beställer malten så tar det ju dels ett tag innan den levereras, sen tar det ett tag innan man använt all malt i bryggningen, sedan ska ölen jäsas ut och lagras en period och slutligen säljas, så det kan ta ett tag innan man får igen pengarna man lagt ut på malten. Peter menade också att likviditeten blev ett större problem ju mer man växte eftersom man då behöver ligga ute med större summor hela tiden. Även här var samarbetet med Galatea positivt eftersom de inte hade några problem att gå in och lägga en förskottsbetalning på en batch av St Eriks.

Jag var lite nyfiken på hur det gick till med de kontraktsbryggningarna, obevandrad i ämnet som jag är. Kommer Stefan och Jessica till bryggeriet varje gång det ska bryggas av deras öl? Nejdå, de brukar bara vara med de första bryggningarna för att presentera och köra in sina recept, sen är det Sigtunas bryggare som sköter bryggningen av deras öl. Testbryggningarna skedde på andra ställen, dock skulle det ges lite bättre möjligheter för dem att testbrygga nya öl hos Sigtuna i och med att det gamla, lite mindre bryggeriet blir lite mer tillgängligt när det nya bryggeriet kommer igång.

Vi pratade lite kort om svenska bryggeriers internetliv och hur Peter såg på saken. Han tyckte att Facebook blivit ett väldigt bra sätt att nå ut till de som är intresserade. Även om det inte alltid är så mycket stoff man kommer med så är det flera tusen som läser deras uppdateringar. Överhuvudtaget så var Peter väl medveten om att mycket informationsförmedling sker över internet nuförtiden och jag måste säga att de är ett föredöme på att använda sig av detta. Lite på samma spår så nämnde jag även att det skulle vara kul om vi nästa vår kunde köra en ölbloggarträff likt den vi nyligen hade på Slottskällan och Peter var mycket positiv till det. Senare i samtalet refererade han till det som om det redan var bestämt att vi skulle ordna det.

Det var nog alla intressanta delar som jag minns av samtalet. Peter kommer jag dock träffa igen om bara någon timme. Jag har nämligen inte provat Stockholm Syndrome så jag kommer definitivt svänga förbi Sigtunas monter på Beer Expo. Mindre än en timme kvar. Nu kör vi!

Igår upptäckte jag att jag hade över en timmes bytestid i Stockholm på väg till Linköping idag, trots att jag kunde tagit ett senare tåg från Uppsala och fått 17 minuters bytestid men SJ's bokningssida tyckte väl att det var för kort bytestid. Igår svor jag över att SJ rånat mig på en timmes välbehövlig sömn, men idag är jag bara glad över att det blev så. På Stockholm central sprang jag nämligen in i Peter Forss, grundare och delägare i Sigtuna Brygghus, som också hade över en timme på sig, så vi satte oss ner över en kaffe (den enda kaffen drack Peter, jag har inte insett kaffets storhet än) och pratade om allt mellan himmel och jord i bryggeribranschen. Så nu har jag en tvåtimmarstågresa på mig att sammanfatta lite av samtalet, sen är det dags för Beer Expo.

Vi pratade lite om Galateas uppköp av 35 % av företaget och allt positivt det bär med sig. För det första har det gett Sigtuna pengar och likviditet till att bygga det nya bryggeri som är på gång att tas i bruk under våren och sommaren. Det betyder också att man får Galatea som säljare, vilket innebär fler säljkanaler och därmed bättre möjligheter att växa. Galatea har dock inte viljat ha ensamrätt på försäljning av Sigtunas produkter, utan Brill som sålde deras öl innan får fortsätta med det. Man får också tillgång till Galateas egna logistikföretag KGA vilket innebär mycket lägre kostnader för distribution.

Mer ölmässigt så betyder det också att Galatea kör en del St Eriks hos Sigtuna, men vad Peter visste fanns ingen tanke om att flytta över den produktion som St Eriks idag har på Slottskällan, utan man behåller den och sätter in nya produkter hos Sigtuna. Peter trodde inte heller att detta skulle innebära att Wicked Wines Mohawkserie skulle få lov att flytta ut, vilket jag också fått höra tidigare av en Galateasäljare.

När bryggeriet startades så hyrde man en del av större lokal, där man satte upp en vägg för att avdela lokalen mellan bryggeriet och det företag som bedrev verksamhet i den andra delen. När sedan det andra företaget flyttade ut så hyrde Sigtuna helt enkelt den delen av lokalen också, satte upp en dörr i skiljeväggen och installerade sitt nya bryggeri i den andra delen. I det nya bryggeriet beräknar man att kunna brygga mellan 800 000 och 1 300 000 liter om året, dock trodde Peter att dessa beräkningar var något försiktiga. Jämförelsevis så trodde man sig från början kunna brygga 100 000 liter om året i det gamla bryggeriet, men har kommit upp i omkring 250 000 liter om året där. Förutom att kapaciteten ökas så är utrustningen också modernare vilket kommer ge förutsättningar för en högre och jämnare kvalitet.

Det gamla bryggeriet kommer dock inte försvinna. Det nya bryggeriet kommer framförallt vara till för volymprodukterna som t ex East River Lager och Extra Sigtuna Bitter, medan man i det gamla bryggeriet kan köra smalare produkter och specialutgåvor i stil med t ex Ace of Spades. De nya lagertankarna ska precis tas i bruk medan det nya, större bryggverket skulle börja köras framåt sommaren. Bryggmästaren Mattias Hammenlind skulle dock få börja "torrköra" det strax för att se hur det funkar.

Just Ace of Spades är tänkt att bli en återkommande serie med öl. Det är tänkt att nya öl ska komma ut under det namnet lite emellanåt, och att det hela tiden blir nya sorters öl där Mattias får gå loss ordentligt. Än så länge är dock ingen ny Ace of Spades brygd, Mattias har helt enkelt inte haft tid. Man brygger nämligen för fullt för att hinna med att leverera till efterfrågan och dessutom är det mycket att göra med det nya bryggeriet samtidigt. De sista flaskorna av den första omgången Ace of Spades kommer att säljas på just Beer Expo. Även det sista fatet Stockholm Syndrome har de tagit med sig.

Stockholm Syndrome är för övrigt ett samarbetsöl med Anders Kissmeyer, och vi funderade på om det inte kunde vara så att det var det första samarbetsölet mellan ett svenskt bryggeri och en utländsk bryggare. Vi kunde i alla fall inte komma på några andra på rak arm. Känner du till något? Peter avslöjade också att en liten dröm var att få göra ett samarbetsöl med Garrett Oliver från Brooklyn Brewery (som också skrivit den eminenta boken The Brewmaster's Table om öl och mat) och att han börjat dra i lite trådar för att få det att hända. Det låter sjukt spännande så jag håller tummarna för att det blir verklighet!


Fortsättning följer strax...

Utan jästfällning

För en vecka sen kom det fyra nya ekologiska öl till Systembolaget. Dels påskölen Blåkulla, och dels tre stycken till ordinarie sortimentet i form av Arboga Ekologisk, Black Isle Goldeneye och så Schneider Weisse Mein Grünes Tap 4, även känd som deras Edel-Weissen och det öl som detta inlägg handlar om. Det är en tysk veteöl i klassisk hefeweizenstil från det anrika bryggeriet G. Schneider & Son som dessutom står bakom bland andra Aventinus.

Med jästfällning

Bara som en kul grej noterade jag färgskillnaden mellan ölet när det är försiktigt upphällt och när bottensatsen, på traditionellt hefeweizenserveringsmaner, blivit upplöst i den sista slatten i flaskan och tillsatt till glaset. Det är ju en smakfråga om man vill ha sina veteöl med eller utan bottensatsen men jag föredrar i alla fall mina med den då jag tycker den ger lite fylligare smak och utan den tycker jag att det kan bli lite väl tunnt.


Veteöl är ju en riktigt klassisk matölsstil som går bra till en mängd olika rätter av det något lättare slaget. Ikväll slog jag till på lite fläskkotlett, som jag marinerade i olja, soya, vitlök, salt, peppar och lite rosmarin (i brist på salvia som jag annars tycker passar bättre till fläsk) och sedan bara stekte på i stekpanna. Egentligen tycker jag att fläskkotletter gör sig bäst på grillen, men det är ännu lite väl tidigt på året för det. Till det körde jag lite ugnsrostad potatis, rödbeta och lök, precis som när jag provade Blåkulla med lammrostbiff alltså.

Lite på gränsen att veteölet kunde hantera den här rätten faktiskt, men i slutändan gick det ändå. Den ligger ändå på 6,2 % och jag tror att den där extra procenten jämfört med de flesta andra tyska veteöl vi har på bolaget var det som gav den tillräckligt med kraft för att klara av uppgiften. Det är egentligen inga direkta harmonier som gör att det funkar utan snarare att veteölet är friskt och fräscht utan att bli för tunt för maten. Vill man inte ha veteöl till liknande mat kan man istället med fördel satsa på andra tyska stilar som t ex rauchbier, altbier eller varför inte en hederlig tysk pils.

Vill man å andra sidan gärna ha veteölet till mat men inte är sugen på fläskkotlett så lär det passa till en uppsjö av fiskrätter och även många andra fläskrätter. Det lär kunna hantera lite krydda, så länge inte anrättningen av fisken eller fläsket blir alltför tung. Det bör även passa finfint till en god getostsallad där dess syrliga toner kan hitta en fin harmoni.

2*Micke B, 2*Johan och en enda Mattias samlades hos den sistnämnda i tisdags för en ny provning, där uppställningen bestod av en salig blandning av USA-importer, Danmarksimporter, nyheter från Systembolaget och annat smått och gott. Den ena Micke B har redan skrivit några rader om det på sin nystartade blogg Sour and Hops (och han var också med och skrev lite på bloggen om San Francisco Beer Week). Finns lite fina bilder där också. Jag tog bara en bild på hela kvällen och jag måste ha varit lite darrig på handen vid det laget för den var lite väl suddig för att ens vara kul att lägga upp här.

Vi mjukstartade med Brewdog 5 AM Saint samt tre öl från Hantverksbryggeriet, nämligen Bödeln, Sotarn och Munken. 5 AM Saint var en relativt trevlig amber ale med gott om humle och karamell, som lär sitta fint när vårsolen värmer lite mer. Hantverksbryggeriets öl var inget för mig, men jag kanske inte riktigt passar in i deras målgrupp heller som nog är lite mer anglofil med vissa belgiska inslag. Dock måste jag säga att deras Baronen, med något år på nacken, är riktigt fin. Ytterligare en svenneöl hann vi med i form av Nils Oscar Hop Yard IPA, som jag verkligen gillade. Hoppas det blir bra rull på den på bolaget så det inte står massa trötta flaskor på hyllorna om några månader, för det är i sommar som jag verkligen kommer vilja ha den här ölen färsk och på topp. Med sin fruktiga och bäriga humlighet kommer den vara kanon som sommaröl.

Efter den svenskheatet tog vi oss över Atlanten och drog tre amerikanare. Först Black Adder IBA från Buckbean, inget mindre än en svart-IPA på burk. Dessutom en budgetvariant med en etikett fastlimmad på burken istället för ett tryck. Särskilt god var den tyvärr inte, jag kände mest bara en massa nymalen svartpeppar och började fundera på om man kunde använda den som pepparspray. Den andra svart-IPAn var däremot riktigt fin, Southern Tier Iniquity. Härlig mörk fruktighet, en liten dos humle och lite nötter. Den tredje amerikanaren i denna trio var nog en av kvällens bästa öl, om inte det bästa. Det var inget mindre än Ballast Point Victory at Sea, en imperial porter med kaffe och vanilj. Just kaffe och vanilj fanns i mängder, tillsammans med choklad och lite högre alkoholer. Väldigt kraftigt men också väldigt lättdrucket!

Vi skrapade fram ttre suröl i form av Drie Fonteinen Oude Geuze Vintage 2006, Amager Dicentra Cucullaria och Nögne Ö Tyttebär. Vintagen hade sjyst funk och syra men också en, för att vara en geuze, ganska påtaglig sötma som jag dock tyckte var ganska trevlig. Mycket bra lambic! Tyttebär exploderade nästan ut ur flaskan vid öppning men vi lyckades ändå rädda det mesta. Skum men ändå trevlig smak av linement, lingon, trä och lingonris. Dicentra Cucullaria var lite bättre än sist jag provade den men fortfarande inte riktigt min grej.

Två barley wines stod på tur, en i engelsk stil och en i ärkeamerikansk stil. Herslev Mjölner 2007 hade en härlig, djup och intensiv fruktighet utan att bli alltför söt. En aning spritit måhända, men det gav mestadels bara en fin värmande känsla och var inte särskilt störande. Green Flash Barley Wine hade en helt annan karaktär med tokmycket bitterhumle ovanpå sin fruktighet. Jag jämför nog alla amerikanska barley wines med Bigfoot och den här nådde inte riktigt upp dit, men vill man ha en bitterkick är detta inget dumt alternativ.

Vi avslutade med Infinium och Mikkeller Beer Geek Bacon. Infinium var väl ungefär så medelmåttig som jag förväntat mig, men man kan i alla fall lugnt säga att de gjort ett bra jobb med att dölja de 10,5 % den har. Baconölet (som vad jag vet inte innehåller riktigt bacon) saknade de där tonerna av rökt kött och hade istället mer majbrasestuk på rökigheten, som var väldigt påtaglig. Sen gled vi ner på OC där jag körde en provbricka med lite fatöl, de fem jag valde var Nynäshamns Pickla Pils, Crooked Moon True Rebel, Raasted Cascade IPA, Black Rooster Stout och Djävlebryg Gudelös. En fin skara öl att avsluta kvällen med må jag säga!

Nästa vecka kör O'Connors IPA-festival med massor av IPA på fat. Minst tolv olika IPA kommer vara påkopplade samtidigt. Dessutom har Gambrinus påskölsprovning nästa helg, så vi tar det lugnt med egna provningar en stund nu, men en eller annan IPA på fat lär ju slinka ner i veckan. Jag har dessutom inte hunnit förbi Systembolaget för att kolla in nyheterna i fasta sortimentet än, så det finns ju lite att göra i veckan. Allra närmast väntar dock Beer Expo i Linköping på lördag, som jag ser framemot ruggigt mycket. Jätteeventuellt blir det någon form av livebloggande därifrån, men troligen hinner jag inte med det.

Det har ju nästan varit lynchstämning på vissa ställen kring släppet av Cheap Thrills, men osäkerheten och okunskapen har också flödat vilt så jag har skaffat lite svar så att vi kanske kan ha en lite mer sansad debatt. Egentligen är det ganska enkelt. Systembolaget är ett monopol och kan inte själva säga nej till en produkt för att de finner den olämplig. Märkesneutralitet gäller även i detta avseende och det är även reglerat genom EU hur ett monopol får bete sig. En del av er kanske minns att de vägrade sälja alkoläsk i början av 90-talet men blev sedan tvungna att ändå göra det på grund av ovanstående anledning.

Dock så måste produkter ändå följa svensk lag och det är där det börjar komma in en del restriktioner. Framförallt är det marknadsföringslagen, alkohollagen och konsumentverkets föreskrifter för marknadsföring av alkoholhaltiga drycker som är aktuella. Att Founder's Breakfast Stout återkallades förra året berodde ju på att det strider mot alkohollagen att skildra barn och ungdomar i marknadsföring av alkohol. Det var alltså inte Systembolagets eget påhitt, de följde bara lagen. Även i fallet med Ocean Glenn no 5, som fick trycka om sina etiketter så att det inte stod "Kamraterna" med stort K. Detta beror att man inte får koppla alkoholprodukter till sport (K:et i IFK Göteborg står för just Kamraterna, och det är också ett av klubbens smeknamn). Glenn no 5 är inte det enda öl som fallit på detta. Jag har också för mig att det var en liten tvist huruvida Agwa de Bolivia, en likör med bland annat kokablad i, skulle få lanseras i Systembolagets beställningssortiment men jag vet inte hur det gick med det till slut.

De anser inte att Cheap Thrills bryter mot någon lag och därför skulle de inte heller kunna stoppa en lansering av den. Många, däribland jag själv skulle jag tro, har åberopat policys osv i jakten på att stoppa Cheap Thrills men de har alltså inget med produktlanseringar att göra på det viset. Systembolaget verkar alltså inte ha gjort något fel i detta. Att maila dem och klaga kommer därför inte vara särskilt produktivt skulle jag tro, däremot kan man ju höra av sig till Spendrups och uttrycka sitt missnöje över produkten och kanske också höra av sig till alkoholgranskningsmannen och/eller konsumentverket och be dem granska Cheap Thrills.

Angående ryktena om att Flying Dogs öl skulle ha stoppats från lansering så har jag frågat chefen för Systembolagets inköpare om detta och han kände inte till det, men medgav att det kunde ha hänt innan han började jobba på inköpsavdelningen för tre år sen. Han påpekade också att konsumentverket ändrade sina föreskrifter om saklig information för två år sen och det skulle eventuellt kunna vara så att citatet "Good people drink good beer" inte var okej innan ändringarna. Med gällande lagar och föreskrifter verkar det dock inte vara något problem med varken Flying Dogs tagline "Good people drink good beer" eller Cheap Thrills ariant, "Good beer for good people".

Jag hoppas att det gav lite svar till er, det har det i alla fall gjort för mig. Nu tänker jag sluta gnälla på Cheap Thrills och istället lägga min ölenergi på att stödja hantverksöl istället.

Jag har gjort ett litet experiment för att testa om relativt stora temperaturskiftningar under dygnet får effekt på ett öl på en veckas tid. Två likadana öl, ett har stått i kylen i veckan och ett har jag varje morgon lagt på mitt element och varje kväll lagt in i kylen, under hela veckan. Det börjar bli lite tjatigt, men ölet jag kör med är Oppigårds Amarillo, helt enkelt för att jag ändå hade några flaskor kvar hemma.

Ölen blindprovas genom att jag märkt glasen på undersidan av glasfoten så att jag inte kan se vilket som är vilket utan att kolla under glasen. Jag har blandat runt glasen så att jag glömt bort vilket glas som innehöll vilket öl.

Det ena ölet är helt klart och det andra är lätt disigt vilket man dock måste kolla noga för att upptäcka. Kollar man snabbt ser de identiska ut, även i skumbildning och hur snabbt det sjunker undan. Varken i doften eller smaken kan jag hitta några tydliga skillnader. Inte när det är kallt och nyupphällt i alla fall. När det har fått stå en liten stund så tycker jag nog att det disiga ölet möjligen har en något intensivare doft, men det känns som att det är inom felmarginalen ändå. Summa summarum så har det på en vecka inte märkts några skillnader på ett öl som förvarats i jämnt temperatur och ett öl som förvarats i starkt skiftande temperaturer över dygnet. För övrigt så var det något disiga ölet det som stått i kylskåpet hela veckan.

Jag drar dock inga större slutsatser av det här. På längre tid eller med andra öltyper så kan det kanske bli skillnader.

Nästa helg går Linköping Beer Expo av stapeln igen. Mässan arrangerades för första gången ifjol och det verkade vara mycket lyckat då. I år är det fler utställare och mässan har gått från en dag till två. Det verkar som Beer Expo är här för att stanna. Om du inte fixat biljett än så är det hög tid nu.

Jag kommer att åka ner på lördagen och gå på första passet och eventuellt också andra passet. En god vän till mig som bor i Norrköping ska också följa med, han är en duktig fotograf och ska ta bilder åt mig under mässan. Jag hoppas kunna komma med en omfattande rapportering och massor av bilder.

Alla utställare har inte hunnit uppdatera med vilka produkter de tar med än, men det ser redan väldigt spännande ut. Många svenska mikrobryggerier finns på plats och de flesta har dessutom med sig såväl nyheter som rariteter. Nils Oscar tar bland annat med sig en begränsad upplaga av Rökporter som lagrats på ekfat i 36 månader och Oppigårds tar med sig Pale Summer Ale samt fjolårets vinnare från hembryggar-SM, Drakens IPA, som bryggdes på Oppigårds tidigare i år. Hos Sigtuna ges sista chansen att smaka på Sveriges starkaste öl då de tar med sig deras sista flaskor av Ace of Spades och vi får också en smygtitt på deras nya sommar-IPA. Slottskällan bjuder upp till dans med Kloster från 2001, ofiltrerad Red Ale, de nygamla ölen London och Svart samt den halvnya Nelson. Helt nya bryggeriet Roel dyker också upp, och flera andra svenska bryggerier utöver de ovan nämnda.

Utöver allt det trevliga svenska så finns flertalet importörer på plats. Wicked Wine erbjuder bland annat de fyra ölen i Sierra Nevadas 30th Anniversary serie och såväl Elixir Wine som TWC bjuder på ett gäng danskar. Som väntat finns också Brill, Galatea, Great Brands, TOMP och Cask Sweden på plats, så får man nog av svenskt så finns det gott om spännande importerade öl att testa också.

Som om allt detta inte vore nog så erbjuds också en mängd provningar, bland annat så kommer upphovsmännen från Sveriges två största ölbloggar, Magnus från Ofiltrerat och Darren från BeerSweden att hålla i provningar under alla tre pass på mässan. Kolla in Beer Expos hemsida för en fullständig lista på provningar där det också finns mycket mer information om teman, provningsledare, tider och priser.

Man kommer alltså inte behöva gå törstig. Efter några besök på olika mässor har jag kommit fram till att jag får ut mest av ett besök om jag har en grundplan med gott om plats för lite improvisation och spontana infall. På Beer Expo är grundplanen att låta huvudfokus ligga på nya svenska öl och andra svenska öl som jag inte provat tidigare samt att förhoppningsvis få lite pratstunder med en bryggare eller två. Jag hoppas också få tag på mässgeneralen Richard Lindblad för en liten intervju. Som vanligt blir förstås det roligaste att snacka med alla andra besökare man stöter på. Så vilka fler är det som ska till Beer Expo? Droppa gärna en kommentar här så jag vet vilka jag ska hålla utkik efter.