För mig var det ingen enskild öl som öppnade mina ögon och gjorde mig till ölnörd. Det har varit en stegvis process, men vissa öl har haft en större roll än andra under resans gång. Eftersom min pappa också är ölintresserad, om än inte på samma nivå som jag har hamnat på nuförtiden, så hade jag redan innan jag fick köpa egen öl förstått att de svenska fulölen inte är så mycket att ha. Redan som liten parvel tyckte jag att öl var kul. Vi har en bild från en flerfamiljsresa till Tjeckien där några vänner till pappa sitter med mig på ett café någonstans i Tyskland och jag halsar en alkoholfri öl som jag hade beställt helt själv. Då var jag sju-åtta år, det ska börjas i tid.
Från de sena tonåren, när jag fick en öl till maten emellanåt, minns jag framförallt tre öl: Aecht Schlenkerla Rauchbier Märzen samt Hell och Julöl från Jämtlands. Hell närmast hatade jag första gången, den var alldeles för besk för mina unga, ovana smaklökar. Men det var nog ändå den första ölen som gav mig en hint om smakbredden hos öl. Rauchbieren hade pappa fått av någon bekant, men han var inte särskilt sugen på att dricka den och nyfiken som jag var så ville jag såklart prova. Jag kan inte påstå att jag uppskattade den på samma sätt då som jag gör nu, men jag tyckte faktiskt att rökigheten var spännande och ganska gott. Jämtlands Julöls fylliga rostighet och fruktighet älskade jag dock från första klunken. Dessa två öl visade ju också på vilken smakbredd det fanns i öl och framförallt så gillade jag dessa nya smaker, vilket väckte min nyfikenhet att upptäcka vilka fler som fanns därute. Detta var omkring 5-6 år sen skulle jag tro, och för mig markerar dessa tre öl starten.
Ännu var jag inte gammal nog att gå på systemet själv och ölutbudet på Faluns krogar vid den här tiden var inte mycket att hänga i granen. Några godare öl fick man ju tag på ändå emellanåt, bland annat minns jag Brooklyn Lager som en riktigt grym öl, men det dröjde ändå tills det året jag gjorde lumpen innan några större steg i utvecklingen tog vid. Jag låg inne i Umeå och de första månaderna, när vi fortfarande var vettskrämda små soldater som fortfarande undrade vad vi egentligen gett oss in på, så vågade man knappt dricka lättöl till middagen. I samband med att de första månadernas grundutbildning tog slut och våren började smyga sig fram även på dessa nordliga breddgrader så vågade vi dock börja ta ut svängarna lite. Jag minns mycket väl en av de första gångerna som vi satt vid en park vid Umeälven och drack öl. Jag gav en hundring till en kompis som redan fyllt 20 och bad honom köpa lite blandade öl som han tyckte såg spännande och annorlunda ut. Han kom tillbaka med Saranac Black Forest, Baron Trenck, Punk IPA, Innis & Gunn och Åbro 1856 (den sista motiverade han med att jag minsann behövde något vanligt också). Alla dracks förstås varma direkt ur flaskan. Jag tror att detta är enda gången jag faktiskt har tyckt att Innis & Gunn är gott. Black Forest, med sin småsöta och mjuka karamelliga smak blev direkt en liten favorit och jag undrar fortfarande om jag skulle gilla den lika mycket nu som jag gjorde då. Troligen inte, men den håller ändå en speciell plats i mitt ölhjärta. Beska på punkens nivå var fortfarande för mycket för mig och inte blev det väl bättre av att den var varm.
Några veckor efter den kvällen fyllde jag 20 och började direkt utforska Systembolagets utbud noggrannare, framförallt de öl som kostade mellan 15 och 25 kronor, med vissa avstickare upp mot 30 kr flaskan, men aldrig över det. Mycket gott hittades den vägen, men inget som förändrade min syn på öl. Under sommaruppehållet i lumpen reste jag även ner till Tyskland och Holland. I Tyskland drack jag min första altbier. Jag minns inte vilken det var, men det var på en liten hårdrocksfestival mellan Dortmund och Düsseldorf där de serverade Warsteiner och denna altbier, kylda dessutom, för det mycket ringa priset av 1,5€. Denna altbier och historian bakom stilen och rivaliteten med kölsch var det som triggade ett intresse att få veta mer om öl och inte bara hur de smakade. På ett av vandrarhemmen jag bodde på under mina dagar i Holland hade de Duvel och Hoegaarden i baren. När jag var 18 hade jag köpt ett sexpack Falcon Weiss (folköl alltså). Det slutade med att jag hällde ut första glaset i vasken, gav bort resten till mina föräldrar och trodde att veteöl inte var min grej. Jag visste inte att Hoegaarden var en veteöl så jag prövade den och i och med den så kom veteölet i ny dager. Duvel i sin tur visade mig att starkare öl inte behöver smaka sprit och gjorde mig även mer nyfiken på belgisk öl.
Efter muck åkte jag till Nya Zeeland i några månader under våren 2009 för att hälsa på min syster som bodde där då och jag provade det mesta jag kom över. Jag kan väl inte påstå att det fanns jättemycket häftigt, men min nyfikenhet fick nya jaktmarker och det var nog i den vevan som jag äntligen lärde mig att uppskatta beskare öl i och med Mac’s Hop Rocker Pilsner och Three Boys IPA. Det var också då, när jag kunde dricka massa öl som inte fanns hemma i Sverige, som jag tyckte det var kul att börja skriva på internetforum och ölsidor om vad jag druckit. Speights i Dunedin var också det första bryggeriet jag besökte och det gjorde mig nyfiken på att veta mer om hur man egentligen gjorde öl.
När jag kom hem till den svenska sommaren, nästan luspank efter resan, lyckades jag ändå hitta pengar till att köpa min första bok om öl, The Brewmaster’s Table av Garrett Oliver. Hans medryckande och entusiastiska beskrivningar av hundratals öl och hur de kan kombineras med mat fångade mig totalt. Det är en ordentlig lunta men jag plöjde igenom den på bara några dagar. Boken blev en otroligt stor inspirationskälla och det som fick mig att gå från lite lagom ölintresserad till ölnörd och upptäcka alla de öl som fanns i boken men som jag inte smakat, samt att jag på allvar började intressera mig för att kombinera öl och mat.
Samma höst öppnade Pitcher’s i Falun och blev det första stället i Falun som hade något mer att erbjuda ett tiotal svenska, engelska och tjeckiska standardöl. Det var perfekt timing för mig som arbetslös och nybliven ölnörd, och med min ölkunskap som största merit lyckades jag få en anställning som bartender där. Jag kan inte påstå att det är särskilt glamoröst att vara bartender, men det var ändå häftigt att få jobba med sitt intresse även om jag visste att just den anställningen skulle bli kortvarig. Där drack jag min första geuze, från Boon, som jag gillade från första början, men i ärlighetens namn hade nog Olivers bok gjort att mina smaklökar redan hade halva inne. Allra viktigast var dock att jag fick åka med barchefen Taylan till SBWF den hösten som fackbesökare. Här gjorde jag mina sista två stora ölupptäckter. Den ena var Founder’s Double Trouble som var en total humleexplosion, jag minns att jag bara lyckades anteckna ”färskpressad humle” om den. Den andra var Kaggen. Oh, sweet memories. Det var 6 cl ren lycka som satte ribban för hur otroligt fantastiskt magiskt gott öl kan vara i sina bästa stunder. Dessa var i min mening de sista enskilda ölen som definierade utvecklingen av min ölpersonlighet. Självklart fortsätter den att utvecklas hela tiden, men nuförtiden sker det mer flytande, utan de stora hopp som beskrivits ovan.
Och nu sitter jag här och kunde inte vara gladare för att allt detta har hänt. Jag har haft många underbara upplevelser, träffat massor av trevliga människor, fått nya vänner och även fått lite jobb tack vare mitt ölintresse. Min flickvän träffade jag under en resa som jag kanske inte hade gjort om det inte vore för ölintresset. Visst tar det upp en ganska stor del av min tid, men någon hobby lär man ju ha. Ibland reflekterar jag också hur vettigt det är att ha en hobby som involverar att konsumera alkohol, men som någon lär ha sagt: ”Pick your poison”. Jag valde öl.