Citra Weiss kändes som en bra idé men vi var rätt så överens om att det inte lyckades och att den inte nådde upp i samma klass som vanliga tyska veteöl. Vi gick raskt vidare på Vuur & Vlam, som jag hade tjuvstartat med till middagen innan jag åkte dit. Kan väl bara upprepa mig själv med att det är en väldigt kompetent IPA med mer fokus på arom än beska.
Vi gick vidare på två öl i stark belgisk stil, nämligen Pere Jacques och Mooi & Meedogenloos (man måste nog dricka upp en sådan innan man kan uttala namnet korrekt). Amerikanska tolkningar av belgiska öl tycker jag brukar kunna bli lite hit and miss men PJ överraskade oss positivt och var riktigt smarrig. Mattias hade tydligen redan köpt på sig en ny flaska. Härligt karamellig och bärig, lite som Rodenbach Vintage utan syran faktiskt. M&M kändes lite kladdig i doften men sken upp ordentligt i smaken med massor av choklad, torkad frukt och kryddig humle som också gav en fin besk avslutning.
Fortsatt mörkt och humligt blev det med Hophorn, där vi dessutom slängde in en flaska Amager Double Black IPA från ett tidigare släpp för att jämföra lite. Jag tror att alla hade druckit båda innan, men inte mot varandra. Åsikterna gick verkligen isär kring vilken som var bäst och varför, men jag föredrog i varje fall Hophorn som jag tycker har en bättre humleprofil.
Därefter åkte vi tillbaka till Belgien med Cuvee de Ranke, som är en mix av lambic och belgisk suröl och då tyckte vi förstås att det var passande att prova den mot en ren geuze och plockade fram en Lindemans Cuvee Rene. De Ranken luktade väldigt likt en geuze men i smaken var den sötare och nästan funkfri.
Det tyngsta artilleriet kom nu in i form av Hr Frederiksen Weasel Brunch och Hel & Verdoemnis Misto BA som provades mot varandra, och därefter den rökta Hemel & Aarde. Vissa likheter fanns helt klart mellan mixdansken och H&V Misto, men den förra hade också en tydlig humlig arom och bitterhet som Misto saknade, medan Misto var mycket rundare med tydligare bourbonkaraktär, lite kokos och en lätt, värmande spritighet. Hemel & Aarde var inte riktigt så rökig som förväntat utan nöjde sig med en försiktig, torvig rökighet som verkligen gick hem hos mig. Jag gillade verkligen samspelet mellan rökigheten och dess fruktiga chokladtoner.
Vi kände att vi inte riktigt ville säga tack och adjö här så Mattias fiskade fram en flaska Samuel Smith Imperial Stout som hade en betydligt mer engelsk framtoning med mer syltad frukt och en svag syrlighet. Bland de minst goda ölen denna måndagskväll, men det kan man ju inte skämmas för i det sällskapet.
Jag är riktigt glad att jag träffat det här gänget att dela lite rolig öl med. Något jag verkligen saknade i Falun var just andra ölintresserade personer i någorlunda samma ålder som mig själv.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar