Inlägg nr 100: Ingen vanligen sketen tisdag

Bloggen firar sitt hundrade inlägg i och med detta inlägg, och då känns det ju väldigt fint att inlägget handlar om en riktigt trevlig provning igår kväll. Vi var ett glatt gäng som samlades hemma hos Johan som tidigare drev bloggen Gjölen (som av en händelse så startades Portersteken dagen efter att det sista inlägget på Gjölen skrevs) för att prova lite öl. Innan hade jag dock tjuvstartat på O'Connors med en Mikkeller Green Gold på fat, med en underbart "grön" smak utan att bli rå eller opolerad. Under tiden tjuvstartade de andra provningen med hembrygden Children of the Hops, som jag tidigare skrivit om.

Provningen av kommersiella öl inleddes med Pliny the Elder - snacka om att gå ut hårt. Vi skojade lite innan om man kunde "taste the rare", dvs känna ovanligheten i smaken. Samtidigt hade vi ju läst Schnilles recension av samma öl, och denna flaska var från samma batch, så våra förväntningar hade väl dämpats något. Efter att ha smakat så var väl de flesta av oss beredda att hålla med Schnillegrabbarna, det vill säga bra öl men lever inte upp till sin hype. Trots att den bara var omkring en månad gammal kändes den inte alls så humlig som man kan förvänta sig från en topp-DIPA. Vi fortsatte raskt med Bell's Hopslam, som också bara var omkring en månad gammal. Lite samma sak här faktiskt, inte riktigt den humlekäftsmäll man förväntar sig, men gott var det förstås. Medan Pliny var mer åt grapefrukt- och tallbarshållet i sin humlighet så var Hopslam betydligt mer fruktig. Jag tror att alla var rätt så överens om att Hopslam var den bättre DIPAn av de två. Dock tycker jag att Green Gold var ännu bättre.

Sedan gick vi över på ännu tyngre grejer i form av Deschutes The Abyss, en imperial stout som är en blandning av bourbonfatlagrad och ekfatslagrad imperial stout. Riktigt bra öl där bourbonsmakerna inte tar över utan är i samspel med de övriga smakerna. Tungt, oljigt och riktigt gott! Vi följde upp med Goose Island Night Stalker med ungefär ett år på nacken. Detta är en ganska välhumlad imperial stout som jag prövade på SBWF i höstas. I denna flaska var dock inte särskilt mycket humlighet kvar men istället hade den utvecklat en trevlig portvinsaktig fruktighet. Väldigt len imperial stout och helt annorlunda mot Abyss. Sedan jämförde vi med en Bourbon County Stout '09, som ju är samma basöl som Night Stalker men istället för att torrhumla den som i Night Stalkern så har den legat på, ja just det, bourbonfat. Väldigt spritig i doften, men med en riktigt trevlig smak med skön bourbon och en grymt god mud pie.

En skvätt Snowblind Strong Ale som kom i julölssläppet för ett drygt år sen följde upp och här var det rätt mycket humle kvar trots åldern. Kul att prova! Sedan gick vi över på surisar, i form av Cantillon Vigneronne, Cantillon FouFone och 3 Fonteinen Schaerbeekse Kriek. De två Cantillonölen hade 5-6 år på nacken och hade ingen direkt fruktighet kvar utan var mer som geuze vid det här laget. Vigneronne var riktigt sur och jag vill nog påstå att det var bland de bästa spontanjästa öl jag druckit. Det drog ordentligt i kinderna av surheten och den typiska Cantillonfunken fanns i överflöd. FouFonen var lite mildare, mer finstämd och lite fruktigare och förstås mycket god den också. Krieken var också en upplevelse med väldigt mycket sura körsbär och inte riktigt så mycket mandelmassasmak som många andra kriekar har.

Efter surisarna styrde vi kosan ner till O'Connors där det blev imperial stouts för hela slanten. Först tog jag en Sandbacka Imperial Stout på fat, en riktigt tung pjäs på 12,2 % som var så kraftig att det nästan var jobbigt att dricka, men den gick förstås ner ändå. Fruktig och en rejäl dos mörk men söt choklad. Sedan delade vi på bombers av Southern Tier Mokah, Port Brewing Old Viscosity och Hoppin' Frog Boris. Mokah var en fullständig orgie i kaffe och varm choklad vilket nästan blev lite för mycket i längden. Gott i mindre mängder, som en efterrätt i sig. Här någonstans började alla smaker ta ut sin rätt på smaklökarna, för att inte tala om alkoholen, så någon riktigt bra utvärdering av Old Viscosity och Boris kan jag nog inte göra, men gott var det i alla fall. Sedan vinglade jag hemåt och somnade gott, men riktigt lika skönt var det inte att vakna i morse.

Fotograferingscredit till Gjölen-Johan! Tack för att jag får låna bilderna.

Jag får tacka alla inblandade för en riktigt trevlig kväll! När Pliny the Elder var bland de sämre (eller minst bra i alla fall) ölen under kvällen så vet man att man skämt bort sig med god öl.