Fusksatay med trappisttripel

Halvfabrikat, färdigmat och diverse pulvermixer som bara blandas med vätska är jag i allmänhet väldigt skeptisk mot och köper väldigt sällan. Jag vill göra min mat från grunden, med "riktiga" råvaror. Men det finns, som alltid, undantag och sataymixen från Ying är en sådan. Det var något vi lagade rätt ofta i min familj när jag var tonåring och som jag börjat köpa igen ibland på senaste tiden. Paketet består av ett marinadpulver och ett såspulver. Man tar helt enkelt kött, kyckling eller räkor i lagom mängd, häller på marinadpulvret och lite olja, rör runt och låter det stå en stund och sen tillaga i ugn eller på grillen. Personligen har jag bara provat med kyckling då jag tycker att satay i allmänhet är klart godast med kyckling. Såspulvret blandar man med en burk kokosmjölk och värmer, så får man en jordnöts- och kokossås med lite chilihetta i. Sen är det bara att koka lite ris till. Egentligen är det väl just den där såsen som jag tycker är så sjukt god.

Jag har prövat några gånger att laga sataykyckling efter recept istället, och det har väl visserligen blivit gott men inte så gott som såsen från det här såspulvret blir. Jag vill till och med påstå att dessa pulver ger en godare satay än flera olika varianter av satay jag ätit i Indonesien och Malaysia, dock slår det inte de allra bästa. Just de där allra bästa hittar man på de små gatuserveringarna och det allra bästa jag ätit var på en liten marknad i Kuala Lumpur som gjorde galet goda sataykycklingspett med en underbar jordnötssås till. Att det hela kostade några kronor per portion gjorde ju inte saken sämre. Dit drömmer jag mig mer än gärna tillbaka.

Satayknalle i KL

Nåväl, häromdagen fick jag för mig att göra en omgång "fusksatay" igen. Dessutom hade jag varit ute i Gränby och på bolaget där har de Chimay Vit på hylla, vilket de inte har inne i stan, så jag passade på att köpa en flaska. Tänkte att kombinationen kryddig kyckling och en tripel borde kunna funka så jag provade helt enkelt. Det hela funkade bra, då både tripeln och jordnötssåsen är lite söta och kryddiga och den belgiska fruktigheten passade väl in i smakarrangemanget. Ännu bättre hade det nog varit med en Westmalle Tripel, men det säger jag mest för att jag tycker att det är ett ännu bättre öl än Chimays variant. Överlag kan ljusa belgare, alltså stilar som t ex blonde, tripel och saison, ofta gå väldigt bra ihop med lite kryddig sydostasiatisk mat, lite på samma grunder som IPA går bra med samma mat. En avgörande skillnad mellan dessa stilar är ju beskan, som kan vara ett riskmoment men som också kan höja kombinationen ett extra snäpp när det faller väl ut.

Nä, nu är det dags att ta sig in till stan och se om tågen klarar av snöstormen så att jag kan ta mig till Stockholm för middag och ölprovning ikväll. Ryktas om god mat och grymma öl.