East Kent vs Styrian

Igår provade jag Mohawk vs Amarillo mot Oppigårds Amarillo i en något seg uppgörelse. Sedan dess har Björn på Oppigårds bekräftat att den Amarillo jag hade var buteljerad i början av november, samt att om man nu beställer Oppigårds Amarillo så bör man få av den senaste batchen som buteljerades för mindre än en månad sen. Stefan "Mr Mohawk" Gustavsson har berättat för mig att Mohawk vs Amarillo bryggdes i december och buteljerad i januari. Troligen fick jag en dålig flaska, så jag ska se om jag kan få reklamera den på Systembolaget och byta mot en ny. Eftersom jag dessutom just beställde en ny låda Oppigårds Amarillo via Systembolagets eminenta e-beställning så ser jag framemot en returmatch med bra och färska öl om en vecka.

Hursomhelst, det här inlägget ska istället handla om en liten uppföljningsmatch mellan Oppigårds och Mohawk, nämligen mellan Mohawk vs Goldings som är bryggd med East Kent Goldings och Oppigårds Single Hop Ale som är bryggd med en slovensk variant av Styrian Goldings. Det är väl rimligt att anta att vs Goldings buteljerades samtidigt som vs Amarillo, det vill säga i januari, och Single Hop Ale som har bäst före datum satt till sista maj borde ju då vara buteljerad ungefär samtidigt som Amarillo med samma bäst före, dvs i början av november. Så var den delen utredd.

Till själva ölen så, och jag kan direkt säga att min flaska med vs Goldings inte har följt samma öde som gårdagens vs Amarillo, för i doften känner man en tydlig humlighet som påminner om en gammal engelsk lord, på ett bra sätt. Det är lite jordigt med en marmeladton bakom. Den mycket ljusare Oppigårdaren har istället en gräsighet i doften, följt av en lätt, fräsch fruktighet.

Smakmässigt är Mohawken tyngre och fetare, vilket kanske inte är så konstigt då den är både starkare och tydligt mörkare. Man undrar lite var beskan tog vägen, men så kommer den smygande samtidigt som hela munnen börjar kännas torr. Oppigårdaren spelar istället på sin friska lättsamhet och fräscha framtoning. Den lyckas med konststycket att vara lätt utan att bli blaskig och även här smyger sig en lätt beska på just när man började undra hur det kommer sig att det inte är beskt.

Sammanfattningsvis kan man väl säga att det här är två öl som siktar mot lite olika mål och båda träffar rätt bra. Mohawk vs Golding är verkligen ett gamla världens öl och därmed precis det man vill visa enligt flasketiketten. Ett redigt husmanskostöl skulle jag vilja säga, och säkerligen gott till rätter som kallops och köttfärslimpa. Oppigårds Single Hop Ale är istället ett öl som visar att Goldings inte behöver betyda att det blir klassiskt brittiskt. Det är en frisk och fräsch ale som bör göra sig bäst till lättare rätter när Kung Bore släpper sitt grepp om oss och våren kommer smygande. Varför inte till en greksallad när den sista snön smälter bort i vårsolen?