Det blev ingen vanlig sketen fredag heller, del 2

Fortsättning på gårdagens inlägg om fredagens provning.

Efter hembrygderna plockade vi fram det tunga artilleriet i form av en hel radda imperial stouts, inte mindre än tio stycken provade vi oss igenom. Först ut var en Left Hand Imperial Stout från 2007 som blivit väldigt rund i smakerna, till och med lite för rund så att det blev mesigt. Sedan två av mina bidrag till provningen, Black Albert och Cuvee Delphine från Struise. Jag hade höga förväntningar och blev nog lite besviken, framförallt på Black Albert som var lite tunn och hade en jobbig syrlighet. Skulle kunna vara en liten infektion förstås och jag kan nog tänka mig att ge den en till chans någon gång. Cuvée Delphine, som ju är Black Albert lagrad på fat som tidigare haft Four Roses bourbon, var klart bättre och hade inte alls någon syrlighet men fortfarande inte så bra som jag hoppats. Framförallt ganska anonym i doften för en fatlagrad imperial stout. Därefter kom två rökigare varianter, först Weyerbacher Fifteen som är en rökt imperial stout som hade den typiska tonen av rökt skinka och därtill massor av mörka frukter och choklad. Paradox Smokehead får sin rökighet från att ha legat på whiskyfat istället för från malten, och det fullkomligt dröp av Islaywhisky i doften. Smaken var dock rätt tunn och klarade inte alls av att hålla upp ölet.

Mera fatlagrat blev det i form av Mikkeller Black Hole Red Wine Edition. Jag gillade rödvinsfatlagringen, det gav en spännande vinfruktig touch till ölet och en hint av mjuka tanniner. Sedan följde Djävlebryg Gudelös, Hoppin' Frog Barrel Aged Boris samt storasyrran Doris från samma bryggeri och Goose Island Night Stalker, som jag alla druckit förut och därför inte iddes anteckna något om denna gång. Att dricka Night Stalker två gånger på samma vecka, och dessutom Hop Slam två gånger och Boris, BA Boris och Doris på samma vecka, bara för att ta några exempel, ligger rätt långt över min vanliga ölstandard kan jag säga. Då hade vi ändå det bästa kvar, för efter mörker kommer surisar.

Härnäst öppnade vi en öl som jag aldrig trodde att jag skulle få prova, och som hamnar i min topp 3 över bästa öl jag någonsin druckit (tillsammans med Kaggen och HotD Adam), nämligen Cantillon Soleil de Minuit. Det är en lambic med massor av hjortron i som bryggdes åt Akkurat, kring -99 om jag minns rätt. Det var ju ett gäng andra bloggare som drack upp Akkurats sista flaska i somras, vilket ni kan läsa om t ex här, men tydligen så var det också så att några flaskor fanns för privatimport en gång i tiden och det var en sådan flaska som letat sig till vår provning i fredags. Trots 12 års lagring hade den fortfarande en tydlig, och helt underbar, hjortrondoft. Dessutom en riktigt sjyst syrlighet, som alltid är fallet med Cantillonöl, och så lyckades det vara både komplext och inbjudande enkelt på en gång, vilket väldigt få öl lyckas med. Jag lånar en bild från Eiriks inlägg om kvällen för att få med någon form av bildbevis.

Vi hade fler surisar också, nämligen Amager Dicentria Cucullaria som var supertorr och allmänt märklig (och rätt dålig faktiskt), Rodenbach Vin de Cereale och Boon Kriek Mariage Parfait. Vin de Cereale är också en one-off vad jag vet, som gjordes 2004. Namnet låter som barley wine på franska tycker jag och ger väl en viss indikation om att den är rätt stark, nämligen 10 %. Fruktigt sötsur, vinös och med en skön karamellsmak som inte finns i många suröl jag smakat. Också komplex och riktigt, riktigt bra, om än inte lika bra som Soleil de Minuit. Krieken var från 2008 och var inte jättesur, vilket väl inte Boons öl brukar vara enligt min erfarenhet, men ändå kändes kinderna torra och hade man provat den med enklare "motstånd" hade den nog varit ännu bättre än "bara" en väldigt stabil kriek.

Det sista vi provade innan jag traskade mot tunnelbanan kring ett var Dogfish Head Fort och Fuller's Vintage Ale från 2008. Vintage var mjuk och fin, med en len honungssmak och typisk engelsk fruktighet. Fort är gjord med hallon och ska tydligen vara världens starkaste fruktöl med sina 18 %. Mycket riktigt så var den ganska spritig, men också med en sjyst hallondoft och en smak som jag tyckte påminde om sånna där mjuka hallon-lakrits-karameller i plast som fanns för 10-15 år sen, och som säkert fortfarande finns om man letar på rätt ställe.

Sedan drog jag på efterfest med ett gäng lumparpolare som hade reunionfest på söder, som slutade med lite galenskaper som inte lämpar sig på en öl- och matblogg. Hem till Uppsala kom jag med första morgontåget som gick 07.11.

Återigen stort tack till Johan för arrangemanget och till alla andra deltagare för trevligt sällskap och goda öl. Jonas antecknade lite om hur vi röstade i de olika små kategorierna, så håll utkik på hans blogg om ni vill se de resultaten.