Amarillo vs Amarillo

Nu när Mohawk släpper en enkelhumlad Amarilloöl i årets vårsläpp så kändes det naturligt att prova den mot förra vårsläppets sensation, Oppigårds Amarillo Spring. Ja, jag har förstås inte sparat några flaskor sedan förra våren, Amarillo Spring har ju blivit ett året-runt-öl (och därmed tappat Spring-delen av namnet) och jag har några flaskor kvar av den låda jag köpte genom beställningssortimentet i januari. Så det blev en liten head-to-head-provning så här på måndagskvällen.

För dessa öl där humlen är en mycket viktig del av smakprofilen känns det ju relevant att veta när de bryggdes. Oppigårds Amarillo har bäst före 31 maj och på deras hemsida kan man se att flera batcher bryggdes i november, så mina flaskor bör vara från en av de batcherna. I ärlighetens namn har den börjat falna lite vid det här laget. Mohawk vs Amarillo har bäst före satt till 1 oktober. Jag har letat runt både på Sigtunas och Wicked Wines hemsidor men inte hittat någonstans där man kan se när de bryggt vad, men med bäst före datumet i kombination med att de flesta öl som tävlade om den här lanseringen bryggdes tidigt i höstas så är det väl rimligt att gissa att denna bryggdes i september. Å andra sidan vore det ju lite konstigt om de bryggde en fullstor batch så tidigt för att sedan låta ölet stå i flera månader och tappa humlearomer, utan att sälja något på krogarna under tiden. Oavsett känner jag mig redan lite besviken. Det här blev inte alls så spännande som om båda ölen varit färska och verkligen fått visa upp vad de gjort med amarillohumlen.

Nåja, eftersom jag ändå har båda flaskorna är det väl bara att sätta igång med provningen ändå. Vid upphällningen bildar Mohawken ett något större skum, och är en nyans mörkare i färgen. Slänger man bara ett snabbt öga på de bägge glasen skulle man lätt kunna tro att det är samma öl. Skummet sjunker undan lika snabbt och skumresterna på glasen är närmast identiska.

Inget av ölen ger ifrån sig den doft man hoppas på. De har inte den där jobbiga lukten av gammal humle, utan saknar bara den där fräscha humlekicken. Oppigårdaren har i alla fall kvar en del av sin forna storhet och visar upp lite sköna tallbarr och fruktighet. Jag försöker sniffa mig fram till minsta hint av amarillo i Mohawken, men det är förgäves. Det är bara en smått kvalmig doft av lite honung och torkad frukt från malten som dyker upp, som annars är ganska typiskt för medelmåttiga engelska öl, och lite alkohol trots de modesta 5,5 procenten. I smaken kan man förnimma lite av humlen i Mohawken, men man får anstränga sig och beskan är väldigt lätt. Oppigårdaren har en lite tydligare amarillokaraktär och en större beska, men även här lämnar det mer att önska. Jag prövade dessutom det sista av bägge ölen till kvällens middag, en chili gjorde med Brooklyn Black Chocolate Stout, men inget av ölen lyfte till maten.

Det här blev som ni förstår inte riktigt den kamp jag hade hoppats på. Oppigårds Amarillo var det bättre ölet, men om min gissning om bryggdatumen stämmer så har den också tiden på sin sida och en månad eller två kan ju göra väldigt stor skillnad för den här ölstilen. Utifrån kvällens upplevelse kan jag nog inte rekommendera något av ölen, men eftersom jag vet att Oppigårds Amarillo är tokgrym när den är färsk så kan jag i alla fall rekommendera att ni håller utkik på Oppigårds vad-brygger-vi-nu-sida och när de bryggt nya batcher av Amarillo är det bara att beställa en låda. Mohawk vs Amarillo har ju fått bra omdömen hos andra bloggare som skrivit om den, men jag tror ändå inte att jag är beredd att ge den en chans till.

Uppdatering: Jag har pratat med Stefan Gustavsson och Mohawk vs Amarillo bryggdes i december och tappades på flaska i januari. Då är alltså åldern perfekt och det är nog rätt troligt att jag fått en dålig flaska. Jag ska försöka reklamera min flaska och byta mot en ny, så återkommer jag om det var någon bättring.