Det brukar ju vara mycket snack om färskhet när det dyker upp välhumlade öl i Sverige, såväl på krogen som på Systembolaget. Många öldrickare där ute tycker att det är väldigt viktigt att välhumlade öl är så färska som möjligt. Samtidigt har jag hört yrkesbryggare i vårt avlånga land som tycker att humlehysterin är överdriven och jag känner andra som jobbar professionellt med öl som tycker att en IPA behöver lite tid på sig för att nå sin topp.

Jag tyckte därför att det var läge att göra ett litet test kring detta. Jag har ju beställt Oppigårds Amarillo vid två tillfällen i år och hade kvar en flaska från den första lådan som var en tidigare batch än den andra lådan jag beställde. Så jag testade helt enkelt en äldre flaska mot en nyare. Buteljeringsdatumen ska enligt uppgift från Björn på Oppigårds vara 5:e november respektive 19:e januari. Jag gjorde helt enkelt så att jag hällde upp ölen i varsitt, identiskt glas och tejpade fast papperslappar på undersidan av glaset där det stod vilket öl det var och bytte sedan plats på glasen en massa gånger tills jag helt och hållet tappat kollen på vilket som var vilket. 2½ månads åldersskillnad gör förstås ingen skillnad på utseendet och de hälldes upp lika, så det fanns inget sätt för mig att veta vilket som var vilket. För att vara riktigt detaljerad om omständigheterna ska jag väl också säga att båda flaskorna togs ut ur kylen ca en kvart före upphällning och att jag drog ut på provningen så att de fick en chans att värma upp sig ytterligare i glaset.

I doften har öl 1 en tydlig men något mild och härligt välbalanserad humlighet medan öl 2 känns lite aggressivare och råare och med en liten, liten touch av alkohol i doften. Det är också mer malt som framträder i öl 2, vilket i detta öls fall är en liten nackdel. Öl 1 känns dock något humligare i smaken och med en tydligare efterbeska än öl 2. Skillnaderna ölen emellan blev mindre när de fått värmas upp en stund i glasen. Det är definitivt samma typer av humlearomer i bägge ölen och man känner att det är samma öl i grunden. Jag tycker att öl 1 är något godare och gissar på att det innehåller det färskare ölet, men skillnaden är mindre än vad jag väntat mig.

Mycket riktigt så var det också öl 1 som var den färskare av de bägge. Jag är medveten om att batchskillnader också kan spela in och rent statistiskt säger ju ett enda test av en enda person ingenting. Jag skulle ändå vilja påstå att mitt lilla test pekar på att två och en halv månaders åldersskillnad gör skillnad i smak på ett relativt humligt öl, även om skillnaden kanske inte är så stor som vissa vill göra den till. Jag vet dock av alltför många egna erfarenheter att det kan bli riktigt trist med ett välhumlat öl som fått stå för länge och bryggmästarens intentioner med dessa typer av öl är ju faktiskt att det ska smaka så som det gör när det är färskt. Kanske har humlehysterin gått lite överstyr, men samtidigt är det ju en fråga om personlig smak och ingen kan väl förneka att det är skillnad på färsk och gammal IPA.

Med smaklökarna utslagna av en förkylning har det inte funnits särskilt mycket inspiration till varesig någon spännande matlagning eller öldrickande, men nu har de återhämtat sig och jag utmanar dem direkt med något nytt. Jag prövade nämligen att marinera en fläskfilé i en quadrupel, och för att stödja lokala producenter blev det en Slottskällan Kloster. Det blev ett snabbt, improviserat recept med det jag hade hemma utöver ölen, så jag gjorde marinaden av öl, salt, peppar, några hackade scharlottenlökar, paprikapulver, rosmarin och oregano. Jag lät fläskfilén ligga i denna marinad över natten och sen tillagade jag den i ugnen på 175 grader. Under tiden kokade jag ner marinaden lite för att se om det kunde funka som sås/sky.

Det var gott igår när den var nyligen tillagad men sedan skivade jag upp resten och hällde över den reducerade marinaden och lät det stå i kylen till idag för en andra marinering. Så idag har jag bara värmt upp det lite och det smakar ännu bättre idag. Köttet är väldigt smakrikt och det finns definitivt en djupt maltig och fruktig smak tillsammans med kryddorna. Det lär definitivt finnas mycket att förfina i receptet, men det viktigaste resultatet var att man kan få bra resultat med att marinera i quadrupel. Servera fläskfilén med ugnsrostade rotfrukter eller en potatisgratäng, gärna med ett lager jordärtskockor i.


Igår prövade jag att dricka just Slottskällan Kloster till för att se om man kunde få ett fint giftermål mellan ölet och marinaden, men det är helt enkelt en lite för tung öl för denna rätt för att det ska funka riktigt bra, även om de enligt etiketten tycker att det ska passa bra till fläskkött. Jag tycker att det funkar betydligt bättre med en lättare och friskare öl, t ex en bra pale ale eller en humlig lager, som skapar en fin och uppfräschande kontrast till maten.

Då kör vi igen! Returmatch i mötet mellan Mohawk vs Amarillo och Oppigårds Amarillo. Jag fick reklamera min dåliga flaska Mohawk vs Amarillo och bytte den mot en ny med ett annat batchnr (118, det var 117 på den förra). Samtidigt plockade jag upp en ny låda Oppigårds Amarillo, då jag beställde en ny låda så fort jag hörde att de som nu skickades ut var buteljerade 19 januari. Enligt Stefan Gustavsson är Mohawk vs Amarillo bryggd i december och buteljerad i januari, så de bör vara nästan precis lika gamla. Tycka vad man vill om hur mycket åldern spelar roll, men nu tävlar de i alla fall på lika villkor.

Naturligtvis ser de likadana ut som senast, dvs så här:

Jag kan med en gång säga att Mohawken är i bättre form den här gången, nu märker man av humlen även om det inte på långa vägar är någon käftsmäll. Det är en lättarbetad humlighet som inte kräver särskilt mycket av den som dricker, men som inte heller ger så mycket tillbaka till den som vill ha det. Amarillon står inte i centrum utan får trängas med en nästan lite kvalmig maltighet som känns väldigt brittisk. Det blir inte riktigt rätt miljö för amarillon helt enkelt. EKG-humlen i Mohawk vs Goldings, som har samma maltrecept, verkade trivas mycket bättre, vilket väl också är helt naturligt. Den där kvalmiga känslan hänger kvar så länge att inte ens den annars väldigt trevliga efterbeskan slipper undan den helt och hållet.

Oppigårdaren är betydligt fräschare i sin framtoning, med en renare maltighet som känns mer amerikansk, eller typiskt Oppigårdsk för den delen, och som låter amarillon visa upp sig på ett helt annat sätt. Det blir mer humlecentrerat helt enkelt, vilket jag gillar. Jag skrev så här om detta öl för nästan ett år sen och min kärlek till det lever fortfarande kvar. Nu väntar jag bara på att våren ska komma också.

Jag personligen föredrar alltså, som ni säkert redan förstått, Oppigårds Amarillo av dessa två. Men jag tror egentligen inte att jag hör till målgruppen för Mohawks två vs-öl. Jag vet redan tillräckligt väl vad amarillo och EKG har för karaktärer för att det ska vara intressant för mig att jämföra dem två mot varandra. Jag vet redan att det är stor skillnad på amerikanska och engelska humlesorter. Då är det istället mer intressant att jämföra två mer likartade humlesorter mot varandra för att se vad smakskillnaderna är, och till det finns ju till exempel Mikkellers serie med single hop IPA. Hade jag däremot druckit de två Mohawkerna för en sisådär två-tre år sen, när mitt ölintresse just hade börjat gro så hade det varit väldigt intressant och det är till de som befinner sig där just nu som jag tror att dessa öl riktar sig. Förresten så avundas jag dem lite, att ha så många spännande upptäckter kvar. Jag är tveksam till om jag gillat Oppigårds Amarillo för tre år sen. Den hade nog legat precis på gränsen mellan att vara häftig och god och att vara alldeles för mycket för mina ovana smaklökar.

Med mitt nutida jag som domare så vinner i alla fall Oppigårds i Amarillo vs Amarillo. Vem vinner när du dömer?

Kan man verkligen få en bra uppfattning om ett öls karaktär genom att bara läsa en beskrivning av det, oavsett om det är ens egna gamla anteckningar, på en ölblogg eller på en ratingsida? Om jag är på en provning och för anteckningar så blir det allt som oftast bara lite korta stödord, men i efterhand säger det ju inte så jättemycket om en imperial stout att den var "svart med ett ljusbrunt skum med smaker av choklad, kaffe och mörkt frukt". Jag tänkte därför göra ett litet test. Jag har valt ut tre öl som de flesta av er bör ha druckit och sedan letat upp ratings för dem som är både lite längre och väl utvecklade samt känns typiska för ölet. Sen tänkte jag att ni läsare ska få gissa vilket öl det rör sig om. Det är inte mina egna ratings det rör sig om, utan sådana som är inlagda på de stora ratingsidorna, och sen har jag bara översatt dem lite fritt till svenska.

Öl #1
Mörkt brun med ett lätt färgat skum. Doften har mjuka maltaromer, rågbröd, karamell och lite vinös fruktighet. En aning av kaffe. Smaken är mild och lite tillbakahållen, men ändå bra. Den har en ganska söt smak med brödig malt i förgrunden. Dessutom vinös fruktighet, trä, en touch av kaffe och en förnimmelse av choklad. Avslutningen är kort med minimal beska, lite mineraler och en maltig sötma. Kroppen är medelstor och kolsyrningen hör hemma i en internationell lager. En klassisk öl som tappat i kvalitet på senare år.

Öl #2
Grumligt halmgul med en krämigt vit skumkrona. I doften finns pärongodis, hö, gräs, prästkrage, honung och en tydlig kryddighet. Smaken börjar med honung eller möjligen mjöd och övergår till hö, fernissa, apelsiner, söt citrus, citron och tvål. En värmande alkohol finns också. Avslutningen är kryddigt bitter.

Öl #3
Klar kopparfärgad öl med lite orangea toner och ett tre fingrar högt smutsvitt skum. Snygga skumgardiner! Det doftar karamellmalt, en aning av äppelcider och citrus och en touch av blommig humle. Smaken är först ljust maltig följt av lite bitter citrus i mitten och karamell och brödig malt i avslutningen. Eftersmaken är en mix av söt malt och en mild beska. Den är inte särskilt besk, vilket man kanske skulle kunna tro. Kroppen är medium men med en något vattning känsla. Den kittlande kolsyrningen är medelstor. Mycket bra drickbarhet på detta öl.

En poäng för rätt ölstil och ytterligare en poäng för rätt öl. Vinnaren bjuder jag på en öl (men inte någon av de ovanstående försts) när och där det passar sig. Nästan alla med ett ölintresse har druckit åtminstone två, men troligen alla tre, av dessa öl tidigare, och säkert mer än en gång. De är tre olika ölstilar och de är bryggda i tre olika länder. Då var det bara att börja gissa!

Det är fredag, klockan är strax efter fyra och helgen har just börjat. Om du, som jag, tänkt att ta en lugn helg kan det passa bra att inleda med en liten tidsresa tillbaka till 1939, då Falkens Bryggeri (det som sedermera blivit Falcon) i Falkenberg gjorde en liten informationsfilm om sitt toppmoderna bryggeri. Observera att de inte bara brygger öl vid den här tiden, utan också gör vichyvatten och läskedryck så att det ska finnas virke till det allt populärare groggandet.

Varsågoda, "En rundvandring i Hallands största bryggeri". Riktigt bra initiativ att lägga upp filmarkivet online. Några fler ölrelaterade filmer verkar det inte finnas, men väl en del annat roligt. Kika runt lite vettja!

Fick höra att Gabbe lyckats plocka hem lite öl från Cigar City till O'Connors, eller OC som det heter i ölfolkets mun. Tänkte att tisdagsträffarna med folk från Gambrinus vore ett utmärkt tillfälle att se vilka cigarröl han faktiskt fått in, och kanske smaka på'rom också. Så efter att ha avslutat matchen East Kent vs Styrian var det bara hoja ner mot stan. När jag kom innanför dörrarna såg jag dock att den gamle godingen Old Rasputin fanns på fat i vanliga baren, och jag kunde inte undgå att värma upp med den då det är en gammal favorit för mig. 71 kr för omkring 30 cl, på fat, är klart godtagbart pris.

Med gamle Rasputin i handen var det bara att fortsätta in till Loyalty Bar för att inspektera exakt vilka öl från Cigar City som hamnat i kylarna. På stora flaskor fanns Bolita (som kommer på bolaget 15 april), Sea Bass och Humidor Series IPA och på 12oz-flaskor fanns Either och Or, två samarbetsbrygder som bryggdes tillsammans med danska Grassroots och ganska nya, up-and-coming-bryggeriet Hill Farmstead. Det fina med tisdagsträffarna är att det alltid finns folk att dela lite roliga flaskor med, så slipper det kosta skjortan att prova nya grejer. Vi samlade ihop några stycken och började med att dela på Sea Bass, en mörk saison med lite brett om jag minns deras egen beskrivning rätt. Redigt brettig var den också, med en ganska syrlig arom med massor av smultron och lite balsamvinäger. Syrligheten i smaken var inte alls så kraftig som förväntat utan mer som ett balanserande inslag. Vi fortsatte med Bolita, en "double nut brown ale" som definitivt var välgjord och mycket nötig. God och okomplicerad med riktigt mjuka och fina smaker av choklad, nötter och torkad frukt.

Sedan kom kvällens absoluta höjdpunkt, när vi plockade in Either och Or. Jag var lite förvirrad över vilken som var vilken då båda är mörka IPA (eller cascadian dark ale eller india black ale eller vad man nu vill kalla dem), båda är bryggda med honung och båda är lagrade på spanskt cederträ. Båda är bryggda i Cigar Citys bryggeri, men det är Cigar City som bryggt Either medan Grassroots och Hill Farmstead bryggt Or. Recepten ska vara liknande, men inte identiska. Skillnaden i smaken var dock stor. Either var förvisso humlig, men det fick inte ett jättestort genomslag utan det var chokladfudge och mud pie som dominerade smaken. Or däremot, var en orgie i gräsig, fruktig och kådig humle och lyckades samtidigt binda ihop det med chokladfudge, len honung och lättrostade toner på ett helt fantastiskt sätt. Cedern fanns där också, i en fin harmoni med de andra smakerna. Sånna där små cederrullar som ibland omsluter cigarrer kan jag sitta och sniffa på i en evighet, så det var kanske inte så konstigt att jag gillade det här ölet. Or blev inte bara kvällens höjdpunkt, jag tycker att det är det bästa av de drygt sjuhundra öl jag har druckit i hela mitt liv. Helt fantasmiskt superhärlig öl! Tyvärr har det väl inte direkt kommit jättemånga flaskor till Sverige, men ser du Or och Either någonstans är det bara att slå till.

Det blev förstås svårt för Midtfyns Barley Wine att mäta sig med den totala smakupplevelse som Or bjöd på, men den gjorde ett rätt bra jobb ändå. Doften var fullständigt dominerad av högkvalitativ honung. Det var precis som att lukta i en honungsburk. Hade Nalle Puh druckit öl hade han druckit den här åtta dagar i veckan. Det hade varit intressant att lukta på den med ögonbindel, utan att veta att det var öl. Jag hade nog blivit ganska ställd faktiskt. I smaken var dock honungen inte lika överväldigande, vilket nog var tur för drickbarheten. Sen hade jag tänkt gå hemöver, men en skvätt Mikkeller Beer Geek Brunch Highland Edition lockade mig att stanna kvar några minuter till. Jag tyckte att Brunch Islay Edition var riktigt bra när jag prövade den i somras någon gång, men Highland Edition nådde inte riktigt upp till den nivån. Den var helt enkelt lite spritig och för rå i smaken. Lite tuff råhet kan vara riktigt gott i en imperial stout, men i en whiskylagrad sådan slår det lätt fel, och så gjorde det också här.

Jag skrev kemiprov morgonen efter. Det gick alldeles utmärkt!

Igår provade jag Mohawk vs Amarillo mot Oppigårds Amarillo i en något seg uppgörelse. Sedan dess har Björn på Oppigårds bekräftat att den Amarillo jag hade var buteljerad i början av november, samt att om man nu beställer Oppigårds Amarillo så bör man få av den senaste batchen som buteljerades för mindre än en månad sen. Stefan "Mr Mohawk" Gustavsson har berättat för mig att Mohawk vs Amarillo bryggdes i december och buteljerad i januari. Troligen fick jag en dålig flaska, så jag ska se om jag kan få reklamera den på Systembolaget och byta mot en ny. Eftersom jag dessutom just beställde en ny låda Oppigårds Amarillo via Systembolagets eminenta e-beställning så ser jag framemot en returmatch med bra och färska öl om en vecka.

Hursomhelst, det här inlägget ska istället handla om en liten uppföljningsmatch mellan Oppigårds och Mohawk, nämligen mellan Mohawk vs Goldings som är bryggd med East Kent Goldings och Oppigårds Single Hop Ale som är bryggd med en slovensk variant av Styrian Goldings. Det är väl rimligt att anta att vs Goldings buteljerades samtidigt som vs Amarillo, det vill säga i januari, och Single Hop Ale som har bäst före datum satt till sista maj borde ju då vara buteljerad ungefär samtidigt som Amarillo med samma bäst före, dvs i början av november. Så var den delen utredd.

Till själva ölen så, och jag kan direkt säga att min flaska med vs Goldings inte har följt samma öde som gårdagens vs Amarillo, för i doften känner man en tydlig humlighet som påminner om en gammal engelsk lord, på ett bra sätt. Det är lite jordigt med en marmeladton bakom. Den mycket ljusare Oppigårdaren har istället en gräsighet i doften, följt av en lätt, fräsch fruktighet.

Smakmässigt är Mohawken tyngre och fetare, vilket kanske inte är så konstigt då den är både starkare och tydligt mörkare. Man undrar lite var beskan tog vägen, men så kommer den smygande samtidigt som hela munnen börjar kännas torr. Oppigårdaren spelar istället på sin friska lättsamhet och fräscha framtoning. Den lyckas med konststycket att vara lätt utan att bli blaskig och även här smyger sig en lätt beska på just när man började undra hur det kommer sig att det inte är beskt.

Sammanfattningsvis kan man väl säga att det här är två öl som siktar mot lite olika mål och båda träffar rätt bra. Mohawk vs Golding är verkligen ett gamla världens öl och därmed precis det man vill visa enligt flasketiketten. Ett redigt husmanskostöl skulle jag vilja säga, och säkerligen gott till rätter som kallops och köttfärslimpa. Oppigårds Single Hop Ale är istället ett öl som visar att Goldings inte behöver betyda att det blir klassiskt brittiskt. Det är en frisk och fräsch ale som bör göra sig bäst till lättare rätter när Kung Bore släpper sitt grepp om oss och våren kommer smygande. Varför inte till en greksallad när den sista snön smälter bort i vårsolen?

Nu när Mohawk släpper en enkelhumlad Amarilloöl i årets vårsläpp så kändes det naturligt att prova den mot förra vårsläppets sensation, Oppigårds Amarillo Spring. Ja, jag har förstås inte sparat några flaskor sedan förra våren, Amarillo Spring har ju blivit ett året-runt-öl (och därmed tappat Spring-delen av namnet) och jag har några flaskor kvar av den låda jag köpte genom beställningssortimentet i januari. Så det blev en liten head-to-head-provning så här på måndagskvällen.

För dessa öl där humlen är en mycket viktig del av smakprofilen känns det ju relevant att veta när de bryggdes. Oppigårds Amarillo har bäst före 31 maj och på deras hemsida kan man se att flera batcher bryggdes i november, så mina flaskor bör vara från en av de batcherna. I ärlighetens namn har den börjat falna lite vid det här laget. Mohawk vs Amarillo har bäst före satt till 1 oktober. Jag har letat runt både på Sigtunas och Wicked Wines hemsidor men inte hittat någonstans där man kan se när de bryggt vad, men med bäst före datumet i kombination med att de flesta öl som tävlade om den här lanseringen bryggdes tidigt i höstas så är det väl rimligt att gissa att denna bryggdes i september. Å andra sidan vore det ju lite konstigt om de bryggde en fullstor batch så tidigt för att sedan låta ölet stå i flera månader och tappa humlearomer, utan att sälja något på krogarna under tiden. Oavsett känner jag mig redan lite besviken. Det här blev inte alls så spännande som om båda ölen varit färska och verkligen fått visa upp vad de gjort med amarillohumlen.

Nåja, eftersom jag ändå har båda flaskorna är det väl bara att sätta igång med provningen ändå. Vid upphällningen bildar Mohawken ett något större skum, och är en nyans mörkare i färgen. Slänger man bara ett snabbt öga på de bägge glasen skulle man lätt kunna tro att det är samma öl. Skummet sjunker undan lika snabbt och skumresterna på glasen är närmast identiska.

Inget av ölen ger ifrån sig den doft man hoppas på. De har inte den där jobbiga lukten av gammal humle, utan saknar bara den där fräscha humlekicken. Oppigårdaren har i alla fall kvar en del av sin forna storhet och visar upp lite sköna tallbarr och fruktighet. Jag försöker sniffa mig fram till minsta hint av amarillo i Mohawken, men det är förgäves. Det är bara en smått kvalmig doft av lite honung och torkad frukt från malten som dyker upp, som annars är ganska typiskt för medelmåttiga engelska öl, och lite alkohol trots de modesta 5,5 procenten. I smaken kan man förnimma lite av humlen i Mohawken, men man får anstränga sig och beskan är väldigt lätt. Oppigårdaren har en lite tydligare amarillokaraktär och en större beska, men även här lämnar det mer att önska. Jag prövade dessutom det sista av bägge ölen till kvällens middag, en chili gjorde med Brooklyn Black Chocolate Stout, men inget av ölen lyfte till maten.

Det här blev som ni förstår inte riktigt den kamp jag hade hoppats på. Oppigårds Amarillo var det bättre ölet, men om min gissning om bryggdatumen stämmer så har den också tiden på sin sida och en månad eller två kan ju göra väldigt stor skillnad för den här ölstilen. Utifrån kvällens upplevelse kan jag nog inte rekommendera något av ölen, men eftersom jag vet att Oppigårds Amarillo är tokgrym när den är färsk så kan jag i alla fall rekommendera att ni håller utkik på Oppigårds vad-brygger-vi-nu-sida och när de bryggt nya batcher av Amarillo är det bara att beställa en låda. Mohawk vs Amarillo har ju fått bra omdömen hos andra bloggare som skrivit om den, men jag tror ändå inte att jag är beredd att ge den en chans till.

Uppdatering: Jag har pratat med Stefan Gustavsson och Mohawk vs Amarillo bryggdes i december och tappades på flaska i januari. Då är alltså åldern perfekt och det är nog rätt troligt att jag fått en dålig flaska. Jag ska försöka reklamera min flaska och byta mot en ny, så återkommer jag om det var någon bättring.

Fortsättning på gårdagens inlägg om fredagens provning.

Efter hembrygderna plockade vi fram det tunga artilleriet i form av en hel radda imperial stouts, inte mindre än tio stycken provade vi oss igenom. Först ut var en Left Hand Imperial Stout från 2007 som blivit väldigt rund i smakerna, till och med lite för rund så att det blev mesigt. Sedan två av mina bidrag till provningen, Black Albert och Cuvee Delphine från Struise. Jag hade höga förväntningar och blev nog lite besviken, framförallt på Black Albert som var lite tunn och hade en jobbig syrlighet. Skulle kunna vara en liten infektion förstås och jag kan nog tänka mig att ge den en till chans någon gång. Cuvée Delphine, som ju är Black Albert lagrad på fat som tidigare haft Four Roses bourbon, var klart bättre och hade inte alls någon syrlighet men fortfarande inte så bra som jag hoppats. Framförallt ganska anonym i doften för en fatlagrad imperial stout. Därefter kom två rökigare varianter, först Weyerbacher Fifteen som är en rökt imperial stout som hade den typiska tonen av rökt skinka och därtill massor av mörka frukter och choklad. Paradox Smokehead får sin rökighet från att ha legat på whiskyfat istället för från malten, och det fullkomligt dröp av Islaywhisky i doften. Smaken var dock rätt tunn och klarade inte alls av att hålla upp ölet.

Mera fatlagrat blev det i form av Mikkeller Black Hole Red Wine Edition. Jag gillade rödvinsfatlagringen, det gav en spännande vinfruktig touch till ölet och en hint av mjuka tanniner. Sedan följde Djävlebryg Gudelös, Hoppin' Frog Barrel Aged Boris samt storasyrran Doris från samma bryggeri och Goose Island Night Stalker, som jag alla druckit förut och därför inte iddes anteckna något om denna gång. Att dricka Night Stalker två gånger på samma vecka, och dessutom Hop Slam två gånger och Boris, BA Boris och Doris på samma vecka, bara för att ta några exempel, ligger rätt långt över min vanliga ölstandard kan jag säga. Då hade vi ändå det bästa kvar, för efter mörker kommer surisar.

Härnäst öppnade vi en öl som jag aldrig trodde att jag skulle få prova, och som hamnar i min topp 3 över bästa öl jag någonsin druckit (tillsammans med Kaggen och HotD Adam), nämligen Cantillon Soleil de Minuit. Det är en lambic med massor av hjortron i som bryggdes åt Akkurat, kring -99 om jag minns rätt. Det var ju ett gäng andra bloggare som drack upp Akkurats sista flaska i somras, vilket ni kan läsa om t ex här, men tydligen så var det också så att några flaskor fanns för privatimport en gång i tiden och det var en sådan flaska som letat sig till vår provning i fredags. Trots 12 års lagring hade den fortfarande en tydlig, och helt underbar, hjortrondoft. Dessutom en riktigt sjyst syrlighet, som alltid är fallet med Cantillonöl, och så lyckades det vara både komplext och inbjudande enkelt på en gång, vilket väldigt få öl lyckas med. Jag lånar en bild från Eiriks inlägg om kvällen för att få med någon form av bildbevis.

Vi hade fler surisar också, nämligen Amager Dicentria Cucullaria som var supertorr och allmänt märklig (och rätt dålig faktiskt), Rodenbach Vin de Cereale och Boon Kriek Mariage Parfait. Vin de Cereale är också en one-off vad jag vet, som gjordes 2004. Namnet låter som barley wine på franska tycker jag och ger väl en viss indikation om att den är rätt stark, nämligen 10 %. Fruktigt sötsur, vinös och med en skön karamellsmak som inte finns i många suröl jag smakat. Också komplex och riktigt, riktigt bra, om än inte lika bra som Soleil de Minuit. Krieken var från 2008 och var inte jättesur, vilket väl inte Boons öl brukar vara enligt min erfarenhet, men ändå kändes kinderna torra och hade man provat den med enklare "motstånd" hade den nog varit ännu bättre än "bara" en väldigt stabil kriek.

Det sista vi provade innan jag traskade mot tunnelbanan kring ett var Dogfish Head Fort och Fuller's Vintage Ale från 2008. Vintage var mjuk och fin, med en len honungssmak och typisk engelsk fruktighet. Fort är gjord med hallon och ska tydligen vara världens starkaste fruktöl med sina 18 %. Mycket riktigt så var den ganska spritig, men också med en sjyst hallondoft och en smak som jag tyckte påminde om sånna där mjuka hallon-lakrits-karameller i plast som fanns för 10-15 år sen, och som säkert fortfarande finns om man letar på rätt ställe.

Sedan drog jag på efterfest med ett gäng lumparpolare som hade reunionfest på söder, som slutade med lite galenskaper som inte lämpar sig på en öl- och matblogg. Hem till Uppsala kom jag med första morgontåget som gick 07.11.

Återigen stort tack till Johan för arrangemanget och till alla andra deltagare för trevligt sällskap och goda öl. Jonas antecknade lite om hur vi röstade i de olika små kategorierna, så håll utkik på hans blogg om ni vill se de resultaten.

Serien Brew Masters, om Sam Calagione och hans bryggeri Dogfish Head, har precis börjat sändas på svenska Discovery. Det är förstås bara bra att bra öl får uppmärksamhet och det kan säkert bli fröet till många ny ölälskare. Personligen tyckte jag dock att det kändes väldigt amerikanskt och Discoveryfierat, även om det fortfarande var sevärt. Nu är det dock en annan ölserie på gång, som verkar vara mycket mer i min stil: Beer amongst the Belgians, med Tim Webb som skrivit en hel del böcker om belgisk öl, bland annat Good Beer Guide Belgium. Det finns ett rätt långt promoklipp att kika på och det verkar ju riktigt lovande. I promon får man bland annat en väldigt lång del från vårt mest älskade lambicbryggeri, Cantillon, med en ganska lång intervju med Jean Van Roy. Kolla in den, riktigt sevärt! Det känns riktigt lovande tycker jag. Det hela ska mynna ut i en serie med sex avsnitt, men var och när den ska sändas vet jag inte riktigt, så håll ögonen öppna.

Förresten, om någon vet namnet på låten som spelas mellan 1.10 och 3.00 i klippet, let me know. Jag är en hårdrockskille men den låten var riktigt skön och jag skulle vilja få tag på den.

Som om det inte vore nog med en ölprovning i tisdags så blev det en igår ikväll också, hos Johan på femkommanoll.tv ute i Sumpan. Trots snökaos blev mitt tåg från Uppsala inte mer än 10 minuter försenat. Några andra deltagare blev desto mer försenade med pendeln istället. Det var en liten blandning av nya och gamla bekanta för mig, både vad gäller provade öl och provningsdeltagare.

Det var en hel del bra öl som provades i tisdags, men det hamnar ändå lite i skuggan av vad som provades igår. Det gick från tysk "IPA" via hembrygder till supereftertraktade surisar till tokstarka hallonöl. Låt oss börja från början. Allra först bjöd Johan på en riktigt god indisk gryta, kudos till honom för matlagningen. Sedan mjukstartade vi öldrickandet lite med en Blackfriar från skotska Inveralmond, som väl är nån sorts humlad variant av wee heavy. Har druckit den förut och tyckte då att det var en rätt bra öl men nu var det nog flaskor med några månader till på nacken och då var nästan all humlighet borta och då blev den mycket mer intetsägande.

Sedan trampade vi på gasen och körde ett helt gäng IPA från när och fjärran. Först ut av dessa var dock en tysk IPA från bryggeriet Weldebräu som inte alls smakade som en IPA utan närmast som en stark och hyfsat välgjord lager med obetydlig humling. Welde Jahrgangsbier 2011 USA hette den tydligen och det är inget man behöver lägga energi på att prova, förutom möjligen för just det faktumet att det är en av väldigt få tyskproducerade IPA. Efter detta lilla bottennapp blev kvaliteten betydligt bättre. Eller vad sägs om Bell's Two Hearted Ale, Port Brewing Wipe-Out, To Öl First Frontier och Cigar City Jai Alai? Väldigt kul att jämföra ett gäng bra IPAs bredvid varandra. Two Hearted var riktigt humlefruktig men faktiskt inte så besk, First Frontier var också väldigt fruktig med väldigt färska frukter och lite mer beska och Jai Alai hade en mer ljus fruktighet och en bärighet. Alla tre saknade den där grapefrukts- och tallbarssmaken som är mer typiskt för västkustare. Wipe-Out är ju från västkusten och hade lite mer av dessa varor.

Vi klev upp ett steg och gick på två stycken DIPA: Bell's Hopslam och Mikkeller I beat yoU. Hopslam var ju med även i tisdags, då en flaska beställd från Cracked Kettle, medan det här var en flaska som Tom köpt i Orlando. Jag tyckte att den var märkbart bättre igår än i tisdags, vilket ju förstås kan ha berott på dagsformen men det skulle ju också kunna vara så som jag spekulerade om förut, att flaskan från Cracked Kettle tagit lite stryk av frakten. Hursomhelst, kul att få prova två gånger på samma vecka, inte direkt något jag förväntade mig i måndags. I beat yoU provade jag och ett par andra som var med på provningen när vi var på ölfestivalen i Köpenhamn i våras, och då älskade jag den för dess otroliga fruktighet. Den skvätt jag drack då hör absolut till topp 10 öl jag druckit, alla kategorier. Nu liknade den lite mer ett välhumlat barley wine med honungstoner och tall, och som den andra Johan sa, det händer en jävla massa saker hela tiden i smakerna. Jag föredrog hur den smakade i Köpenhamn, men det fanns inte mycket att klaga på igår heller.

Provningen gick vidare till lite hembrygder i diverse stilar samt en gammal vinnare i hembryggar-SM som sedan bryggts kommersiell så som traditionen bjuder, nämligen Kåtisbock som bryggdes på Ahlafors efter att Jessica Heidrich och Peter Högström vunnit med den 2004. Med en massa år på nacken hade doften blivit väldigt vinös och smaken hade blivit lite sur och liknade ett flamländskt rödöl och det var faktiskt rätt gott. Det var även hembrygder från Johan och Tom samt de tre öl från Stefan som jag tidigare skrivit om. En del spännande och bra grejer, jag gillade speciellt Tom's belgodubbel, och så lite mer eller mindre misslyckade experiment.

Det var en lång kväll med många öl, så jag delar upp det i två inlägg och skriver om avslutningen imorgon. Redan nu tackar jag alla som var med för alla goda öl ni delade med er av, och särskilt tack till Johan. Vi var flera bloggare där så håll utkik efter fler inlägg om gårdagen.

Halvfabrikat, färdigmat och diverse pulvermixer som bara blandas med vätska är jag i allmänhet väldigt skeptisk mot och köper väldigt sällan. Jag vill göra min mat från grunden, med "riktiga" råvaror. Men det finns, som alltid, undantag och sataymixen från Ying är en sådan. Det var något vi lagade rätt ofta i min familj när jag var tonåring och som jag börjat köpa igen ibland på senaste tiden. Paketet består av ett marinadpulver och ett såspulver. Man tar helt enkelt kött, kyckling eller räkor i lagom mängd, häller på marinadpulvret och lite olja, rör runt och låter det stå en stund och sen tillaga i ugn eller på grillen. Personligen har jag bara provat med kyckling då jag tycker att satay i allmänhet är klart godast med kyckling. Såspulvret blandar man med en burk kokosmjölk och värmer, så får man en jordnöts- och kokossås med lite chilihetta i. Sen är det bara att koka lite ris till. Egentligen är det väl just den där såsen som jag tycker är så sjukt god.

Jag har prövat några gånger att laga sataykyckling efter recept istället, och det har väl visserligen blivit gott men inte så gott som såsen från det här såspulvret blir. Jag vill till och med påstå att dessa pulver ger en godare satay än flera olika varianter av satay jag ätit i Indonesien och Malaysia, dock slår det inte de allra bästa. Just de där allra bästa hittar man på de små gatuserveringarna och det allra bästa jag ätit var på en liten marknad i Kuala Lumpur som gjorde galet goda sataykycklingspett med en underbar jordnötssås till. Att det hela kostade några kronor per portion gjorde ju inte saken sämre. Dit drömmer jag mig mer än gärna tillbaka.

Satayknalle i KL

Nåväl, häromdagen fick jag för mig att göra en omgång "fusksatay" igen. Dessutom hade jag varit ute i Gränby och på bolaget där har de Chimay Vit på hylla, vilket de inte har inne i stan, så jag passade på att köpa en flaska. Tänkte att kombinationen kryddig kyckling och en tripel borde kunna funka så jag provade helt enkelt. Det hela funkade bra, då både tripeln och jordnötssåsen är lite söta och kryddiga och den belgiska fruktigheten passade väl in i smakarrangemanget. Ännu bättre hade det nog varit med en Westmalle Tripel, men det säger jag mest för att jag tycker att det är ett ännu bättre öl än Chimays variant. Överlag kan ljusa belgare, alltså stilar som t ex blonde, tripel och saison, ofta gå väldigt bra ihop med lite kryddig sydostasiatisk mat, lite på samma grunder som IPA går bra med samma mat. En avgörande skillnad mellan dessa stilar är ju beskan, som kan vara ett riskmoment men som också kan höja kombinationen ett extra snäpp när det faller väl ut.

Nä, nu är det dags att ta sig in till stan och se om tågen klarar av snöstormen så att jag kan ta mig till Stockholm för middag och ölprovning ikväll. Ryktas om god mat och grymma öl.

Jag har fått tag på lite information om Systembolagets nya, hårdare rutiner för kvalitetssäkring för nya produkter till fasta sortimentet, och i och med att jag tidigare skrivit om inköpsprocessen känns det intressant att följa upp med dessa ändringar.

Offertförfrågningarna för fasta sortimentet kommer att delas upp i tre kategorier, A, B och C, som motsvarar olika nivåer av kvalitetssäkring. Kategori C är samma som idag, medan A och B innebär hårdare kvalitetssäkring. För kategori B så kommer en kemisk analys av både offertprovet och ett lanseringsprov att utföras och jämföras med varanra. För kategori A så kommer man dessutom utföra ett så kallat triangeltest vid en säljstartsprovning, dvs att en provsmakare får tre dryckesprov att smaka på och ska peka ut vilka två som är samma samt att man genomför en"jämförande kvalitetsprovning". Dessutom kommer man att följa upp de olika batcherna under den första försäljningstiden. I en mer allmän beskrivning säger man att offertprov, leveransprov och produkten som levereras till butik ska överensstämma sensoriskt.

Sammantaget tolkar jag detta som att man vill eliminera skillnader mellan offertprover och den produkt som hamnar på hyllan och att offertprovet för en offertposition för öl som är märkt kategori A i princip måste vara brygd i full skala. Jag har i alla fall svårt att tro att man kan lämna in en experimentbrygd som bryggts i "hembryggarskala" utan att det uppstår skillnader mot fullskalig produktion som upptäcks i de proverna som ska genomföras.

Detta har ju både sina för- och nackdelar. Å ena sidan betyder det att alla öl i en offertprovning är där på samma villkor och att den ölen som var bäst i offertprovning också är den som är bäst när den hamnar på hyllan. Samtidigt kan det ju vara en stor ekonomisk risk för ett mikrobryggeri att satsa på att komma upp på hyllan om man tvingas brygga en full batch. Visst, brygger man 1000-litersbatcher kan man väl kränga iväg det till krogarna, men rör det sig om 2000- eller 4000-litersbatcher börjar det nog bli lite risktagande.

Vad tycker du om ändringarna? Bra eller anus?

Bloggen firar sitt hundrade inlägg i och med detta inlägg, och då känns det ju väldigt fint att inlägget handlar om en riktigt trevlig provning igår kväll. Vi var ett glatt gäng som samlades hemma hos Johan som tidigare drev bloggen Gjölen (som av en händelse så startades Portersteken dagen efter att det sista inlägget på Gjölen skrevs) för att prova lite öl. Innan hade jag dock tjuvstartat på O'Connors med en Mikkeller Green Gold på fat, med en underbart "grön" smak utan att bli rå eller opolerad. Under tiden tjuvstartade de andra provningen med hembrygden Children of the Hops, som jag tidigare skrivit om.

Provningen av kommersiella öl inleddes med Pliny the Elder - snacka om att gå ut hårt. Vi skojade lite innan om man kunde "taste the rare", dvs känna ovanligheten i smaken. Samtidigt hade vi ju läst Schnilles recension av samma öl, och denna flaska var från samma batch, så våra förväntningar hade väl dämpats något. Efter att ha smakat så var väl de flesta av oss beredda att hålla med Schnillegrabbarna, det vill säga bra öl men lever inte upp till sin hype. Trots att den bara var omkring en månad gammal kändes den inte alls så humlig som man kan förvänta sig från en topp-DIPA. Vi fortsatte raskt med Bell's Hopslam, som också bara var omkring en månad gammal. Lite samma sak här faktiskt, inte riktigt den humlekäftsmäll man förväntar sig, men gott var det förstås. Medan Pliny var mer åt grapefrukt- och tallbarshållet i sin humlighet så var Hopslam betydligt mer fruktig. Jag tror att alla var rätt så överens om att Hopslam var den bättre DIPAn av de två. Dock tycker jag att Green Gold var ännu bättre.

Sedan gick vi över på ännu tyngre grejer i form av Deschutes The Abyss, en imperial stout som är en blandning av bourbonfatlagrad och ekfatslagrad imperial stout. Riktigt bra öl där bourbonsmakerna inte tar över utan är i samspel med de övriga smakerna. Tungt, oljigt och riktigt gott! Vi följde upp med Goose Island Night Stalker med ungefär ett år på nacken. Detta är en ganska välhumlad imperial stout som jag prövade på SBWF i höstas. I denna flaska var dock inte särskilt mycket humlighet kvar men istället hade den utvecklat en trevlig portvinsaktig fruktighet. Väldigt len imperial stout och helt annorlunda mot Abyss. Sedan jämförde vi med en Bourbon County Stout '09, som ju är samma basöl som Night Stalker men istället för att torrhumla den som i Night Stalkern så har den legat på, ja just det, bourbonfat. Väldigt spritig i doften, men med en riktigt trevlig smak med skön bourbon och en grymt god mud pie.

En skvätt Snowblind Strong Ale som kom i julölssläppet för ett drygt år sen följde upp och här var det rätt mycket humle kvar trots åldern. Kul att prova! Sedan gick vi över på surisar, i form av Cantillon Vigneronne, Cantillon FouFone och 3 Fonteinen Schaerbeekse Kriek. De två Cantillonölen hade 5-6 år på nacken och hade ingen direkt fruktighet kvar utan var mer som geuze vid det här laget. Vigneronne var riktigt sur och jag vill nog påstå att det var bland de bästa spontanjästa öl jag druckit. Det drog ordentligt i kinderna av surheten och den typiska Cantillonfunken fanns i överflöd. FouFonen var lite mildare, mer finstämd och lite fruktigare och förstås mycket god den också. Krieken var också en upplevelse med väldigt mycket sura körsbär och inte riktigt så mycket mandelmassasmak som många andra kriekar har.

Efter surisarna styrde vi kosan ner till O'Connors där det blev imperial stouts för hela slanten. Först tog jag en Sandbacka Imperial Stout på fat, en riktigt tung pjäs på 12,2 % som var så kraftig att det nästan var jobbigt att dricka, men den gick förstås ner ändå. Fruktig och en rejäl dos mörk men söt choklad. Sedan delade vi på bombers av Southern Tier Mokah, Port Brewing Old Viscosity och Hoppin' Frog Boris. Mokah var en fullständig orgie i kaffe och varm choklad vilket nästan blev lite för mycket i längden. Gott i mindre mängder, som en efterrätt i sig. Här någonstans började alla smaker ta ut sin rätt på smaklökarna, för att inte tala om alkoholen, så någon riktigt bra utvärdering av Old Viscosity och Boris kan jag nog inte göra, men gott var det i alla fall. Sedan vinglade jag hemåt och somnade gott, men riktigt lika skönt var det inte att vakna i morse.

Fotograferingscredit till Gjölen-Johan! Tack för att jag får låna bilderna.

Jag får tacka alla inblandade för en riktigt trevlig kväll! När Pliny the Elder var bland de sämre (eller minst bra i alla fall) ölen under kvällen så vet man att man skämt bort sig med god öl.

Efter att ha provat Slottskällans Nelson i onsdags så funderade jag lite över vad den skulle kunna passa till för mat. Den väldigt tydliga karaktären från nelson sauvin-humlen gör ju att den har vissa drag som liknar ett typiskt sauvignon blanc från Marlboroughregionen i Nya Zeeland, och man kanske skulle kunna tänka sig att Nelson passar till liknande rätter. Dessutom dras tankarna åt havet av dess adlige namne på bilden. Då är ju fisk en omedelbar tanke, och jag tror faktiskt att den här ölen skulle passa riktigt bra till rätter med vit fisk. Eftersom jag inte äter fisk så är det inget jag har gett mig på att pröva själv, men jag kan inte riktigt släppa tanken på att den borde passa som handen i handsken med en elegant fiskrätt. Så tänkte jag att humlens speciella karaktär har något som nästan kan liknas med lite "funkighet", och funderade på om den inte skulle passa bra med något i stil med en lätt chevresallad. Jag insåg dock att en chevresallad ligger lite över min matbudget som just nu är väldigt tight, så det får bli till att testa det vid ett senare tillfälle.

Så det slutade med att jag gick på samma tanke som Stefan, att ta den med lite stark mat. Jag kompromissade dock lite och prövade den till två "vanliga" rätter med lite extra krydda i. Först till spaghetti och köttfärssås där det var en hälsosam dos av chillipulver i köttfärssåsen. Där tycker jag nog att den faktiskt gick bort sig lite, för beskan blev skarpare och fruktigheten försvann lite och ölet kändes lite tunnt. Jag gav det dock en till chans ikväll, då jag gjorde samma middag som igår (eftersom sjömansbiff inte riktigt kommer i portionspack). Det funkade betydligt bättre! Det är väl inte direkt någon stark rätt, men chilibearnaisen har ju lite sting och lyfter fram beskan. Dessutom ganska mycket sälta i potatisen, som lyfter fram smakerna i ölet, samtidigt som oljigheten och såsens fethet rundar av alla kanter i ölet. Sammantaget gjorde detta att såväl fruktigheten och beskan blev betydligt mer påtagliga i ölet, samtidigt som beskan blev lite avrundad istället för tillvässad som med köttfärssåsen. Trots sin låga alkoholhalt och rätt lätta kropp kunde det stå upp mot maten och det hela blev en mycket trevlig kombination.

Till samma rätt igår drack jag ju Oppigårds Amarillo, vilket var en helt annan grej. Det var också en bra kombination på alla vis, men där kändes ölet mer som ett fräscht komplement till maten medan Nelson snarare utgjorde en fin brytning mot maten. Båda kombinationerna är klart att rekommendera.

Nelson kommer in i Systembolagets beställningssortiment 1 mars och kommer dessutom på hyllorna i butikerna Kvarnen, Dragarbrunn och Gränby i Uppsala. Jag har inte sett någon bekräftad uppgift om kollikrav, men det är med största sannolikhet en back om 15 som gäller. Man kan väl gissa att priset blir i samma område som deras andra lager på 50 cl, dvs omkring 23-25 kr. Jag tycker att detta är en av de intressantaste lager man kan hitta i Sverige just nu, så gå ihop 2-3 pers och dela på en back.

Ni vet hur det brukar vara på fredagar. Man kommer hem och ska laga middag, men har inte planerat någon mat. Man känner för något gott för att fira att det är helg, men samtidigt orkar man inte riktigt ställa sig och laga något avancerat. Precis en sådan fredag har jag idag, och min lösning ser ni ovan. Sjömansbiff med ugnsstekt potatis och morot och en klick chilibearnaisesås. Det hela är mycket enkelt, kräver väldigt lite tid i köket, genererar väldigt lite disk och är förstås gott.

För en portion:
Steg 1: Slå på ugnen på 225 grader och låt den bli varm.
Steg 2: Skär två potatisar (av mjölig sort) och en morot i klyftor, lägg på en plåt och ha på olivolja och salt (snåla inte). Blanda runt ordentligt så allt täcks i olja och salt. Sätt in i ugnen. Ta fram en god öl ur kylen och gå och gör något annat i 20 minuter.
Steg 3: Stek köttet hastigt smör och olivolja i en het panna, salta och peppra båda sidor. Eftersom sjömansbiff är så tunt behöver man bara steka precis så att de får stekyta på varje sida, tar omkring 30 sekunder. Det ska helst vara en rosa strimma i mitten när man skär i köttet. Det är lätt att steka för länge och då blir det segt.
Steg 4: Ta ut potatisen och moroten ur ugnen. Förhoppningsvis har de börjat bli lite gyllenbruna på ytan och är alldeles mjuka innuti.
Steg 5: Lägg upp kött, potatis, morot och en klick sås på tallriken. Häll upp ölen.
Steg 6: Njut :)

Jag drack en underbar Oppigårds Amarillo till detta, vilket var ett gott och törstsläckande komplement till maten. Alla liknande öl, med medelstor kropp och fräsch humlighet lär gå lika bra. Okomplicerat men gott, precis som maten, är rätt väg att gå.

Nu ska jag följa upp med en semla och kanske lite mera god öl. Trevlig helg på er!

Den italienska puben Ma che siete venuti a fá firar sitt 10-årsjubileum i stor stil och anordnar en fyradagarskryssning från Rom till Barcelona och tillbaka. Nog för att en vanlig medelhavskryssning säkert också är jättetrevligt, men här är det en kryssning där allt handlar om vår kära mikrobrygda öl. Man kan läsa mer om det på kryssningens hemsida, men i korthet så är det en massa bryggare från såväl Italien som övriga Europa och USA som hänger på, ölen flödar, det blir workshops och debatter ombord samt en heldag i Barcelona då fartyget ligger i hamn över natten så att man även får chansen att se Barcelona - och självklart anordnas massa ölevent inne i staden den dagen. Dessutom kommer många bryggare att brygga specialöl enbart för kryssningen.

Min italienska är inte den bästa, men det verkar som att det mesta i form av mat, dryck och workshops är inkluderat i grundpriset, som börjar vid 275 euro för del i en fyrbäddshytt. Det verkar anordnas någon sorts specialprovning som kostar 20 euro extra. Om någon råkar kunna italienska får ni gärna komplettera min ihopgissade översättning av det pdf-dokument där det står vad som ingår i priset. Biljetterna släpps i alla fall 15 februari. Flyg tur och retur till Rom ska man väl kunna hitta för 1500-2000 kr och så kan man ju passa på att ta ett par dagar extra i Rom när man ändå är där. Jag är sjukt sugen på det faktiskt, för hur coolt är det inte med ölkryssning i dagarna fyra i medelhavet?

Med anledning av att jag kanske ska jobba lite extra hos Slottskällan med deras besöksverksamhet så blev jag ikväll inbjuden att delta på en av deras provningar för att se hur deras upplägg är och få en allmän känsla av hur det går till. Samtidigt blev det ju som ett litet förhandsbesök inför ölbloggarträffen som vi ska hålla där den 21 mars. Det var faktiskt också mitt första bryggeribesök i Sverige, men förhoppningsvis inte det sista. Jag tycker att Slottskällan är ett sånt bryggeri som många verkar förbise, kanske för att de har funnits så länge, trots att de har en hel del kompetenta öl. Deras imperial stout är ju riktigt bra t ex, och en av få svenska imperial stouts som är lätt att få tag på.

Upplägget var både enkelt och trevligt. Istället för att duka upp massa smakprov av varje öl så fick man ett glas och kunde gå till en liten bar och välja själv vilken öl man ville få ett smakprov på. Jag tyckte att den friheten var jättetrevlig, men samtidigt kanske det inte är optimalt då jag såg att det var många som började med öl som Imperial Stout och Kloster för att avsluta med Uppsala Lager, vilket kanske inte är den bästa ordningen att prova ölen i. Men det funkade ju faktiskt rätt bra ändå, och folk verkade väldigt nöjda med upplägget. Under tiden så berättade kvällens provningsledare Markus om öl i allmänhet och om Slottskällan i synnerhet, och gjorde det mycket bra. Grundgenomgången av öl var kanske inte så intressant för mig som redan kände till det mesta han berättade om, men jag tyckte att anekdoterna om Slottskällan var mycket trevliga. Det märktes att de övriga gästerna var intresserade av vad han berättade, inte minst bevisades det av de många nyfikna frågorna om öl. Till det hela serverades dessutom lite sjysta baguetter, "substyle".

Förutom deras öl som finns på Systembolaget fann Nelson att prova, som var en helt ny öl för mig. Det är en lager som är singelhumlad med nelson sauvin och som ursprungligen bryggdes för den finska marknaden men som nu också ska lanseras i Sverige. Den har redan recenserats av Bark nyligen och av Jonas när den var helt ny, och jag ska förhoppningsvis kunna lägga vantarna på nån flaska för att prova med någon passande maträtt. Tills vidare kan jag bara hålla med ovan nämnda herrar om att det är en mycket kompetent välhumlad lager, prova den om ni ser den. Vi fick även prova lite ofiltrerad Red Ale direkt från lagringstanken. Den var dock inte riktigt färdiglagrad än, vilket märktes då smakerna var lite spretiga, men det var ändå en större upplevelse än vanliga Red Ale. Jag hoppas jag får tillfälle att prova en färdiglagrad och ofiltrerad Red Ale någon dag, det har potential att vara riktigt jäkla bra.

Vi fick även veta att de planerar att under våren börja brygga sina gamla klassiker Svart och London igen, vilket jag tycker blir trevligt då jag inte smakat någon av dem förut. Förutom det så talades det om fortsatt expandering. Vilken kapacitet de skulle komma upp i nämndes aldrig, men den nuvarande kapaciteten skulle vara omkring 500 000 liter om året, alltså ungefär i samma nivå som Oppigårds, men då ska man väl komma ihåg att alla St Eriks öl bryggs på Slottskällan. På tal om St Eriks, vår provningsledare påstod att det var Slottskällans Imperial Stout som var grundölet i St Eriks Dubh, men då han inte riktigt verkade ha koll på vilka fat som Dubh legat på så funderade jag om han hade rätt om grundölet. Någon som kan bringa klarhet i frågan?

Efter avslutad provning fick vi en liten rundtur i bryggeriet, vilket som ni förstår gick ganska snabbt eftersom det i stort sett består av en lagerlokal och en lokal med mäsktank, jästankar, lagringstankar och dylikt. Inte så jättespännande om man varit på bryggeribesök förut förstås, men alltjämt trevligt att se ett bryggeri från insidan. När folk sedan traskade hemåt så hängde jag kvar en liten stund och pratade lite Markus, hans kollega bakom baren som jag helt kollrat bort namnet på och bryggmästaren Urban som dök upp från ingenstans.

Ett trevligt besök på alla sätt och vis faktiskt. En provning är en perfekt present att ge bort till någon som bor i Uppsalaområdet som vill (eller behöver) lära sig lite mer om öl.

Ja, som alla säkert redan vet så släpptes fem öl på Systembolaget öl. Jag hade föreläsningar fram till halv fem och var lite orolig att Brooklyn Black Chocolate Stout skulle hinna ta slut innan jag hann till Systembolaget, men som tur var fanns det fortfarande ett gäng flaskor kvar på hyllan. Oron var dock helt befogad, för när jag nu kikar in på lagersaldot är den slutsåld på centrala bolaget i Uppsala. Det är ju inte särskilt konstigt att det går åt när det finns så pass bra (och stark) öl för under tjugolappen. Mycket bang for your back så att säga.

Jag plockade på mig tolv flaskor och tänkte väl lagra sådär 5-6 stycken och drick upp resten under våren. Förutom Brooklyn blev det två vardera av Three Philosophers och de bägge Achelölen. Just Achel är det enda Trappistbryggeri som jag ännu inte druckit någon öl från, trots att de inte är jättesvåra att få tag på. Three Philosophers har jag velat prova länge, så det var också ett självklart köp. Tanken är väl att pröva en av vardera nu och lägga undan den andra flaskan av varje för lagring. SN Celebration hoppade jag faktiskt över helt. Drack den på fat i mitten av december och blev då lite halvbesviken på denna årgång och kände helt enkelt att det inte var något jag ville lägga mer pengar på nu.

Hela kalaset gick på över 500 kr, och två till intressanta släpp i februari så det är väl tur att jag verkar kunna hoppa över att köpa kurslitteraturen i den enda nya kursen efter jul. Tur att man kan prioritera!