Intervju med Oppigårds-Björn, del 2

Fortsättningen på min intervju (Del 1)med Björn Falkeström, VD och grundare av Oppigårds Bryggeri.


Efter att ha pratat om matlandetambassadörsutnämningen (dagens längsta ord?) kom vi in på vad för mat som Björn helst äter själv. Kanske inte helt otippat svarade Björn väldigt snabbt att han gärna åt mat lagad på lokalt framtagna produkter och därmed blev det också mycket husmanskost. Utöver det är det indisk mat som gäller. Någon särskild favoritkombination av öl och mat kunde han inte komma på på rak arm, men däremot av ost och öl: Starka ostar från Stora Lunåns Gårdsmejeri, som ligger mellan Hedemora och Falun, med en ordentlig humlad och färsk IPA som Indian Tribute eller kanske den något mer tillgängliga Mohawk Extra IPA. Han menade på att den kraftiga humlen skär igenom ostens fett på ett ypperligt sätt, och på den punkten är jag inte sen med att hålla med honom. På alla provningar som hålls i samband med bryggeribesök så bjuder de deltagarna på lokala produkter som just ostar från Stora Lunån, gustafskorv och praliner från Familjen Laby (som jag skrev om här) till ölen. Björn tycker verkligen att det är viktigt att värna om och visa upp lokala livsmedelsproducenter, vilket vi skulle prata lite mer om senare.

När Björn nämnde Mohawk så undrade jag om han brukade dricka öl från andra bryggerier också eller om det mest blev Oppigårds, om han ens hade tid att ta sig till att njuta av öl. Visst hade han tid till det också, och det naturliga svaret var förstås att det mest blev Oppigårds. Häromkvällen hade två stycken Golden Ale slunkit ner till exempel. Och inte kan man väl klandra honom... Men i söndags, till VM-finalen, hade en ölfrämjare kommit på besök och hade med sig en  Hoppin' Frog Mean Manalishi som de delade på. Visst var det en rätt så god öl, men hur färsk var den? Här styrde samtalet via kommentarer om bristen på datummärkning på amerikansk öl över till att Oppigårds faktiskt har exporterat en del öl till USA, men då inte fick sätta någon datummärkning på flaskorna. Min egen slutsats här var att Björn då inte riktigt ville fortsätta exportera över pölen eftersom han inte kunde stå för kvaliteten på flaskorna när de inte kunde sätta något bäst-före-datum på ölen.

Åter till Björns egen smak för öl så nämnde han att Amarillo Spring var hans favorit bland deras mer välhumlade öl. Han var också snabb med att poängtera att välhumlat inte är allt, han uppskattade öl med malten i fokus lika mycket. Han bekräftade samtidigt det som ska ha stått på deras Facebooksida och som dempa i sin tur har citerat här: Amarillo Spring kommer att bli ett året-runt-öl och dessutom bli lanserat i beställningssortimentet till hösten. Lite relaterat till välhumlade och maltfokuserade öl och den stora variationen i hur olika öl smakar så sa han något som nog många andra ölvänner håller med om, nämligen att vin är totalt överreklamerat som måltidsdryck, eftersom smakvariationen mellan olika vin inte är så stor. Öl däremot har ju ett så stort smakspektrum att det knappt kan finnas någon maträtt som man inte kan hitta ett passande öl till. Lika stark och tydlig var hans åsikt om dryck till ost: nej till vin, ja till öl. Nu är kanske inte Björn den första som påtalat detta, men det är ändå lika sant och det tåls att upprepas.

Jag minns inte riktigt hur vi kom in på det, men vi började i alla fall prata om KRAV-märkning (och andra liknande märkningar) som Björn inte alls var särskilt imponerad av. Kriterierna för att få en KRAV-märkning tyckte han var lite för statiska och tog bara hänsyn till vissa aspekter, vilket gör att man som producent nästan kan "gömma sig" bakom en KRAV-märkning. Som exempel tog han förstås öl. Eftersom humlen är en sån liten beståndsdel är det bara malten som behöver vara KRAV-märkt för att också ölet ska kunna bli det. Han beskrev hur två grannliggande kornfält fungerade. Det ena producerade inte KRAV-märkt korn och det andra gjorde det. Det som inte producerade för KRAV-märkning kunde visserligen använda miljöfarliga bekämpningsmedel, men så blev också produktionen mycket effektivare. Där det producerades korn för KRAV-märkning använde man förstås inte bekämpningsmedel, men där fick man ju då lägga mer energi på att hålla ogräs borta från åkern, avkastningen per ytmått blev lägre samt några andra problem som alla bidrog till att utsläppen per producerat korn blev högre. I slutändan blev det alltså helt enkelt så att de olika produkterna hade olika för- och nackdelar, vilket inte åskådliggörs särskilt tydligt av att den ena är märkt med ett KRAV-emblem. Därför förespråkade Björn istället att producenter skulle vara öppna om sina produkter istället för "gömma sig" bakom olika märkningar. Jag tror aldrig att Björn sa det rakt ut, men jag tyckte mig kunna läsa mellan raderna att han tyckte att lokalproducerat var viktigare och borde prioriteras före produkter med olika ekomärkningar.

På samma spår menade han också att mindre lokala producenter och återförsäljare är att föredra eftersom de måste erbjuda produkter av god kvalitet och vara öppna mot sina kunder, medan stora matbutiker som t ex ICA och Hemköp, och produkterna som säljs där, nästan kan gömma sig bakom sin egna storlek. Här började jag fantisera om hur roligt det vore om lokala bryggerier fick sälja sina öl på "bondens marknad" och liknande. Hursomhelst, även för att bygga ölkultur så tyckte Björn att det var viktigt att satsa på det lokala och att vara öppen, ärlig och ödmjuk mot sina kunder. Som ett förenkklat dåligt exempel på detta nämnde han Mariestads och Norrlands Guld som ju inte bryggs i varken Mariestad eller Norrland, och som därför saknar den lokala anknytning som de med sina namn utgör sig för att ha. Lyckligtvis tyckte han sig märka att medelsvensson blivit allt mer medveten om sådant och efterfrågar allt mer lokalt, vilket han förklarar med att vi gärna vill ha en relation till vad vi stoppar oss. Samtidigt dyker det ju upp allt fler lokala specialbutiker för t ex bröd, chark, ost osv vilket också tyder på en positiv utveckling.

Hoppas ni även tycker denna del är intressant. Den tredje och sista delen av intervjun kommer strax, och det är i den delen som de små nyheterna från Oppigårds gömmer sig.