Det må verka lite ovärdigt för en kyckling, trots att den är slaktad, att få en ölburk upptryckt i sig, men det resulterade tamejtusan i den godaste helgrillade kycklingen jag ätit på bra länge, och kul var den att laga också. Jag hade aldrig hört talas om beer butt chicken tills för några veckor sen då jag råkade se ett recept på det, men det verkar inte vara helt ovanligt i USA. Jag bestämde mig i alla fall för att prova det inom en snar framtid, och där är vi nu. Hur ska man förresten översätta rättens namn till svenska? Ölrumpekyckling?


Tillagningen är i alla fall inte särskilt svår och man behöver egentligen bara en hel kyckling på ca 1,5-2 kg, en ölburk och lite kryddor. Börja med att göra en kryddblandning och gnugga in kycklingen ordentligt med den. I mitt recept skulle man blanda ihop en tesked vardera av spiskummin, fänkål, chilipulver, paprikapulver och råsocker med salt, peppar och en skvätt olivolja, vilket blev gott. Sedan dricker man ur ungefär hälften ur en ölburk och sedan trär man på kycklingen på burken. Att dricka av ölen först är ett viktigt steg! Förutom att det gör kocken lite gladare så tar det kortare tid för en mindre mängd öl att värmas upp och börja förångas. Jag vet inte riktigt hur mycket valet av öl påverkar slutresultatet. I receptet stod det Budweiser men jag tog en Bishops Finger istället för en ljus lager. Om inte annat så får man som kock en godare halv öl att dricka. Skjuts in i ugnen på 200 grader tills kycklingen är klar. Min kyckling vägde ungefär 1,7 kg och behövde ungefär 70 minuter i ugnen. Jag ställde kycklingen i en långpanna för att tjäna någon extra centimeter i höjdled, och då gick den precis in i ugnen med plåten på nedersta hacket.

Jag tyckte det räckte utmärkt att bara servera lite sallad, bröd och småplock som oliver och fetaost till kycklingen, mer än så behövdes inte. Och så förstås en god öl i glaset!

Jag är just hemkommen från en liten ölprovning med kryddig mat som jag har hållt i ikväll med mina kollegor. Jag lagade en mexikansk bönsoppa med focaccia, pasta alla puttanesca och buffalo hot wings med gräslöksdippsås till. Till detta hade jag valt ut sex öl i olika stilar att prova till. Jag valde att hålla lite mer bredd på ölen istället för att enbart välja öl som jag själv tycker om till dessa maträtter. BrewDog 77 Lager, Weihenstephaner Hefe Weissbier, Samuel Adams Black Lager, Belhaven Wee Heavy, Maredsous 8 och Sierra Nevada Torpedo Extra IPA blev i alla fall de öl som hamnade i provningsglasen.

Tysk veteöl är ju något som funkar till det mesta, men här trodde jag den skulle få det lite tufft ändå. Visserligen tyckte jag själv också att den bara var okej till alla maträtterna, men de flesta andra tyckte den passade utmärkt till alltihopa. En deltagare var nästan lyrisk över hur gott det var med veteöl.

Det var också rätt många, däribland jag, som tyckte att Sam Adams Black Lager fungerade bra med de flesta rätter. De ganska mjuka rostade och chokladiga tonerna, den svaga sötman och den väldigt milda beskan utgjorde en väldigt fin och len kontrast till den kryddiga maten. Wee Heavy har ju liknande egenskaper men gick inte hem lika bra, för min egen del tror jag att det var den lite högre alkoholhalten som inte gick hand i hand med kryddhettan.

BrewDogs lager var det ganska blandade åsikter om. Själv tyckte jag att dess humliga smaker gick hand i hand med kryddorna i soppan, men det var flera som inte alls höll med. Sedan tyckte jag att den gjorde bort sig helt med både kycklingen och pastan, medan vissa tyckte att det var bra kombinationer. Överlag var det nog ändå den öl vi diskuterade minst, trots meningsskiljaktigheterna. Tråkigast öl på provningen helt enkelt?

Maredsous 8 var den öl som klarade sig sämst till maten då det var glest mellan de positiva orden för den. Jag hade inte druckit den innan och hade tänkt mig att den skulle ha lite mer jästig kryddighet, men jag tyckte mest den hade estriga frukttoner att komma med. Kanske borde jag ha gått på min första tanke, Westmalle Dubbel, istället. Men det Maredsous egentligen sprack på var att kryddorna i maten lockade fram alldeles för mycket alkoholsmak i ölet. Bortsett från det funkade den faktiskt rätt bra, men just de närmast spritiga smaker som kom fram drog ner den väldigt mycket.

Torpedo tyckte jag var den bästa ölen till alla maträtter, men det kanske grundar sig lite i att jag tycker det är en väldigt god öl annars också. Många andra på provningen var inte vana vid så pass humlade öl och hade lite svårt för den, men några positiva ord utöver mina egna fick den i alla fall.

Min slutsats efter provningen var därför att gillar man välhumlade öl så är dessa ofta bra val till kryddig mat medan en mörk lager är ett bättre alternativ om man inte är lika förtjust i humle. Och som vanligt funkar weissbier till det mesta...

Den tredje och sista delen (del 1, del 2) av min intervju med Björn Falkeström, VD och grundare av Oppigårds.

Som ett stickspår på diskussionen om lokal anknytning kom vi in på det här med fantombryggerier och kontraktsbryggningar som börjar bli allt vanligare och jag frågade om detta var något som någonsin kunde bli aktuellt för Oppigårds. Ett tydligare nej är svårt att få. Björn var mycket tydlig med att de aldrig kommer att låta sina öl bryggas någon annanstans. Den dagen (om den kommer) de inte längre har egen kapacitet att brygga ett öl så kommer inte heller det ölet att bryggas. Oppigårds öl bryggs i Oppigårds bryggeri, punkt. Inte heller ville han att andra skulle använda Oppigårds bryggeri. Återigen poängterade Björn hur viktigt han tyckte det var med att hålla det lokalt för att främja ölkulturen.

Denna intervju är ju trots allt till en blogg, så jag frågade Björn om han följer några ölbloggar, ratingsidor och andra delar av det ölcommunity som finns online. Och visst gjorde han det. Dels för att hålla sig uppdaterad med nyheter, åsikter och trender i ölvärlden, men han menade också på att recensioner och inlägg från oss ölbloggare faktiskt kunde vara en indikation på när något inte riktigt gått som de tänkt sig utan att ha märkt det själva. Men det roligaste tyckte han var när vi skrev om små undersökningar vi gjort, till exempel Bröderna Lindströms smått ökända inlägg om Mariestads Export och Norrlands Guld, samt Gyllenbocks inlägg om ölförvaring på fönsterbrädan. RateBeer följer Björn mest på skoj för att hålla koll på hur det går för Oppigårds öl där, och lite stolt var han allt över att Amarillo Spring där ligger på femte plats i världen över amerikanska pale ale, i mycket god konkurrens. Bara en sån sak som att den ligger före urtypen för APA, Sierra Nevada Pale Ale tycker jag borde vara väldigt upplyftande.

Sen frågade jag om de inte var sugna på att haka på trenden med fatlagrade öl, men eftersom de varken har några fat ståendes eller planer på att köpa några sådana inom den närmsta framtiden så fanns inte heller några planer på att fatlagra öl. Däremot nämnde Björn att de har några mindre ståltankar i bryggeriet, och att de tänkt använda en av dem till att lagra ett lite mer speciellt öl på. De hade bara inte haft tid att utveckla och brygga något sådant öl än, men tids nog så. Han nämnde också möjligheten att, i brist på ekfat, lägga ner ekspån/ekchips i lagringstanken. Han nämnde sedan inga närmare tankar kring vad för öl som skulle kunna hamna i den tanken, men nog vågar man hoppas på ett barley wine med Oppigårds fantastiska humling? Däremot nämnde han i förbifarten något om att han var lite sugen på att brygga något i stil med en dubbel-IPA. Jag är inte den som tänker klaga om det blir verklighet av den tanken.

När vi nu ändå pratade om framtidsplaner och nya öl så var det, visserligen med en svag tveksamhet, som Björn avslöjade lite information om två öl som är på gång att bryggas och som ska skickas in som offert till Systembolaget för vårsläppet 2011. Den som har läst Systembolagets lanseringsplan för 2011, eller åtminstone Ofiltrerats fina sammanfattningar av de ölrelaterade delarna, vet att det i vårsläppet ska komma en parlansering med två svenska singelhumlade ale, och det är dessa två platser som Oppigårds tänker försöka lägga beslag på. Två ale med samma maltbas ska bryggas, och det ena kommer att singelhumlas med Saaz och det andra med Chinook. Jag håller alla tummar jag har för att dessa kommer in på Systembolaget för det kan bara bli bra. Jag vill minnas att dessa öl också skulle finnas på Stockholm Beer & Whisky Festival i höst, men jag har ingen anteckning om det så jag reserverar mig för att jag minns fel. Eventuellt skulle också ytterligare en ny öl bli klar för att presenteras på SBWF, men med dessa två singelhumlade ale och återlanseringen av Amarillo Spring kommer de ha mycket att stå i hos Oppigårds den närmaste tiden.

När vi ändå var inne på SWBF så nämnde Björn att 14 bryggerier, inklusive Oppigårds såklart, från Sveriges Småbryggarförening skulle ha sina montrar samlade tillsammans på årets SWBF och förhoppningsvis även kunna samarbeta på något vis där, till exempel genom att erbjuda provsmakningspaket med öl från olika bryggerier. Än så länge verkade det mest finnas lite lösa planer kring dessa samarbetsmöjligheter, men att de står samlat är nog bra för dem. Sen gled vi tillbaka in på ämnet med singelhumling, eller egentligen användandet av få humlesorter i samma öl. Många är det ju som tycker att Oppigårds är väldigt bra på att humla sin öl på ett lyckat sätt, och det verkar som att en av hemligheterna bakom detta är att hålla sig till ett fåtal humlesorter. Björn tycker att det är onödigt att blanda alltför många sorter, istället håller han sig till att använda ett fåtal humlesorter och använda dess kvaliteter till fullo, och man får väl säga att resultaten har talat för sig själva. Vad jag har sett så innehåller ingen av deras öl som produceras nuförtiden mer än tre humlesorter, och flera av dem innehåller bara två eller till och med bara en.
Amarillo Spring: Amarillo
Single Hop Ale: Styrian Goldings
Slåtteröl: Cascade och Saaz
Golden Ale: Pacific Gem, East Kent Goldings och Cascade
Indian Tribute: Cascade och Centennial
Summer Ale (2009): Cascade och Pacific Gem
Summer Twist: Pacific Gem, Bramling Cross och Amarillo
Easter Ale: Cascade, Chinook och Centennial
Starkporter: Pacific Gem och East Kent Goldings

Här avslutade vi intervjun, men så kom jag på att jag hade glömt en grej som jag verkligen ville prata om, nämligen vad och vilka som varit förebilder och inspirationskällor för Björn, så jag ringde upp igen och frågade just detta. När han 1997 började arbetet med det som så småningom skulle bli Oppigårds Bryggeri så var de, på en tiden ganska unga, svenska mikrobryggerierna Nils Oscar, Jämtlands och Slottskällans något av hans förebilder, men nu när Oppigårds vuxit till sig behövs inte längre några svenska förebilder. Björn erkänner också att han inte var särskilt bevandrad eller insatt i ölvärlden när han började bygga upp Oppigårds, men han hade i alla fall rest lite i Skottland och England och fått inspiration därifrån. Inga amerikanska bryggerier då undrade jag då? Mja, visst hade han läst lite om amerikanska bryggerier som t ex Boston Beer Company (som gör Samuel Adams öl), men någon särskilt stor roll som inspiratörer verkade de inte ha spelat. Hur kom det sig då att Oppigårds är ett av de svenska bryggerier som lägger mest "amerikansk touch" på sina öl? Björn trodde att den uppfattningen kom från att Oppigårds var ett av de första svenska bryggerierna att torrhumla sina öl. Han vill minnas att det första ölet de torrhumlade var Spring Ale som kom 2008, och sedan torrhumlade de även Late Summer Ale samma år, och därifrån har de helt enkelt spunnit vidare på något som blev lyckat.

Sen avslutades intervjun på riktigt. Att intervjua Björn, eller någon annan på Oppigårds, har jag haft i tanken nästan ända sen idéen att starta bloggen formades, så det känns kul att det nu blivit av. Björn var dessutom en mycket trevlig och öppen person att prata med och med många åsikter som jag håller med om. Hoppas att ni läsare uppskattar den här intervjun lika mycket som jag har gjort.

Fortsättningen på min intervju (Del 1)med Björn Falkeström, VD och grundare av Oppigårds Bryggeri.


Efter att ha pratat om matlandetambassadörsutnämningen (dagens längsta ord?) kom vi in på vad för mat som Björn helst äter själv. Kanske inte helt otippat svarade Björn väldigt snabbt att han gärna åt mat lagad på lokalt framtagna produkter och därmed blev det också mycket husmanskost. Utöver det är det indisk mat som gäller. Någon särskild favoritkombination av öl och mat kunde han inte komma på på rak arm, men däremot av ost och öl: Starka ostar från Stora Lunåns Gårdsmejeri, som ligger mellan Hedemora och Falun, med en ordentlig humlad och färsk IPA som Indian Tribute eller kanske den något mer tillgängliga Mohawk Extra IPA. Han menade på att den kraftiga humlen skär igenom ostens fett på ett ypperligt sätt, och på den punkten är jag inte sen med att hålla med honom. På alla provningar som hålls i samband med bryggeribesök så bjuder de deltagarna på lokala produkter som just ostar från Stora Lunån, gustafskorv och praliner från Familjen Laby (som jag skrev om här) till ölen. Björn tycker verkligen att det är viktigt att värna om och visa upp lokala livsmedelsproducenter, vilket vi skulle prata lite mer om senare.

När Björn nämnde Mohawk så undrade jag om han brukade dricka öl från andra bryggerier också eller om det mest blev Oppigårds, om han ens hade tid att ta sig till att njuta av öl. Visst hade han tid till det också, och det naturliga svaret var förstås att det mest blev Oppigårds. Häromkvällen hade två stycken Golden Ale slunkit ner till exempel. Och inte kan man väl klandra honom... Men i söndags, till VM-finalen, hade en ölfrämjare kommit på besök och hade med sig en  Hoppin' Frog Mean Manalishi som de delade på. Visst var det en rätt så god öl, men hur färsk var den? Här styrde samtalet via kommentarer om bristen på datummärkning på amerikansk öl över till att Oppigårds faktiskt har exporterat en del öl till USA, men då inte fick sätta någon datummärkning på flaskorna. Min egen slutsats här var att Björn då inte riktigt ville fortsätta exportera över pölen eftersom han inte kunde stå för kvaliteten på flaskorna när de inte kunde sätta något bäst-före-datum på ölen.

Åter till Björns egen smak för öl så nämnde han att Amarillo Spring var hans favorit bland deras mer välhumlade öl. Han var också snabb med att poängtera att välhumlat inte är allt, han uppskattade öl med malten i fokus lika mycket. Han bekräftade samtidigt det som ska ha stått på deras Facebooksida och som dempa i sin tur har citerat här: Amarillo Spring kommer att bli ett året-runt-öl och dessutom bli lanserat i beställningssortimentet till hösten. Lite relaterat till välhumlade och maltfokuserade öl och den stora variationen i hur olika öl smakar så sa han något som nog många andra ölvänner håller med om, nämligen att vin är totalt överreklamerat som måltidsdryck, eftersom smakvariationen mellan olika vin inte är så stor. Öl däremot har ju ett så stort smakspektrum att det knappt kan finnas någon maträtt som man inte kan hitta ett passande öl till. Lika stark och tydlig var hans åsikt om dryck till ost: nej till vin, ja till öl. Nu är kanske inte Björn den första som påtalat detta, men det är ändå lika sant och det tåls att upprepas.

Jag minns inte riktigt hur vi kom in på det, men vi började i alla fall prata om KRAV-märkning (och andra liknande märkningar) som Björn inte alls var särskilt imponerad av. Kriterierna för att få en KRAV-märkning tyckte han var lite för statiska och tog bara hänsyn till vissa aspekter, vilket gör att man som producent nästan kan "gömma sig" bakom en KRAV-märkning. Som exempel tog han förstås öl. Eftersom humlen är en sån liten beståndsdel är det bara malten som behöver vara KRAV-märkt för att också ölet ska kunna bli det. Han beskrev hur två grannliggande kornfält fungerade. Det ena producerade inte KRAV-märkt korn och det andra gjorde det. Det som inte producerade för KRAV-märkning kunde visserligen använda miljöfarliga bekämpningsmedel, men så blev också produktionen mycket effektivare. Där det producerades korn för KRAV-märkning använde man förstås inte bekämpningsmedel, men där fick man ju då lägga mer energi på att hålla ogräs borta från åkern, avkastningen per ytmått blev lägre samt några andra problem som alla bidrog till att utsläppen per producerat korn blev högre. I slutändan blev det alltså helt enkelt så att de olika produkterna hade olika för- och nackdelar, vilket inte åskådliggörs särskilt tydligt av att den ena är märkt med ett KRAV-emblem. Därför förespråkade Björn istället att producenter skulle vara öppna om sina produkter istället för "gömma sig" bakom olika märkningar. Jag tror aldrig att Björn sa det rakt ut, men jag tyckte mig kunna läsa mellan raderna att han tyckte att lokalproducerat var viktigare och borde prioriteras före produkter med olika ekomärkningar.

På samma spår menade han också att mindre lokala producenter och återförsäljare är att föredra eftersom de måste erbjuda produkter av god kvalitet och vara öppna mot sina kunder, medan stora matbutiker som t ex ICA och Hemköp, och produkterna som säljs där, nästan kan gömma sig bakom sin egna storlek. Här började jag fantisera om hur roligt det vore om lokala bryggerier fick sälja sina öl på "bondens marknad" och liknande. Hursomhelst, även för att bygga ölkultur så tyckte Björn att det var viktigt att satsa på det lokala och att vara öppen, ärlig och ödmjuk mot sina kunder. Som ett förenkklat dåligt exempel på detta nämnde han Mariestads och Norrlands Guld som ju inte bryggs i varken Mariestad eller Norrland, och som därför saknar den lokala anknytning som de med sina namn utgör sig för att ha. Lyckligtvis tyckte han sig märka att medelsvensson blivit allt mer medveten om sådant och efterfrågar allt mer lokalt, vilket han förklarar med att vi gärna vill ha en relation till vad vi stoppar oss. Samtidigt dyker det ju upp allt fler lokala specialbutiker för t ex bröd, chark, ost osv vilket också tyder på en positiv utveckling.

Hoppas ni även tycker denna del är intressant. Den tredje och sista delen av intervjun kommer strax, och det är i den delen som de små nyheterna från Oppigårds gömmer sig.

Tidigare idag ringde jag upp Björn Falkeström, VD och grundare av Oppigårds, för en intervju som kom att handla mycket om vikten av lokal förankring och att som producent vara öppen om sina produkter och ärlig mot konsumenterna.

Men vi började med att prata om Oppigårds ökande popularitet. Från att så sent som 2008 ah bryggt 240 000 liter öl så har de bryggt ca 450 000 liter under de senaste 12 månaderna. Nästan en fördubbling av produktionen alltså. Björn trodde att detta beror på att de försöker vara ödmjuka gentemot sina kunder, samt att de i ett ganska tidigt skede satsade på, och lyckades med, att få in säsongsöl i Systembolagets tillfälliga släpp vilket successivt stärkt varumärket och bidragit till en ökad försäljning av deras året-runt-öl. Här gjorde vi också en liten jämförelse med Sigtuna som ju fått ett uppsving på sistone, mycket tack vare några väldigt lyckade säsongssläpp på Systembolaget. Björn poängterade också att det förstås också är väldigt roligt för dem att ta fram och utveckla nya öl.

Nu hade de nästan nått sitt kapacitetstak vad gäller bryggning i det nuvarande bryggverket, och framförallt har de nått gränsen för hur mycket öl de hinner med att buteljera. Just nu buteljerar de nämligen bara en dag per vecka, och skulle alltså behöva buteljera två dagar i veckan om produktionen ökar ytterligare vilket är ett stort steg att ta. Men kanske behövs det, för Björn berättade också att de nyligen hade fått lov att restnotera sin Golden Ale för första gången på flera år.

Jag tog upp att Indian Tribute hade varit nära att komma in i Systembolagets fasta sortiment i våras, men kom till slut trea av de öl som slogs om den platsen. Som ni kanske vet så var det Mohawk Extra IPA som knep den platsen till slut. Jag undrade hur ytterligare ett öl i det fasta sortimentet hade påverkat dem, men han trodde inte att det hade gjort någon jättestor skillnad då IPA fortfarande är en relativt smal produkt i Sverige. Istället kunde det ha gjort en större skillnad om deras Pale Ale hade kommit in på en annan plats i samma släpp, men den kom tvåa och istället var det Mikkellers Jackie Brown som tog den platsen.

Sedan kom vi in på InWit, ölet som Peter Högström vann hembryggar-SM med 2009 och som nu bryggts av Oppigårds. Att den bryggdes hos Oppigårds var Peters egen önskan. Björn hade uppmärksammat att det kommenterats på internet om att Peters recept inte följts till punkt och pricka när det bryggdes i stor skala hos Oppigårds, men förklarade att det helt enkelt inte hade varit möjligt. Till exempel hade Peter lagt pomerans och ingefära i sprit för att skapa en essens och att arbeta med sprit är inte tillåtet för ett kommersiellt bryggeri. Så så var det med det.

Tidigare i år blev Björn utsedd till Matlandetambassadör för Dalarna av jordbruksministern (artikel om detta i Dala Demokraten), så jag var nyfiken på vad detta egentligen inneburit för Björn, och för Oppigårds. Han förklarade att detta var en utnämning snarare ett uppdrag, och ingenting som han får betalt för, och därför inte kan lägga mycket tid på heller. Däremot kan det vävas in i det dagliga arbetet, då det handlar mycket om att sprida sitt engagemang för lokal matkultur. Dessutom har det gett ett nytt sätt att kanalisera idéer och åsikter från honom och andra lokala livsmedelsproducenter. För Oppigårds har det egentligen inte inneburit något särskilt, förutom möjligen lite extra uppmärksamhet.

Fortsättning följer, spännande nyheter utlovas...

Holländsk öl är godare än spansk, och jag antar att uruguayansk öl har svårt att mäta sig med tysk öl. Så ikväll blir det en tysk öl till bronsmatchen och imorgon en holländsk till finalen, och därmed har jag valt vilka lag jag ska heja på.

Jag fyller dessutom år imorgon, så ikväll tänker jag unna mig några goda öl ur förrådet. Cantillon Iris står på schemat i alla fall, och sen får jag se vad mer som faller mig in.

Sitter just och smaskar i mig en mjökchokladpralin med fyllning som är smaksatt med Oppigårds Golden Ale. Dessa praliner görs av Familjen Laby i Hedemora och just denna pralin har vunnit guld vid SM i mathantverk i klassen chokladpraliner. Inte illa pinkat, och det är faktiskt en riktigt god chokladpralin och nog kan man känna att några smaknyanser nog kommer från ölen. Laby har även gjort en mörkare pralin med Oppigårds Starkporter i fyllningen som jag smakade häromdagen, och även den är riktigt god. Förutom de ölsmaksatta pralinerna har de många andra smaker i sitt sortiment, bland annat en pralin med Laphroaig som jag är väldigt sugen på att smaka vid tillfälle.

Distributionen till butiker verkar vara väldigt lokal, här i Falun kan man hitta dem i nya chokladbutiken KakaOh, mittemot Systembolaget, och så har de en egen gårdsförsäljning i Hedemora. Har du inte vägarna förbi Dalarna så verkar det som att man kan köpa deras praliner i deras webshop. Helt klart värda att prova om man gillar choklad. Och vem gör inte det....

Oppigårds och choklad är ingen dum kombination i övrigt heller. Jag har prövat Amarillo Spring och Summer Twist till choklad och det har faktiskt varit fina kombinationer med fina brytningar mellan ölens beska och chokladens sötma, samt att chokladen verkar locka fram ännu mera humlig fruktighet i ölen.

Till min planerade Oppigårdsprovning ska jag definitivt slänga in några Golden Ale-praliner som en extra bonus!