Resan, del 2: Kulminator

Nästa anhalt var Antwerpen, med den mer eller mindre legendariska baren Kulminator som den stora huvudattraktionen för mig. Kulminator är ett sådant ställe som väl alla ölnördar drömmer om att besöka någon gång under sitt ölmarinerade liv, och gör man inte det så borde man börja göra det.

Men jag kom tidigt till Antwerpen, och solskenet hälsade mig välkommen. Det gjorde också min värd Ellen, som inte helt oväntat bodde på översta våningen (en gemensam egenskap för alla ställen jag bodde på under resan). Den här gången fanns det åtminstone en hiss. Hon hade också besök av en australiensisk kompis och vi tre inledde dagen med att njuta av solen och en varsin Hoegaarden, direkt ur burken, på takterassen. Man behöver inte alltid finlira för att öl ska bli riktigt njutbart.

Jag hann också med en liten promenad för att se stan, och slank då in på butiken Belgium Beers som enligt skyltfönstret skulle ha "250 Belgian beers". Jag tvivlar dock på att det fanns så många sorter på de ganska urplockade hyllorna. Butiken verkade fungera lika mycket som tobaks- och spritbutik som ölaffär. Jag hittade i alla fall en öl jag ville dricka, Hoegaarden Verboden Vrucht, som senare avnjöts på takterassen. Sen slängde jag ihop en pasta alla puttanesca till våra hungriga magar och så begav vi oss alla tre iväg till Kulminator.

Väl där mötte vi upp en till vän till Ellen och därmed var vi fyra stycken som kunde dela på öl. Perfekt då man vill kunna beta av några öl utan att supa sig själv under bordet. Det var riktigt roligt att tjejerna hade ett genuint intresse i att prova nya öl. Inget gnäll om "nä, vi dricker bara Stella". Tänk om alla ens vänner här hemma kunde ha samma inställning. På damernas begäran skulle kvällen inledas med en kriek och valet föll på en Boon Kriek från 2006. Som väntat var det Leen som serverade oss och medan maken Dirk mest stod bakom disken och såg butter och excentrisk ut. Ett riktigt charmtroll den där Dirk! Det sägs dock att han kan bli riktigt trevlig om man börjar snacka öl med honom, men för den här kvällen klarade vi oss utan det. There is always a next time.

Alla uppskattade krieken som inte var särskilt komplicerad, men mycket god. Jag valde ut De Cam Oude Geuze från 2006 som uppföljare. Första gången jag delar en geuze med icke-ölnördar och ingen rynkar på näsan. Tvärtom, den uppskattades av alla. Coolt! Så var det en mycket bra geuze också! Skönt komplex med mycket äppelskal, en härlig syra och en liten vinösitet. Min favorit för kvällen! Tjejerna hade ju klarat geuzen med bravur så nu fick det bli en ny utmaning, i form av en Orval från 2004. Alla som ger sig på att lagra öl borde inkludera minst en flaska Orval i sin källare. Inte för att jag tyckte att den sex år gamla flaskan var extremt mycket bättre än en färsk, men den uppvisade definitivt en intressant utveckling. Alla var vi överens om att den luktade bondgård, men den var mycket rundare i smakerna än en färsk Orval.

Nästa problem blev att välja vilken av alla årgångar av Chimay Blå vi ville prova. Varje årgång tillbaka till någon gång på åttiotalet fanns, åtminstone i öllistan. Det hade varit intressant att prova några olika årgångar, med ett par års mellanrum, mot varandra, men vi nöjde oss med en för denna kväll och det blev från 1999. Lite för gammal för min smak skulle det visa sig. Många intressanta smaker av romrussin, portvin och choklad visserligen, men också en ganska störande ton av damm och gamla böcker som jag inte tyckte var särskilt trevlig.

Sedan följde två öl som var äldre än alla dess drickare runt bordet, nämligen Prize Old Ale från 1982 och Courage Russian Imperial Stout från 1983. Den största behållningen låg egentligen i att dricka något så gammalt, speciellt med Prize Old Ale som var ett riktigt bottennapp. Lite toffee och frukt fanns visserligen, men den var också en aning vattnig och helt utan eftersmak, och all kolsyra var förstås borta också. Couragen var vid bättre vigör, men hade precis som Chimayen en något dammig ton i smaken. Hade man bara kunnat trolla bort den hade det varit riktigt bra dock, smaken började med riktigt komplexa toner av främst portvin och gjorde en helomvändning halvvägs och drog över mot bitter choklad och kaffe istället, med en lätt och angenäm fruktighet från början till slut.

Nästa besvikelse för mig kom när vi vände blickarna tillbaka mot trappisterna och en Rochefort 10 från 2003. Den hade nämligen utvecklat en smak av hostmedicin och mentol som jag hade riktigt svårt för. Som tur var så gillade de andra den. Som avslutning på kvällen delade vi på en Westvleteren 12 från 2004. Det var första gången jag drack Westy, så det var med viss andakt jag satte glaset till munnen. Jag hade lyckats skaka av mig förväntningarna som lätt dyker upp när man ska dricka vad som anses vara en av världens bästa öl, och tur var väl det för så där extremt bra tyckte jag inte den var, om än en mycket kompetent öl. Jag hittade en intressant doft som jag närmaste kunde jämföra med saffran och lussebullar, men det var jag också ensam vid bordet att tycka (men så var jag den enda som ätit lussebullar också förstås). Som sagt en mycket bra öl, men den lever inte upp till hypen och är inte värd de priserna som begärdes i de ölaffärer som jag såg den i. Fast det är väl kanske inga nyheter?

Som synes blev det väldigt fokuserat på lagrade öl, men det kändes lite som att man fick passa på när man hade chansen. Notan för ölen, en ostbricka och givmilda dricks landade på strax under 20 euro per person. Jag vill inte ens tänka på vad det hade hamnat på i Sverige. En riktigt trevlig kväll var det i varje fall, och nog är jag sugen på att besöka Kulminator igen. Definitivt ett ställe som är värt en omväg.