En lååång, men förjävla kul helg har kommit till ända och det enda som återstår av städningen är att panta "lite" tomglas och burkar. Hårdrocksfestivalen Rockstad: Falun har varit huvudattraktionen och runtomkring det har det druckits en hel del öl, av väldigt varierande kvalitet. Det här inlägget handlar dock om rätt mycket annat än bara öl, så har jag i alla fall varnat dig.

För min del började helgen redan i onsdags då Joran, en kompis från Nederländerna, anlände till mitt residens för att bo hos mig över helgen. Han är ingen större ölfantast, utan dricker helst Grolsch, så jag dukade upp med lite hyfsat lättdruckna svenska öl som ändå håller lite kvalitet. Vi delade på Jämtlands Bärnsten, Oppigårds Single Hop och Nils Oscar God Lager till mat följt av lite TV-spel. Allt gick ner men det var först vid Nils Oscarn som det kom uppriktiga komplimanger till ölet. Sedan bar det av ner till Pitcher's där vi mötte upp Jocke som sjunger i Sabaton samt några andra gemensamma bekanta. Dessutom hittade vi två amerikaner, Mike och Matt, som flugit över pölen bara för att gå på festivalen.

Medan de andra höll sig till Staropramen, Spaten och Franzisaner så började jag lite försiktigt med en Odell IPA för att sedan gå på en Nögne Ö Dubbel IPA. Stabila öl bägge två! Bjöd runt lite på Nögnen och hörde kommentarer som "satan vad det luktar örtsnus" och "smakar som en saft min mormor gjorde när jag var liten". Inte riktigt de reaktioner jag hade väntat mig kanske. Sedan hittade jag Alvinne Melchior i kylen. En liten varning till alla som någongång kommer att dricka den: Den skummar något sanslöst mycket när man öppnar den! Jag tror bartendern fyllde ett Duvelglas OCH ett 33cl-glas med bara skum. Sen tog det förstås en jäkla tid innan skummet la sig så att det faktiskt fanns någonting att dricka, men när det väl hände så var det en fin öl. Även de andra som smakade på den tyckte om den. Sist ut för onsdagskvällen blev en Victory Storm King.

Efter en sådan kväll och med två dagars festival framför oss så tyckte både jag och Joran att det vore lämpligt att ta det lite lugnt på torsdagskvällen, men så sprang vi på Mike och Matt på dagen och helt plötsligt hade vi kommit överens om att ses på Pitcher's till kvällen. Det visade sig bli en riktigt trevlig kväll! Mike och Matt hade dragit med sig Jim och Glory, två till amerikaner som anlänt under dagen och som också flugit till Sverige bara för att gå på Rockstad: Falun. Under kvällen hittade även en glad boråsare vid namn Andreas till vårt bord. Ingen av amerikanerna hade särskilt bra koll på mikrobryggerierna men Glory visade sig vara hembryggare så lite ölsnack blev det i alla fall. I glaset denna kväll hamnade Stone Ruination IPA, Founder's Centennial IPA, Stone Oaked Arrogant Bastard, North Coast Old Stock Ale 2009 och Alvinne Gaspar. Ruination har jag smakat vid flera tillfällen tidigare men aldrig druckit mer än några centiliter per tillfälle av, så det var trevligt att få smaka på den ordentligt så att säga. Även Centennial IPA var kul att dricka igen då den smakade mycket bättre nu än vad jag tyckte den gjorde då jag köpte den på bolaget tidigare i våras. De tre sista ölen var helt nya bekantskaper för mig men alla levererade, fast Gaspar får jag nog ta och prova igen någon gång med smaklökar i bättre form.

På fredagen ställde jag och Joran iordning lite stolar och bord ute i trädgården och hämtade upp Mike, Matt, Jim, Glory och Andreas vid deras hotell för att ta med dem hem till vår lilla "biergarten" som kompletterades med en kylväska full med öl och en laptop för lite hårdrock. Själv avnjöt jag en AleSmith IPA innan jag också högg in på kvällens öl, Saaremaa Tuulik, en ljus lager från Estland, inhandlad på en finlandskryssning för 135 kronor plattan. Ute i solen med trevliga människor och go stämning så smakade den faktiskt rätt bra den också, tro't eller ej. Ibland är det ölen som gör stunden, men det kan ju faktiskt också vara stunden som gör ölen. Efter några timmars ölande lunkade vi över till festivalen som hölls på Lugnets skidstadion, några hundratals meter från mitt hus. De tyska superhjälterockarna Grailknights och Haparandabandet Raubtier var kvällens bästa band, medan Gamma Ray blev rätt tråkiga i längden. Pretty Maids och Alestorm var bra utan att vara något extra.

På något sätt lyckades vi släpa oss upp i hyfsad tid på lördagen och jag mötte upp amerikanerna redan klockan tolv för att traska upp till hoppbackarna där man har en grym utsikt över Falun. På eftermiddagen blev det ungefär samma historia som dagen innan, öl i min trädgård. Skillnaden för mig var att det blev en Avery duganA istället för Alesmith. Passade rätt bra till den thaimat jag och Joran köpt med hem till middag. Efter att ha druckit duganA så känner jag att jag druckit tillräckligt många DIPA/IIPA för med en bra grund säga att jag föredrar en vanlig IPA. DIPA/IIPA är oftast för karamellsliskigt för mig för att jag ska tycka att det är riktigt gott.

Vi gick över till festivalen i lagom tid för att se Crucified Barbara som var bra mycket bättre nu än när jag såg dem på Sweden Rock Festival för fyra år sen (men fortfarande lika snygga) och The Poodles var mycket bättre live än vad jag väntat mig. Sedan var det dags för festivalens höjdpunkt, och den största anledningen till att vi alla var där: Sabaton. Rockstad: Falun är något av deras egen festival och förutom att detta var releasegiget för deras nya skiva Coat of Arms så drog de på en ordentlig show för hemmapubliken med massor av eld. Efter Sabatons suveräna show så samlade vi ihop oss och satte vi oss i VIP-tältet för lite efterfest. Där serverades bara Sofiero... Jag förklarade för amerikanerna och Joran hur Sofiero är en av Sveriges billigaste öl och vår mest sålda öl och att den har ett rykte om sig att vara något av A-lagarnas förstahandsval vilket ledde till att vi började kalla vårt lilla gäng för "Alcoholics United". Kanske inte helt opassande efter den här helgen?

Nu ska min lever få lite välförtjänt vila, åtminstone fram tills nästa tisdag då det vankas stor IPA-provning med Dalarnas Ölakademi. 15 olika IPA och DIPA ska provas, men vilka det är vet jag faktiskt inte än. Dessutom börjar jag mitt sommarjobb imorgon samt att min syster som är bosatt på Nya Zeeland kommer hem på besök så jag kommer inte ha jättemycket tid att blogga antar jag, men en recension av Grape vs Grain ska nog hinnas med under veckan.

En skål till hårdrocken (fast jag skålar bara med vatten denna gång)
Now playing: Grailknights - Grailquest Gladiators

På tiden att recensera en av de böcker som jag beställde för några veckor sen. Först ut blir Tasting Beer: An insider's guide to the world's greatest drink av Randy Mosher. Vad boken handlar om bör vara ganska uppenbart. Det kanske låter som en bok som är främst för någon som precis börjat intressera sig för öl, men jag vill påstå att den är så djuplodande att du ska vara rätt bra påläst för att inte boken ska leverera nya fakta till dig som läsare. En hel del information till mitt inlägg om smaksinnet tog jag från den här boken till exempel.

Det är framförallt den första tredjedelen av boken som är riktigt intressant. Här går Mosher väldigt utförligt igenom ölets historia, funktion hos de sinnen vi använder när vi smakar och bedömer öl, hur man brygger öl och går ner på molekylnivå för att förklara var vissa typiska smaker i öl kommer från. Kanske är det lite för detaljerat för att uppskattas av vissa, medan det är riktigt trevlig läsning för de som gillar att grotta ner sig i detaljer. Jag gillar't!

Det finns även avsnitt som behandlar servering, som bl a innehåller tabeller för ideala serveringstemperaturer för olika ölstilar, ölglas, lagring av öl (med tasting notes på 8 olika årgångar av Thomas Hardys från 80- och 90-talet) och allehanda annat som är värt att veta om öl. Det finns även ett ganska kort, men väldigt bra, kapitel om öl och mat.

Boken avslutas med en genomgång av olika ölstilar, där även mer stilspecifik historia tas upp, men utan att grotta ner sig särskilt mycket i varje enskild ölstil. För varje stil finns en liten tabell med kortfattad information om ölets ursprung, stiltypiska smaker, rekommenderade öl inom stilen att prova, förslag på matmatchningar och intervall för olika tekniska attribut såsom alkoholstyrka och IBU.

Är man intresserad av öl tycker jag att man ska läsa den här boken. Jag själv kommer nog att läsa om den, eller åtminstone stora delar av den, under sommaren. Om man dessutom har The Brewmaster's Table av Garrett Oliver i bokhyllan så har man nog de två bästa böckerna om öl som finns på den svenska marknaden.

Ja, jag försökte mig på att göra falafel till middag men själva falafelbullarna blev inte helt estetiskt lyckade. De blev ändå rätt så goda och det blev riktigt trevligt ihop med en Sigtuna Sommar Wit. Jag kan nog säga att det är den godaste witbier jag har druckit, fast det kanske inte är så jättesvårt då jag bara druckit 3-4 andra i den stilen vad jag kan komma ihåg. Kryddig med fräscha citrussmaker och en lätt syra samt en svag brödighet utan att bli så där degig som jag tycker Hoegaarden kan vara. Kombinationen med kryddiga falafelbullar i pitabröd med sallad och en småsyrlig yoghurtsås var frisk och angenäm. Både ölen och maträtten rekommenderas och alltså allra helst tillsammans.

Fram tills förra sommaren fanns det, till min kännedom, ingen pub eller restaurang här i Falun som erbjöd något särskilt i ölväg. I bästa fall kanske det fanns omkring 20 öl att välja på och då utgjordes öllistan av tjeckiska, tyska och svenska lager och några engelska ales. Det blev liksom inte mer spännande än Old Speckled Hen på flaska eller en halvbra upphälld Guinness. Med lite tur kanske man kunde hitta någon belgare också.

Men så hände någonting i slutet av förra sommaren. Först slog Pitcher's upp portarna i slutet av augusti och visade upp kylar med omkring 100 olika öl. Visserligen bestod en stor del av utbudet av olika varianter av ljus lager, men det fanns också en hel del bra öl. För Faluns ölälskare blev det som en oas i en ölöken. Jag ska passa på att nämna att jag också fick jobb som bartender där, egentligen med ett visst ölkunnande som enda merit, men jag jobbade bara där i några månader så när jag skriver detta har jag inget egetintresse i att ge någon form av publicitet till Pitcher's.

Det hann inte gå många veckor efter Pitcher's öppnande till att Bishops Arms också öppnade en pub i stan, dessutom bara runt hörnet från Pitcher's. Från i princip ingenting till två ölkrogar på mindre än två månader - det var helt plötsligt inte så jobbigt att vara ölintresserad i Falun. Bishops kom in och toppade Pitcher's med ett ännu större och bredare utbud av både fatöl och flasköl. Dessutom hade de redan från starten tre stycken gästkranar som de roterade mikrobrygder på, något som Pitcher's saknade. Tyvärr var priserna lite väl höga, men om man i första hand vill dricka god öl så är ju priset ofta en sekundär fråga.

Medan jag jobbade på Pitcher's så tjatade jag intensivt om att fortsätta förbättra ölutbudet. Jag lyckades knappast revolutionera utbudet, men några fler sjysta öl kom in i alla fall. Efter att jag slutade vid jul så fortsatte medlemmar ur den lokala ölföreningen Dalarnas Ölakademi (som jag numera också är medlem i) att lobba för att de skulle ta in mer och ännu roligare öl och för några månader sen så började det ge resultat. Det var inget litet steg de tog heller, utan det var pang på de stora kanonerna. Helt plötsligt fanns öl som AleSmith IPA, Behemoth och fatlagrade varianter av Mikkeller Black och Beer Geek Brunch Weasel i kylarna, kompletterat av öl i en något mer "normal" prisklass som t ex öl från Alvinne och Founder's. Fasen vad coolt tänkte jag då, man kan köpa Behemoth på krogen i lilla Falun.

De senaste månaderna har det fortsatt med fler och fler öl av rang, som valts ut i samråd med Dala Ölakademi. Igår var jag och min pappa, som också är medlem i akademin, ner på after work med ett gäng andra medlemmar och då hade ytterligare ca 30 öl kommit in. Jag drack en Alvinne Balthazar följt av en Acme California IPA från North Coast. Pappa drack Mikkeller American Dream och Ruination IPA från Stone. Som avslutning delade vi på en Old Rasputin. Några andra öl som syntes på bordet var Odell IPA, Titan IPA från Great Divide, Mikkeller Nelson Sauvin Single Hop IPA, Oaked Arrogant Bastard och några till som jag glömt bort nu. Ingen av dessa öl kostade mer än 89 kr (förutom möjligen Bastarden). Dessutom får alla vi medlemmar i akademin 20 % rabatt - på allt. I kylarna fanns fler öl från Alvinne och Mikkeller, några av de högst rankade ölen från Nögne Ö och ett helt gäng kvalitetsöl till.

Det blir lätt att glömma bort Bishops som fortfarande har en bra bredd på sitt sortiment. Man kan lugnt konstatera att Falun inte längre är någon ölöken och jag hoppas innerligt att både Pitcher's och Bishops blir kvar länge till. Tillsammans har de satt Falun på ölkartan!

När jag var liten fick jag lära mig hur olika delar av tungan känner av olika smaker, illustrerat av en slags tungkarta. Jag verkar knappast ha varit ensam om att ha fått lära mig detta och det verkar som att det fortfarande är accepterat som en allmän sanning. Det är emellertid bara en seglivad myt, vi känner alla smaker i alla smaklökar, över hela tungan.

Dessutom har vi faktiskt smaklökar på insidan av kinden och i gommen, men de är väldigt få jämfört med hur många vi har på tungan. Förutom beska, syra, sötma och sälta som är de klassiska fyra grundsmakerna i västvärlden så har vi på senare år accepterat umami som en femte grundsmak. I länder som Kina och Japan har ju dock umami varit en av grundsmakerna väldigt mycket längre än så. Forskning tyder också på att våra smaklökar som har receptorer för vissa fettsyror också, vilket alltså skulle betyda att vi även kan uppfatta fett som en smak.

När vi fortfarande var jägare och samlare var smaksinnet ett viktigt verktyg för att hitta näringsrik mat och undvika giftiga växter och rutten mat. Sötma indikerar ett högt energivärde och sälta tyder på att det man stoppar i munnen är rikt på livsviktiga mineraler. Umami i sin tur är främst förekommande i proteinrik mat. Syra och beska är istället något man ville undvika då det främst förekommer i sådant som omogen frukt och giftiga växter. Smaksinnet är så pass viktigt att signalerna går igenom tre olika nerver till hjärnan, så att även om en av de nerverna blir skadad så kan vi fortfarande förnimma smaker. För den moderna människan som har tillgång till snabbköp och bäst-före-märkningar så är förstås inte smaksinnet lika viktigt för överlevnaden som det var back in the wild days. Tvärtom så har vår inprogrammerade förkärlek till sötma blivit farlig när det nu finns socker i överflöd.

I varje smaklök sitter en bunt smakceller som känner av en varsin smak. Sälta och syra känns av genom de joner som bildas när de löses i vatten. För alla syror är det oxoniumjoner, H³O+, som bildas och dessa joner känner alltså smakcellerna av när de passerar cellens jonkanaler. Smakcellerna som reagerar på sälta är känsliga för flera olika metalliska joner. När vanligt salt, natriumklorid, löses i vatten bildas positiva natriumjoner och negativa klorjoner och det är natriumjonerna som saltsmakcellerna känner av. Andra alkalimetaller som t ex litium och kalium har liknande egenskaper som natrium och joner av dessa kan också uppfattas av saltsmakcellerna och ger upphov till salt smak. Kaliumklorid används därför som substitut för vanligt salt.

Fysiologin bakom hur sötma och beska uppfattas är ännu mer invecklad och även om jag hade haft tillräckligt bra kunskap om det för att kunna förklara hur det gått till så tror jag att det varit lite väl invecklat för att berätta om här. Såvitt jag vet är det dock samma funktion som återfinns i hur vi uppfattar lukter och som reagerar på olika kemiska föreningar snarare än specifika joner. Värt att nämna är också att beska är så komplext att det tar längre tid att uppfatta än de övriga grundsmakerna och dessutom stannar smaksensationen kvar längre - men detta är förstås inga nyheter för den som druckit besk öl och upplevt hur beskan kommer släntrande efter de andra smakerna för att sedan ta över helt.

I de flesta öl är det ju bara sötma, beska och syra som kan uppfattas. Umami uppträder främst i öl som lagrats länge och sälta finns väldigt sällan i öl. Det är spännande hur beska och syra, som är smaker vi egentligen vill undvika, är viktiga komponenter i högt prisade ölstilar som IPA och lambic. Det är förstås inget unikt för öl. Choklad anses vara som finast när den har hög kakaohalt och därmed blir bittrare och kaffe är bäst när det dricks svart. Blir man en konnässör först när man bemästrar sina instinkter att undvika beska och syra?

Med varmt väder och solsken följer automatiskt att grillarna börjar plockas fram, och det finns väl egentligen ingen poäng i att försöka stå emot. Grillat är gott, och det är sällan svårt att hitta passande öl. Årets grillpremiär för mig skedde i lördags, men det var lite av en fuskvariant med färdigmarinerat grillspjut, halvfärdig potatisgratäng på påse som man bara behöver klämma ut i en form och stoppa in i ugnen samt beasås på burk. Ölen jag drack till var om möjligt ännu mindre spännande, några Saaremaa Tuulik som jag hade kvar från en finlandskryssning. Det blev åtminstone en Brooklyn Black Chocolate Stout till efterrätt den kvällen.

Ikväll var kvaliteten på både mat och öl lite högre. Fläskkarré marinerad med olja, soya, pressad vitlök och salvia, ugnsbakade potatishalvor kryddade med rosmarin, stekt haloumi samt lite isbergssallad. Till det en Spezial Rauchbier Märzen, vilket funkade otroligt bra. Denna rököl har ju en ganska mild rökighet och den gick alldeles utmärkt ihop med den lätta röksmak som köttet fått av grillningen. Den lätta sötman i ölet möttes av fläskköttets egna sötma och karamellsmakerna i ölet och köttets stekyta lyfte varandra till oanade höjder. Inga kontraster här inte! Knappast den mest avancerade matchningen av mat och öl, men det behöver ju inte betyda att det inte blir bra. Även med den stekta haloumin, som jag för en gångs skull lyckades tillaga perfekt, funkade rauchbieren väl.

Nu är det bara att hoppas på fler soliga dagar så man kan plocka fram grillen igen. Jag är sugen på att testa hur Oppigårds Summer Twist står sig med lite grillat på tallriken.

Tretton timmars nattågsresa tog mig från Amsterdam till Odense. Vid tyska gränsen kom det ombord tyska poliser, som var lika stereotypa som tysk öl, för en passkontroll. Varför är kraftig tysk brytning så rolig egentligen? En av mina bästa vänner pluggar numera i Odense och jag var förstås där för att besöka honom, men lite ölshopping hann jag med ändå. Öl från GorumetBryggeriet och några andra danska bryggerier som jag inte kände till innan fanns på snabbköpet och på Vinens Verden fanns några av de de mer kända danska bryggarna representerade. På Vinens Verden hade de precis fått in Mikkeller 10 som blev ett självklart köp. Verkligen en IPA i toppklass, drick den om ni får chansen.

Annars var Odense resans festdestination. Med massor av studenter, barer som har öppet till tidiga morgonen och tequilashots för 10 danska så blir det väl lätt så. Så efter en blöt fredagskväll i Odense så hann klockan bli ganska mycket på lördagen innan jag slutligen stegade fram på Ny Carlsbergvej och in på Tap 1 för mitt första besök på Köpenhamns ölfestival.

Jag trodde det skulle bli riktigt svårt att hitta någon man kände igen bland alla dessa människor, men det visade sig inte bli några problem alls. Alltid kul att träffa annat ölnördigt folk! På mässan tog jag också resans enda bild, med min mobilkamera. Eller ja, jag tog den inte själv, för jag ville ju vara med på bilden. Garrett Oliver dök nämligen upp i Brooklynmontern och efter en pratstund med honom så kände jag mig tvungen att få en liten bild på oss.

Vilken fanboy...

De tre ölen från The Brewmasters Series som han hade med sig, Dark Matter, Blast! och Sorachi Ace, var alla mycket trevliga. Särskilt Dark Matter tycker jag var kul att prova, en brown ale lagrad på bourbonfat (det är den ölen han har med sig i klippet från Nyhetsmorgon) som var riktigt mjuk och fin, ett öl som smekte insidan av munnen med smaker av choklad, vanilj och nötter. Det enda som saknades var möjligheten att köpa med sig en flaska hem.

Bäst bland de öl jag provade på mässan var dock Revelation Cats lambik som var singelhumlad med Nelson Sauvin. En jäkligt kompetent lambik och humlens vitvinsliknande aromer passade in otroligt bra. Samtidigt var den hyfsat lättdrucken och riktigt uppfriskande. Riktigt bra öl helt enkelt.

På söndagen tittade jag förbi Mikkellers bar också, men de tog inte VISA och jag behövde mina få kvarvarande kontanter till annat och orkade inte riktigt gå och ta ut mer pengar heller. Det verkade dock vara ett trevligt ställe med en riktigt bra öllista så vi får hoppas att de klarar sig bra. Läget var ju nästan lite skumt, en liten källarlokal på en ganska anonym sidogata mellan Vesterbrogade och Istedgade, där den senare väl är något av Köpenhamns Red Light District. Fast väldigt nära centralstationen var det ju också förstås.

Sen var resandet slut för den här gången.

Egentligen svängde jag förbi Nijmegen också, men där hinkade jag bara i mig en massa Grolsch med en gammal hårdrockspolare och det är väl inte mycket att skriva om på en ölblogg. Första dagen i Amsterdam bjöd också bara på öl i stil med Jupiler, Heineken och några andra lager jag inte ens minns namnet på. Men så var det ju Queens Day och då är det bara att ställa finölen åt sidan, klä sig i så mycket oranget man bara kan hitta och ge sig ut bland miljontals andra människor på Amsterdams gator och kanaler och bara njuta av den glada stämningen, kanske stanna upp vid någon av alla ställen där musik spelas och dansa en stund. En sådan dag saknar vi i Sverige.

Nu får det vara slut på fulölsrelaterat tjafs. Dagen efter Queens Day (annandag queen?) verkade bli en regnig dag, men ack så fel vi fick. Istället blev det en solig och skön dag vilket ledde till att det blev mindre sightseeing och mer sittande på en solig uteservering med en Wieckse Witte i glaset. Första gången jag dricker veteöl med en citronskiva, men ärligt talat så föredrar jag nog min veteöl naturell. Även Affligem Tripel och Westmalle Tripel intogs på soliga uteserveringar, en miljö som verkligen passar en bra tripel.

På kvällen lyckades hela vårt sällskap på åtta personer att klämma sig in på den lilla och rätt fulla baren Zotte för lite middag och lite belgisk öl. Många rätter på menyn var lagade med öl, cuisine de biere, och det var inte helt lätt att välja men jag fastnade för lamm med sås gjord på Kwak. Inte ens med tallriken framför mig fattade jag vilken bit av lammet det var jag åt, men det var i alla fall benfritt, mört och gott. Till det serverades förstås belgiska fries med majonnäs. Det krävdes inte mycket hjärnaktivitet för att välja Kwak också som måltidsdryck men ojojoj vilken kombination det blev. Allting smälte samman på tungan till en enda sammetslen känsla, klimax nåddes och smakorgasmen sköljdes genom tungan. I varje tugga och klunk. Efter att en något tam geuze från Mort Subite gjort ett hyfsat försök att rensa smaklökarna så blev det en Gulden Draak och en Oerbier till efterrätt innan det var dags att lyckligt lulla hemåt.

Här någonstans smet jag iväg till den ovan beskrivna visiten till Nijmegen. Min kompis Lotte som jag bodde hos i Amsterdam jobbar i Utrecht, så på vägen tillbaka till Amsterdam stoppade jag där för att möta henne efter jobbet och så gick vi till Kafe Belgie, ett klassiskt ölhak med the usual suspects bland belgiska öl plus några andra rackare, men utan något som riktigt stack ut. Jag blev lite fundersam över deras glasval dock, jag fick en trappistpokal till min Urthel Hop-It. När magarna började kurra vandrade vi vidare till Kafe Olivier, en restaurang anlagd i en gammal kyrka, med dekor i engelsk pubstil. Luftigt såklart, men det var lite väl högt i tak för att få till någon mysig atmosfär. Även här var det mycket cuisine de biere på menyn. Lotte valde belgiska kalkonkorvar med sås på Leffe Dubbel och jag slog till på pärlhöna i Rodenbachsås, som förstås blev åt det sötsura hållet och gav en lite asiatisk touch på rätten. Gott, men inget extraordinärt. Till pärlhönan rekommenderades Goden Carolus Tripel, vilket funkade men det var långt ifrån några kulinariska fyrverkerier.

Så hade jag en dag för mig själv i Amsterdam. Trampandes på Lottes alldeles för låga cykel.tog jag mig kors och tvärs genom Amsterdam. Jag tog mig två tidiga tittar på vad De Bierkoning och The Cracked Kettle hade att erbjuda för att kunna fundera några timmar på vad jag faktiskt skulle köpa. Efter ytterligare kringhattande i Amsterdams stadskärna trampade jag iväg österut för att försöka hitta Brouwerij 't Ij, ett av Amsterdams två(?) mikrobryggerier, som antagligen är mest känt för sin strutsöl Struis. Där kände jag mig mest sugen på något lätt och törstsläckande så det naturliga valet var förstås deras pilsner, på fat i deras lilla pub. Eftersom jag även ville hinna med att besöka Ardensnest och Beertemple, samt fixa med ölshopping så fick det räcka där, men jag fick i alla fall med mig en flaska Struis också.

Från 't Ij bar det raka vägen till Ardensnest, en liten bar som bara serverar holländsk öl, och dessutom har som "motto" att ha minst en öl från varje holländskt bryggeri. Trevligt initiativ! De Molen Rasputin på fat fullkomligen skrek "Johan! Drick mig!" och så fick det bli. En av resans bästa öl, alla kategorier, så det valet behövde jag inte ångra. Allting i det ölet, från utseende till eftersmak, känns bara helt rätt. Bartendern var allt annat än rätt däremot. När jag kom var det bara jag och en till gäst där, men han satte sig hellre och läste tidningen än att prata med oss, även när jag försökte prata lite öl. Minuspoäng! Det fanns mer intressant bland de 30 ölen på tapp och till slut valde jag Emelisse Espresso Stout som uppföljare. Ganska endimensionell kaffestout som gjorde sitt jobb och inte mycket mer.

Nu var det dags för ölshopping, men den delen är ju avhandlad i ett tidigare inlägg. Så vi hoppar direkt till Beer Temple, Arendsnest systerbar som ligger runt hörnet från De Bierkoning. Här är den huvudsakliga inriktningen istället amerikanskt öl, och de har en hel del godbitar både på fat och flaska. Här var det Peter, ägaren till Beer Temple och Arendsnest, som stod bakom baren och utgjorde en total kontrast till bartendern jag råkade ut för på Arendsnest. En otroligt sympatisk man som mer än gärna pratade öl med mig och några andra ölnördar i baren. Det visade sig även att han beställt några öl från Hantverksbryggeriet, och han bad mig ge ett utlåtande om de andra 2-3 svenska bryggerier som hans leverantör hade, bland annat Nils Oscar. Jag hällde i mig en inte helt purfärsk men fortfarande klart njutbar Double Trouble IPA från Founders och fick även ett smakprov av Port Brewing WipeOut IPA från killen bredvid mig i baren som beställt en hel bomber till sig själv. Jag hade så trevligt på Beer Temple att jag blev kvar mer i nästan två timmar, när jag egentligen bara tänkt mig ett ganska snabbt besök.

Sammanfattningsvis är alltså Amsterdam ett riktigt bra resmål för den ölintresserade, och det finns ju otroligt mycket annat att göra också vilket ju kan vara en klar fördel om man reser med sällskap som inte är lagt åt ölhållet. Förutom Arendsnest och Beer Temple ska även De Wildeman, med mer belgisk inriktning på ölutbudet, vara riktigt bra. Se till att ha mycket kontanter bara, då många ställen är lite kinkiga med kortbetalningar pga höga avgifter.

Ytterligare en resenovell avklarad. Det där med att hålla sig kort är verkligen inte min grej. Nu är det bara en del kvar, om Danmark och framförallt ölfestivalen i Köpenhamn.

Nästa anhalt var Antwerpen, med den mer eller mindre legendariska baren Kulminator som den stora huvudattraktionen för mig. Kulminator är ett sådant ställe som väl alla ölnördar drömmer om att besöka någon gång under sitt ölmarinerade liv, och gör man inte det så borde man börja göra det.

Men jag kom tidigt till Antwerpen, och solskenet hälsade mig välkommen. Det gjorde också min värd Ellen, som inte helt oväntat bodde på översta våningen (en gemensam egenskap för alla ställen jag bodde på under resan). Den här gången fanns det åtminstone en hiss. Hon hade också besök av en australiensisk kompis och vi tre inledde dagen med att njuta av solen och en varsin Hoegaarden, direkt ur burken, på takterassen. Man behöver inte alltid finlira för att öl ska bli riktigt njutbart.

Jag hann också med en liten promenad för att se stan, och slank då in på butiken Belgium Beers som enligt skyltfönstret skulle ha "250 Belgian beers". Jag tvivlar dock på att det fanns så många sorter på de ganska urplockade hyllorna. Butiken verkade fungera lika mycket som tobaks- och spritbutik som ölaffär. Jag hittade i alla fall en öl jag ville dricka, Hoegaarden Verboden Vrucht, som senare avnjöts på takterassen. Sen slängde jag ihop en pasta alla puttanesca till våra hungriga magar och så begav vi oss alla tre iväg till Kulminator.

Väl där mötte vi upp en till vän till Ellen och därmed var vi fyra stycken som kunde dela på öl. Perfekt då man vill kunna beta av några öl utan att supa sig själv under bordet. Det var riktigt roligt att tjejerna hade ett genuint intresse i att prova nya öl. Inget gnäll om "nä, vi dricker bara Stella". Tänk om alla ens vänner här hemma kunde ha samma inställning. På damernas begäran skulle kvällen inledas med en kriek och valet föll på en Boon Kriek från 2006. Som väntat var det Leen som serverade oss och medan maken Dirk mest stod bakom disken och såg butter och excentrisk ut. Ett riktigt charmtroll den där Dirk! Det sägs dock att han kan bli riktigt trevlig om man börjar snacka öl med honom, men för den här kvällen klarade vi oss utan det. There is always a next time.

Alla uppskattade krieken som inte var särskilt komplicerad, men mycket god. Jag valde ut De Cam Oude Geuze från 2006 som uppföljare. Första gången jag delar en geuze med icke-ölnördar och ingen rynkar på näsan. Tvärtom, den uppskattades av alla. Coolt! Så var det en mycket bra geuze också! Skönt komplex med mycket äppelskal, en härlig syra och en liten vinösitet. Min favorit för kvällen! Tjejerna hade ju klarat geuzen med bravur så nu fick det bli en ny utmaning, i form av en Orval från 2004. Alla som ger sig på att lagra öl borde inkludera minst en flaska Orval i sin källare. Inte för att jag tyckte att den sex år gamla flaskan var extremt mycket bättre än en färsk, men den uppvisade definitivt en intressant utveckling. Alla var vi överens om att den luktade bondgård, men den var mycket rundare i smakerna än en färsk Orval.

Nästa problem blev att välja vilken av alla årgångar av Chimay Blå vi ville prova. Varje årgång tillbaka till någon gång på åttiotalet fanns, åtminstone i öllistan. Det hade varit intressant att prova några olika årgångar, med ett par års mellanrum, mot varandra, men vi nöjde oss med en för denna kväll och det blev från 1999. Lite för gammal för min smak skulle det visa sig. Många intressanta smaker av romrussin, portvin och choklad visserligen, men också en ganska störande ton av damm och gamla böcker som jag inte tyckte var särskilt trevlig.

Sedan följde två öl som var äldre än alla dess drickare runt bordet, nämligen Prize Old Ale från 1982 och Courage Russian Imperial Stout från 1983. Den största behållningen låg egentligen i att dricka något så gammalt, speciellt med Prize Old Ale som var ett riktigt bottennapp. Lite toffee och frukt fanns visserligen, men den var också en aning vattnig och helt utan eftersmak, och all kolsyra var förstås borta också. Couragen var vid bättre vigör, men hade precis som Chimayen en något dammig ton i smaken. Hade man bara kunnat trolla bort den hade det varit riktigt bra dock, smaken började med riktigt komplexa toner av främst portvin och gjorde en helomvändning halvvägs och drog över mot bitter choklad och kaffe istället, med en lätt och angenäm fruktighet från början till slut.

Nästa besvikelse för mig kom när vi vände blickarna tillbaka mot trappisterna och en Rochefort 10 från 2003. Den hade nämligen utvecklat en smak av hostmedicin och mentol som jag hade riktigt svårt för. Som tur var så gillade de andra den. Som avslutning på kvällen delade vi på en Westvleteren 12 från 2004. Det var första gången jag drack Westy, så det var med viss andakt jag satte glaset till munnen. Jag hade lyckats skaka av mig förväntningarna som lätt dyker upp när man ska dricka vad som anses vara en av världens bästa öl, och tur var väl det för så där extremt bra tyckte jag inte den var, om än en mycket kompetent öl. Jag hittade en intressant doft som jag närmaste kunde jämföra med saffran och lussebullar, men det var jag också ensam vid bordet att tycka (men så var jag den enda som ätit lussebullar också förstås). Som sagt en mycket bra öl, men den lever inte upp till hypen och är inte värd de priserna som begärdes i de ölaffärer som jag såg den i. Fast det är väl kanske inga nyheter?

Som synes blev det väldigt fokuserat på lagrade öl, men det kändes lite som att man fick passa på när man hade chansen. Notan för ölen, en ostbricka och givmilda dricks landade på strax under 20 euro per person. Jag vill inte ens tänka på vad det hade hamnat på i Sverige. En riktigt trevlig kväll var det i varje fall, och nog är jag sugen på att besöka Kulminator igen. Definitivt ett ställe som är värt en omväg.

De första tre dagarna av min lilla resa spenderades i Bryssel, följt av en dag i Antwerpen. I bägge städerna hade jag hittat värdar att bo hos genom CouchSurfing, ett nätverk där man erbjuder andra medlemmar att bo hos en när de reser och då samtidigt kan hitta andra medlemmar att bo hos när man själv reser. Mycket trevligare att bo hemma hos någon än att bo på hotell eller vandrarhem tycker jag. Dessutom är det gratis vilket i det här fallet betydde mer pengar över till god öl.

I Bryssel bodde jag hos ett par och killen, Tom, var också ölintresserad, men hade lyckats missa att besöka Cantillon trots att de bara bodde några kvarter bort. Så det var bara att dumpa väskorna, kolla upp vägen dit och knata iväg. Självklart hamnade vi lite vilse först (jag skyller allt på honom), men efter en liten stund hittade vi rätt. Bryggeriet ligger i ett vanligt hus på en vanlig gata och det är lite svårt att tänka sig att ett bryggeri göms innanför väggarna när man ser det från gatan. Men så fort man öppnar dörren och känner den underbara doften så vet man att man hamnat rätt. För €5 får man gå en liten tur runt byggnaden på egen hand, med ett litet häfte med text till varje rum.

Här upptäckte jag också att min gamla trotjänare till kamera hade pensionerat sig själv, och eftersom jag inte tycker min mobilkamera är tillräckligt bra för att det ska vara värt att ta bilder med den så blev det ena kameralös resa. Lite skönt ändå att "slippa" kamera faktiskt, en frihet i sig att inte känna att man måste ta kort på allt intressant man ser.

Doften på Cantillonbryggeriet är som sagt riktigt mysig. Den andas historia och fantastisk öl i ett. Bryggeriet har en härlig oordning med såväl tomma som fyllda, och för det mesta dammiga, flaskor liggandes lite överallt tillsammans med andra mer eller mindre random pinaler. Dessutom den ökända spindelväven (det är tabu för lambicbryggare att döda spindlar i bryggeriet) som hänger lite överallt. När man strövar runt bland träfaten ser man flera som skummat över och man kan roa sig med att försöka gissa vilket öl som ligger i fatet. Det är verkligen ett levande museum. Efter avslutad rundtur får man ett glas gueuze och får sedan välja mellan ett glas kriek eller framboise. Sedan är det bara att shoppa loss i den lilla shoppen. Förutom några flaskor öl så köpte jag en t-shirt med den fantastiskt snygga Cantillonloggan över hela ryggen, mitt bästa klädesköp på länge.

Efter Cantillonbesöket plockade Tom fram en Stille Nach -08 ur källaren och en Westmalle Extra ur kylen som vi delade på. Vilket välkomnande! Därefter blev det en liten utekväll på Monks och La Porte Noire, där det för mig som inte druckit jättemycket belgisk öl var lätt att hitta goda öl som jag inte druckit förut.

Andra dagen knatade jag runt lite på egen hand i centrala Bryssel, med "lunchstopp" i form av ost, salami och öl på Le Poechenellekelder. Ganska trevligt att sitta på deras uteservering och tugga i sig lite ost, sippa på en god öl och glo på turisthordarna som samlas kring Manneken Pis som bara ligger några meter ifrån. Trevlig öllista med hyfsade priser för sitt läge, men med tanke på att det var lunchtid så nöjde jag mig med bara en öl. På väg tillbaka efter ytterligare rundvandring i centrum så blev Moeder Lambic vid Fontainas ett utmärkt vattenhål för två eftermiddagsöl. Så himla mycket lambic fanns det inte trots namnet, men när de har några öl från Cantillon och 3 fonteinen på fat så ska man ju inte klaga. Dessutom trevligt att de serverade malt som ett litet snacks till ölen. Ett stopp på ett snabbköp hann jag också med, och där började man verkligen tycka att öl är dyrt i Sverige.

På kvällen blev det efter många om och men ett besök till det ökända Delirium Cafe. Som väntat var det tokmycket folk, väldigt rökigt och hög ljudnivå. På gatuplan och nedervåningen åtminstone. Jag hittade upp till en liten övervåning, "The Hoppy Loft", där det istället var helt folktomt. Där kunde man själv välja ut fatöl för att komponera ihop en smakprovsomgång, med väl tilltagna smakprover. Jag valde några starka amerikanare och hade nästan svårt att få i mig alltihop, men allt gick ner till slut med lite kämpavilja.

Sista dagen i Bryssel ägnades åt lite ölshopping, en La Chouffe med mina värdar på en uteservering i vårsolen (årets shorts- och flipfloppremiär) och en stilla hemmakväll med matlagning, några öl och TV-tittande. Jag svängde ihop en kycklinglaksa till middagen, en sorts nudel- och kycklingsoppa med kokosmjölk och currypasta (recept lär hamna på bloggen snart). Kryddigt och gott som IPAn Pipedream gjorde sig väl till.

Hm, det blev visst en novell av bara tre dagar i Bryssel, och jag har fortfarande fyra femtedelar kvar av resan att skriva om. Någon gång ska jag väl lära mig att fatta mig kort och koncist även på bloggen...

Gårdagens lilla redogörelse (skryt?) över alla druckna under resan till Belgien, Nederländerna och Danmark fortsätter nu med ett inlägg om vilka öl jag hittade i resväskan när jag kom hem igår. Tjugotvå till antalet var de.

Dubuisson Bush Triple Ambrée
Fantôme Saison
Cantillon Cuvée Saint-Gilloise
Cantillon Grand Cru Bruocsella
Cantillon Kriek
Cantillon Iris
Nögne Ö Imperial Stout
Xbeeriment Black Force One
Hornbeer Black Magic Woman
Djävlebryg Old Mephisto
Girardin Geuze Black Label
Dupont Avec les Bons Voeux
St Bernard Abt 12
Abbaye des Rocs Brune
Anchor Old Foghorn Ale
Samuel Smiths Strong Golden
Emelisse Barley Wine
Alvinne Mano Negra
Struise Pannepot 2008
Struise Black Albert
De Dolle Oerbier
De Dolle Extra Export Stout

Cantillonflaskorna är förstås inköpta på bryggeriet (mer om det i ett senare inlägg), och Bush Triple köptes i en mataffär i Bryssel. Jag såg även Bush de Nuits för omkring 11 euro på en mataffär i Antwerpen, men orkade inte köpa/släpa den också. De tre danska ölen köptes på Vinens Verden i Odense. Resten av ölen köptes på Bier Tempel (Bryssel), De Bierkoning och The Cracked Kettle (båda Amsterdam). Bier Tempel må ha varit den billigaste affären jag hittade i centrala Bryssel, men var ändå noterbart dyrare än De Bierkoning. Med det i åtanke var priserna löjligt höga på Beer Planet i Bryssel. Visst har affärerna i Bryssel bredare utbud på belgiskt öl än de i Amsterdam, men alla godingar och mer därtill fanns även där. Dessutom en hel del bra öl från t ex Nederländerna och USA.

Av det jag noterade så var priserna överlag något bättre på De Bierkoning än på The Cracked Kettle, men många intressanta öl fanns bara i en av butikerna. Det kan vara värt att ta med sig penna och anteckningsblock och gå till båda ställena innan man köper något. De ligger ändå bara något kvarter ifrån varandra. Man kan förstås kika på The Cracked Kettles hemsida också för att se vad de har (De Bierkonings hemsida har ingen information om vad de säljer vad jag kan se), men åtminstone jag tycker det är trevligare att kika runt inne i en butik istället för på en hemsida.

Som synes så är det inte mycket humle i det jag släpat hem, så idag tittade jag förbi bolaget och handlade lite humlebetonat också, närmare bestämt AleSmith IPA, Avery duganA, Oppigårds Summer Twist, Oppigårds Slåtteröl, Mohawk Summer IPA och Summer Sun.

Så var man återigen tillbaka i hemmets trygga vrå efter två veckor på resande fot. Som ni kanske förstår av rubriken har jag hunnit prova 70 olika öl på resan (egentligen några fler, men det är så många jag har anteckningar om) och för ikväll tänkte jag nöja mig med att lista dem så kommer mer inlägg om själva resan senare i veckan, bland annat om en mycket trevlig "cuisine de biere"-upplevelse.

De 70 öl jag druckit under resan är i kronologisk ordning:
Cantillon Gueuze
Cantillon Kriek
De Dolle Stille Nacht (2008)
Westmalle Extra
Rothaus Pils
Brasserie de la Senne Zinnebir
Papegaei
Mort Subite Faro
Contreras Valeir Extra
Ellezelloise Hercule Stout
3 Fonteinen Oude Kriek (lite osäker dock, kan ha varit deras Kriekenlambik)
Brasserie de la Senne Stouterik
Corsendonk Agnus
Chouffe Houblon Dobbelen IPA Tripel
Great Divide Titan IPA
Great Divide Hercules Double IPA
Left Hand Imperial Stout
Great Divide Yeti Imperial Stout
Rodenbach
La Chouffe
Alvinne Struise Pipeworks Pipedream
Rochefort 6
Dubuisson Bush Peche Mel
Dubuisson Bush Ambrée
Alvinne Chelmsford Oak Smoked Porter
Hoegaarden Verboden Vrucht
Boon Kriek (2006)
De Cam Oude Geuze (2006)
Orval (2004)
Chimay Blå (1999)
Gales Prize Old Ale (1982)
Courage Russian Imperial Stout (1983)
Rochefort 10 (2003)
Westvleteren 12 (2004)
Wieckse Witte
Affligem Tripel
Pauwel Kwak
Mort Subite Gueuze Lambic
Gulden Draak
De Dolle Oerbier
Urthel Hop-It
Gouden Carolus Tripel
Brouwerij 't Ij Plzen
De Molen Rasputin
Emelisse Espresso Stout
Founders Double Trouble IPA
Port Brewing Wipeout IPA
Emelisse Double IPA
Brouwerij 't Ij Struis
GourmetBryggeriet FinAle
Rogue Chocolate Stout
GourmetBryggeriet Blue Mountain Stout
Bavik Pony-Stout
Mikkeller 10
Goose Island India Pale Ale
Samuel Smith Nut Brown Ale
Great Divide St Bridgets Robust Porter
Mikkeller I beat yoU
Revelation Cat Single Dry Hop Series Nelson Sauvin Lambik
De Molen Hel & Verdoemenis (Wild Turkey Barrel)
Croocked Moon All Blacks NZPA
Cantillon Saint Lamvinus
Harviestoun Bitter & Twisted
Brooklyn Dark Matter
Brooklyn Sorachi Ace
Brooklyn Blast!
Beer Here Ammestout
De Molen Ziel & Zaligheid
Mikkeller Big Worse Barley Wine (2007)
Midtfyns Chili Tripel

Pust! Det var nog alla. Ett lagom snitt på fem provade öl om dagen. Förutom något enstaka stolpskott så har nästan allt varit av god kvalitet med några riktigt riktigt bra toppar, som t ex De Molen Rasputin och Mikkeller 10. Å andra sidan har det inte varit särskilt svårt att hitta bra öl heller. En annan gång lär man gör en liknande resa med bil så man kan ta sig runt till ännu roligare ställen, och förstås ha lite större kapacitet att ta hem öl.