Ja, imorgon lyfter ett plan från Skavsta med destination Charleroi, och jag är med på det planet. Jag var lite orolig ett tag över att askan från den isländska vulkanen med ett outtalbart namn skulle sätta käppar i hjulet för mina resplaner, men nu har det ju löst sig.

Jag ska resa igenom Belgien, Nederländerna och Danmark. Sista anhalt blir Köpenhamn, lagom i tid för att gå på sista dagen av ölfestivalen. Det vore ju trevligt att träffa andra ölbloggare och icke-bloggande ölvänner, så heja om ni ser mig. Jag kommer antagligen ha på mig samma skjorta som på min profilbild, eller en svart Sabatontröja. Jag kommer inte åka hemöver förrän på måndagen, så ett besök på Mikkellers bar ska man väl hinna med på söndagen också.

I Bryssel står såklart ett besök på Cantillon, ölshopping och allmänt inmundigande av belgiska läckerheter i flytande form på schemat. Sedan drar färden vidare till Antwerpen, vilket såklart innebär ett besök på Kulminator. Att jag missar valborgsfirandet i Sverige gör inte så mycket eftersom jag kommer vara i Amsterdam den dagen och det råkar vara Queens Day, då hela stans befolkning, samt massa folk utifrån, alla iklädda oranget, fyller både gator och kanaler och allmän feststämning råder. Det lär bli en upplevelse. I Amsterdam ska jag förstås också passa på att kika in på De Bierkoning och kanske The Cracked Kettle för mer ölshopping och besöka lite trevliga ölpubar. Utöver det vanliga turistandet förstås, allt handlar inte om öl här i livet.

Dessutom ska jag hinna med att hälsa på kompisar i Nijmegen och Odense innan Köpenhamn. Där lär det drickas öl i kvantitet, återstår att se hur mycket av kvantiteten som blir av kvalitet. I Odense finns i och för sig  Vinens Verden som har en del trevliga öl. Jag lär inte behöva gå törstig i alla fall.

Vi ses i Köpenhamn gott folk!

Tänker du ha en middagsbjudning och bjuda på aperitif? Lås då inte tankarna vid skumpa, drinkar, campari och andra klassiska aperitifs. Tänk öl istället. Tanken med aperitif är ju att stimulera aptiten inför den stundande middagen. Det är egentligen inte så svårt, allt vi behöver göra är att få det att vattnas i munnen på gästerna. Syra och beska tolkas som obehagliga retningar för smaklökarna. Det enklaste sättet för kroppen att åtgärda detta är att med saliv späda ut och skölja bort de orsakande ämnena på tungan med saliv, det vill säga, genom att vattnas i munnen (saliven skyddar även tänderna när den späder ut syran).

En torr, syrlig geuze eller kriek blir därför en perfekt aperitif och gästerna får direkt något att prata om. Isen är bruten! En torr pilsner med bra beska får också fart på snålvattnet. Den kanske inte ger samma öppning för konversationer men å andra sidan är stilen lättillgängligare och billigare än lambic. Servera pilsnern i champagneglas för extra effekt. En stor fördel med såväl lambic som pilsner är att de passar till de flesta tänkbara hors d'oeuvres, om man tänker servera sådana. Dessutom är deras relativt låga alkoholhalt också en fördel, då både sinne och smaklökar bevaras till måltiden.

Nackdelen med lambic är förstås att det kan vara lite svårt att få tag på i Sverige, men helt hopplöst är det inte. Utöver Timmermans Kriek (som är sötad och nog gör sig bättre till efterrätten) och Oud Beersels Geuze som finns i Systembolagets ordinarie sortiment så finns det några olika geuze, kriek och framboise i beställningssortimentet. Till en större bjudning gör det ju inte så mycket att man behöver beställa en hel låda, och blir det några flaskor över kan man alltid pröva att lagra dem i något år.

Ja, särskrivningen i rubriken är förstås medveten. Jag surfade in på Systembolagets hemsida för att göra lite research till ett senare inlägg och såg då att de har problem med kassaapparaterna i ca 25 butiker. Så kraftiga problem att de inte kan bedriva försäljning i de butikerna och därför håller dem stängda. Anledning? En felaktig uppdatering av deras virusprogram. Teknikens under...

Öl och hårdrock hör ihop. Fråga bara Sigtunas bryggmästare Mattias Hammenlind. Av den anledningen tänkte jag tipsa er om rockfestivalen Rockstad Falun som går av stapeln sista helgen i maj. Riktigt trevlig line-up faktiskt!

Jag antar att det i typisk festivalanda inte kommer serveras några roligare öl än något i stil med Norrlands Guld med Sofiero. Jag bor i stan och kan eventuellt bjuda besökare på lite sjyst öl och snacka hårdrock innan eller efter festivalen. Jag kan också erbjuda alla Falubesökare en komplett guide till alla de 2,5 pubar i stan som är värda att gå till om man vill dricka god öl.

Jag tänkte lägga ut en till liten bokrecension, men det är inte på någon av de böcker jag fick hem i torsdags utan på den första boken om öl och mat som jag läste, nämligen The Brewmaster's Table: Discovering the pleasures of real beer with real food av Garrett Oliver. Herr Oliver är, som ni säkert känner till, bryggmästare på Brooklyn Brewery sedan 1994. Han håller även i en hel del ölmiddagar, bland annat besökte han Sverige i höstas för att hålla i två sådana och min bloggarkollega Fredrik har ordnat så att han kommer till Gastro i Helsingborg den 5/5 för en "beer maker's dinner". Han lär också vara en duktig föreläsare och överlag verkar han ju vara en rätt hyvens kille.


Hur är han då som författare? Lika entusiastisk som vanligt verkar det som. The Brewmaster's Table är en ordentlig lunta på över 370 sidor, och då har han ändå helt utelämnat allt vad recept heter. Istället är det en riktigt ordentlig genomgång av bryggartraditioner, ölstilar och ölsorter som tar upp ungefär tre fjärdedelar av bokens innehåll. För att slippa upprepa det om och om igen så säger jag redan nu att Garrett kärlek till öl och hans stora engagemang och entusiasm lyser igenom i hela boken. Bara en sådan grej höjer förstås hela boken ett stort snäpp.

Faktum är att man blir törstig bara av att läsa introduktionen där han med stor inlevelse berättar om hur han upptäckte riktig öl när han var i Europa och man kan redan här ana att det är intressant läsning som följer. Den obligatoriska genomgången av ölets ingredienser och hur bryggprocessen går till är alldeles lagom detaljerad för den som inte är så väl inläst på detta, utan att vara kortfattad. För den som redan har bra koll så blir det ändå inte tråkig läsning eftersom det är så välskrivet och berikat med trevliga anekdoter. Detsamma kan också sägas om avsnittet om ölets historia i grova drag.

Första delen av boken avslutas med principer kring att para ihop mat och öl. Istället för att maten får spela huvudrollen så är det öl och dess egenskaper som fungerar som utgångspunkt. Här börjar Garrett också att på allvar lyfta fram öl som en bättre dryck än vin genom att ständigt poängtera saker som öl, men inte vin, klarar av - vilket faktiskt är ganska underhållande. Om man inte redan var övertygad om att öl är en utmärkt dryckespartner till mat så lär man ha blivit det efter att ha läst det här avsnittet, och man har dessutom lärt sig vad man behöver veta för att själv börja para ihop öl och mat.

Bokens andra del är helt dedikerad till en enorm redogörelse av de olika bryggartraditionerna, uppdelat i avsnitt om lambic, veteöl, brittisk ale, belgisk ale, tysk och tjeckisk lager, nya amerikanska stilar och en kort genomgång av alt, kölsch och rauchbier.Med andra ord, i princip alla ölstilar tas upp. Inte bara tas upp förresten, Garrett ger oss en ordentlig redogörelse av varje ölstil, hur den fungerar tillsammans med mat samt ger exempel på massvis med enskilda öl inom varje ölstil och hur de i sin tur smakar och passar ihop med mat. Jag har inte räknat, men det måste vara hundratals öl, och alla är utförligt beskrivna. Tidvis kan det förstås bli lite korvstoppning över det hela, men Garrett skriver så inlevelsefullt och har så mycket anekdoter invävda i texten att det aldrig slutar intressera mig som läsare. Efter att ha läst boken kan man ju dessutom använda den här delen som något av ett öluppslagsverk som dessutom har tips på vad alla öl passar till för sorts mat.

Förutom ganska många mindre svartvita bilder finns det också fyra små samlingar med hel- och halvsidesbilder i färg på bland annat öl, mat, bryggerier och bryggare som också livar upp boken. Jag älskar bilden på ett gäng äldre tyska herrar som sitter och äter weisswurst och dricker weissbier - en frukost så god som någon. I slutet av boken finns ett avsnitt om servering och förvaring, men det tar inte slut där. Allra sist finns nämligen en rätt användbar referenstabell med olika maträtter och råvaror och förslag på ölstilar som passar till.

Om man bara ska ha en bok om öl och mat så skulle jag säga att det här vore ett mycket bra val. Att Garrett älskar öl, mat och allra helst de båda tillsammans märks så väl och det smittar av sig på läsaren. Om man så bara vill ha en bra bok om öl så är den här boken ett bra val, och efter att ha läst den kommer man ändå vara fascinerad av de oändliga möjligheterna för kombinationer av öl och mat. Det största problemet är egentligen att det, vad jag vet, inte finns någon svensk översättning, men det är ingen avancerad engelska så de flesta klarar nog av att läsa den. Om inte annat är det ju bra övning. För 159 kr (Adlibris) så tycker jag den är ett givet köp för såväl nyfikna "ölnoviser" som den mer insatta öldrickaren.

...kom de tre böcker jag beställde från Adlibris i helgen. Kanske inte lika spännande som att få en låda med häftig öl förstås, men någonstans ska man väl få lite teoretisk kunskap från också. Grape vs Grain: A Historical, Technological, and Social Comparison of Wine and Beer av Charles Bamforth jämför, som ni kanske förstår av titeln, öl och vin ur en mängd olika perspektiv för att lyfta fram att öl är, åtminstone, likvärdig vin som dryck. He said beer, she said wine av Sam Calagione och Marnie Old jämför också öl och vin, eller snarare utkämpar en batalj med öl i ena ringhörnan och vin i den andra. Vad de slåss om? Vilken dryck som är bäst ihop med mat. Med Tasting beer: An Insider's Guide to the World's Greatest Drink av Randy Mosher så var det slut på tjafset om vin. Det är ju öl vi vill ha, och här får vi det, med vad som verkar vara en rejäl genomgång av allt man behöver veta för att bedöma ett öl. Fast i ärlighetens namn ska det bli ganska kul att läsa lite om vin också, det är något som jag kan alldeles för lite om. Kunskap kan man aldrig få för mycket av!

Frågan är vilken jag ska börja med att läsa? Och kan någon av dem vara lika välskriven som Garrett Olivers The Brewmaster's Table? En recension av den kommer på bloggen inom kort förresten, och recensioner av dessa böcker lär också dyka upp så småningom.

Slå dig ner utomhus i eftermiddagssolen. Häll upp en Oppigårds Amarillo Spring. Beundra ölets utseende i glaset. Lyft glaset till munnen. Stäng ögonlocken. Andas in genom näsan och känn de underbara aromerna. Känn vårsolen värma ditt ansikte. Ta en klunk. Låt dina smak- och luktsinnen hänföras av allt det goda. Lev i nuet. Njut. Låt kärleken flöda från munnen ner genom strupen till magen och känn den sprida sig i hela kroppen.

Vår+Oppigårds=Sant

Att ens kompisar flyttar utomlands är ju inte alltid så roligt eftersom det blir väldigt sällan man träffas. Det för dock med sig en fördel om man gillar öl, eftersom de kan köpa med sig lite öl när de kommer hem på besök. En av mina bästa vänner flyttade nyligen till Odense för att studera. När han nu kom över helgen så hade han med sig en kasse öl till mig, inköpt på Vinens Verden.

Kassen innehöll en flaska vardera av:
Thisted Limfjords Porter
Saison Dupont
Samuel Smith Taddy Porter
Samuel Smith Imperial Stout
Lagunitas Maximus IPA
Lagunitas Imperial Red

Totalt gick dessa sex flaskor loss på ca 180 svenska kronor, vilket känns väldigt överkomligt. Saisonen och stouten hamnar i källaren och får nog stanna där något år eller så. Ölen från Lagunitas ska däremot drickas inom en snar framtid. De saknade både bryggdatum och bäste-före-datum så risken finns ju förstås att de är rätt gamla och trötta, men det är bara att hoppas på det bästa.

Jag tyckte det var dags att dela med mig av ett nytt recept så jag bjuder på receptet till kvällens middag, en kryddstark italiensk pastarätt som kallas spaghetti alla puttanesca. Den som är lite bekant med de latinska språken kanske redan har räknat ut att namnet betyder något i stil med "horans spaghetti" eller "spaghetti på horans vis". Hursomhelst är det en god och relativt billig pastarätt som ändå blir bra mycket roligare än en simpel tomatsås. Det finns förstås vissa variationer på ingredienser och förfaring och jag kan knappast påstå att mitt sätt är originalreceptet, om det nu ens finns något sådant. Rätten är egentligen helt vegetarisk, men om man vill kan man blanda i t ex konserverad tonfisk för att göra rätten mer proteinrik.

Man kan använda antingen färska eller konserverade tomater. Jag använder oftast konserverade då det är bekvämare och då jag är långt ifrån någon tomatkonnässör så tror jag inte det påverkar smaken så mycket i slutändan. Var försiktigt när du skär upp habaneron eftersom den är så pass stark. Tvätta händerna noga direkt efter du skurit upp den, eller använd gummihandskar. Undvik att klia dig i ögonen efteråt. Toabesök kan också bli otrevliga om du har habanerosafter kvar på fingrarna. En liten varning för att den här rätten blir ganska kryddstark och speciellt barn kan nog tycka att det är för starkt. Det går förstås att använda en mildare chilisort om man vill göra en mildare variant, men jag tycker om att svettas lite vid matbordet emellanåt. Dessutom kan ölmatchningen bli lite mer effektfull.

Ingredienser för 4-5 portioner
500 g färska tomater eller två burkar hela konserverade tomater
1 röd habanero
3-4 vitlöksklyftor
3 sardellfiléer 
0,75-1 dl olivolja
2 msk tomatpuré
100-150 g svarta kärnfria oliver
3 msk kapris

Skålla och skala (och eventuellt kärna ur) tomaterna om du använder färska. Om du använder konserverade tomater, ta upp tomaterna ur burken och häll bort vätskan, eller spara den till framtida matlagning. Skär tomaterna i bitar och lägg åt sidan. Finhacka vitlöken och habaneron och mosa sardellerna med en gaffel. Kom ihåg att tvätta händerna direkt efter att du har hackat habaneron.

Hetta upp olivoljan i en kastrull och fräs vitlök och habanero under omrörning. Ha i tomathacket, tomatpurén och sardellmoset. Rör om och låt det småkoka utan lock i ca 15 minuter. Koka under tiden pasta så det blir klart ungefär samtidigt. Jag tycker tagliatelle passar bäst till men det går förstås bra med spaghetti eller annan pasta också. Hacka också oliver och kapris under tiden.

Rör ner oliver och kapris i såsen och smaka av med salt och peppar. Var dock försiktig med saltet eftersom oliver, sardeller och kapris redan bidragit med mycket sälta. Servera direkt med pastan och eventuellt med parmesan till. Garnera med hackad bladpersilja om du har det hemma, men det är förstås inget måste.

Jag har tidigare druckit Slottskällans Slottslager till den här rätten vilket var väldigt effektfullt. Hettan som låg kvar på tungan sköljdes bort helt av ölet och den annars relativt stora beskan dämpades rejält. Följaktligen blev smaklökarna helt nollställda och varje ny tugga kändes som det var den första. Det här är en av de mest effektfulla reaktioner jag upplevt mellan öl och mat. Ikväll prövade jag istället St Eriks Pilsner,som hyllats på många ölbloggar, för att se om den kunde ge samma effekt. Det kunde den inte riktigt även om den funkade okej med maten. Min gissning är att det beror på den lägre beskan. Jag får ändå ställa mig in i hyllningskören, det är en god och fräsch lager som det lär bli fler av när sommarvärmen kommer smygande. Till spaghetti alla puttanesca föredrar jag en Slottslager eller en annan beskare lager.

Weihenstephaners alkoholfria hefe-weissbier är den enda alkoholfria ölen av överjäst typ som finns på Systembolaget. Den är något tunnare i smaken än deras vanliga hefe-weissbier med 5,4% alkohol, men det är ju svårt att komma ifrån då alkohol fungerar som smakbärare. Jag tycker den fungerar precis lika bra som törstsläckare som vanlig weissbier och den går även bra ihop med mat. Ett mycket bra alternativ när du inte kan eller vill dricka alkohol, eller närhelst du vill dricka veteöl egentligen.

Den går fint ihop med en limesås som är mycket enkel att göra och som passar bra till exempelvis vegetariska biffar. Jag läste receptet som en sås till kikärtsbiffar, men den bör gå fint med andra vegetariska biffar också. Man blandar 2 dl turkisk yoghurt (eller låter ca 5 dl naturell yoghurt rinna av) med saften och rivet skal från en lime, ca 2 tsk (flytande) honung och en finhackad vitlöksklyfta och smakar av med lite salt och peppar. Sötman och syran i såsen samspelar med samma smaker i ölet och limearomerna speglas fint av ölets citrusaromer. Så länge du använder såsen till rätter som inte har alltför stor karaktär och kraftiga smaker så bör weissbier fungera till.

Vegetariska biffar är ganska lätt att komponera ihop själv och svårt att misslyckas totalt med. Ingredienserna är ofta billiga dessutom. Våga experimentera lite! Ett grundförförande som man kan, men inte måste, utgå ifrån är att mosa kokta kikärter eller någon sorts bönor som bas och blanda med finhackade eller rivna grönsaker eller rotfrukter, t ex purjolök eller morot. Man kan även blanda i lite riven smakrik ost, eller varför inte lite fetaost. Krydda efter eget huvud och smak. Sen är det bara att forma till biffar, eventuellt vända dem i sesamfrön, och steka på tills de är genomvarma. Det går att göra oändligt med variationer, det är billigt och det är nyttigt. Så vad väntar du på?

Och kom ihåg att testa en alkoholfri Weihenstephaner nästa gång du är sugen på weissbier. Den finns på mer eller mindre alla Systembolag och kostar bara 12,90.

Rökt lammfiol (eller fårfiol) är klassisk julmat i min familj och i år fick det även bli en del av påskmaten. Några skivor rökt lammfiol på en bit smörat tunnbröd är supersmarrigt som det är. Drick en sjyst tysk bock till och din gom kommer nästan att uppleva en återuppståndelse (för att knyta an lite till påsken). Jag drack Kulmbacher Mönschof Bockbier som jag köpte på Alko i Helsingfors och kände nästan för att lämna den andra maten på tallriken och äta mig mätt på lammfiolsmackor för att inte behöva dricka ölen till något annat. Den blev riktigt krämig och len i munnen och sältan i lammet lyfte fram smakerna utan att den blev särskilt tung att dricka.

Med det önskar jag er alla en glad påsk!

Öl kan ju, förutom att avnjutas som dryck, även användas som en ingrediens i matlagning och i bakning. Igår prövade jag det senare när jag ställde mig och bakade bröd. Mitt "standardbröd" är en variant på ett bröd som kallas för Råsunda Special, vars recept finns i kokboken Nya Annas mat av Anna Bergenström, och säkert i fler av hennes kokböcker. När jag nu tänkte pröva att använda öl som degvätska tyckte jag därför det var passande att göra det med detta bröd som jag bakat så många gånger på vanligt sätt.

Till detta försök köpte jag en flaska Carnegie Porter 3,5 % på närmsta ICA. Ett billigt men ändå smakrikt öl, på papperet perfekt för brödbak. Originalreceptet innehåller 6 dl vatten och jag bytte alltså ut 5dl mot Carnegie. När man ersätter vatten med öl i en bröddeg så måste man minska ner något på mjölmängden, alternativt använda lite mera vätska. Detta eftersom ölet är en något mer mättad vätska än vatten och därför inte kan "hantera" lika mycket mjöl som rent vatten kan. Annars är det bara enda enda sak man ska tänka på och det är att låta ölen vara (minst) rumstempererad så att degen jäser ordentligt.

Det här är det portermodifierade receptet till Råsunda Special som jag bakade:


50 g (1 paket) jäst
2 tsk salt
ca 1 msk honung
1 dl vatten
5 dl Carnegie Porter 3,5%
2 dl solroskärnor
2 dl grahamsmjöl
ca 8-9 dl vetemjöl special (vanligt vetemjöl, eller en blandning, går också bra)
extra mjöl för utbakning

Använd hushållsassistent då degen behöver bearbetas ordentligt för att brödet ska bli riktigt bra. Smula ner jästen i degbunken tillsammans med salt och honung. Häll i det fingervarma vattnet och vispa tills allt löst sig i vattnet. Häll i portern. Glöm inte att lukta på denna blandning. Se om ölet lämnar några skumrester på insidan av degbunken. Eh... Tillbaka till själva baket. Häll i solroskärnor och grahamsmjöl och kör igång degkrokarna. Häll i vetemjölet i omgångar. Den här degen ska vara lös så luras inte att hälla i för mycket mjöl. Låt degkrokarna köra i ca 5 minuter så degen blir ordentligt bearbetad. Den här degen jäser ordentligt så häll över den i en mycket rymlig bunke. Häll lite vetemjöl i botten av bunken först så blir det lättare att få ur all deg vid utbakningen. Täck över degen med en bakhandduk och låt jäsa i 1,5-2 timmar.

Klä en plåt med bakplåtspapper och sätt på ugnen på 250 grader. Ta några tag i den jästa degen med händerna eller med trägaffel och tippa sedan upp på ett välmjölat bakbord. Knåda degen en stund och forma sedan till något som åtminstone avlägset liknar ett bröd och flytta över till plåten. Gör 3-4 diagonala skåror med en vass kniv och täck sedan över med bakhandduk och låta jäsa i ca 20 minuter. Grädda mitt i ugnen i 15 minuter och dra sedan ner värmen till 200 grader och grädda i ytterligare 25-35 minuter (beroende på ugn, 30 minuter är lagom i min ugn). Jag föredrar att låta brödet svalna inlindat i bakhanddukar så att skorpan blir lite seg, men vill man ha en hårdare skorpa kan man låta det svalna som det är på ett galler. Det ska bli ett ganska stort bröd som är lagom att skära upp i halvor eller fjärdedelar beroende på hur mycket bröd man äter (och hur stora plastpåsar man har). Frys in hälften eller tre fjärdedelar av brödet så det håller sig färskt och saftigt.

T.v. en bit av ett bröd bakat på vanligt vis, t.h. en bit av ett bröd bakat med porter

Vad blev då skillnaden när jag bakade med porter i degen jämfört med bara vatten? När jag smakade på degen kände jag ganska tydliga portersmaker av rostad malt och choklad. Dessa fanns inte kvar efter gräddningen, men det fanns andra skillnader istället. Som man ser på bilden blev brödet förstås något mörkare men strukturen blev också lite annorlunda. Jag tyckte att det här brödet höll ihop bättre än vanligt, men det kan förstås ha varit en tillfällighet. Smaken blev något kraftigare och mustigare och faktiskt med svaga drag av öl.

Detta är ett mycket gott bröd även om man gör det på vanligt vis, utan öl. Använd då totalt 6 dl vatten och lägg till ca 2 dl vetemjöl, följ annars receptet ovan. Jag vetitusan om det är värt att ofta använda öl i brödbaket med tanke på hur mycket råvarukostnaden stiger relativt sett, men det är helt klart värt att prova om man tycker om att baka bröd. Så pröva du också att använda öl som degvätska till ditt favoritbröd, som sagt så behöver man inte göra några andra anpassningar än att minska mjölmängden.