Det blir nyårsmiddag med gänget ikväll och kvällens meny ser på förhand riktigt trevlig ut.

Morotssoppa med lime och cayenne

Vitlöksspäckad lammstek med örttäcke, potatisgratäng med jordärtskockor, rödvinssås och svampsås

Chokladfudgekaka med grädde och bär

Utvalda ostar

Inga spektakulära grejer utan en alldeles lagomt fin middag för ett gäng som mestadels består av studenter. Det blev lite extra svårt för oss att komponera ihop det hela eftersom en inte kan äta nötkött, en annan inte äter fisk och skaldjur, en tredje är laktosintolerant och en fjärde är allergisk mot jordnötter.

De flesta andra verkar dricka vin ikväll. Inget fel med det, jag var nästan sugen på det själv för att få lite omväxling. Men det blev såklart öl i slutändan. Till förrätten korkar jag upp en flaska Dupont Avec les Bons Veux. Vad kan egentligen vara mer passande på nyårsafton? Jag tror förstås att den ska passa rätt bra till soppan som lär vara söt, kryddig och lite syrlig. Till lammet blir det en Mikkeller Jackie Brown. Brown ale är en personlig favorit till lamm och jag tyckte det var dags att ge Jackie Brown en ny chans då jag tror att humligheten kan komma väl till pass när det är en mastig potatisgratäng till. Till efterrätten letade jag upp en De Dolle Extra Export Stout ur källaren för att lyxa till det lite och imperial stout med chokladkaka slår ju aldrig fel. Sedan blev det en Brother Thelonius att sippa på till ostarna, den borde passa riktigt bra till taleggion.

Gott nytt år på er allihopa!

Ungefär kring förra nyåret som jag började samla på mig lite öl i syfte att lagra dem, så det blir väl lagom att göra en första inventering nu när nästa nyår närmar sig. På sätt och vis en liten sammanfattning av året. Två stycken kartonger har det blivit, en med barley wines och diverse typer av stout och porter och en med diverse öl i belgisk stil samt de udda flaskor som hamnar utanför dessa kategorier. Dessutom har jag några öl kvar i Uppsala men de är väl tänkta att drickas upp under våren.

Barley wines:
Nils Oscar Barley Wine (2007)
Thomas Hardys Ale (2005)
Samuel Smith Strong Golden
Sierra Nevada Bigfoot (2010, 4 st)
Djävlebryg Old Mephisto
Great Divide Old Ruffian
Nynäshamn Bötet Barley Wine
Emelisse Barley Wine
Dieu de Ciel Solstice d'Hiver
Mohawk Barley Wine
Traquair 2010
North Coast Old Stock Ale (2010, 2 st)

Stout och porter:
Brooklyn Black Ops
Brooklyn Black Chocolate Stout (2009, 6 st)
Dugges ½ Idjit
Dugges Idjit
Nils Oscar Imperial Stout
Nils Oscar Rökporter (2007)
Hantverksbryggeriet Kosacken
Koff Porter
Great Divide Yeti
Slottskällans Imperial Stout (2009)
Slottskällans Imperial Stout (2010)
Nynäshamn Sotholmen Extra Stout
Avery The Czar
Samuel Smith Imperial Stout
Nögne Ö Imperial Stout
De Dolle Extra Export Stout
Alvinne Mano Negra
Struise Black Albert
Carnegie Porter (2009)
St Peters Cream Stout
Coopers Best Extra Stout

Lambic:
Cantillon Cuvée St Gillois (Cuvée de Champions)
Cantillon Bruocsella 1900 Grand Cru
Cantillon Kriek (2 st)
3 Fonteinen Oude Geuze
3 Fonteinen Oude Kriek
Oud Beersel Oude Geuze
Girardin Geuze Black Label

Andra belgiska stilar:
Rochefort 6
Rochefort 8
Rochefort 10
Westmalle Dubbel
Westmalle Tripel
Orval
Chimay Röd
Chimay Vit
Chimay Blå
La Trappe Tripel
Slottskällan Kloster (2008)
North Coast Brother Thelonius
Bush Triple Ambrée
Abbaye des Rocs Brune
St Bernardus 12
Gouden Carolus Cuvée van der Keizer Blue (2009)
Gouden Carolus Cuvée van der Keizer Blue (2010)
Maredsous 8
Kwak
Dupont Saison
Dupont Avec les Bons Veux
Liefmans Goudenband
De Dolle Stille Nacht (2 st)

Övriga:
St Landelin Mythique
Gayant La Goudale
Schloss Eggenberg Samichlaus (2009)
Schloss Eggenberg Samichlaus (2010)
Schneider Aventinus
Schneider Aventinus Weizen-Eisbock

I Uppsala:
Cantillon FouFone (osäker på årgången, troligen 2007)
Cantillon Lou Pepe Kriek (2003)
Cantillon Lou Pepe Geuze (2003)
Rodenbach Vin de Cereale (2004)
Struise Cuvée Delphine
Goose Island Bourbon County Stout (2009)
Goose Island Night Stalker
Hair of the Dog Adam
De Dolle Oerbier Special Reserva (2008)

Black Albert kommer ju på bolaget i vår så jag tänkte nog plocka med mig den när jag åker tillbaka till Uppsala och prova tillsammans med Cuvée Delphine, som ju är samma öl som lagrats på bourbonfat (Four Roses för att vara exakt), så får man försöka norpa nån ny flaska från bolaget sen. Avec les Bons Veux kanske man skulle ta och knäcka nu på fredag?

Annars är det en del flaskor som står där minst lika mycket för att jag gärna skulle dela dem med några andra som kan tänkas uppskatta dem, men inte riktigt har fått något tillfälle för det än. Om någon är sugen på att dela på Cantillonflaskorna jag har i Uppsala är det bara att hojta. Sen är det väl en del flaskor som det blir dags att dricka redan under året som kommer. Särskilt kul när man kan börja göra lite vertikalprovningar av t ex Black Chocolate Stout.

Jag tror att vi har gjort den här whiskykakan varje jul i åtminstone fem år i rad nu, så den hör väl till våra jultraditioner kan man säga. Trots att ingen i familjen dricker whisky så lyckas vi ändå skaka fram whisky att baka den med på ett eller annat sätt varje år. En skiva eller två funkar lika bra som eftermiddagsfika, enklare efterrätt eller som något gott att ha med sig i matsäcken på en skridskotur.

Ingredienser:
200 g rumsvarmt smör
3 dl socker
1 tsk vaniljsocker
3 ägg
0,5-0,75 dl whisky eller bourbon
4 dl vetemjöl
100 g korinter
200 g hasselnötter
ca 15 torkade aprikoser

Sätt ugnen på 150 grader och smörj och bröa en bakform om ungefär 1,7 liter. Rör ihop smör, socker och vaniljsocker tills det blir poröst. Blanda sedan ner ett ägg i taget och rör om ordentligt mellan varje ägg. Häll i whiskyn och rör om riktigt väl. Klipp eller hacka aprikoserna i mindre bitar och blanda ner dessa tillsammans med korinter och nötter i mjölet. Rör sedan ner allt detta i kaksmeten. Om man använt elvisp eller hushållsassistent med visp så är det dags att byta till degkrokar eller att röra för hand här, för smeten blir väldigt tjock och stadig. Klicka ut smeten i formen och grädda långt ner i ugnen i 1 timme och 30 minuter.

Stjälp upp kakan och låt den kallna helt under formen. Packa sedan in hela kakan i folien och låt den mogna i 4-5 dagar. Den ska enligt uppgift hålla sig i uppemot en månad, men vi har aldrig lyckats få den att räcka så länge. Kan med fördel avnjutas tillsammans med en skvätt av någon stark och söt öl, till exempel ett barley wine i engelsk stil.

Sen har vi den andra varianten, för den som är lite mer förtjust i att dricka whisky. En del av er har säkert redan sett (och kanske prövat?) det här receptet på andra bloggar eller forum.

1 dl socker
4 ägg
2 dl torkad frukt
1 tsk salt
1 dl farinsocker
4 msk citronsaft
nötter
2 liter whisky

Ta fram en mellanstor skål.
Kolla whiskyn genom att smaka.
Häll whisky i ett decilitermått och drick.
Upprepa.

Sätt på elvispen.

Smaka återigen på whiskyn, om den fortfarande håller kvalitén.

Blanda 1 dl smör i en stor skål, lägg till 1 msk socker och vispa igen.

Kolla om whiskyn fortfarande är god, drick ännu en kopp.
Schtäng av elvischpen. Knäck två hönor och schläng i schkålen, med all torkad fjukt....

Schätt på elvischpen igen. Om den fjuktade torken fastnar i schkålen, vrid loss den med en muvschkrejsel.
Schmaka sen om whiskyn fortfarade är god.

Schen schka du schila 2 dl schalt, eller nåt schånt. De é inte schå noga.

Kolla whischkyn.

Schils citronsaften, lägg till en mat...sched... och schå socker, eller nåt, va fan.

Schmörj ungnen.

Vrid kakformen på 220 grader, glöm inte att schtänga av elvischpen.

Schläng ut schkålen genom fönschtret och.. schå kolla schen whiskyn.

Gå å lägg dej...

Vem fan schänner för å äta en sketen fjuktkaka!

Den stora dagen är här och jag vill bara passa på att önska er all en riktigt god jul! Njut av julens alla läckerheter tillsammans med familj och goda vänner, och kom ihåg att njuta de alkoholhaltiga dryckerna i måttliga mängder.

Under vintern har jag lyckats prova mig igenom de flesta jul- och vinteröl som varit nya för år. Pappa har tagit det lite lugnare och nöjt sig med att gå på julölsprovning med Dala Ölakakademi. Med de samlade smakupplevelserna och minnen från tidigare jular lyckades vi komma överens om vilka julöl som skulle hamna på bordet i år (mamma har inget att säga till om även om hon också dricker julöl till julbordet). Något begränsade av att en del julöl redan var slut på systembolaget i Falun så valde vi ut den ständige favoriten Jämtlands Julöl samt Slottskällans Tomte och Nögne Ö God Jul.

Jämtlands Julöl dracks ikväll när vi åt nygriljerad skinka och till julbordet imorgon blir det Tomte och som ren njutaröl under julaftonskvällen hamnar God Jul i glasen, som i mitt tycke är årets allra bästa julöl av de som finns på Systembolaget. Jag har hört många som tyckt att Jämtlands inte alls nått upp till sin vanliga höga standard på julölen i åren, och även på provningen som pappa var på tyckte de flesta att den inte höll klassen, men när vi drack den ikväll smakade den alldeles utmärkt.

På måndag skrivs terminens sista tenta och sen är det dags att åka hem till Falun på julledighet. De senaste dagarna har jag försökt äta upp så mycket som möjligt av det som funnits i kylskåp, frys och skafferi istället för att köpa ny mat, så det är någorlunda tomt när jag lämnar. Så här dags i månaden är förstås också en tid då man är glad att slippa gå till ICA och laka ur kontot ännu mer.

I frysen låg några skivor fläskkarré och i skafferiet fanns det att välja mellan ris, spaghetti och couscous att äta till. Det fick bli spaghetti. Marinad till köttet pusslades ihop av olja, soya, salt, rosmarin, oregano och säkert nån mer udda krydda. Lite isbergssallad fanns också som behövde ätas upp. Sås då? Nä, fanns ingenting vettigt att basera en sås på, och spaghetti med en köttbit kändes lite väl torrt. Så jag pallrade mig ner till ICA ändå och köpte lite gräddfil. I med de sista vitlöksklyftorna. En spansk peppar fanns det också, bara att finhacka och slänga i. I med salt och citronpeppar och så var en hyfsad sås klar.

När jag var in på Systembolaget i torsdags för att beställa hem lite av mitt-i-månaden-nyheterna, som ska komma på måndag så att jag precis hinner hämta ut dem, så kände jag efter i fickan och hittade 19 kr i mynt. Traskade bort till vanliga ölhyllan och letade efter öl för max 19 kr. Punk IPA? Nja, den hade säkert passat rätt bra, men jag har ju druckit den så mycket under hösten. Men här då, Nils Oscar Kalasöl. Kan inte minnas när jag drack den senast, och en vienna borde passa utmärkt till ugnsgrillad fläskkarré. Kostar 19 kronor exakt dessutom, så slapp jag alla småmynt.

Här är resultatet

Mot någorlunda höga odds blev detta en god middag med en passande öl till. Såsen livade upp pastan medan köttet och ölet utförde sin väntade dans mellan stekyta och karamelliserade smaker i ölet. Kalasölet var dessutom lite humligare än väntat, med en frisk av touch av citrus på slutet. Nu har jag tre portioner fläskkarré med spaghetti kvar, så det blir en enformig helg i matväg. Jag ska nog belöna mig själv med en Valsviken Vinterporter senare ikväll, så kan jag nog stå ut med matens enformighet.

I diskussionen som uppstod efter inlägget om inköpsprocessen kom en nygammal frågeställning upp: Ska Systembolaget verkligen bestämma vilka öl Sveriges mikrobryggare ska brygga? Det är väl inte direkt så att de faktiskt tvingar någon, men det blir en snarlik effekt då de sätter upp relativt snäva smakbeskrivningar av öl de önskar köpa in. Det är väl oftast så att bryggarna inte har ett öl i sin vanliga repertoar som stämmer in utan får lov att brygga ett nytt öl som passar in i dessa beskrivningar för att ha en chans att få in öl på hyllorna. När Systembolaget efterfrågade två singlehopöl till det kommande vårsläppet var det ju en hel hög bryggare som satte sig och bryggde sådana.

Vore det då inte bättre om våra svenska bryggare kunde brygga det de själva känner för och ändå ha en rimlig möjlighet att ta sig in på Systembolagets hyllor? Jag tror att vi alla kan enas om att svaret på frågan är ett rungande ja. (Eller?) Därför hade jag hoppats att vi kunde försöka spåna fram en bra idé för att lösa detta och förhoppningsvis kunna skicka in ett väl genomtänkt förslag till Systembolaget.

Min egen tanke var att man helt enkelt slopar smakbeskrivningarna när man efterfrågar svensk mikroöl och nöjer sig med t ex våröl, sommaröl, höstöl, julöl för säsongssläppen och stilar (IPA, weissbier osv) till fasta släppen, utan några större specifikationer. Bryggaren får sedan motivera varför just det ölet är ett sommaröl och under provningarna bedömer man hur väl ölet når upp till motiveringen. Fördelarna är ju alltså att bryggarna slipper anpassa sig till Systembolaget för att få in sina öl. Ett problem att lösa är ju förstås att kan bli svårare att få en objektiv bedömning och jämförelse. Men nog borde väl de som jobbar med offertprovningar vara så duktiga att de kan jämföra kvaliteten på två öl trots att de är av skilda stilar?

Vad tror ni? Är problemen med detta tillvägagångssätt för stora för att det ska fungera? Kan man komma runt dem? Har ni kanske några helt andra förslag för att lösa problemet?

Tog mig ut på lokal ikväll för att träffa lite folk från lokala ölsällskapet Gambrinus och se om det kunde vara något vettigt att gå med i. Självklart blir det svårt att träffa ölfolk utan att dricka öl, så jag inledde starkt med en Sierra Nevada Celebration Ale på fat. Härligt humlig (det känns som jag druckit för lite IPA på sistone) men kanske lite sträv? Något som inte riktigt stämde, men gott var det ju ändå. Uppföljningen blev inte sämre. Ölet ser ni ovan. 150 kronor, på krogen, för en flaska är ju inget att tjafsa om. Halva centiliterpriset jämfört med SBWF. Jag delade flaskan med en annan och min halva flaska av Sveriges starkaste öl fick avsluta kvällen. Dadlar och fruktchoklad i flytande form någon? Tomflaskan "råkade" för övrigt hamna innanför jackan och följde med mig hem. Den står nu i min lilla tomflaskhylla, som är en vackrare prydnad än vilken tavla som helst.

Plockade upp flaskan med Fuller's Brewers Reserve ur den fina kartongen och hällde upp i glaset med tanken att lyxa till tredje advent lite. Men det blev en flopp, det var ju mest spritsmak på en alldeles för tunn kropp. Vinterns lågvattenmärke så här långt, speciellt om man ser till priset.

Tur då att köttfärslimpan fylld med mozzarellaost och basilika blev riktigt lyckad istället. Jag blandade bara ihop 500 g köttfärs, 1 ägg, 1/2 dl grädde, salt, peppar och pressad vitlök (jag tog med en finhackad chili också, men den kan man ju hoppa över) och formade till en limpa och delade den i mitten. Sen rev jag 125 mozzarellaost och blandade med en rejäl nypa torkad basilika och fyllde limpan med det. 25 minuter i 200 grader och så var det hela klart. Till det lite kokt potatis, en enkel gräddsås på sky från köttfärslimpan, grädde, soja och kalvfond. Det är också gott att köra fetaostfyllning istället för mozzarella. Oavsett så blir det en skön twist på klassisk husmanskost. Nu hade jag ingen passande öl till, utan tog istället ovan nämnde besvikelse som en tänkt after dinner treat, men det gick ju alltså inte så bra. En hyfsat robust öl i engelsk stil hade nog varit perfekt till dock. En Postiljon kanske?

För några veckor sen, när debatterna härjade som värst kring alla öl från Mohawk och St Erik som dyker upp Systembolaget (sedan dess har det för övrigt blivit klart att ytterligare några från vardera märke kommer in under våren), så mailade jag till Systembolagets kundtjänst och undrade hur inköpsprocessen går till i detalj. Jag fick ett mycket utförligt svar från chefen för inköparna, och utifrån den informationen tänkte jag berätta lite om hur inköpsprocessen faktiskt går till. Informationen på Systembolagets hemsida är ju i enklaste laget. Jag hade förstås tänkt att publicera detta mycket tidigare, men har inte haft tid att skriva ihop det här förrän nu.

Till att börja med så har konkurrensverket tre grundläggande krav på Systembolaget. Dessa tre är transparens, icke-diskriminering och objektivitet. Hela inköpsprocessen har till och med ISO-certifierats för att ytterligare upprätthålla dessa krav, vilket är ovanligt, kanske till och med unikt, för företag i Sverige (om man räknar bort sådana som är skyldiga av lag att göra det). Detta innebär att inköpsprocessen genomgår årliga revisioner.

Som de flesta kanske vet så har Systembolaget en lanseringsplan (som är offentlig, lanseringsplanen för 2011 går att läsa här). Ungefär sju månader innan lansering går man ut med en offertförfrågan som är mycket mer specificerad än lanseringsplanen och som även innehåller en smakbeskrivning av den önskade produkten. Leverantörerna skickar in offerter, och allt som stämmer in på den önskade beskrivningen och som bedöms konkurrenskraftigt begärs det varuprover på. Om det är en ny produkt, vilket oftast är fallet med svenska öl, tar man in varuprover på allt som uppfyller de formella kraven. Om det däremot är en produkt som redan finns på marknaden kan den sorteras bort redan i detta steg om det är så att den har provats tidigare och man vet sedan dess att den inte stämmer in på smakbeskrivningen. Själva provningarna är helt blinda och proverna förbereds av särskild personal. I provningarna deltar tre personer och om det är minst fem produkter som provas så är den ansvariga inköparen för kategorin alltid en av de tre provarna. Till alla fasta lanseringar, och till tillfälliga lanseringar om antalet prover överstiger 30, genomförs först en förberedande provning. Där bedöms produkterna endast med ja eller nej, där man säger ja om man bedömer har en rimlig chans i finalprovningen och minst två av de tre provarna måste säga ja för att produkten ska gå till finalen. Även den förberedande provningen genomförs alltså helt blint och provarna (det är samma provare i förberedande som i finalprovning) får inte veta vilka produkter som gått vidare.

Det som bedöms är dels hur väl produkten motsvarar den önskade smakbeskrivning samt en bedömning av den rent sensoriska kvaliteten. Varje produkt betygsätts på en skala 0-9 och för att få fem poäng eller högre krävs att den stämmer överens med smakbeskrivningen. Utöver poängsättningen så rangordnar varje provare de fyra bästa produkterna med prio 1-4 och övriga produkter får prio 5. Om två eller flera produkter får samma poäng är det den med bäst sammanlagd prio som vinner. Skulle detta också vara lika, så är det den ansvariga inköparens prio som avgör.

En produkt som deltagit i en offertprovning för en fast lansering men inte vunnit kan leverantören sedan skicka till något som heter konsumentpanelen. Detta kostar 8000 kr för leverantören. Provningarna i konsumentpanelen ordnas av företaget Synovate, och sköts alltså helt externt, och provarna är "vanliga" dryckesintresserade människor. Tydligen så har både St Eriks IPA och Pilsner kommit in den vägen. En produkt kan även kvala in till fasta sortimentet genom beställningssortimentet, givet vissa förutsättningar.
Till de exklusiva lanseringarna, dvs det som kommer i små partier, provas produkterna öppet och man tar hänsyn till den förväntade kundefterfrågan.

De som deltar i offertprovningarna har stor dokumenterad erfarenhet och de genomför regelbundet sensoriska övningar tillsammans. Genom dessa gemensamma övningar säkerställer man att alla provare är överens om vad en viss smakbeskrivning innebär. Att en och samma producent vinner flera lanseringar på kort tid beror helt enkelt på att deras produkter är välgjorda och stämmer väl överens med den efterfrågade smakprofilen. Eftersom det inte finns någon gräns för hur många lanseringar samma producent får vinna kan man liksom inte diska en produkt för att det nyligen lanserats flera andra produkter från samma producent. Det var ju faktiskt inte så länge sen som Oppigårds vann väldigt många lanseringar. Skillnaden var väl bara att vi som gillar att tycka till om öl tycker om Oppigårds mycket mer än Mohawk och St Eriks, så då var det ingen som klagade.

Till slut ska jag nämna att både Systembolaget själva och externa revisorer har kommit fram till att systemet för inköp är så säkert det kan bli gällande otillbörlig påverkan. Jag känner numera en stor tilltro till att allt går rätt till kring Systembolagets inköp.

I torsdags kväll hann jag precis komma in till Uppsalas tågstation för att möta upp min tjej, som redan var flera timmar försenad pga det vanliga tågkaoset så här års, innan jag får ett SMS från henne om att hon blir försenad ytterligare 1,5 timme till. Klockan var ju redan mycket så alla affärer var stängda, så då återstod att hänga på stationen i en timme och fördriva tiden med gratistidningar eller att traska iväg några hundra meter till stans bästa pub, O'Connors, och ta en öl och få en omgivning som är jäkligt mycket mysigare än vad stationen har att erbjuda. Sagt och gjort, några raska steg senare befann jag mig vid Loyalty Bar, en relativt ny sidoavdelning som jag faktiskt lyckats undgå att besöka tidigare.

Efter att ha hälsat på krögaren Gabbe som tagit det fina initiativet till att upprätta Loyalty Bar visade han mig in i sitt ölförråd och avslöjade att han hade över 900 öl i lager och skulle försöka komma upp i 1100 till årsskiftet. Fantastiskt trevligt flaskutbud må jag säga och dessutom två ständigt roterande pumpar med spännande fatöl. Jag nöjde mig dock med något enkelt men nytt denna kväll och tog mig, efter en kort stunds beslutsångest, en Avery IPA. För 60 kronor är det som hittat. Gabbe tipsade också om att han varje sista söndag i månaden kör lite utförsäljning på lite öl som det är dags att göra sig av med, men att de fått skjuta på det en vecka denna gång och alltså skulle köra idag.

Då min tjej inte dricker öl (undrar just vad jag egentligen ser i henne...) och jag transformerades till någon sorts toffelliknande varelse under hennes besök så drack jag bara vin under hela hennes besök. Fast å andra sidan, på fredagen käkade vi på en italiensk restaurang med så dåligt ölutbud att vin trots allt var att föredra och på lördagen delade vi på en flaska rödtjut som jag fått i present och som stått och dammat igen på hyllan, så slapp jag dricka hela själv. Inte minst ska väl nämnas att hon bor i Danmark och köpte med sig Cantillon Lou Pepe Gueuze och Lou Pepe Kriek, båda årgång 2003, samt en Rodenbach Vin de Cereale 2004 åt mig. Så med lite eftertanke kanske hon har sina fördelar ändå.

Efter att ha lämnat av tjejen på tåget så gick jag alltså åter samma väg, från stationen till O'Connors, för att dränka min saknad i realiserad öl. Nä, okej, riktigt så illa kanske det inte var, men jag gick i alla fall dit. Inte nog med att det fanns några extra billiga öl (jag säger extra billiga eftersom O'Connors har bra priser i vanliga fall också), alla ölgäster i Loyalty Bar bjöds på mat också. Stora portioner av enkelt men gott krubb i form av lövbiff (tror jag), pommes, beasås och en klick grönt. Det som reades ut var en massa öl från Dugges som jag redan hade provat, några öl från Thomas Creek som jag också hade provat och som dessutom är rätt mediokra, tre öl från danska Svaneke som jag inte heller var så pepp på och så fatölen och några udda flaskor av annat. Ett av de två fatölen var Pride of Nekron, som väl är storebrorsan till Son of Nekron som nyligen dök upp på bolaget, och den bestämde jag mig för. Imperial stout sitter ju gott så här års och PoN var härligt värmande och chokladig. Riktig smarrig och för 50 kronor var det förstås sjukt prisvärd. En av de udda sorterna på dagens rea var Mikkeller 10 som fick bli nästa. 40 kronor var det ju värt även fast den var trött och med all rätta dags att göra sig av med. När jag har sett den i butik i Danmark har den kostat mer. 90 kronor för två goda öl och en sjyst portion mat är ju riktigt svårslaget. Dessutom hade jag under mitt tvåtimmarsbesök ett trevligt sällskap av Rolf som satt brevid i baren, som jag diskuterade allt från Belgienresor till hatkärleken mellan Borlänge och Falun med. Vem sa att man inte kan gå själv till puben?

Som ni kanske förstår har jag nu officiellt utsett O'Connors till min absoluta favoritpub i Uppsala. Om du, kära läsare, har vägarna förbi Uppsala så hör av dig så går vi och ser vad Gabbe har att erbjuda för gott.

Enligt tradition är det tydligen bara okej att dricka whisky till haggis. Jag föredrar att kunna dricka något större volymer av min måltidsdryck än bara några centiliter, så jag funderade lite på vad för öl som skulle kunna vara gott till. Hela anledningen till dessa funderingar var att jag i torsdags var inbjuden till en sammankomst med Whisky Academy of Scandinavia (WAS) för att prata lite om öl för dessa herrar (tack Jonas för rekommendationen), och fick då även sitta med på deras middag där det serverades haggis till förrätt. Nu var det ju förstås inte jag som valde öl till maten, och jag hade inte ens smakat haggis innan, så mina funderingar hade egentligen ingen större mening i slutändan.

Haggis är alltså en traditionell skotsk maträtt som tillreds av hjärta, lungor och lever från lamm. Det är faktiskt både nyttigt och gott, det gäller bara att man inte har några problem med tanken på att äta inälvor. Själv ser jag inga konstigheter i det och var mycket glad över att få prova på denna rätt. Jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig att få för öl till maten och blev glatt överraskad när jag såg att bordet var dukat med Punk IPA, som tydligen hade valts lite på chans utefter föresatsen att det skulle vara en skotsk öl. Ett bra val sett till matkombinationen också, då haggis har en relativt tung och köttig smak och IPAn fräschade upp mellan tuggorna. Hade man istället vilja spela mer med maten så hade nog en Wee Heavy eller en lite tyngre belgare gått fint.

Förutom ölen serverades också en dram Cragganmore 12 till maten. Tror bestämt att det är första gången som jag dricker whisky till mat, men det visade sig vara ett trevligt komplement. Efter middagen, som även bestod av schnitzel med pepparsås och potatisgratäng samt äppelkaka med vaniljsås, fick jag även hänga på deras whiskyprovning där vi provade fyra olika skottar och en Mackmyra. Jag är ingen stor whiskydrickare då jag har lite svårt för alkoholsmaken i så stark sprit, men emellanåt är det ju kul att prova lite och det var definitivt en bra övning för lukt- och smaksinnena som, i dryckesväg, fått vara väldigt koncentrerade på öl på senaste tiden.

Det här haggisreceptet finns att hitta på WAS hemsida och ska väl även vara så som torsdagens haggis var tillredd:

Lever, hjärta och lungor från tre lamm

1,2 kg finhackad njurtalg

1,5 kg rostade havregryn

5 stora gula lökar, finhackade

2 liter kraftig köttbuljong

1 msk vitpeppar

5 msk salt

1 msk finmalen muskotnöt

2 msk stött muskotblomma

2 dl whisky

Lever, hjärta och lungor kokas väl och efter att ha svalnat hackas de mycket fint. Blanda allt mycket noga med den finhackade njurtalgen, de rostade havregrynen, den finhackade löken och kryddorna. Tillsätt köttbuljongen och whiskyn och rör om tills allt är väl blandat. Fyll aluminiumformar - vi använder 1,2 liters formar – sätt på locken och låt bada i kokande vattenbad i tre timmar. Serveras varm med rotmos och potatismos.

Jag får tacka alla närvarande för en väldigt trevlig kväll!

Förra helgen var jag hemma i Falun och hälsade på mina föräldrar. För en student är det ju alltid trevligt att äta mat som inte begränsas av en tight studentbudget. Den här helgen blev det extra trevligt då vi plockade upp en ordentlig lammstek ur frysen. Lamm är lite underskattat i Sverige tycker jag, riktigt gott kött.

Vi späckade steken med vitlök, gned in den i citron och sedan smör och kryddade på med ordentliga mängder salt, peppar, rosmarin och oregano. Av stekskyn och lite rödvin gjorde vi sen en god sås till, dock minns jag inte exakt hur vi gjorde. Ett tips är att avsluta såsen med att vispa ut en klick smör, det gör såsen klarare och lyfter upp smakerna ett snäpp till. Vi åt vanlig kokt potatis till då, men när vi dagen efter åt upp det kött som blivit över så gjorde vi istället en potatisgratäng med jordärtskockor i. Rekommenderas starkt att testa det, mycket gott.

Jag hade glömt bort att köpa någon särskild öl till maten, men som tur var hade jag ändå plockat på mig en Zeitgeist som fick bli middagsöl. Inte riktigt lika bra till lammet som jag tror att en sjyst brown ale eller kanske en Postiljon hade varit men ändå mycket gott till, speciellt när den fick upp värmen lite. Min mamma drack rödvin till maten så jag tog ett glas jag med för att jämföra det mot ölen. Millefiori Rosso Delle Venezie hette det, och passade också väldigt bra till maten. Nu hade vi ju i och för sig gjort såsen på det vinet, så det var väl kanske inte så konstigt, men ett gott vin helt klart som jag kan rekommendera om du vill dricka något annat än öl till maten, eller kanske har gäster som föredrar vin.


En annan kul grej med att komma hem till Falun är att titta förbi Pitchers och se vad som har kommit in sen sist man var hemma. Jag drog med mig en polare för en pubkväll med grabbsnack och hann igenom Ayinger Celebrator, To Öl Overall IIPA, Captain Lawrence Captains Reserve IIPA och Traquair Jacobite Ale innan jag kände att det var nog för en kväll. Jag har sagt det förut och säger det igen, har man vägarna förbi Falun och vill dricka god öl är det till Pitchers man ska gå. Annars ligger Bishops Arms bara runt hörnet.

DN avslöjade igår att utredningen om gårdsförsäljning nu också utreder huruvida tillverkarna även ska få importera drycker av samma slag som sina egna och sälja även dessa i sin gårdsförsäljning. I artikeln skrivs att man då vill sätta en försäljningsgräns på 10 000 liter om året, men det framgår inte riktigt om det bara gäller de importerade dryckerna eller även inkluderar de egna dryckerna. Det framgår inte heller om det gäller 10 000 liter produkt, oavsett vad det är, eller om en skillnad görs beroende på alkoholinnehåll. Det är ju en rejäl skillnad på att få sälja 10 000 liter öl och få sälja 10 000 liter whisky.

Vad tror ni, är det en bra idé att tillåta gårdsförsäljning av importerade produkter också? Systembolagets ölförsäljning ligger i storleksordningen hundratals miljoner liter om året, så att 20-30 producenter skulle få sälja 10 000 liter öl om året vardera borde ju inte påverka dem alls. Eller? Det känns ju spontant som att det vore väldigt kul att kunna åka förbi ett bryggeri och köpa några flaskor av deras senaste IPA och samtidigt köpa på sig lite sjyst amerikansk IPA att jämföra med. Fast med så liten försäljning så lär ju inte priserna bli särskilt bra gissar jag, så då är frågan, är det egentligen värt det?

En annan fråga är ju hur kontraktbryggarna får göra? Ska de helt enkelt säljas på det bryggeri där de bryggts?

Som en liten heads-up kan jag också säga att jag har fått en väldigt uttömmande förklaring av hur Systembolagets inköpsprocess går till och tänkte publicera ett inlägg om detta någon gång snart, men just nu har jag lite svårt att hitta tid att skriva så långa inlägg.

Idag var en sådan dag då jag behövde lyxa till vardagen lite, så jag plockade fram en De Cam Oude Geuze som är en av mina favoritgueuzes. En fin fördel med att ha god öl ståendes i garderoben eller källaren är ju just att man alltid har tillgång till sådan här vardagslyx när behovet uppkommer. Lite extra kul blir det eftersom jag prövade just en De Cam Oude Geuze i våras, men då var det en flaska från 2006, medan den här är från 2009 och att jämföra olika lagringstider är ju alltid roligt. Skulle man verkligen ha lyxat till det skulle man väl haft en bit manchego eller annan passande ost till också, men riktigt så kul blir det inte ikväll för mig. För den som undrar hur de olika årgångarna skiljde sig från varandra så kan jag säga att den yngre har mycket mer kolsyra och är surare och råare. Den äldre var nästan som äppeljuice på halvmogna äpplen och med lite mer funk. Båda två är en njutning om man gillar lambic. Jag ska nog se till att fixa en flaska till att spara på ett tag, på etiketten står det (på holländska) att den håller sig i 20 år.

Vi är ju ganska många ölbloggare som bor i eller i närheten av mälarområdet* och på ölmässan i Stockholm dryftade vi lite idéer om en liten träff, med ölprovning på schemat såklart, under vintern. Det skulle också vara ett bra tillfälle att diskutera en del spännande idéer som togs upp väldigt snabbt under mässan. Men sedan mässan har det varit väldigt tyst om det hela så nu tyckte jag det var dags att dra upp det här igen.

För det första, finns fortfarande intresset? Jag tror och hoppas att det finns, och då är ju nästa fråga hur det hela organiseras. Hur har ni gjort vid tidigare bloggarträffar?

Jag hoppas att det sätter bollen i rullning och att vi tillsammans kan hålla den i spel nu.

*Jag känner till fler än tio bloggare i Uppsala, Eskilstuna och Stockholmsområdet, och det finns ju förstås inget som utesluter mer långväga besökare till en träff.

Ölpolitik är ju alltid kul att bry sig om, och nyligen har det kommit en motion från Hans Rothenberg och Michael Svensson, bägge (M), om bättre villkor för Sveriges småbryggerier. I korthet går den ut på, så som jag tolkar den, att se över möjligheten att sänka skatten på öl från små bryggerier, i enlighet med EU-lagstiftningen som tillåter sänkt skatt för bryggerier som brygger upp till 20 00 000* liter om året. I motionen ingår också att se över möjligheten att underlätta distributionen för små bryggerier.

Motionen kan läsas här. Jag har inte alls bra koll på hur stor chans det kan vara för en sådan här motion att gå igenom eller hur lång tid det kan ta, men vi kan ju alltid hålla tummarna och hoppas. Även om det inte skulle gå igenom så är det ju på lång sikt bra att det är något som uppmärksammas.

* I texten till motionen står det 2000 hl, vilket jag också skrev tidigare i inlägget, men enligt Thomas på Ocean (se nedan) är det alltså 200 000 hl det rör sig om och jag har uppdaterat inlägget enligt den informationen.

Ja, när köpte du en Red Seal Ale senast? För min egen del var det i alla fall så länge sen att jag inte ens minns hur länge sen det var. Det kan förstås bero på att priset hamnat på 22,40, vilket faktiskt är lite mycket för en liten flaska med normalstark, "reguljär" ale. Men idag, när jag skulle laga karrékotletter med ugnsrostade rotsaker så kände jag att en god öl till maten skulle sitta fint och, kanske lite inspirerad av Peters inlägg om bortglömda öl(stilar), begav mig så in på Systembolaget och plockade upp en Red Seal.

Tanken var att de lite knäckiga smakerna i ölet skulle gå fint med köttet, att de fruktiga tonerna skulle spela med rotfrukternas sötma och att humlen skulle fräscha upp på slutet. Precis så blev det också! Just till fläsk håller jag mig gärna till de inte alltför mörka ölerna, och sparar mörkare öl som brown ale och porter till nötkött och lamm. Jag tycker i alla fall att Red Seal är ett utmärkt matöl som verkar ha hamnat i en oförtjänt skugga bakom IPA-vågen. Samtidigt är det ett öl som jag vid många tillfällen har sett gå bra hem hos de som mest dricker lager men vill upptäcka ny öl. Bor det redan en ölnörd i dig tycker jag det är dags att du återupptäcker Red Seal.

I ett exklusivt utskick till Portersteken har Nögne Ö avslöjat sina senaste planer på att utöka sin Horizon-serie. Det handlar om tre samarbetsöl med några av de största märkena i Danmark och Sverige, bland annat för att sprida sig mer på nordiska marknaden.

Först ut blir Nögne Ö Tuborg Green Horizon som blir en imperial pilsner brygd på 100% pilsnermalt, humleextrakt och som mäskas med spadet från att ha kokat några hundra danska pölser. Rököl och dess charkuterismaker i alla ära, men det här lovar bryggerierna ska ge ölet en unikt köttig smak. Det här blir också den första ölen från Nögne Ö som släpps på burk, då man kunnat använda Tuborgs burkanläggning.

Därefter hoppar de över sundet och åker upp till Göteborg för att brygga Nögne Ö Pripps Blue Horizon. Den beskrivs som en käck putslustig oyster stout kryddad med räkskal och brännmaneter för lite extra sting. Det kommer bara att släppas några hundra goa, numrerade flaskor, och varje flaska kommer dessutom få en egen Kålle & Ada-vits på etiketten.

Den mest extrema och exklusiva ölen av dessa tre blir Nögne Ö Norrlands Golden Horizon, som kommer flytta gränserna för vad öl är. Den kommer att mäskas in med hemkört och istället för humle kommer man krydda detta monster med tallbarr och kåda från Norrlands urskogar. Vid jäsningen tillsätts sedan en handfull lingon och i varje flaska kommer man blanda ner guldspån för den där extra lyxiga känslan.

Nögne har lovat att skicka hit smakprov av dessa så fort de är färdiga, så håll utkik här på Portersteken under hösten.

Nä, okej, det här var bara något jag fantiserade/halvdrömde ihop innan jag masade mig ur sängen imorse... Men med tanke på hur mycket knäpp öl det görs nuförtiden (inget fel i det dock) så är det väl inget omöjligt scenario. Hmm, jag kanske borde ta någon sorts copyright på de här receptidéerna?

Under helgen har jag varit ner i Odense och hälsat på en god vän som pluggar där nere. Han fyllde år i fredags så det kändes som en bra helg att åka på. Att jag har tenta nu på torsdag får vi väl förbise. Hursomhelst hade jag inte talat om att jag skulle komma ner utan bara sagt att han hade en present att hämta ut på vin- och ölaffären Vinens Verden prick kl 13 på sin födelsedag, utan att ge några mer detaljer. Kvart i ett skickade jag ett SMS till honom och sa att jag ordnat så att han kunde gå och välja tre öl ur hyllan som sin present, och att han kunde fråga mig om tips om det behövdes. När han kom in i butiken stod jag självklart där och väntade. Det var sjukt kul att se hans reaktion när han såg mig. Ett av de tillfällen då man önskar att man hade en filmkamera!

Som utlovat hjälpte jag honom lite i hans val av öl och eftersom han gillar IPA så rekommenderades något ur Mikkellers singlehopserie, där valet föll på Centennial. Så hittade vi Gladiator från Midtfyns för lite lokal anknytning och till sist föll det tredje valet på en Victory Golden Monkey. Vi fick också testa lite Mikkeller Ris a la M'ale, men den flaskan var tyvärr deras sista, så det fanns ingen kvar att köpa. Synd, för det var en spännande öl.

Själv hade jag i förväg kollat ut vilka öl jag ville köpa, men självklart glömde jag att ta med min shoppinglista till butiken. Jag lyckades ändå komma ihåg tio av elva öl på listan, det var bara Rodenbach Vin de Cereale som jag missade. De öl jag faktiskt fick med mig var Hair of the Dog Adam, De Cam Oude Geuze, Cantillon FouFone, Samuel Smith Oatmeal Stout, Struise Cuvée Delphine, De Dolle Dulle Teve, De Dolle Oerbier Special Reserva, Weihenstephaner Korbinian, Goose Island Bourbon County Stout och Goose Island Night Stalker. Dessutom fick vi en varsin flaska Den Blege Indianer, Vinens Verden egen IPA som bryggts hos Ørbæk Bryggeri. 637 danska slutade kalaset på och det känns väl rätt okej. När jag bytte tåg i Köpenhamn passade jag på att spendera mina sista danska kontanter på en burk Carlsberg Carls Ale. Nästan taskigt mot de andra ölen att låta den vara med på samma bild.

Min mobilkamera är inte den bästa...

De Cam Oude Geuze har jag bara druckit lagrad förut så det ska bli intressant att dricka en hyfsat färsk. Night Stalker fick jag ju smaka en skvätt av på ölmässan, annars är övriga öl helt nya för mig. Cuvée Delphine tänkte jag nog prova mot Black Albert för att se om fatlagringen är till det bättre eller sämre. Kanske något för en ölbloggarprovning?

I början av augusti fick jag pinnen i första omgången av ölbloggarstafetten, med uppdraget att ta reda på hur det går för de lite mindre svenska bryggerierna. Då var det bara två som svarade innan min deadline, och inga ytterligare svar har kommit sedan dess. Förrän igår, då det damp in ett mail från Lars Landeman på Sigtuna Brygghus. Bättre sent än aldrig heter det ju, och jag kan inte klandra dem då de verkar ha haft en hel del att göra med tuppkamsöl, ombyggnationer och ölfestivaler.

Lars berättar att produktionen ökat väldigt mycket. Från 30 000 liter 2008, via 90 000 liter 2009 till hela 250 000 liter i år. En dryg åttadubbling av produktionen på två år alltså. Inte illa! Det framgick inte riktigt om detta är med eller utan de öl i Mohawkserien som bryggts på Sigtuna. Lars menar att den snabba ökningen beror på att de fått så många lanseringar på Systembolaget, som han i sin tur tillskriver nya hårdrocksbryggaren Mattias Hammenlind (jag säger ju att hårdrock och öl är en bra kombo).

Framtiden ser ljus ut och intresset bara ökar. Lars lyfter fram att Snickeriet, de svenska småbryggeriernas egna hall på årets SBWF, var i princip fullsatt hela tiden under mässan och att det är ett gott kvitto på intresset för svensk mikroöl.

Han menade också att försäljningen på de lokala Systembolagen är viktig, men att volymerna inte är så stora ändå. Även Mohawkserien har gett ett uppsving då den gett dem uppmärksamhet och stärkt deras egna varumärke. Det låter ju som en klar win-win-situation tycker jag.

Precis som Bengt och Thomas på Skebo respektive Ocean svarade till det ursprungliga inlägget i det här ämnet så tycker Lars att gårdsförsäljning är en intressant idé men att det troligen inte skulle ha så stor inverkan på försäljningen. På frågan om avskaffning av monopolet skulle vara bra eller dåligt så svarar han något svävande med att det inte alls är säkert att det skulle underlätta för dem. Det verkar som att de svenska bryggarna överlag är ganska ense på dessa två punkter.

Förhoppningsvis är det fler av de jag mailade i augusti som tycker att sent är bättre än aldrig så att det dyker upp lite fler svar. Jag lovar att publicera om det dyker upp något mer.

När vi ändå pratar om Sigtuna tänkte jag slänga in en blänkare om en Beer Makers Dinner med Mattias Hammenlind, bryggaren på just Sigtuna, som ska hållas på Café Sylvia i Eskilstuna, i samarbete med bloggen Allt om öl. Läs mer här.

Då var det slut på ölfestivalandet för i år för min del tror jag. Andra lördagen på SBWF fick avsluta det hela och jag kan bara säga att jag kommer försöka undvika lördagarna på SBWF i framtiden. Fasen vad mycket folk... Rent ölmässigt blev det dock en väldigt lyckad dag där jag hittade många godbitar, såväl kända som mindre kända.

Några höjdpunkter var Cuvee de Tomme, Dugges Perfect Idjit, Sigtuna Ace of Spades och så en fantastiskt rund och fin bourbonfatlagrad barley wine vid namn Uinta Crooked Line Cookeyed Cooper. Mot slutet av kvällen, när jag hittat en lugn yta vid Brill där jag stod och sippade på mina 2 cl Sam Adams Utopias, som blev kvällens avslutningsöl, så fick jag en mycket trevlig pratstund med mannen bakom det nya danska bryggeriet Croocked Moon, som har fått en hel del beröm bland de ölbloggare som smakat hans öl. Än så länge tappar de bara sina öl på fat, men om ni ser att ett fat dyker upp på lokala ölstugan är det bara att passa på att prova.

De flesta utställare var härligt flexibla med smakproven och hade inget problem med att man ville ha två halva smakprov istället för ett helt, vilket är rätt skönt för 15 cl kan bli lite väl mycket om ölen är stark och man vill prova många öl utan att bli alltför påverkad. Vid Brill glömde jag bort mig och fick ett glas med 15 cl DORIS the Destroyer. Nåja, det var ju en god öl så man ska väl inte misströsta. Passade även på att prata med bryggmästaren från holländska Emelisse och frågade hur länge han tyckte att man skulle lagra deras barley wine. Åtminstone två år tyckte han, så jag öppnar väl min flaska kring 2012 då.

Får passa på att tacka Gyllenbock, Dan och Ingemar för sällskapet under dagen också. Trevligt att springa in i Jocke från Good morning beer lovers också.

Återigen dags för lite ölbloggstafett och den här gången har jag fått pinnen av Fredrik efter att han skrivit ett kul inlägg om sina tre häftigaste ölupplevelser (ett ämne som jag ämnar ta upp här också). Fredrik skrev så här när man lämnade pinnen till mig:

Nu skall jag försöka lämna över stafettpinnen också och skulle vilja göra det till Johan på Portersteken. Eftersom jag också är mycket intresserad av öl och mat kombinationer skulle jag vilja få lite tipps! Vilka är de bästa öl/mat kombinationerna som du testat? Och kan du ge oss tips på några otippade kombinationer som gifter sig? Några riktigt dåliga kombinationer som du kan varna oss för hade också varit kul!

Jag har riktigt stor respekt för Fredriks kunnande om öl och mat så jag får nästan lite prestationsångest av att få just det uppdraget av just Fredrik. Jag är helt övertygad om att han kan mycket mer än mig i detta ämne. Men det är ju ett väldigt roligt och intressant ämne, så nu kör vi.

Alla har vi ju olika smak och personliga preferenser, vilket förstås gör att en viss kombination kan uppskattas väldigt mycket av en person men inte gillas alls av en annan. Om man utgår från några grundregler så blir det i alla fall lite lättare att hitta en kombination som kan uppskattas av alla. Till att börja med, kombinera öl och mat som matchar varandra någorlunda i fyllighet och kropp. En kraftig maträtt sätter ribban högt för smaklökarna och dricker man då en lätt och finstämd öl till så kommer den högst troligen att smaka vattnigt. Samma sak gäller för en kraftig öl till en lätt och elegant maträtt. Det låter egentligen ganska enkelt att göra denna matchning, men ibland är det svårt att bedöma hur kraftig en maträtt är. Att tänka på är att tillagningssätt och tillbehör oftast påverkar minst lika mycket som "huvudråvaran".

En annan grundregel är att äta mat man gillar och dricka öl man gillar till det. Lika enkelt som det låter! Om man följer dessa två små grundregler så vågar jag lova att man väldigt sällan kommer att råka ut för en kombination som inte riktigt funkar. Om man dessutom försöker fundera på vad det är som gör att den ölen man sitter och dricker fungerar bra (eller dåligt) till den maten man äter, och aldrig är rädd för att prova nya kombinationer, så kommer man att ganska snabbt få en rätt bra känsla för om en given kombination kommer funka bra eller dåligt.

Många förespråkar att man i första hand ska utgå från grundsmakerna syra, sötma och beska (sälta finns ju sällan i dryck) när man jobbar med kombinationer av mat och dryck (oavsett om det är öl, vin eller annan dryck), men jag tycker att man likaväl kan hoppa direkt till aromerna. Har man sett till att öl och mat har ungefär samma fyllighet så tycker jag att grundsmakerna brukar matchas rätt bra ändå. Det man oftast vill uppnå med smaker och aromer är harmoni eller goda kontraster. Att hitta harmonier är oftast lättast, det går enkelt beskrivet ut på att man väljer en öl med örtiga aromer till en maträtt med mycket örter i eller en öl med nötiga toner till mat som också har nötig smak. Att hitta fungerande kontraster är lite svårare och bygger lite på trial-and-error och på erfarenheter från tidigare provade kombinationer. Dessa kontraster kan ge väldigt behagliga brytningar så det belönar sig om man hittar dem.

Den här bakgrunden blev som en liten bonus, Fredrik frågade ju faktiskt efter specifika exempel på kombinationer. I de flesta inlägg jag skrivit om en maträtt så har jag försökt ta med någon öl som jag druckit till just den maten och hur kombinationen funkade, så det kanske blir vissa upprepningar här. Jag tänkte börja med några enkla kombinationer som nog de flesta gillar. En typisk sådan är en amerikansk brown ale till stekt eller grillat lamm. Jag brukade rekommendera Brooklyn Brown Ale till lammfilén när jag jobbade på Pitcher's. Själv minns jag när Shipyard Brewers Choice Brown Ale 2009 kom till Systembolaget förra sommaren. Den fick rätt mediokra omdömen hos svenska ölbloggare och på olika ölforum. Jag drack min enda flaska till en grillad lammkotlett och tyckte det var hur gott som helst. Grillat kött harmoniserar nämligen väldigt fint de rostiga och chokladiga tonerna i brown ale, och till just lamm tycker jag att det är trevligt med lite extra humle som kan leka med lammets lite viltliknande smaker.

Pilsner är en stil som passar till mycket, men riktigt bra blir det till rätter som verkligen behöver den där extra kolsyran för att "skölja av" munnen mellan tuggorna. För inte så längesen skrev jag om när jag drack Oppigårds Slåtteröl till en omelett med bland annat ost i. Här var det dels kolsyran som behövdes för att verkligen skölja ner allt ägg och smält ost, och dels blev det en väldigt fin brytning mellan sältan och den friska humlen. På samma sätt blir pilsner utmärkt till lite kallskuret, och lägger man det på en macka får man en aromspegling mellan brödet och ölets brödiga maltsmaker.

En lite mer oväntad kombination är en humlig pale ale med lite vanlig choklad. Innan jag prövade det själv tyckte jag det lät skumt, men brytningen blir oväntat bra och lockar fram massor av humlefruktighet i ölet. En riktig rostig öl med vaniljglass är också riktigt bra. Kanske inte lika oväntat, för ett sådant öl är ju ofta likt kaffe i smaken och många gillar ju att dricka en skvätt kaffe till efterrätten. Fatlagrade imperial stout är ju också populära och ett resultat av fatlagring är ju just en vaniljton i ölet. Jag pratade lite om just detta med Mikael Dugge Engström igår på ölmässan när jag prövade Perfect Idjit och han höll med om att vaniljglass är en av de bästa kombinationerna med den typen av öl.

Några av de dåliga kombinationer jag har provat har bottnat i att kryddstark mat lockade fram ännu mer alkoholsmak i redan ganska starka. Annars har jag varit ganska förskonad från dåliga kombinationer. Som sagt, dricker man god öl till god mat så blir ofta kombinationen bra den med.

En av de mest spektakulära upplevelser av öl och mat som jag har haft var på Zotte, en belgisk restaurang i Amsterdam. Där åt jag lammkött (jag förstod aldrig vilken del av djuret det var) med en sås gjord på Kwak. Jag gjorde det enkelt för mig genom att också dricka Kwak till, men det blev så ruskigt gott och munkänslan kan jag närmast beskriva som en smältande känsla på tungan. Ett sånt tillfälle som man inte vill ska ta slut helt enkelt.

Med det tänkte jag avsluta mitt inlägg och skicka vidare stafettpinnen till Pelle på Allt om öl. Jag vill att du berättar om hur öl har påverkat ditt liv. Vad har hänt dig som inte hade hänt om du inte vore intresserad av öl och hållt dig till stora stark? Upplevelser, möten med människor, nya platser osv. Gärna både positiva och negativa saker. Hoppas det känns som ett ok ämne.

Ibland är det vettigt att hänga med lite på kemilektionerna. Speciellt när det snackas pH, för då kan man få lära sig att vi faktiskt har bryggindustrin, och mer specifikt Carlsberg, att tacka för uppfinnandet av pH-skalan. pH är ju som ni alla säkert vet ett mått på hur sur eller basisk en vätska är, och man ville ju inte ha sur öl så i ett steg för att få bättre kvalitetskontroll uppfanns pH-skalan.

Johannes Brønsted

Innan man kunde mäta surheten så använda man sig av "ölgubbar" som helt enkelt smakade på ölet under bryggprocessen och bedömde om den var tillräckligt bra eller om den var för sur, och det var ju förstås inte särskilt pålitligt i det långa loppet, och någon gång i början av 1900-talet var tiden mogen för att hitta ett mer vetenskapligt sätt för dessa mätningar. Så man vände sig till forskarvärlden för att se om det fanns någon som kunde förklara vad det är för egenskaper som gör en vätska sur, och denne någon var den danske kemisten Johannes Brønsted. Han hade kommit fram till att detta berodde på balansen av vätejoner (H⁺, dvs en proton) i vätskan. Närmare bestämt så är en syra ett ämne som avger en vätejon i vatten så att det bildas H₃O⁺, medan en bas tar upp en vätejon från vattnet så att det bildas OH⁻. Om koncentrationen av H₃O⁺ är lika stor som koncentrationen av OH⁻ så är lösningen neutral. Är koncentrationen av H₃O⁺ högre så är lösning sur, och vice versa.

Jag hoppar över lite kemi här och tar oss direkt till Carslbergs lab där man kom fram till att en H₃O⁺-koncentration på ca 3*10⁻⁵ mol/liter var optimal för deras öl. Men att gå runt i ett bryggeri och säga "japp, den här batchen med Hof håller en hå-tre-o-plus-koncentration på tre gånger 10 upphöjt till minus 5 mol per liter, så den kan vi sälja" (och dessutom på danska) verkade ju lite omständigt, så chefskemisten på Carlsberglabbet, Søren Sørensen, tänkte att det nog vore trevligt att införa en skala som beskrev denna koncentration. Det resulterade i att han år 1909 tog fram en logaritmisk skala som alltså är vår pH-skala.

Søren Sørensen

Logaritmisk skala betyder lite enkelt förklarat att det har att göra med den där lilla siffran som 10 är upphöjt till, fast i det här fallet utan minustecknet. En neutral vätska, t ex vatten, har en H₃O⁺-koncentration på 10⁻⁷ mol/liter, och har alltså pH 7. Knappar man lite på sin grafräknare får man fram att 3*10⁻⁵ är ungefär lika med 10^−4,5 så Carlsberg vill alltså ha pH 4,5 i sina öl, vilket fortfarande är ett önskvärt pH i öl så här 101 år senare. Som en jämförelse så ligger lambic omkring pH 3,2-3,5 och citronjuice har pH 2,4. Sørensen tog också fram två olika metoder för att mäta pH-värde. De flesta fick säkert testa indikatorremsor i skolan, en sån där liten pappersbit som man lägger i en vätska och så ändrar den färg och så kan man jämföra färgen mot en färgskala där varje färg svarar mot ett pH-värde. Dessa indikatorremsor bygger på Sørensens indikatormetod.

Historian ovan kanske råkar vara något romantiserad, men kärnpunkten kvarstår: Det är tack vare bryggindustrin som vi idag har vår pH-skala.

För övrigt, om det är någon som tycker det är konstigt att alfasyror ger besk smak istället för sur så fick jag en väldigt förenklad förklaring som går ut på att alfasyror är syror som kan bete sig som baser.

Till sist hoppas jag att vi ses på SBWF på lördag (jag kör på min beiga Cantillontröja igen) och på söndag hoppas jag ha tid och ork att skriva mitt inlägg i ölbloggarstafetten där jag fått pinnen av Fredrik och som kommer handla lite generellt om kombinationer av öl och mat.

Jaha, då ska väl jag också ge mig på att sammanfatta lite av den mycket trevliga torsdagen på SBWF. På grund av att mina flyttplaner fick lov att ändras lite så dök det upp en fin liten möjlighet att släpa med mig min pappa till mässan. Hans ölintresse var det som från början gjorde mig intresserad av god öl så det är alltid kul att få dricka lite god öl tillsammans med honom.

Det blev många öl för oss under dagen, men det första ölet var ett av de som lämnade störst intryck på oss båda, nämligen ofiltrerade och opastöriserade Pilsner Urquell. Fräsch och "krispig" men samtidigt så mjuk. Utan tvekan den bästa pilsner jag någonsin druckit. Riktigt kul att SBWF blev det första stället någonsin utanför Tjeckien som serverat denna underbara öl. En annan av mina ölhöjdpunkter under kvällen var Croocked Moon Raven, en svart IPA (eller vad man nu vill kalla denna ölstil) och pappa var riktigt förtjust i Mikkeller I beat yoU som jag rekommenderade honom att pröva. Någonstans i slutet lyckades jag också få till en liten vertikalprovning av Hantverksbryggeriets Baronen med årgångarna 2006 och 2009. Visserligen var recepten lite olika och mina smaklökar ganska slitna, men det märktes en tydlig skillnad mellan fyra års och ett års lagring. Har man en flaska hemma är det bara att lagra på, 2006an var riktigt god men kan nog bli ännu bättre, medan 2009an var lite väl spritig och söt.

Som vanligt är det roligaste med ölmässor inte ölen i sig, utan alla trevliga ölintresserade människor man träffar. Bryggare och annat branschfolk, bloggare, bloggläsare och alla andra som helt enkelt bara är intresserade av god öl. De flesta ölbloggare har man ju sett på bild, men det är alltid kul att träffa dem i egen hög person så att an kan koppla ihop deras skriverier med en riktig person och inte bara ett internetalias. Några nya ansikten för mig var Dempa, Stefan från BeerDrivel, Darren från BeerSweden, Pelle från Allt om öl och Peter från Fat & Flaska. Många intressanta idéer lades fram och jag hoppas verkligen att vi kan göra så många som möjligt av dem till verklighet. Ett första steg vore väl att dra ihop en ölbloggarprovning någonstans i Uppsala-Stockholm-Eskilstuna-triangeln någon gång i vinter så kan vi fortsätta diskutera en del idéer i lite lugnare miljö.

En liten gruppbild från Snickeriet där vi var ett gäng som samlades på Pelles initiativ. Bilden är helt fräckt lånad från BeerDrivel, hoppas det är lugnt Stefan.

Från vänster: Stefan (BeerDrivel), Pelle (Allt om öl), Peter (Fat & Flaska), Peters flickvän (?), Marcus/Gyllenbock (Öl är gott, resor är kul), Dennis (DempaBeer), jag och Eirik (Basunen).

Då var det bara några dagar kvar till Stockholm Beer & Whisky Festival 2010, och som vanligt ska man som besökare inte behöva gå törstig eller dricka tråkig öl. Det känns som utbudet ytterligare förbättrats i år. Kul också att ett gäng svenska mikrobryggerier har samlat sina montrar intill varandra, håll utkik efter "Snickeriet".

Jag har biljett till sista dagen, lördagen den 9/10 och jag har även fått möjlighet att gå som fackbesökare första torsdagen.Nu råkade det bli så att jag ska flytta just på torsdag, men förhoppningsvis är det överstökat ganska snabbt så att jag kan åka ner till Stockholm till kvällen i alla fall. Jag kommer i sådana fall att fokusera på några utvalda leverantörer på torsdagen, bland annat Brill (ärligt talat skulle man ju kunna stå vid deras monter hela kvällen).Sista lördagen blir det istället mer fokuserat på de svenska bryggerierna. Jag vill spana in Sandbacka och Ängö, och självklart smaka på lite nyheter från bland annat Oppigårds, Dugges och Sigtuna.

Jag hade tänkt ha på mig min Cantillontröja båda dagarna och om ni ser mig hoppas jag ni säger hej och snackar lite öl med mig.

Hösten är ju äppelpajernas årstid. Jag bakade min tredje äppelpaj på tre veckor ikväll, och tänkte dela med mig av receptet, som är fruktansvärt enkelt.

Du behöver
6-8 äpplen av lämplig sort (antal beror på formens storlek)
100 g rumsvarmt smör i kuber
1 dl vetemjöl
3/4 dl socker
1,5 dl kokosflingor
1 tsk vaniljsocker
kanel

Sätt ugnen på 200 grader. Skala och skär äpplena i klyftor, lägg dem i formen och pudra över generöst med kanel. Jag brukar förgrädda äpplena i 10 minuter för att de ska bli lite mjukare. Mixa under tiden ihop de andra ingredienserna i en matberedare/mixer. Platta ut en liten bit i taget och lägg över äpplena så att de täcks helt och grädda sedan pajen i 20-25 minuter. Låt svalna till önskad serveringstemperatur och servera med marsansås.

Jag är svag för porter och stout till äppelpaj, så ikväll blev det en Mohawk Stitch till. Efter att ha läst ganska många besvikna omdömen så var väl inte förväntningarna jättehöga, men jag kan i alla fall säga att den passade bra till pajen även om jag förstår att ölet lämnar en del att önska när det dricks på egen hand. Annars hade nog en St Eriks Pompona Porter varit riktigt gott till, vanilj och äpple är ju en vinnarkombo. Eller varför inte en Hoppin' Frog Barrell Aged B.O.R.I.S. the Crusher...

Jag korkade just upp en Oppigårds Slåtteröl, den som jag köpte på extrapris för en vecka sen eftersom sommarsäsongen är över på Systembolaget. Det lär väl också bli sista gången i år man dricker den. En riktigt ljuvlig öl att dricka på varma sommardagar. Den sitter faktiskt också väldigt bra en småregnig lördagskväll till min middag, en omelett med lök, bacon och ost. Det behövs ett öl med bra drag i kolsyran för att skölja rent munnen efter allt det fettet, de brödiga lagersmakerna passar perfekt till och så lite skön Saaz med Cascadetwisten för att runda av och fräscha upp. Hade jag varit tysk hade jag sagt: Wunderbar!

Det är Nanny State jag pratar om. Jag drack en nyss. Den ser bra ut och den luktar gott, men den smakar ju åt helvete rent ut sagt. 45 IBU i en öl utan kropp funkar i alla fall inte för mig, beskan blir metallisk och obehaglig och det smakar närmast som besk Loka. Ärligt talat tycker jag nog att en vanlig lättöl smakar bättre. Så min tanke är att punkpojkarna på BrewDog överdoserat humlen totalt i denna öl. Visst, lite häftigt är det kanske, men gott är det inte och nu med 0,5%-varianten verkar ju tanken faktiskt vara att det ska vara en god alkoholfri öl. Jag skulle nog tycka att den var mycket godare om de drog ner på bitterhumlen till kanske 10-20 IBU. Vad tycker du?

409 kr är ungefär 5% av en månads studiemedel. Kanske lite mycket att lägga på elva öl om man har en tight studentbudget. Jag har ju som tur är lagt undan en del pengar inför studiestarten och en sak som de är tänkta att få gå till är roliga ölnyheter. Inte vill jag låta mitt ölintresse gå understimulerat bara för att jag har blivit student inte. Egentligen skulle jag inte haft tid att gå på bolaget förräns på lördag, men vi slutade oväntat tidigt idag och ett av Uppsalas största Systembolag (Svava) ligger strategiskt placerat på vägen hem för mig så det var bara att svänga in. Det blev nio nyheter och dessutom två prissänkta öl ur det utgående sommarsortimentet, lite får man ju passa på som student. Nyheterna som inhandlades var de bägge Averyölen samt de bägge nya Mohawkarna, St Eriks Pompona Porter, XX Bitter, Traquair 2010, NO Brown Ale och Cropton Imperial Russian Stout, och reaölen var Mohawk Summer IPA och Oppigårds Slåtteröl.

Mohawk Summer IPA hamnade på snabbkylning i frysen medan jag duschade och sippas nu på innan det är dags att dra iväg för kvällsaktiviteter om en halvtimme. För övrigt kan man väl nämna att tältet där det är "nattklubb" för teknologreccarna varje kväll serveras Slottslager på tapp och flaska, samt att Red Ale finns på flaska också. Fast då är det ju förstås plastmuggar och halsning ur flaska som gäller, men det är ju åtminstone inte fulöl.

Jag började alltså studera till civilingenjör i energisystem idag. Det finns två klasser, A och B. Jag går i B. Min klass heter alltså ESB. Jag undrar när det kommer ett stämningshot från Fuller's.

Om en timme sätter jag mig på tåget till Uppsala och imorgon börjar jag plugga till civilingenjör i energisystem på Uppsala Universitet (och SLU). Det kommer förstås bli kul att få utforska en ny stad vad gäller kroglivet och jag har en god förhoppning om att det finns intressant öl på nationspubarna, förhoppningsvis mycket svenska mikrobryggerier.

Med allt som händer under första veckorna som högskolestudent så lär det bli lite tid att lägga på bloggande, så det kan nog bli lite stiltje här de närmsta veckorna. Men jag hoppas hinna skriva något i alla fall.

 

Min fredagskväll - Barrel Aged B.O.R.I.S. och äppelpaj med vaniljsås. No further comments.

Här tänkte jag slänga upp recepten på de efterrätter som jag gjorde till provningen jag hade häromdagen. Fast jag skippar nog recept på fruktsallad, det hoppas jag att ni klarar av att göra själva.

Jag börjar med det enklaste, nämligen shrikand. För en sats behöver man 4 dl tjock yoghurt (t ex turkisk, men man kan också rinna av vanlig naturell yoghurt), 1,5 dl florsocker, 1 dl hackade pistagenötter och ca 1 msk hela kardemummafrön. Sikta ner florsockret i yoghurten och rör om ordentligt. Mortla kardemummafröna och höll i dem och nötterna i den sötade yoghurten, men spara lite för dekoration. Servera i små glas eller koppar och dekorera med lite hackad pistage och kardemumma. Superenkelt, jättegott och passar bra att serveras i små portioner. Utmärkt på sommaren!

Även valnötskladdkakan är väldigt enkel. Jag brukar förespråka att baka med mörk choklad på 70% istället för mörk blockchoklad, men i den här kakan är nog blockchoklad faktiskt bättre.  Bryt ner 150 g mörk blockchoklad en i mixer/matberedare och häll i 200 g valnötter, 3 ägg, 1,5 dl socker och 2 msk kaffe. Mixa till en hyfsat jämn smet. Bröa, gärna med kokos, en form med löstagbara kanter och häll smeten i den. Grädda i 25 minuter i 175 grader. Låt kallna. Eventuellt kan man också lyxa till det och dekorera genom att pudra över florsocker och lägga på några valnötter. Enkla medel som ger mycket lyxigare känsla.

Chokladpajen som jag gjorde är i princip ett sött pajskal som man fyller med chokladmousse. Det är inte jättesvårt att göra men det blir ganska många steg och många skålar att diska efteråt. Här rekommenderar jag däremot mörk choklad, det gör verkligen skillnad mot att använda blockchoklad. Det man behöver är i varje fall:
Pajskal
2 dl vetemjöl
1 dl florsocker
100 g smör
1 äggula

Blanda mjöl och florsocker, ha i kylskåpskallt smör och mixa ihop med fingrarna tills det inte är några smörklumpar kvar. Ha i äggulan arbeta snabbt ihop det hela. Eventuellt kan man behöva ha lite kallt vatten, men det har jag aldrig behövt. Tryck ut degen i en pajform, nagga med en gaffel och ställ in i kylen i 30 minuter. Grädda pajskalet i 10 minuter i 200 grader. Låt svalna.

Fyllning
175 g mörk choklad (ca 70%)
3 msk kaffe (kan helt eller delvis bytas ut mot mjölk, jag föredrar 2:1 kaffe/mjölk)
2 ägg
1 dl vispgrädde

Smält chokladen över vattenbad och låt den svalna. Häll i kaffe och/eller mjölk och rör om. Separera äggulor och äggvitor. Häll i äggulorna i chokladsmeten (om den är för varm kommer ägget koagulera). Vispa äggvitorna till ett hårt skum och vispa grädden ganska mjukt. Vänd ner grädden i chokladsmeten och vänd sedan ner äggviteskummet. Bred ut moussen över pajskalet och låt det stå kallt så att den stelnar till. Allra helst kan man göra den kvällen innan den ska serveras, så kommer chokladsmakerna fram mer. Man kan dekorera genom att smälta lite överbliven choklad och ringla över pajen när den stelnat, och/eller ringla över glasyr.

Multitasking - fotografera och dekorera samtidigt

Cheesecakeglassen var den mest komplicerade av de efterrätter jag gjorde, och helst ska man dessutom göra den med glassmaskin. Jag löpte dessutom hela linan ut och bakade egna havrekakor att ha i glassen istället för att köpa havrekakor.

Till cheesecakeglassen behöver du:

1 dl grädde

1 dl mjölk

4 äggulor

1,75 dl socker

300 g Philadelphiaost

100 g havrekakor

2 citroner

Värm upp grädde och mjölk i en kastrull och ta av det när det når kokpunkten. Vispa äggulor och socker poröst i en skål, och häll på den varma gräddmjölkblandningen. Vispa ordentligt och häll tillbaka det i kastrullen och sjud på låg värme en stund tills smeten börjar tjockna något. Ta av från värmen och låt smeten svalna helt.

Riv skalet på citronerna och pressa ur juicen och blanda ner skal och juice tillsammans med philadelphiaost i glassmeten och vispa tills osten löst sig ordentligt. Frys till glass i glassmaskin (alternativt i frysen, det tar dock längre tid och du måste ta ut och röra om då och då). Krossa havrekakorna och blanda ner i glassen när den börjar bli fast men fortfarande är mjuk. Eventuellt kan man behöva frysa klart i frysen om man kör med glassmaskin. Sen är det bara att njuta! Den här glassmaken slår nog till och med cookies & cream, och det är godare än cheesecake i dess vanliga form.

Igår avslutade jag en liten serie av privata provningar av öl till mat som jag haft senaste månaden. Jag hade svängt ihop ett gäng efterrätter (lite recept kommer i ett följande inlägg) och till dem prövade vi två olika cider och fyra olika öl. Cidrarna var Cidre Bouché Brut och Westons Organic Cider, som jag aldrig hade smakat innan men hade hoppats skulle vara hyfsat typiska för sina ursprung. Jag skulle nog säga att båda kan räknas som halvtorra då de hade en märkbar sötma men var långt ifrån sliskiga.

Stout/porter och i viss mån barley wine är väl vad man först tänker på när ska välja öl till efterrätt, så en varsin sådan blev det förstås. Young's Double Chocolate Stout är ju nästan som en efterrätt i sig själv och blev mitt val av stout. Jag hade övervägt att beställa några flaskor Nils Oscar Barley Wine till provningen, men kom på att Old Stock Ale nog skulle bli ännu intressantare och så fick det bli. Fruktlambic kan ju också vara trevligt till efterrätter men eftersom jag nyligen varit på en efterrättsprovning där vi hade med Timmermans Kriek så körde jag på något nytt nu istället. Jag har prövat att dricka lite humligare öl till choklad tidigare och gillat det, så jag plockade med BrewDog Trashy Blonde till den här provningen. Till sist kom Hoegaarden med som ett totalt wild card. Tyvärr var jag rejält stressad inför detta och missade att få med mig kameran (och min mobilkamera är helt oduglig) så det blev tyvärr inga bilder från själva provningen, men jag har åtminstone lyckats gräva fram några gamla arkivbilder från svunna provningar.

Vad åt vi då? Jo, i tur och ordning var det cheesecakeglass, fruktsallad med grädde, chokladpaj, valnötskladdkaka, och en indisk (?) yoghurtbaserad liten skapelse som kallas shrikand som bara är sötad, tjock yoghurt med pistagenötter och kardemumma. Eget beröm luktar illa sägs det, men jag kan inte låta bli: Fasen vad gott det var!

Den franska cidern, Bouché Brut, tyckte jag var riktigt god när vi först smakade den på egen hand, men till de tre första rätterna tyckte jag att den bara smakade äppelcidervinäger. I stort sett alla andra tyckte den var utmärkt dock. Vinägersmaken försvann till chokladpajen, men det var egentligen bara med shrikand som det blev en bra kombination. Westons var lite tvärtom, inte så jättebra på egen hand, men den blommade ut med flera av rätterna. Westons och cheesecakeglass var en av provningens mest spektakulära kombinationer för mig och några till, det kom fram så otroligt många nyanser i cidern och allt smakade bara underbart. Även till de andra rätterna fick den överlag bra omdömen.

Hoegaarden var väl lite av provningens svarta får. Det största problemet var att den var för tunn och helt enkelt dog ut i sällskap med de ganska mastiga efterrätterna. Till fruktsalladen skar det sig totalt för mig, men till valnötskakan funkade det faktiskt rätt så bra. Mitt stora hopp för Hoegaarden stod till shrikand där jag tänkte mig att yoghurtens syrlighet och kardemumman kunde spela med ölets syrlighet och kryddiga toner, men även där var den bara för tunn.

Då följde Trashy Blonde planen mycket bättre. Till fruktsalladen tog den visserligen över helt och slog ut alla smaker från frukten, men till allt annat så gick det enligt plan: Väldigt mycket fruktiga smaker från humlen lockades fram och den inte alltför kraftiga beskan fungerade fint som smakbrytning. Både gott och intressant. Har du aldrig prövat en humlig öl till en efterrätt är det hög tid att du vågar prova. Eller till en bit choklad åtminstone. Jag har aldrig provat detta med en riktigt besk öl dock, utan hållt mig till medelbeska öl som  Summer Twist och Amarillo Spring från Oppigårds.

Så till den nästan självskrivna efterrättsölen, Young's Double Chocolate Stout. Den levde upp till förväntningarna, det var knappt någon som inte tyckte att den passade med någon av rätterna. Å andra sidan bjöd den inte på några stora upplevelser heller. Kvällens mest stabila dryck helt enkelt, utan vare sig toppar eller dalar. En spännande grej bjöd den dock på, och det var till cheesecakeglassen. All chokladsmak försvann och istället smakade det nästan bara kaffe. Den upplevelsen delade jag med de flesta. Men kaffesmak i öl är ju också gott. Överlag tror jag att föredrar en kraftigare porter eller stout till efterrätter dock, Double Chocolate är ju faktiskt en aning mesig.

Old Stock Ale var den öl jag sett framemot mest att pröva mot efterrätterna, och spänningen steg ytterligare av att Darren på BeerSweden gjorde en vertikalprovning av denna öl dagen innan provningen. Det är ju en goad och nyanserad öl i sig själv, men ojojoj vad mycket nyanser som dök upp när den dracks med några av efterrätterna. Jag kunde inte sätta fingret på allt, men det var många olika varianter av torkad frukt, knäck, körsbär, fruktkaka, julkryddor och mer därtill som kom och gick. Till shrikanden funkade den inte riktigt dock. Men Old Stock stod absolut för några av de mer spektakulära kombinationerna, tillsammans med Westons till cheesecakeglassen.

Härnäst kommer lite efterrättsrecept i ett separat inlägg, och där blir det mer färska bilder!